Annons

Läraren ska inte sära på vänner

Man måste lära sig att jobba och umgås med andra.

Det är ett argument jag stött på några gånger i skolans värld. Och visst, det är en bra egenskap att kunna jobba med många olika typer av personer. Men för mig smakar det påståendet ändå lite surt i munnen. Särskilt sett till skolan. 

För i skolan arbetar barn. Och barn har kommit olika långt i sin utveckling. Det är således ingen vanlig arbetsplats. Och även på en vanlig arbetsplats tenderar vi människor att söka oss till likasinnade. Till våra vänner.

För någon idrottslektion hade jag ultimate-frisbee med en klass. Vi var uppdelade på två planer och efter ett tag ser jag att min uppdelning inte blev bra. Det var för få i ett av lagen på ena planen och för många i ett på den andra. En sådan där typisk sak som man brukar inse när en ska dela in elever som är taggade på att bli fysiskt aktiva. Jag ber en elev byta sitt lekband och gå över till ett annat lag.  

Upprörd stämning uppstår hos eleven. Det var inte något utåtagerande utan mer en suck av undergivenhet att behöva byta plan. Eleven står ett tag och funderar om hen ska ge vika och göra som jag bad om eller inte – men väljer till sist att underkasta sig min begäran. Och det fick mig att fundera lite. 

Jag observerade denne elev under spelets gång. Hen var passiv, rörde inte frisbeen en enda gång. Efter en stund stod hen på sidan och kollade på. Jag går då fram till eleven.

– Vill du byta till det laget du var i från början? frågar jag. 

Eleven skiner upp och närmast kastar sig över till andra planen. 

Väl där är eleven aktiv och delaktig i spelet. Levererar passningar, tar löpningar och gör sig spelbar. Då slår det mig – i det laget befann sig hens bästa kompis. 

Efter lektionen är dessa två de som är sist kvar att gå ned ifrån parken som är vårt lekområde. 

– Jag såg att ni jobbade bra tillsammans, ni är rätt bra vänner va? frågar jag paret.

– Aa, det är vi! svarar de jakande.

– Då gör vi så, att hädanefter ska ni alltid vara tillsammans, om ni vill det vill säga?

– Ja! svarar de.

– Kanon! Jag ska göra en mental anteckning men påminn mig ifall jag skulle glömma, jag glömmer alltid bort sånt här. Avslutar jag och går ned till idrottskontoret.

För hur kan argumentet att man behöver lära sig arbeta med andra gå före att kunna jobba överhuvudtaget? Att det går före behovet av att ha en trygg punkt, en trygg kompis, som är en förutsättning för ens deltagande? För så är det för vissa elever. 

Jag har elever som känner sig så otrygga eller osäkra att de inte deltar alls om det inte sker med sin trygga kompis. Vem är jag då att ta bort denna? Så jag låter dem vara tillsammans. Vissa kanske skulle kalla detta för en extra anpassning, jag kallar det för ett förhållningssätt. För det gäller för alla mina elever. 

Jag har noterat att den här eleven ibland inte deltar, men har inte haft tid eller tagit mig tiden att reflektera mer över det tidigare. Eleven gör inte något väsen ifrån sig och är inte utåtagerande, så det har flugit under radarn ända fram tills denna idrottslektion. Och detta är ett annat stort problem jag upplever i skolan.

De barn som inte är utåtagerande tenderar att falla mellan stolarna för att en har fullt upp med att bemöta de som är det.

Samtidigt var min lärarutbildning tydlig, och jag är helt enig med den; eleverna ska inte dela in sig själva i grupper och välja vem de ska vara med. Det är min uppgift som lärare. Det är jag, och bara jag, som avgör vem som ska arbeta med vem. Och min topprioritet är alltid att ingen i klassen ska bli utan någon att vara med eller känna sig bortvald. 

Men detta hindrar fortfarande inte mig från att låta vänner delta tillsammans. Detta hindrar fortfarande inte mig att prata med eleverna och höra vilka de trivs att jobba med. 

Och ja, det finns definitivt elever som är goda vänner och inte klarar av att vara tillsammans. Deras vänskap kan vara av en sådan karaktär att det hämmar undervisningen både för dem själva och för resten av klassen. Det finns elever en behöver sära på. Men här tycker jag ändå det är av vikt att ge dem en chans.

Jag försöker prata med vännerna och se ifall det finns tillräckligt stark motivation för att vara tillsammans även när det inte fungerat tidigare. Jag vill ge dem en chans, även när det har varit dåligt innan. Det kan fortfarande transformeras till något bra. Men de behöver bli medvetna om problematiken som kan uppstå när de jobbar tillsammans. 

Jag som lärare ska inte sära på vänner. För vänskap är något fint. För vissa elever kan det till och med vara en förutsättning för att klara av skolan. 

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer