Annons

Man ska inte behöva lära sig att misslyckas i skolan

Man behöver lära sig att misslyckas, så ser livet ut. Hur ska man annars klara sig?

Jag tycker det är ett väldigt intressant argument. Som ett försök att försvara att det är nyttigt med tävlan mot andra, att det finns ett värde i att mäta sig mot andra. Jag minns alla de gånger jag slängde mitt tennisracket i backen när jag missade en boll. Men framförallt den där frustrerade känslan av att misslyckas. Eller alla de gångerna jag sparkade grus kring mig när motståndarna gjorde ett mål under fotbollsmatchen. När de sedan vann matchen bröt jag ihop och började gråta.

När man är klumpig motoriskt får man inte chansen att lyckas så ofta. Så det som är lustigt är att jag som barn fick öva jättemycket på att misslyckas, ändå har jag inte lärt mig att ta en förlust bra.

Nu kanske några skulle hävda: ”Men om du hade motoriska svårigheter, varför sysslade du inte med något annat?”

Ja, det kan man fråga sig. Kanske för att i princip allt under min uppväxt kretsade kring sport. Det var vad man gjorde på rasterna. Bandy spelades på skolgården året om, fotboll mer säsongsbaserat. Vi kollade på hockey-VM på tjock-tv:n under skoltid. Någon gång fick vi se på OS. Hur coolt var det att kunna räkna ekvationer snabbt då? Hur högt i status stod det att vara duktig på historia? Nej, det är inte speciellt coolt eller inne. Man har inte särskilt mycket användning för det som barn utanför klassrummet. Ibland är till och med användningen av den spetskompetensen begränsad i klassrummet. Det som krävs är att man kan prestera genom något praktiskt. Det är så man konkret kan hävda sig själv.

Men att tävla är konkret, eftersom det direkt går att avgöra vem som är starkast. Det är synligt då det ofta har fysiska bevis och det är absolut, antingen vinner eller förlorar man. Tyvärr så sker detta alltid på någon annans bekostnad. Kanske därför ser jag tävlandet mot andra som ett primitivt sätt att få bekräftelse på. Och eftersom jag förlorade betydligt oftare än jag vann fick jag en annan bekräftelse, att jag helt enkelt inte dög. Eller att jag var sämre än andra.

Och det är här konflikten uppstår, för ingen vill vara dålig eller sämre än någon annan.

Jag tror inte jag är ensam om att känna detta och följden blir att man kan ses som tävlingsinriktad om man reagerar utåt eller att man istället undviker situationer där man tävlar. Att undvika situationer där man misslyckas. Det är tydligt att det sker bland eleverna varje dag. Elever som får ont i magen av skolan, elever som inte förmår sig att delta eller tvingar sig själva att genomlida skoldagen. Elever som inte förmår sig att komma till skolan över huvud taget.

Förutom strategin att inte delta i tävlandet alls finns det andra tillvägagångssätt för att försöka kompensera. Elever som inte lyckas ofta blir snabbt experter på alla regler och är noggranna med att poängtera när någon annan gör fel. Motsägelsefullt så är de själva duktiga på att hitta vägar runt en regel för att kunna få ett övertag. De markerar också ofta när de vinner. Eftersom att det inte sker så ofta är det viktigt att andra ser när det händer.

Detta är inte hållbart i längden. Så hur ska man förhålla sig till tävlingar i skolan för att undvika att dessa negativa mönster utvecklas?

Ska man tävla anser jag att det i så hög utsträckning som möjligt ska ske tillsammans i grupp, mot ett gemensamt uppsatt mål. Inte emot en annan grupp. Därför ser jag det som en lösning att ta bort tävlandet mellan grupper i skolan och istället fokusera på gemensamma mål att tävla mot. Då får man möjlighet att fira tillsammans när man lyckas och trösta varandra i motgång. Men det är inte bara den konkreta formen av tävling mot andra som kan skapa problematik, utan också mer abstrakta misslyckanden som vi själva kategoriserar och väver in.

Problemet sträcker sig längre än vad som sker i idrottshallen eller ute på rasten. Det är så mycket större än att inte prestera praktiskt. Problemet att inte få lyckas berör hela skolan.

För de flesta är detta inte ett problem. Deras balans mellan att lyckas och misslyckas brukar vara tillräckligt stabil för att klara det sociala samspelet och kraven från skolan. Men för alla är detta inte fallet. Det som är gemensamt för de elever som har svårt för skolan är att det inte finns en balans mellan att lyckas och misslyckas. De stöter på fler situationer där de inte klarar av samma krav och miljö, fler situationer där någon annan triumferar över dem och fler situationer där de helt enkelt inte räcker till. Detta är även applicerbart till högpresterande elever som stöter på för lite motstånd och således också saknar en balans mellan att lyckas och misslyckas.

Vi behöver inte misslyckas i skolan. Däremot behöver vi lära oss hantera misslyckanden, och det är en helt annan sak. Bästa sättet att lära sig hantera motgångar och misslyckanden är genom att lyckas flera gånger innan.

Man brukar säga att det krävs fyra komplimanger till varje negativ kommentar. Jag skulle våga påstå att detta är applicerbart till lyckanden och misslyckanden. En elev behöver få känna att hen lyckas fyra av fem gånger för att kunna hantera den gången det inte går vägen.

Skolan behöver fylla elevers ryggsäckar med lyckade genomföranden så när man kommer ut i samhället klarar man av att hantera motgångar utan att ge upp eller försöka undvika situationer som upplevs som för påfrestande. Därför ser jag det som kontraproduktivt att tävla mot varann i skolan. Därför ser jag det som ett av skolans viktigaste uppdrag att hitta en balans mellan att få lyckas och misslyckas. Fyra av fem gånger. Minst.

Detta behöver också ske med samma stoff som eleven förknippar misslyckandet med. Ifall det är idrott så kan det röra sig om en bollrädsla. Då behöver alltså en elev lyckas i fyra av fem sammanhang med en boll involverad för att kunna hantera den där femte, då det inte går vägen. Samma sak är applicerbart till fler områden. Till exempel muntliga prestationer, ekvationer och även sådant som inte står i kursplanen som att klara av att vara med på en hel genomgång eller hitta något att göra på rasten. Linjen är tunn mellan att utmana och utsätta.

På sikt tror jag det även förbättrar arbetsmiljön för både elever och lärare att elever känner att de kan hantera stoffet i undervisningen utan rädsla. Att de kan lyckas med sina uppgifter utan att behöva mäta sig mot någon annan. För i längden är inre motivation det viktigaste vi som människor har. Den inre motivationen som barn kommer till skolan med behöver tas till vara på.

Och jag har fortfarande inte lärt mig att tävla. Inte ens i sällskapsspel. Men jag har lärt mig att fokusera på annat, jag har lärt mig att jag kan sätta upp egna mål där jag kan lyckas i de spel jag ger mig in i utan risk att misslyckas. Dessa strategier vill jag att eleverna ska få lära sig. De behöver inte lära sig att misslyckas, de behöver lära sig att hantera misslyckanden genom att först få möjlighet att lyckas.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer