Annons

Så ser jag på punkterna om skolan i överenskommelsen

Relaterat

Den överenskommelse, som när det här skrivs kan ligga till grund för att en S/Mp-regering kan tillträda, är spännande sedd ur skolans synpunkt. Av 63 punkter rör i och för sig bara åtta skolan och de ligger nästan sist i överenskommelsen. Jag tänker att jag redovisar dem en efter en och ger en snabb reflektion efter varje punkt:

  • 49. … Läroplaner och kursplaner ska revideras i syfte att stärka betoningen på kunskap och faktakunskaper och för att uppmuntra flit och ambition. (Uppdrag till Skolverket hösten 2019) Möjligheterna för Skolinspektionen att stänga skolor med stora brister, såväl fristående som kommunala, ska öka (Utredning 2019–2020. Ny lagstiftning 1 januari 2022). Lika villkor ska gälla för både privat som offentligt drivna skolor. Höga kvalitetskrav ska vara styrande (Utredning om kvalitetskrav 2020–2022). Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer. Lärarna ska ges det bedömningsstöd de behöver för att betygen ska vara rättvisa och likvärdiga i hela landet. De nationella proven ska digitaliseras och ska rättas centralt (Uppdrag till Skolverket 2019) för att stärka likvärdigheten och öka attraktionskraften i läraryrket.

Det är intressant att man uppenbarligen inte nöjer sig med den revision som Skolverket just nu gör, utan vill ge ännu ett uppdrag åt Skolverket att ännu mer jobba med kunskapsfrågan och dessutom flit och ambition. Det senare vet jag inte hur man ska göra. Stänga skolor är plakatpolitik – för vad ska ske med de barn som går på de skolorna? Det viktiga är väl ändå att skapa bra skolor?

Externa examinatorer tycker jag är en intressant fråga. Många länder har det på gymnasienivå. Jag tycker att det är mycket bättre än slutprov. Varför då? För att undervisning och kunskap är komplext och bör bedömas av skickliga människor. Och som i de flesta länder bör det vara en sammanvägning mellan betyg och examinators bedömning = en ”gammaldags” studentexamen (gammaldags inom citattecken eftersom det är fullt modernt i många länder runtom oss).

Den sista meningen är märklig. På vilket sätt stöder central rättning attraktiviteten? Det ser för övrigt ut som att Jan Björklund fått mycket att säga till om i förslagen.

  • 50. Skolor som vill ska kunna införa betyg från årskurs fyra. Reformen införs första juli 2020, då det nuvarande försöket upphör.

Igen Björklund. Men en meningslös reform. Det är undervisning som skapar lärande, inte betyg.

  • 51. Tioårig grundskola. Regeringen ska bereda möjligheten att införa en tioårig grundskola och återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

Också meningslös, och Björklund. Det har vi redan i praktiken, och vi saknar egentligen kunskap om huruvida det ena eller andra är bättre.

  • 52. Ge rätt stöd i tid. Nyanländas barn ska ha rätt till en obligatorisk språkförskola från tre år med minst 15 timmar i veckan inom ramen för den vanliga förskolan. Förverkliga läsa-skriva-räkna-garantin. Inför läxhjälpsgaranti och prioriterad timplan för barn som riskerar att inte bli behöriga till gymnasieskolan. Mer tid måste ges till de nyanlända ungdomar som kommer sent till Sverige för att klara skolan genom förlängd skolplikt och kortare sommarlov. Det ska vara möjligt för högstadieelever att läsa kurser på gymnasial nivå och som gymnasieelev att läsa högskolekurser. Förhöjd studietakt ska kunna ges till elever som snabbare når kunskapsmålen. Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp (Uppdrag till Skolverket hösten 2019). Resursskolor ska utvecklas. Insatser görs för att stärka särskolan. Öka skolans kunskap och stöd för barn med neuropsykiatriska svårigheter. Specialpedagogik för lärande byggs ut. Fler speciallärare och lärare i svenska som andraspråk ska fortbildas. Investera i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem.

Att i en sådan här text skriva ”inkluderingstanken har gått för långt” är väldigt märkligt. Vilka är det som ska exkluderas och varför? Att vi behöver göra något åt bristen på speciallärare och bristen på bra elevhälsoarbete är en sak. Men att lösa det med exkludering är inte en helt oproblematisk utsaga på många sätt. Återigen Jan Björklund.

  • 53. Skapa studiero. Genomför en nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobilförbud införs i klassrum, med rätt för rektor/lärare att bestämma att mobiler kan/ska användas vid olika tillfällen med bestämda syften (Ds hösten 2019. Ny lagstiftning från 1 januari 2021) Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Nationella riktlinjer tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna (Uppdrag till Skolverket efter vårändringsbudgeten). Elever som hotat eller utsatt andra för våld ska lättare kunna stängas av eller omplaceras (Samma Ds som mobiltelefoner).

Socionomer är intressant, när de behövs. Lärarassistenter om det finns behov. Många av de här kraven kommer reflexmässigt och är mycket dåligt utredda. Vad är det man försöker åtgärda och varför. Något man borde titta närmare på är den på sina håll väldigt stora användningen av elevassistenter. Inte sällan outbildade människor som arbetar med svåra pedagogiska fall i skolan. Vad har vi för ambitioner?

Mobilförbud är intressant. Jag tror det blir svårt att genomföra, men det kan ge ett bra stöd för de skolor som har problem med att införa regler.

  • 54. Ge likvärdiga förutsättningar. Arbeta vidare med förslag från Skolkommissionen för att öka likvärdigheten i skolan med bland annat regionaliserade skolmyndigheter samt införande av ett professionsprogram för lärare och rektorer med grund i SOU 2018:17 (Färdigt under 2019). Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Fler karriärtjänster inrättas i utanförskapsområden. Lagen om tillgång till elevhälsa ska definiera vilken tillgång som är en acceptabel lägstanivå (Utredning 2020-2021. I kraft 2022). Förslagen i 2018:57 genomförs (Proposition våren 2020). Alla barn ska ha goda möjligheter att gå i kulturskola. Ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram.

Det här är för mig överenskommelsens mest intressanta punkt. Dels plockar den upp skolmyndighetsutredningen ur papperskorgen, och dels pratar den om något som jag har lyft i åratal – tillgång till elevhälsa måste kvantifieras. Vi behöver regelverk. Det gäller också skolbibliotek och andra liknande institutioner i skolan. Målstyrningen har här i Sverige varit helt fundamentalistisk vilket skadat likvärdigheten.

Och sedan kommer att ett statligt huvudmannaskap ska utredas. Detta är naturligtvis en väldig seger för Lärarnas Riksförbund med flera aktörer i skolfrågan. Skolan är en så viktig samhällsinstitution att den måste verka inom en stark och skicklig professionell organisation.

  • 55. Nya betyg i gymnasieskolan. Övergå till ämnesbetyg på gymnasiet och reformera betygssystemet genom att justera reglerna för sammanvägningen av olika delmoment inom ett betyg i ett ämne, så att ett enstaka lägre resultat i ett delmoment i ett ämne oftare kan kompenseras med goda resultat i andra delmoment. Denna förändring ska ske utan att utlösa en ny betygsinflation (Utredning 2019–2020. I kraft 1 juli 2021).

Äntligen! Och något som det också redan finns en utredning om som Anna Ekström tillsatt.

  • 56. Reformera lärarutbildningen. Kraven på utbildningen skärps. Intagningskraven höjs. Fler lärarledda timmar införs och kopplingen mellan teori och praktik stärks och fokus på metodiken ökar Förutsättningarna för akademiker att välja läraryrket underlättas. Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs. Möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras. Sex och samlevnadsundervisning ska vara en obligatorisk del av lärarutbildningen liksom kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. (Genomförs från 2021).

Bra förslag tycker jag,

  • 57. Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Befintliga skolor med konfessionell inriktning ska kontrolleras bättre. En utredning ska först definiera avgränsningar.

Rör få skolor men för de barnen som hamnar på sådana skolor är det viktigt.

* * *

Sammantaget får man väl säga att detta för skolan handlar mer om en överenskommelse om vad liberalerna ville ha för att stödja en S-regering än om en gemensam politik. Det som en tillträdande S/Mp-regering själva kommer ta till initiativ till ligger ju såklart utanför detta.

Jag tror att det hade varit ännu bättre med en koalitionsregering för då hade det inte varit en lika starkt ensidig gisslansituation.

Men förslagen är pragmatiska, de pekar i en riktning. Några kanske inte är så bra men om man inte fattar beslut får man heller inte veta vad som var fel. Som helhet pekar de mot införande av regelverk, mot förstatligande, mot en professionell organisation för lärare och skolledare att arbeta inom och det kan på sikt visa sig vara väldigt viktigt.

Det överenskommelsen är renons på är åtgärder för att komma tillrätta med lärarbristen och frågan om segregation. Det senare naturligtvis eftersom en utgångspunkt i hela överenskommelsen är att inte röra något vid det extremt marknadsliberala system vi byggt in i skolan i Sverige. Ett system som alla de professionella i skolan vet är problematiskt, men som är anatema i politiken.

Relaterat

Reagera på inlägget:

En julbetraktelse

I denna tid när politiker inte verkar tycka att olika sakfrågor är tillräckligt viktiga för dem att stiga ner från sina höga hästar för, kan det kännas bra att närma sig skolan från ett annat håll: Elevernas. Eller i alla fall elevernas speglad, dels från en lärarhorisont och dels från spännande forskning.

I en insändare i DN skriver läraren Lars Östling om den press som han upplever att eleverna är utsatta för genom att vi har betyg. ”Vi måste tänka om och sluta göra allt med bedömning som mål. Vi behöver ta bort betygen”, skriver han.

Jag både håller med – och inte. Jag brukar själv berätta hur en av mina bonusdöttrar kom hem från skolan gladare när hon börjat gymnasiet än vad hon gjorde innan. När vi frågade varför svarade hon att det var ”för att lärarna på gymnasiet undervisade dem”. Men vad gjorde de på högstadiet blev vår något konfunderade motfråga. ”Då gav de oss matriser och skapade bedömningssituationer” blev svaret. I hennes svar finns något som jag tror är viktigt och är anledningen till varför jag tycker Lars Östling har fel och rätt.

Han har rätt i att om skolan har bedömning som mål – då blir det fel. Det blir en sorts inverterad syn på vad undervisning är och lärarens roll. Det blir dessutom väldigt fel när denna bedömning som används som måttstock på om en lärare, en skola, en huvudman, en kommun etc är ”bra”. Och när det dessutom används som säljargument för att få vårdnadshavare att välja skola (=flytta alla de pengar en elever är värd mellan skolor).

Det är alltså både ett inbyggt systemfel men också problematiskt ur undervisningssynpunkt. Här är Skolverkets nya allmänna råd om betygsättning en viktig markering. Bedömningsgrunderna ska enligt dem inte ligga till grund för planeringen av undervisningen. Vilket jag och många med mig uppfattar som kontraorder jämfört med implementeringen av såväl grundskolans som gymnasiets kurs- och ämnesplaner för några år sedan.

När jag säger att Lars Östling har fel menar jag att problemet inte är betyg i sig. Betyg kan vara mer oproblematiskt och ett bra betygsystem kan faktiskt stödja och hjälpa både elever och lärare. Problemet, menar jag, är hur vårt betygsystem är utformat – och vilken kontext det verkar i. Jag menar att själva betygsystemet är felaktigt konstruerat och jag hoppas innerligen att den revision Skolverket håller på med förändrar det i grunden.

Men systemet som betygsystemet verkar i gör det hela ännu mer komplext. Med fri etableringsrätt, konkurrens om skolpeng och vinstuttag kan vi (faktiskt) inte lita på varken huvudmän, skolor, rektorer eller lärare. Vi måste ha kontrollinstrument. Vi har låst in oss i ett system som bygger på misstro.

Betyg i sig är alltså inte alls problemet. Det är så irriterande att debatten alltid hamnar i för eller emot istället för i hur systemet är konstruerat (på något sätt är det symtomatiskt för svensk skoldebatt). Men ett konstigt system som inte bygger på vad undervisning egentligen är, och där bara ett konstigt urval av förmågor ska premieras, och ovanpå det ett märkligt konkurrenssystem gör att fällan slår igen. Jag tycker synd om de elever som har lärare som inte orkar stå emot det systemet.

Apropå det tycker jag att det är lite intressant att vi kanske nu har en ny generation lärare som upplever sin första reform-alienation. Vad menar jag med det? Jo, de lärare som lärt sig det nuvarande betygssystemet, som svalt det med hull och hår, de som verkligen byggt sin undervisning på förmågor och matriser och trott att detta var det sanna, det sköna, det riktiga – de får nu helt plötsligt se Skolverket göra en 90°-sväng.

Det kan vara bra för lärare att förlora sina illusioner och fokusera på vad som faktiskt fungerar i klassrummet. Men det kan också vara smärtsamt.

Apropå smärtsamt så utbrast en rektor vid ett tillfälle när jag redovisade den forskning om matematik som nyss fick stor spridning: ”Åh helvete!”. Det är den forskning som visade att elever har lärt sig sämre matematik när deras lärare har försökt vardagsanknyta matematiken, jämfört med lärare som pratat matematik och framförallt om eleverna har fått memorera formler och procedurer.

Det är så tvärtom mot vad vi fått lära oss. Antagligen också tvärtom mot vad rektorn i fråga försökt övertyga sina lärare genom åren var bra. En av de mest intressanta sakerna med den artikeln är att den också öppnar upp för att skillnaderna handlar om vilken typ av pedagogisk forskningstradition som verkar ha ”mest rätt”. Författarna pekar på att vardagsanknytningen har stöd i den reformpedagogiska traditionen (läs svenska lärarutbildningar) men att deras resultat stöder den position som utbildningspsykologer och kognitionsvetare har (forskning som synts lite av på svenska lärarutbildningar genom åren).

När vi ändå är inne på smärtsamma forskningsresultat så delade Jonas Vlachos en artikel som var otroligt intressant. Den pekar mot att så kallade icke-kognitiva egenskaper som inte premieras i skolan verkar vara fördelaktiga om man tittar i ett längre perspektiv. Att vara impulsiv och kanske till och med lite aggressiv verkar helt enkelt betala sig i det långa loppet.

Nu menar inte artikelförfattarna att man ska uppmuntra aggression i skolan. Men de menar verkligen att man kan behöva tänka igenom så att man inte skapar en kontrollorienterad undervisningssituation utan att man bör arbeta med en relationsskapande undervisning där det också finns plats för dem som externaliserar tydligare än andra barn och ungdomar. Att se värdet av de olika individernas sätt att uttrycka sig. Man ska alltså vara försiktig med att hämma kreativitet. Lugn och ordning och arbetsro får inte vara den enda normen som premieras. Intressant forskning som kanske breddar bilden?

Så när tomten frågar ”Har du varit snäll?” och du svarar ”Nej, men kreativ” kanske det också ska leda till ett fint paket under granen?

God jul!

Reagera på inlägget:

Så kan vi få tillbaka barn med problematisk skolfrånvaro

Att en elev inte kommer till skolan handlar mer om en överlevnadsstrategi än ett val, därför bör det bemötas som detta. Barn i den svenska skolan har mött utbildningsväsendet så långt bak i tiden de kan minnas. I deras värld ska alla barn gå i skolan, så är det bara. Punkt.

Om alla andra klarar av att gå i skolan, då måste ju jag också göra det. Sällan tas det upp att skolan är strukturerad på ett sätt som går stick i stäv med vad barnet är förmöget att klara av. Det barnet inte vet är att det inte är dennes fel när det inte fungerar.

Jag anser att vi, skolan, måste våga ta ansvar för problemet. Skolan måste inte komma med alla svar och lösningar, men det är skolan som måste vara den drivande kraften för att finna dessa. Det går inte att som idag förlita sig på att resursstarka vårdnadshavare ska bana väg för barnet. Då kommer vi aldrig få en jämställd skola.

Däremot ska inte läraren stå ensam. Här behövs expertis från en elevhälsa, men kanske framförallt en god samverkan med vårdnadshavare och framförallt barnet själv. För det är trots allt barnet som vet bäst vad som är bekymret, så där måste vi starta.

Av mina egna erfarenheter, och vad jag själv läst mig till om skolfrånvaro, så handlar det i min värld om två faktorer som kan påverka: Exekutiv förmåga och känslostarka barn.

Vissa barn får inte tillräckligt med uppmärksamhet och bekräftelse hemma, på sin fritid eller i skolan. Andra har helt enkelt ett större behov av att bli sedda. Är ens effektiva förmåga inte fullt utvecklad är det tänkbart att man har ett större behov av att få höra att det man gör är rätt, men även ett större behov att få stöd i att ta beslut och våga. Riskerna hamnar annars i att man utvecklar en rädsla för att försöka och misslyckas. En rädsla för att vara i vägen för andra, eller visa sig dålig. Vilket kan leda till att man blir introvert.

Andra barn kan vara så empatiska och ha en stark kontakt med sina känslor som gör att känslorna blir svåra att kontrollera. Tyvärr råder det fortfarande en norm att det är fel att visa känslor eller att få vara svag. Att gråta är ett typiskt exempel som kan skrämma ett känslosamt barn och göra så hen behöver hålla sig på spänn för att undvika att en situation uppstår. 

Känslosamma barn som får utbrott och gråter gör dessutom sällan detta för att de blir ledsna. Antingen har det med chock att göra att man gråter eller en sådan frustration att inte göra sig förstådd eller att få andra att förstå. Att ha nära till tårar är dock ingen egenskap som någon i vårt samhälle önskar att man hade. Men vi är flera som har det och det måste respekteras.

Annars tar man kontroll över situationen genom att bli utåtagerande, visa hur tuff och modig man egentligen är. Man tar ut det på andra, för att demonstrera att man är starkare eller tuffare. Allt detta för att dölja sina känslosamma sidor. Precis som de vuxna gör och även till viss del lär ut att göra. 

Att exkludera dessa barn är direkt skadligt för samhället ur flera aspekter. Dels är trasiga människor betydligt dyrare än hela. Står vi inte för insatserna i ett tidigt skede kommer det kosta betydligt mer senare. Dessa individer löper risk att utveckla en oförmåga att bibehålla ett jobb, psykisk ohälsa, förakt eller rädsla för auktoriteter etc. Framförallt går vi miste om oräkneliga talanger som skulle kunna bli ledande inom vilket fält de än valde med den envishet som många av dessa besitter. Det är detta vi behöver nå, för att kunna driva samhället framåt. 

För att nå en lösning tror jag dels det är viktigt att rätt åtgärder sätts in i ett så tidigt skede som möjligt. Framförallt är eleven som är frånvarande bara själva symptomet på problemet. Därför är det ineffektivt att ställa krav på den som inte kommer till skolan att försöka vara där mer. 

Jag vill också lyfta aspekten kring anpassning. Den bästa anpassningen är den som gäller för alla, inte bara den elev man försöker att nå. För att verkligen lyckas behöver metoder tas fram som anpassas för hela gruppen, där eleven med problematisk skolfrånvaro har möjlighet att lyckas. För ska man lyckas som barn efter lägre mål som ingen annan har, finns det en risk att cementera en negativ självbild hos barnet. Det måste till en inkludering som också uppfyller krav för att vara inkluderande socialt och pedagogiskt, inte bara fysiskt.

Om vi vill ha tillbaka elever med problematisk skolfrånvaro måste vi vara beredda på att ändra vårt sätt att jobba. Inte bara mot eleven i fråga, utan till alla. För så länge fokus ligger kvar hos eleven istället för gruppen och skolan kommer vi aldrig få bukt med problemet.

Reagera på inlägget:

Jag hade inte klarat min skolgång utan resursklassen

 0–100

100–0.

Så räknade jag sekunderna medan jag stod på vändplanen och väntade på min skolskjuts. Ibland var den tidig, ibland sen. Ibland kom den inte.

Jag blev flyttad till en resursklass i en annan skola när jag gick i fyran. Många morgnar stod jag där på vändplanen. Räknandes, väntande. Jag skulle inte längre inkluderas i den vanliga skolan. Å andra sidan var en fysisk inkludering det enda som återstod av min skolgång.

Den mesta av min tid spenderades redan utanför klassrummet. Fyra olika elevassistenter hade kommit och gått. Min nyexade lärare hade utfört mirakel i klassrummet för min skull. Jag hade fått välja plats själv när vi skulle byta. Visade alltid vad jag skulle sitta och bredvid vilka. När jag inte kunde läxan stannade hon kvar efter sista lektionen och hjälpte mig. När jag fick ett utbrott fanns hon alltid där med en kram. När jag rymde från skolan var hon i skogen och letade eller gick hem och hämtade mig. Hon var helt fantastisk. Men allt har sin gräns, och jag hade redan utvecklat en självdestruktiv målsättning att se hur mycket jag kunde förstöra innan allt brakade samman.

Jag hade börjat inse att jag inte skulle kunna gå till skolan. Jag försökte till och med att sluta, ett flertal gånger. Men det här var innan begreppet hemmasittare kom till, så jag skulle fullfölja min skolplikt till varje pris. Skolan och mina föräldrar stod enade där, så jag kände mig ensam i min kamp. Jag utvecklade överlevnadsstrategier. Att ta kontroll och bli utåtagerande var det som gjorde minst ont just då. Försöka sitta still med alla myror i benen och fjärilar i magen gick helt enkelt inte. Att svälja stoltheten och bekänna fel jag inte höll med om att jag begått eller stå för de starka känslor jag yttrat mitt framför alla. Det var en värre tortyr än att få skäll av fröken jag tyckte så mycket om, att bli lämnad ensam, utan några vänner, eller att göra mina föräldrar besvikna.

Jag fick mer tid hos min ”personliga lärare”, en fritidspedagog. Vi jobbade 20 minuter, spelade pingis 20. Även han var en magiker utan dess like. En självlärd specialpedagog. Men det var försent, jag hade redan bränt mina broar. Så nu stod jag där varje morgon på vändplan, i god tid och räknade mina sekunder. Jag hatade att komma sent, och det var inget jag kunde göra något åt längre.

Adhd-diagnosen fick jag som tioåring. Jag visste inte riktigt vad det innebar, jag kände ingen som hade adhd så jag drog slutsatsen att det måste vara något fel på mig. Jag var ju den enda som stökade så mycket och blev tillrättavisad så ofta, så det måste ha varit därför. Jag gjorde ofta fel, så då var jag nog fel. Det gjorde ont att inte få vara normal.

Min självdestruktiva strävan att uppfylla min roll fick mig att testa alla de gränser som fanns. Jag hade pushat gränser så länge, ställt till med så mycket, att jag till slut trott att den aldrig helt gick att kliva över.

Men det gick, och det hade gått så långt att jag blev akutplacerad på en ny skola. Trots allt som hänt på min gamla skola så saknade jag den. Min lärare, klasskamraterna, lokalerna. Ibland lyfte jag dessa bekymmer och jag kommer ihåg att jag brukade bli frustrerad på min mamma som oftast försökte hitta lösningar med klyschor som ”det är inte så farligt” eller ”det kommer bli bättre sen, härda ut”.

Ibland vill man bara bli lyssnad på och sedd. Någon som ser att man har det jobbigt. Då kan man bli stark igen. Då kan man orka.

Det bemötandet fick jag i resursklassen. En lärare som hade tid i sin tjänst att se just mig utan att känna en press att valla 26 andra vilsna själar. Här fanns det faktiskt utrymme att stanna upp och lyssna. Och när läraren inte hade tid, då fanns det andra pedagoger som hade det. Här fick jag bli stark igen.

Det bemötandet finns det inte tid för i skolan längre. Jag upplever att det funnits en inkluderingshysteri. I grunden är det något jag ser positivt till, att lyckas få till en fysisk, social och pedagogisk inkludering är eftersträvansvärt. En verksamhet som är bred, tillåter flera perspektiv att samexistera och drar nytta av elevers olikheter.

Det är få skolor som har de resurser att tillgå som krävs för detta och många elever faller mellan stolarna i strävan efter en sådan verksamhet. Jag hade varit en av dem.

Så med den skola vi har idag ser jag resursklasser som ett nödvändigt ont. Jag hatade att gå dit – men hade inte klarat min skolgång utan att ha fått den möjligheten. Och som min mamma brukade säga, ”det kommer bli bättre sen, härda ut”, så stämmer det faktiskt.

Även fast det inte är något man vill höra som barn är jag tacksam som vuxen att jag fick möjligheten. En möjlighet jag önskar fler barn borde få.

Reagera på inlägget:

Lågaffektivt bemötande har kört i diket

Relaterat

Eleven tar fram sin mobiltelefon och spelar spel. Läraren ber vänligt eleven att lägga undan sin telefon och påminner om att på skolan råder mobiltelefonförbud och att mobilerna ska ligga i lådan på katedern lektionstid.

Eleven går muttrande och motvilligt och lämnar sin telefon för att sätta sig på sin plats. Läraren återgår till sin genomgång och ger instruktioner kring vad eleverna ska göra. Eleven avbryter läraren, pratar rakt ut i luften, tar sina nycklar och skramlar med dessa. Läraren säger till eleven igen. Lite skarpare denna gång och markerar att det räcker nu.

Eleven tystnar för stunden och läraren vänder sig om till en grupp elever som behöver mer hjälp för att förstå uppgiften. Läraren märker att det är nåt som händer då flera elever plötsligt fnissar. Läraren tittar upp och se hur eleven har rest sig från sin plats och gått bort till några kompisar. Läraren går bort till eleven och säger nu till på skarpen om vad som gäller:

”Din plats är där. Nu går du dit och sätter dig och är tyst. Jag vill att du sitter på din plats och gör den uppgift du fått.”

Eleven tittar lite lojt upp och svarar:

”Eh, vad fan tror du att du ska göra åt saken? Jag sitter var jag vill. Du bestämmer inte över mig.”

Nu blir läraren riktigt arg och ryter åt eleven att sätta sig på sin plats eller lämna klassrummet. Eleven välter en stol och går ut ur klassrummet, för eleven tänker fan inte  vara kvar hos idioten till lärare som bara säger till just den eleven hela tiden. Så sjukt orättvist.

Läraren går efter lektionen till lärarrummet och berättar om händelsen och möts då av följande:

”Du måste bemöta eleven lågaffektivt. Du får inte bli arg på eleven eller markera var skåpet ska stå. Hade du bara avlett eleven tidigare eller anpassat undervisningen så att eleven fick en enklare uppgift hade du nog lyckats bibehålla lugnet.”

Ofta hör och läser jag om dessa råd. Bara jag är lågaffektiv så löser sig allt.

Jag blir lika irriterad varje gång. Jag menar att det lågaffektiva “snacket” har dragit som en löpeld över landet. Alla ska nu arbeta lågaffektivt och absolut inte säga till någon elev på skarpen. Lågaffektivt tolkas på många ställen som att du som lärare bara ska tala lugnt med eleven och att det är eleven själv som avgör var elevens egna gräns för ett gott uppförande finns.

Min åsikt är att dessa missförstånd runt vad lågaffektivt bemötande innebär har blivit en katastrof för svensk skola. Att använda sig av tydlighet och regler och ibland säga till en elev riktigt på skarpen har i vissa läger blivit förknippat med att du är en dålig lärare som inte har vett att bemöta dina elever korrekt.

Med detta menar jag naturligtvis inte att du ska ha ett ledarskap i ditt klassrum där du hela tiden gapar och skriker och spottar och svär som en gammal pirat. Det fungerar dock inte att hela tiden gå runt i ditt klassrum med mjuka filttofflor och prata vänligt med eleverna. Det är inte heller tanken bakom begreppet lågaffektivt bemötande.

Min uppfattning är att vissa personer endast har gjort en quick-fix och bara läst och plockat ut vissa delar av det som bland andra Bo Hejlskov Elvén förespråkar runt lågaffektivt bemötande.

Som lärare är du oftast ensam i ditt klassrum med uppåt 30 elever i samma rum. Du förväntas vara lågaffektiv, ha anpassat din undervisning med individuella uppgifter till 6–7 elever i varje klass som har olika diagnoser, du förväntas även ha tagit fram språkstöd till de som inte talar svenska i klassen och samtidigt utmana de elever som är på A-nivå och därutöver.

Det finns ingen hjälp att få utöver möjligen ett handledande samtal med en specialpedagog som ger råd. För det är du som måste förändra dig och din undervisning. Om du bara hade gjort si eller så hade konflikten inte uppstått och så vidare…

Exemplet i början av texten är något som händer ofta i ett klassrum och som nog inte ses som särskilt allvarligt. Eleven sa ju varken hora, fitta eller försökte använda våld. Dock menar jag att det är oerhört viktigt att se till att även “små” orosmoment stävjas i tid. I exemplet med eleven ovan så menar jag att det faktiskt är helt ok och även nödvändigt att ryta till på eleven. Helt vanliga svenska medelklassbarn där vissa tror att de kan göra precis som de vill, behöver mycket tydliga riktlinjer för vad som gäller. Denna elevgrupp talas det sällan om. De har alla förutsättningar för att sitta på sin plats och arbeta med tilldelad uppgift, men de vill inte för det är tråkigt. De tycker att de är kungar och drottningar och att de får göra som de vill.

Inte sällan får läraren även frågan vad läraren har tänkt göra för att eleven ska få betyg. Jag brukar svara att hos mig får man inga betyg. Man arbetar och lär sig olika saker och visar att man kan det som förväntas av dig.

Vad hände med att kavla upp ärmarna och faktiskt anstränga sig? Det är en egenskap som jag menar är på väg att försvinna idag.

Det är absolut inget fel med att ryta till på skarpen ibland och markera var ordningsgränsen är i klassrummet. Det är heller inget fel att visa ut elever som satt i system att störa undervisningen för att det är roligare så. Det är dock en balansgång och det går inte att tro att auktoritet är den enda vägen.

Här måste vi hjälpas åt och backa upp varandra. Man känner sig som den sämsta läraren i världen när det blir konflikter i klassrummet och du tappat humöret och blivit riktigt arg. Jag garanterar att du inte är ensam om att ha konflikt med just den eleven eller den klassen. Våga prata om det och öppna upp dörren till ditt klassrum. Du är absolut ingen dålig lärare för att du ibland ryter till och har tydliga gränser, däremot kan det kännas så då hypen just nu är att allt ska vara lågaffektivt och det är universallösningen på alla skolans problem.

I olika sammanhang möter jag lärare som tycker detta med ordning i klassrummet är svårt och det är svårt. De känner att de saknar verktyg för hur man kan göra samt oroar sig för vad som är okej och var gränsen går.

Det absolut viktigaste för att upprätthålla och bibehålla ordning i ditt klassrum är att arbeta med din relation till eleverna. Hur du gör det är olika från lärare till lärare, men viktigt är att det känns rätt för dig. Ett råd är att tänka: ”fem gånger mer kärlek” ,där tanken är att du behöver sätta in fem gånger på elevens och ditt relationskonto för att kunna plocka ut en gång och ha effekt av det. (Forster, 2009)

Lyft upp dessa frågor på personalkonferensen. Våga prata om de elever du känner kränker dig eller som inte gör vad som förväntas av dem. Jag lovar att du inte är ensam med dina funderingar. Tillsammans kan ni hjälpas åt och hitta lösningar. Tänk dock på att inte bara ha ett ”gnällmöte” utan leta efter lösningar. Vad är det som gör att eleven beter sig på ett visst vis? Kanske behöver du och eleven en paus från varandra? Kan eleven vara i en kollegas klassrum under en tid så att ni kan bryta ett mönster?      

Vill du lära dig mer om hur du kan tänka kring ledarskapet i klassrummet kan jag rekommendera att läsa och lyssna på John Steinberg eller Stefan Hertz. De är författare och föreläsare som har tydliga och konkreta knep för att du ska lyckas med ditt ledarskap.

För oss lärare är det viktigt att ha en chef som backar upp ordning och reda och inte viker sig så fort det ringer en upprörd förälder.

Eleverna behöver dock ingen lärare som är ilsk och tjatig hela tiden eller en som inte är tydlig alls. De behöver en lärare som ser dem, är tydlig med vad som förväntas av dem och så långt det går faktiskt försöker vara rättvis.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor