Jag har skämts så länge

Ett helt liv har jag gått och burit på mina känslor och tankar utan att våga släppa ut dem. För de har inte varit som alla andras. De har varit kraftiga, ibland på tokiga ställen och det har varit så svårt för andra att förstå.

Som barn när jag försökte berätta så blev jag ofta avfärdad som konstig eller fel. Jag skulle inte bry mig så mycket eller det var fel att känna som jag gjorde.

Så jag slutade att berätta. Jag höll det inom mig, ända tills allt exploderade och ledde till affektutbrott. Då fick jag istället äga dessa problem. Och det kunde jag inte göra, för den starka känslan var aldrig jag. Känslan av total ilska över att inte bli förstådd. Att inte bli lyssnad på och att sedan när jag haft locket på den kokande grytan så svämmar soppan över. Jag la på locket, men jag kunde inte ta ansvar för att ingen hjälpte mig att hålla koll på grytan.

Jag har skämts nästan hela mitt liv för att jag varit annorlunda. Jag har försökt passa in och vara ”normal”. Det har tidigare varit hela min drivkraft. Att inte sticka ut. Men med ett sådant här mindset kommer jag alltid att misslyckas. För hela den drivkraften går ut på att undvika att misslyckas. Undvika att göra fel. Inte att fokusera på vad som är rätt.

Det krävdes en autismdiagnos och att bryta ihop mentalt för att kunna inse att det är ett skadligt beteende att försöka vara något man inte är. Att försöka spela en roll som inte passar en. Att försöka trycka in sig i en mall som är alldeles för snäv. 

Det har varit en stor omställning att acceptera mig för den jag är. Alla minnen och känslor som jag i decennier har undantryckt och förträngt var jag nu tvungen att bearbeta och möta. Det har gett mycket ångest, många gråtattacker och alla de negativa känslor som legat ned och grott och möglat i min ryggsäck har fått komma upp till ytan. Men det är enda sättet att bemöta dem på. Att plocka upp de som man är rädd för. Att möta känslan, att känna den och sedan kunna acceptera och släppa den.

Jag förstår varför självmordsförsök bland personer med autism är så pass mycket högre än hos normativa människor. En studie har visat att medellivslängden för en person med autism i genomsnitt 16 år kortare än för de utan autism. För den grupp som hade autism och intellektuell funktionsnedsättning handlade det om 30 år kortare livslängd än jämförelsegruppen. Det är skrämmande siffror. Så här kan vi inte ha det.

Därför vill jag kunna hjälpa andra att förstå hur sådana som jag tänker och fungerar. Samtidigt har berättandet för mig varit en så stor självhjälp. Både till insikt och acceptans för den jag är. 

Skrivandet har för mig varit helt avgörande. Jag har legat på kvällarna efter att jag nattat min son och knappat på mobilen. I ett Google docs har jag svämmat ner mina tankar och känslor. Reflekterat, gråtit och kommit över. Det var så jag skrev boken ”Pojken med extra allt”. Den är fylld av mina känslor och tankar. Från min barndom, hanterade nu i vuxen ålder. Därför vill jag tro att den boken kan förmedla en genuin känsla om hur det är att möta skolan som barn med adhd och autism. Hur det känns att fungera annorlunda utan att ha förmågan att veta varför.

Det vill jag förmedla. För om fler kan förstå detta så tror jag även att fler barn kan lära sig acceptera sig för den de är, förstå sina känslor och tankar och på sikt så slipper de gå igenom den resa jag var tvungen att vandra för att bli en hel människa igen.

Kom ihåg – du är inte ensam.

Kommentera

Mamma: Du ska gå i skolan.

Pappa: Du måste gå i skolan.

Läraren: Utan skolan har du ingen framtid.

Rektorn: Det är skolplikt för alla barn i Sverige.

Politiker: Bildning är det viktigaste du kan skaffa.

Klasskamrater: Alla vi fixar att gå i skolan.

Tant på stan: Alla barn ska gå i skolan.

Men jag, jag fixade inte att gå till skolan. Det gick inte. I skolan kunde jag aldrig få göra rätt och vara duktig. Här var jag bara fel.

Alla starka lampor i klassrummet gav sådan huvudvärk att hela kroppen skrek åt mig att fly därifrån. De gånger jag tvingade mig att sitta kvar utvecklade jag huvudvärk och på sikt även feber.

Alla gånger jag kände så mycket, så starka känslor av sorg, ilska och förtvivlan. Alla ilskeutbrott följa av nedstämdhet och sorg. Varför var jag tvungen att bli så arg när vi skulle byta platser? Varför var det så svårt för mig att skriva? Varken jag eller läraren begrep sig på det. Men det var jobbigt. Skolan var inte en plats för ett barn som mig, som känner så mycket. För mycket. 

Alla krav på att sitta still och lyssna. Jag som alltid hade så mycket att säga. Mina ben som ständigt var på väg någon annanstans. Det fanns ingen möjlighet att vara tyst och sitta still. Det fanns ingen chans att slippa bli utskickad ur klassrummet.

Till slut blev det en del av den jag var. Det som skulle förväntas av mig som person. Jag skulle låta, jag skulle springa runt och jag skulle bråka med mina klasskamrater. Det var min roll, och den rollen spelade jag fullt ut. Att göra fel, att vara fel. 

När kraven blev för stora på mig mot vad jag hade förmågan och resurser att mäkta med, då hade jag bara två val. Antingen så slogs jag, eller så flydde jag. Och slåss, det gjorde jag massor av. Det blev aldrig bättre. Jag fick ofta stå till svars för sådant jag inte kunde. 

Så var det för mig när jag gick i årskurs fyra på min grundskola. Där det nådde kulmen för mig. Där jag inte längre kunde backa, ta fighten, utan det enda som återstod för mig var att fly. Fly ifrån det där som var så viktigt. Det mamma och pappa sa att jag måste klara av. Det läraren och rektorn sa var min plikt. Det mina klasskamrater fixade. Men inte jag. För här kunde jag bara misslyckas. Så jag slutade att gå till skolan.

Jag vill dela med mig av den här känslan och upplevelsen, för ofta pratas det om ”hemmasittare” som att det vore ett val att inte gå till skolan. Men vi får aldrig glömma bort att ett barn väljer inte att inte gå till skolan. Det är en sista utväg. En utväg man tar för att överleva.

Så länge miljön i skolan inte är tillgänglig för barn med en funktionsnedsättning riskerar vi att sätta problemet hos barnet, istället för i miljön där det faktiskt hör hemma. Det behöver inte ens vara ett aktivt val att låta barnet äga problemet utan räcker ofta med en passivitet att inte se. Barnet blir ansvarig, trots att det är vi som har makt att utforma miljön i skolan. Trots att det är vi som har ansvaret. Det är förståeligt att det är svårt att se när funktionsnedsättningen inte syns utåt. Ibland så hörs den inte ens. Så tyst men ständigt närvarande.

Det är ett tungt ansvar, inget ansvar som ett barn ska behöva bära. Samtidigt kan det vara svårt för läraren att nå fram, även fast det första steget är tämligen enkelt. Se barnet, försök att förstå utan att döma. Första steget att lösa ett problem är att göra sig medveten om det. Våga äga problemet, ta det ansvaret bort ifrån barnets axlar och mycket är redan där vunnet.

Kommentera

Han kommer in genom bakdörren på idrottshallen. Tårarna rinner. 

“Du sa inte ens till honom, ALEX!”, skriker eleven samtidigt som han går fram mot mig med raska steg. Eleven är upprörd och besviken på mig.

Jag sitter lugnt på en bänk, mitt i idrottshallen och pustar ut lite efter lektionen. Det hade varit stökigt. Flera elever hamnade i konflikt med varann. Någon fick en spark, en annan ett slag. Många fula ord sas fram och tillbaka.

Han tar upp näven och smäller till mig på armen.

”Jag hatar dig!” 

Jag sitter kvar. Rör inte en min. Känner mig ledsen för elevens skull. Ser nog rätt ledsen ut i ansiktet också. Försöker se empatisk ut. 

Eleven river runt i idrottshallen. Det flyger plintlock. Hantlar kastas. Stationerna jag byggt upp förstörs. Jag sitter kvar. Kollar. 

Eleven lugnar till slut ner sig och sätter sig på en tjockmatta.  Vi sitter tysta där ett tag. 

Jag försöker tänka ut hur jag ska bemöta det här. Ingen idé att skuldbelägga. Säga allt han gjort och gör just nu. Det vet han ju redan själv. Jag vill att han ska prata med mig. Och då måste jag lyssna utan att döma. 

”Är du ledsen?”, frågar jag. 

Inget svar. 

”Var det någon som var elak mot dig?”, frågar jag.

”Ja! Dom kallade mig … och så sa dom… “, svarar eleven upprört.

Vi pratar en stund om det som hände på lektionen innan. Om hur det hade varit bråkigt. Ord som slängdes fram och tillbaka. Vem var elak mot dig? Varför tror du han var det? Vad gjorde honom så upprörd att han kallade dig så? Det är frågor vi besvarar tillsammans.

Det blir tyst igen. 

”När har du lunch, Alex?”, frågar eleven.

”Nu, jag tänkte gå och äta. Ska du följa med?”, svarar jag.

˝Jag ska inte äta förrän kvart över”.

”Okej, men då kan vi ställa iordning stationerna så går vi och äter tillsammans sen. Du kanske har lust att hjälpa mig? säger jag.

Vi städar i ordning tillsammans. Min kollega kommer in och ser kaoset i salen. Han säger inte ett ord, våra blickar möts och i ett tyst samförstånd förstår han att här har hänt något som vi inte behöver prata om just nu. Istället fokuserar vi på att återställa salen. Alla plintlock och hantlar som flög återgår till sin avsedda plats. Sen går vi till maten, jag och eleven.

Vi sätter oss ner vid ett bord och hugger in. Äter några tuggor, pratar om diverse tills eleven tar till orda själv:

”Alex, förlåt för att jag slog dig. Jag var så himla arg. Jag vill inte slå och skada dig egentligen”, säger eleven.
”Jag vet det vännen, jag vet. Det är ingen fara. Men jag uppskattar verkligen att du säger det. Det betyder mycket för mig”, svarar jag. 

Jag vet att det finns vissa som förespråkar hårdare tag i skolan. Att fysiskt och verbalt våld aldrig ska vara acceptabelt och att det ska ge konsekvenser. Kanske till och med avstängning. Vissa vill ha det så. 

Jag håller med om att våld aldrig ska accepteras, samtidigt skulle jag aldrig få för mig att skriva en anmälan för att denna elev slog mig vid detta tillfälle. För jag förstår honom. Och jag vet hur han kände.

Kommentera

Jag blev flyttad till en resursklass i en annan skola när jag gick i fyran. På den tiden var det lite naturligt att göra så. Vi samlades på samma ställe, alla vi som hade adhd. På den tiden var vi en handfull i varje kommun. 

Det gjorde ont att inte få vara normal, det var en speciell ångestklump att ha bränt alla sina broar i den vanliga klassen. Men det var ändå ett medvetet val att göra det. Jag visste att jag inte skulle kunna gå till skolan till slut. Och det var trots allt det som gjorde mindre ont just då. Att ta kontroll och bli utåtagerande istället för att lämna sig handfallen åt det jag inte klarade av. Att försöka sitta still med alla myror i benen och fjärilar i magen gick helt enkelt inte. Det var en värre tortyr än att alla skulle se när jag fick skäll av fröken som jag tyckte så mycket om, eller att göra mina föräldrar besvikna. Eller att bli lämnad ensam, utan några vänner.

Jag fick en sista chans som få får idag, och jag vet att jag aldrig hade klarat min skolgång utan skolflytten.

Den bittra sanningen är att en liten undervisningsgrupp var det som räddade hela min skolgång. Hade jag vart tvungen att gå i en vanlig klass hade inte bara min utbildning blivit lidande, utan även mina klasskamraters och situationen för mina lärare.

Ibland leder inkludering till segregering när det blir viktigare att ingen ska hamna utanför. Sanningen är att man fortfarande hamnar utanför, enda skillnaden är att fler nu ser det.

I högstadiet flyttades jag tillbaka till en ”vanlig” klass med många av mina tidigare vänner och klasskamrater. Jag fick välja vilka jag skulle gå med. Och det var till stor del för att jag skulle få det bra som denna klass bildades. De vuxna ville ge mig en trygghet. Det man inte tänkte på var det sociala samspelet och hur mycket som förändras hos ett barn i mellanstadiet på dessa tre långa år. Så det var här jag fick känna på hur det var att bli mobbad och vara utanför, speciellt av dem som jag en gång trodde stod mig nära.

Jag utvecklade ett självskadebeteende. En negativ relation till mina forna vänner. Mina klasskamrater sprang ifrån mig på rasterna. Jag följde efter dem, jag provocerade dem. Så till den grad att de började retas tillbaka. De började slå mig. För jag slog ju dem när jag inte klarade av att komma med en fyndig comeback. De hade haft tre år på sig att öva upp sin förmåga. Tre år jag hade varit frånvarande i den lilla klassen. Och jag hade inte en chans mot deras analyserande och verbala förmåga. Det var skoningslöst.

Det här klarade inte jag av. Jag var både fysiskt och mentalt känslig. Sensoriskt känslig som gjorde att smärtan av deras slag ärrade sig kvar på armen. Mentalt känslig mot deras ord som aldrig riktigt släppte taget från mitt sinne. 

Så jag grät. Jag sprang iväg. Och jag sökte stöd hos de vuxna. Men vad ska dom göra när det är jag som börjar allting? När det är jag som retas, det är jag som slåss. Mina klasskamrater ger ju bara tillbaka.

De pratade med mina klasskamrater och kom tillsammans fram till en handlingsplan. Låt honom vara ifred. Strunta i honom. Istället för att vara en slagpåse blev jag nu osynlig, och det var så mycket värre. 

Allt detta för att jag inte förstod det sociala samspelet. Allt för att jag inte kunde söka kontakt på ett normativt sätt som andra barn gjorde. Ingen hade någonsin lärt mig söka kontakt på ett bra sätt hos mina kamrater. Ingen hade visat mig att det finns en styrka i att våga blotta sina svagheter. Att människor tenderar att acceptera dessa så länge en är uppriktig med dem.

Jag hade gått i en resursklass, och var det något jag ville dölja till varje pris så var det min adhd. Jag ville bara vara normal, jag ville bara passa in. Så jag kunde aldrig acceptera att jag inte gjorde det. 

Resursklassen hade räddat mina studier, men det hade varit på bekostnad av mina kamrater. Så jag stod ensam där i högstadiet. En tid då ett barn behöver stöd som mest bland sina kamrater.

Så kom resursklassen att bli en dubbeleggad dolk. Min räddning och mitt förfall. För att överleva var jag tvingad att offra en stor del av mig själv. Idag hoppas jag vi kan ge våra barn ett bättre alternativ.

Kommentera

Är det kränkande att bli utburen? Ja.

Kan det vara nödvändigt? Ja.

När jag gick i skolan hände det titt som tätt att jag blev utburen från klassrummet eller i andra sammanhang. Anledningen kunde variera, men den gemensamma nämnaren var alltid att jag hade fått en låsning. 

En mental låsning är vanligt förekommande för barn med en NPF-problematik (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). Det är ett tillstånd man som barn hatar att hamna i och som är jobbigt, men ändå rätt enkelt att hantera för utomstående genom att:

  • Distansera
  • Distrahera

Det innebär i princip att helt ta bort det som påminner barnet om det som skapade låsningen och att fokusera på annat.

En känsla håller i sig i 90 sekunder om man inte blir påmind om den. Det kan enbart ske i ett sammanhang där man inte blir påmind om det som skapade låsningen. Man behöver alltså komma bort.

För personen som drabbas är den mentala låsningen väldigt svår att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta detta är någon som är starkare. Fysiskt, men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Det man måste förstå är att när en sådan här situation uppstår är det skademinimering som gäller. Det har alltså redan gått för långt och ens valmöjligheter är oerhört begränsande. För att undvika sådana här situationer i framtiden är det väldigt viktigt med efterarbete och förarbete. Det är här fokus och energi ska läggas.

Hade inte mina lärare och pedagoger vågat lyfta bort mig hade jag och mina klasskamrater tagit mer skada. Jag är glad att mina omtänksamma pedagoger, som jag älskade, vågade ta i mig när det blev för mycket.

Jag är tacksam för att de fanns där för mig när jag kom ner från mitt affektpåslag och låsningen släppte – med en kram istället för en utskällning. 

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa. 

 

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade. 

 

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.