Är det kränkande att bli utburen? Ja.

Kan det vara nödvändigt? Ja.

När jag gick i skolan hände det titt som tätt att jag blev utburen från klassrummet eller i andra sammanhang. Anledningen kunde variera, men den gemensamma nämnaren var alltid att jag hade fått en låsning. 

En mental låsning är vanligt förekommande för barn med en NPF-problematik (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). Det är ett tillstånd man som barn hatar att hamna i och som är jobbigt, men ändå rätt enkelt att hantera för utomstående genom att:

  • Distansera
  • Distrahera

Det innebär i princip att helt ta bort det som påminner barnet om det som skapade låsningen och att fokusera på annat.

En känsla håller i sig i 90 sekunder om man inte blir påmind om den. Det kan enbart ske i ett sammanhang där man inte blir påmind om det som skapade låsningen. Man behöver alltså komma bort.

För personen som drabbas är den mentala låsningen väldigt svår att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta detta är någon som är starkare. Fysiskt, men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Det man måste förstå är att när en sådan här situation uppstår är det skademinimering som gäller. Det har alltså redan gått för långt och ens valmöjligheter är oerhört begränsande. För att undvika sådana här situationer i framtiden är det väldigt viktigt med efterarbete och förarbete. Det är här fokus och energi ska läggas.

Hade inte mina lärare och pedagoger vågat lyfta bort mig hade jag och mina klasskamrater tagit mer skada. Jag är glad att mina omtänksamma pedagoger, som jag älskade, vågade ta i mig när det blev för mycket.

Jag är tacksam för att de fanns där för mig när jag kom ner från mitt affektpåslag och låsningen släppte – med en kram istället för en utskällning. 

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm