Fem sena ankomster – en drömstart på idrotten

I år fick jag en ny grupp mellanstadieelever jag inte undervisat tidigare. Det är inte vanligt för mig att få en mellanstadiegrupp som aldrig tidigare varit i mitt omfång, men i år hände det.

Med nya grupper försöker jag vara nitiskt noggrann med mina rutiner. De ska lära sig hur jag fungerar, vad jag blir arg och glad av, samt vad som gäller på idrotten. Det skulle visa sig att det mest grundläggande skulle komma att sättas på prov redan första lektionstillfället för denna fyra.

Jag kommer till uppsamlingsplatsen och möts av två elever där.

”Vi är de enda närvarande”, säger de på skämt.

”Jaha, var är resten av klassen?”, frågar jag förbryllat.

”Några är inne, några är i omklädningsrummet och några är vid snurrgungan”, svarar de.

Jag blåser tre gånger i min särpräglade visselpipa. Elever brukar kommentera att det låter som en lokchaufförs, men i själva verket är det en vissla jag hittat undangömd i ett kassaskåp när vi inventerade i hemvärnet. Så den har säkerligen runt 80 levnadsår på nacken.

Det här ger viss effekt, majoriteten av klassen kommer fram ur sina gömmor och ställer sig sånär på ett led.

”Ett led linje, på stället!”, vrålar jag.

Ett snyggt led formas framför mig. Jag börjar ta närvaro och stöter direkt på patrull. Sju namn saknas fortfarande, och jag kan se elever som noterat mig men struntat i min uppmaning för samling. Jag fyller i deras frånvaro.

Jag börjat presentera mig och ser i min ögonvrå en elev komma fram följt av en annan.

”Ni kan ställa er här så länge”, säger jag.

”Varför då?”, undrar de.

”Ni är sena, jag vill presentera mig klart innan jag kan ta närvaron på er”, svarar jag.

Något ställda blir eleverna. Tydligt är att de inte förväntade sig sen ankomst. Fler av de avvikande eleverna kommer nu fram när de inser allvaret i deras buslek att gömma sig från läraren. Vi går upp till samlingsklippan på berget och de eftersläntrande eleverna flockas runt mig och frågar mig om de verkligen fått sen ankomst och om jag kommer ringa hem till deras föräldrar.

”Det kommer jag inte, i alla fall inte denna gång, se till att vara i tid till vår uppställning”, svarar jag.

Jag går igenom lektionens upplägg vid samlingsklippan. Eleverna får ett exemplar av min bedömningsmatris. Jag förklarar vad det är jag letar efter hos dem på idrottslektionerna, vad jag bedömer, och går sedan över till ordningsreglerna som gäller på skolan.

Det är tyst bland eleverna. Stämningen är hängande och jag skulle beskriva den som tråkig, grå och allvarlig.

Vi sätter igång huvudaktiviteten som är doppboll och jag förklarar glatt hur det går till, eleverna får välja om de ska vara på den snabba planen eller planen där vi övar på vår teknik och tar det lite lugnare. Jag går runt och berömmer det jag ser:

  • Elever som hittar öppna ytor.
  • Elever som skapar öppna ytor.
  • Bra, säkra passar.
  • Fina mottagningar.
  • Avläsning av spelet.

Det finns många kvalitéer hos eleverna och det fina med idrottsundervisningen är att det inte måste vara den elev som kastar och fångar bäst som är nyckelspelaren. Det kan även vara den elev som tänker till och förflyttar sig till en öppen yta som gör att laget lyckas.

Just det senare illustrerar jag med en av grupperna. Med hjälp av eleverna placerar jag ut dem som det brukar se ut och visar hur man kan lösa upp sådana knutar i spelet. Jag pratar om vikten av rörelse i spelet, att göra sig passningsbar och inte bara stå på samma ställe och skrika ”passa mig!”.

I slutet av lektionen tar jag en taktiskt återsamling för alla. De sätter sig i gräset och jag illustrerar ett spelscenario med stenar och pinnar.

“Så här brukar spelet se ut för er, ser ni?” säger jag och fortsätter:

“Ni står bakom en motståndaren som täcker er, ni är i passningsskugga och då kan ni inte få en säker pass. Därför kastar ni ofta höga bollar till varann som inte alltid går fram, eller hur?”

Vissa elever nickar instämmande.

“Testa då istället att röra på er. Stå inte och pilla i naveln eller kolla vad det är för väder, om ni rör er åt det här hållet, vad händer då? Jo, motståndaren måste ju följa med! Annars blir ni fria och får en enkel pass.”

Jag flyttar några stenar och pinnar.

”Det ni har gjort nu är att skapa yta åt er medspelare! Den spelaren kan nu röra på sig och få en pass!”.

Jag kan se hur lampan tänds hos några i gruppen. En elev räcker upp handen:

”Men nu har du ju sagt till oss hur vi ska tänka och göra, nu kommer ju alla att göra så!”, säger han.

”Ja, precis. Och det är det fina med det här, eller hur? Det kommer göra att ni måste röra på er ännu mer och kämpa för att skapa den där öppna ytan. Ni kommer inte att få den gratis! Ni kan visa mig vad ni kan på fler sätt än att vara duktiga på att kasta och fånga. Ni kan visa mig genom att ni också tänker, och det kollar jag också på hur ni gör på idrotten”.

Vi avslutar lektionen och efteråt kommer några elever fram till mig. Det är eleverna som lekte kurragömma innan lektionen.

”Tack för lektionen, Alexander!”, säger en.

”Ska vi göra samma sak nästa gång?”, frågar en annan.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.