Elevens diagnoser är irrelevant

Ibland blossar diskussioner upp om hur vi kan NPF-säkra eller NPF-anpassa undervisningen. De som lyfter dessa perspektiv menar säkerligen väl, men sådana här ingångar blir missvisande.

Jag har autism, jag är inte autism. Det är lika stor skillnad på elever som befinner sig på det autistiska spektrumet som de som inte gör det.

Ja, det finns vissa karaktäristiska drag bland barn med adhd och/eller autism, men inget säger att det är en säkerhet att det kommer yttra sig på ett visst sätt i undervisningen. Ifall jag ska anpassa all undervisning utifrån diagnoskriterier kommer undervisningen inte bestå av annat än extra anpassningar.

Jag menar att så behöver det inte vara. För alla autister är olika. Alla med adhd är olika. Den miljön jag som lärare har satt upp och befinner mig i kan behöva vissa anpassningar som inte passar en generell mall. Därför är det viktiga ett lösningsfokuserat tankesätt snarare än NPF-säkrade klassrum.

Vi undervisar barn som är extroverta. Vi undervisar barn som är introverta. Och faktiskt har eleverna rätt till stöd oavsett om de har en diagnos eller inte. Det vi som lärare ska bemöta är symptomen som uppkommer. Därför är det farligt när en överlämning av ett barn börjar med en diagnosgenomgång. För mig som lärare finns det en risk att jag då väger in förväntningar på hur det här barnet ska bete sig i undervisningen.

”Det visar sig på lektionen vilket stöd eleven behöver

Problemet med förväntningar är att de lätt blir till fördomar och det finns en risk att de förverkligas, enbart för att jag har dessa tankar om att det är så barnet ska uppträda. Har jag förväntningar att jag ska möta ett impulsivt, utåtagerande barn så kommer jag per automatik att hålla ett extra öga på detta barn. Risken är att barnet får fler tillsägelser än andra barn. Barnet får inte chans att ta en annan roll utan jag ger barnet en roll på förhand. Barnet har fått den nedärvd.

Därför menar jag att det är irrelevant för mig som lärare att veta om en elev har adhd eller autism. Det kommer att visa sig på lektionen vilket stöd eleven behöver. Särskilt när det kommer till dessa två diagnoser som ofta karakteriserar sig i sociala sammanhang. För alla har rätt till stöd, oavsett om det är för en diagnos eller inte. Och de minst stigmatiserade anpassningarna är de som gäller för alla.

Ja, vi lärare behöver veta hur dyslexi, mutism, autism och adhd fungerar och kan se ut. Tillika behöver vi veta hur vi undervisar elever med en synnedsättning eller hörselnedsättning, eller elever som inte behärskar språket än. Men vi måste fortfarande se individen. Och individens behov skiljer sig åt, det är viktigt att komma ihåg.