”Varför måste vi byta platser?”

Jag frågar uppgivet min fröken. Precis på samma sätt som jag gjorde för tre månader sen då det hade varit dags igen. Det känns som jag precis hade fått vänja mig vid att sitta bredvid mina nya klasskamrater. Nu skulle det vara dags igen.

Jag bävade lika mycket inför varje gång, för jag kom ihåg hur ont det gör inom mig att gå från min stol till en annan. Hur otryggt det känns att ha andra, nya ansikten som mina bordsgrannar. Hur mycket ångest jag får efter mitt utbrott av känslor när alla dessa negativa tankar och känslor möter verkligheten och förändringen blir ett faktum. Hur mina klasskamrater såg ner på mig med sina undrande ögon när jag ligger där på golvet, skrikandes och sparkandes. Allt som bara blir fel. Varför kan inte allt bara få vara som vanligt?

Och min fröken försöker verkligen. Hon berättar var jag ska sitta och vilka jag får sitta bredvid. Ändå resulterar det i okontrollerbara känslor för mig. Så jag får gå med fröken själv, efter skoldagen, och bestämma var jag ska sitta och bredvid vilka. Det känns bra. Nästa dag kommer och jag får ett utbrott av att behöva byta plats.

Jag saknar helt enkelt mentaliseringsförmågan att leva mig in i hur det kommer att vara att sitta bredvid dom jag själv har valt, för jag har ju aldrig upplevt situationen i verkligheten. Det är för svårt för mig att förstå. Det går inte att begripa. Och det är inte bara platsbyten som blir ett problem.

Hade det bara varit svårt med platsbyten hade skolan kanske varit uthärdligt. Men mina utbrott från att behöva byta plats i klassrummet återfinner sig i andra sammanhang som också ställer krav på min mentaliseringsförmåga. Alla förändringar och övergångar resulterar i affektutbrott. Så trött jag är på att bli så arg och ledsen. Mitt huvud bultar.

Idrottslektionerna är extra jobbiga. Salens innehåll skiftar i princip varje gång. Jag får ett pirr i magen av oro, som att jag sjunker ned genom marken i brist av kontroll. Jag vill fly därifrån.

”Jag vet inte hur lång tid fem minuter är”

Det är trots allt en mänsklig reaktion när vi möter en situation vi har svårt att hantera. Slåss eller fly. Så jag flydde. Först sa jag att jag glömt idrottskläder. Sen slutade jag ta med mig dom. Till slut gick jag bara inte dit. ”Problem solved”, tyckte jag.

Ett ämne jag älskar i skolan är matte. Multiplikationstabellerna rabblar jag utantill. 100 tal klarar jag av att skriva på under tre minuter. Matte är logiskt. Det finns bara ett rätt och många fel. Inga gråzoner.

”Nu är det fem minuter kvar tills vi ska lägga ned matteboken och börja med svenskan”

Stress slår mig. Jag vet inte hur lång tid fem minuter är men jag har mycket kvar att göra i min mattebok. Jag tittar på sidnumret. 27. Och jag har bara kommit halvvägs! Benen börjar vrida på sig av stresspåslaget, det är svårt att sitta still. Fjärilar bubblar i magen och fingrarna känns stela.

Jag måste skynda mig. Jag har en och en halv sida kvar för att sluta på ett jämnt nummer. Jag kan INTE sluta på ett ojämnt. Det är helt otänkbart. I min stress så slarvar jag, skriver stort. Det blir fel. FAN!

”Lägg ner era matteböcker och ta fram svenskan”.

Alla fjärilar i magen går ut till fingerspetsarna. Jag ritar stenhårt och fort med min blyertspenna över sidorna i matteboken. Jag ritar över alla tal, över alla svar. Dom måste bara bort! Jag vill inte se dom mer. Jag kan inte! Jag hinner inte! Jag vill skada min mattebok, min dumma dumma mattebok som sårat mig.

Fröken frågar vad som står på.

”JAG HATAR MATTE OCH DEN HÄR DUMMA BOKEN!”

Jag slänger boken i bänken och rusar ut.

I en vrå bredvid datorsalen gömmer jag mig. Med armarna runt benen sitter jag under ett bord medan ilskan börjar släppa. Kvar finns sorgen.

Jag känner mig liten, jag vill inte gå i skolan mer. Jag önskar jag fick vara ett litet barn, och bara leka. Inga krav, inga dumma tidsgränser. Ångesten börjar komma över att jag blivit så arg framför hela klassen och min fröken. Min älskade, snälla fröken.

Ledsnaden slår mig över vad jag gjort med min mattebok. Jag älskar matte, jag älskar min mattebok. Den får mig att känna mig duktig. Jag älskar att lösa problem. Jag vill sitta här för alltid på det kalla stengolvet under bordet. Hoppas ingen kommer och letar efter mig, jag förtjänar inte deras kärlek.

Det känns som att jag har suttit under bordet i en timme. Varför har ingen letat efter mig? Jag tittar på klockan. Fem minuter. Jag börjar räkna sekunder. Hur lång tid är egentligen fem minuter? I klassrummet tog det slut så fort. Här, i ensamheten, är det en evighet. Oceaner av tid. Och här blir jag kvar, ensam med mina tankar och obearbetade känslor.

* * *

Förändringar och övergångar är svåra för mig. Måste vi byta platser?

Ja, vi kanske måste det. Jag förstår att allt inte kan handla om mig och mina behov. Idrottshallen kanske måste se olika ut varje gång. Vi måste kanske kunna byta ämnen under skoldagen för att andra inte ska tröttna, även fast jag skulle kunna jobba med matte hela dagen.

Det är fortfarande jobbigt med förändringar för mig som vuxen. Det skapar en stor osäkerhet när min plats byts ut och andra, okända klasskamrater blir mina bordsgrannar. När jag inte vet vad vi ska göra på idrottslektionen eller när jag inte får tid för att räkna klart i min bok.

Jag brukar säga att om man vill undvika en svår övergång, ge makt och kontroll till barnet med svårigheten. I mitt fall räckte det inte att få veta platser i förväg. Inte ens att få välja var jag skulle sitta själv och vilka som satt bredvid mig. Kanske hade det hjälpt om jag fick behålla min plats och fick ett extra ansvar? Kanske fick jag vara bordschefen och visa de andra vad som gällde vid detta, nya bord. Precis som andra fick vara bordschef vid det andra bordet?

Jag kanske hade behövt få veta vad som skulle göras på idrotten innan? Kanske få komma med förslag till uppvärmning eller hjälpa till att ta närvaron? Att få känna mig viktig.

Någon kanske hade kunnat säga till mig att stanna på sida 26, innan jag började jobba med matten? Så jag hade sluppit komma till den där dumma, ojämna sidan 27.

Jag kan med säkerhet säga att jag som barn med nedsättning i min mentaliseringsförmåga och med en extra dos känslor skulle behövt väldigt mycket förberedelser kring mitt skolarbete. Ändå är det ingen garanti för att det ska gå bra. I vissa situationer är jag dömd att misslyckas.

Min nedsättning medförde ett stort behov av att få känna mig duktig, självuppfyllelse som är ett av människans basala behov. Men framförallt ett stort behov av att känna mig trygg.

Att känna sig trygg och uppskattad är en grundförutsättning för lärande. Att känna sig älskad och sedd är en grundförutsättning för att leva.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm