Annons

Anpassningar – mycket för få eller lite för många?

Ordet anpassningar kan få oss lärare att svettas floder. Ett till papper som ska fyllas i, mer uppgifter som ska göras till en redan överfylld attgöra-lista.

Men lägger jag ordet ”anpassningar” åt sidan och istället fokuserar på hur jag lägger upp mina lektionspass så blir anpassningarna några av de verktyg jag under åren lagt i min verktygslåda.

Med kontinuerliga finslipningar kan all undervisning anpassas till att fungera för de allra flesta. Här är en handfull anpassningar som ständigt följer mig i min undervisning.

  • Något som har högsta prioritet där jag bedriver undervisning är lugnet. Här är det inte den totala knäpptystnaden jag strävar efter utan arbetsron som gör att studiefokuset kan hållas. För att skapa lugnet så är det oerhört viktigt att sätta ord på det självklara: Vad förväntas av dig under genomgången? Hur begär du ordet?
  • Allt material behöver vara tillgängligt för mig och eleverna innan passet börjar. Material som både kan läsas, tittas på, översättas och lyssnas på. Ger jag alla tillgång till material med möjlighet till olika studievariation underlättar jag för både mig och eleverna. 
  • Få, tydliga och begränsade uppgifter. Eftersom jag undervisar på högstadiet så är allt vi gör indelat i tre olika svårighetsgrader. Varje uppgift kan växa i tre olika riktningar. Oftast är dessa i sin tur indelade efter vecka och pass för att begränsa så att det som ska läras inte känns som ett oöverstigligt berg. Känslan av att faktiskt också blir klar och se att det finns ett slut på uppgiften underlättar även.
  • Varje  lektion ska ha ett tydligt mål och syfte. Inte att jag varje gång pratar om läroplanens syfte och mål utan mer att varje lektion har en ram. Idag pratar vi om diskrimineringsgrunderna eller de svenska grundlagarna. Tillsammans ska vi lära oss att förklara tydligt och ge exempel eller se vilken av grundlagarna som har mest betydelse i din vardag. Till det inleder jag alla arbetsmoment med att lyfta ut ord som är viktiga och samtidigt kan vara nya och eller knepiga att förstå. Här bistår även vår fantastiska specialpedagog med bildstöd för att ytterligare förtydliga för alla.
  • När passet väl är igång är det viktigt att ha tydliga tidsangivelser. Här fick jag senast i veckan feedback från samma specialpedagog att det kan förtydligas ytterligare. Efter observation i klassrummet märktes det att när passet gick in på halvtid så var det många i gruppen som fokuserade på när pausen skulle komma, för det var inte angett på tavlan som inramning av passet.
  • Slutligen och för mig en återkommande bekräftelse och för eleverna en möjlighet att i begränsad form visa vad de kan: En kunskapskoll eller temperaturmätning. Hur har veckans kunskaper landat? Det här är korta och återkommande avstämningar där eleverna får visa vad de kan. När avstämningarna kommer ofta och är tydliga så ger det många möjlighet att lyckas. Ett extra knep jag tar till är att när gruppen är ny så lägger jag nivån på dessa så att även den elev med minst förtroende på sig själv lyckas. Förvånade tittar eleverna på mig när jag förtroligt berättar att det här gick hur bra som helst.

– Va, klarade jag mig? blir ofta svaret. Javisst, lita på dig själv, det här kan du.

Därefter så märker eleverna att om de gör vad de ska när vi jobbar på lektionerna så fixar de kunskapskollerna utan större bekymmer och kunskapsbasen, när det börjar dra ihop sig till slutmoment, är precis där den förväntas vara.

Så en handfull anpassningar för alla ger de allra flesta möjlighet att lyckas.

Reagera på inlägget:

En ”metodbok” värd att läsa

En nyutkommen bok ” Värdegrundsarbete i praktiken – en metodbok för skolan” av John Steinberg, välkänd författare med ett femtiotal publikationer, och Åsa Sourander, specialpedagog med klasslärarerfarenhet, ger mig anledning att reflektera över såväl typen av metodbok till grundlärare som innehållet i metodboken. 

Boken är en typ av metodbok som inte ansetts riktigt rumsren, men som uppskattats av många lärare. Det anses inte riktigt fint och modernt att tala om för lärare hur man kan göra i skolan. Det är ett förlegat tänkande med sådana böcker, menar många som gör anspråk på att veta vad lärare behöver. Det handlar naturligtvis om att lärare själva bör utveckla sin undervisning. Andra yrken, exempelvis läkare, skulle aldrig komma på tanken att kritisera fenomenet att ge goda råd. Läkare har värnat om värdet av goda råd, finns det någon som har en bra metod så berättar man om den utan att någon kritiserar.

Jag menar att lärarutbildningen ger de blivande lärarna ett kritiskt tänkande, varför man utan problem kan ge konkreta råd och anvisningar. Lärare har en god förmåga att värdera råden. Den konkreta metodboken utsätts för kritisk granskning och professionell värdering. Det är självklart att konkreta metodböcker är viktiga för lärare.

De praktiska momenten i lärarutbildningen är dessutom sparsamt förekommande och lärarutbildningen anses inte heller vara riktigt relevant för det praktiska lärararbetet som kommer efter. Den första tiden i yrket blir därför tung. Metodböcker av det här slaget kan ge både stöd och hjälp. Det är naturligtvis en tanke med att man ska bygga upp sin egen praktik, men en metodbok av det här slaget underlättar det egna utvecklingsarbetet.

Även temat i boken, så kallat värdegrundsarbete, är välkommet och fyller en viktig funktion. Många nyblivna lärare säger sig sakna stöd för detta viktiga arbete i lärarutbildningen. Värdegrundsarbetet är viktig för arbetsmiljön i skolan. Läraruppdraget idag handlar mer om att utveckla de kompetenser som eleverna redan besitter i värdegrundssammanhang, snarare än att överföra en på förhand bestämd kunskap, och precis så förstår jag boken. Den handlar verkligen om eleverna och förhållningssättet i boken känns modernt, även om det är en metodbok med stöd, exempel och råd.

Boken handlar alltså om värdegrundsarbete på ett sätt som syftar till att förbättra arbetsmiljön i grundskolan.  Boken innehåller i huvudsak två metoder för att stärka värdegrundsarbetet, en metod går ut på att synliggöra och bekräfta elevens styrkor, genom att skapa en så kallad ”styrkestjärna”. Den andra metoden är ett beteendebaserat värdegrundsarbete som omvandlar abstrakta värdeord som exempelvis respekt och hänsyn till konkreta värdegrundshandlingar. Boken ger förståelse för hur vårt beteende påverkar andras beteende. Det abstrakta görs till något konkret. 

Förhållningssättet man har som lärare behöver absolut inte begränsas av en idé i en metodbok om ”det rätta”, utan en idé i en metodbok kan även skapa perspektiv och kreativitet. Att läsa boken och lära av John Steinberg och Åsa Sourander är en fantastisk resa i det viktiga arbetet i skolan – värdegrundsarbetet.

Reagera på inlägget:

Hur kan elever få störa lektioner och kränka andra?

Hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever?

Det är en absurd fråga, och här finns det många som vill säga sitt med ett spann mellan vårdnadshavare och politiker i riksdagen. Ska det egentligen vara så svårt att få ordning i klassrummet? Måste vi ha reformer från politiker för att få det att fungera?

Svaret känns tämligen enkelt, men frågan är betydligt mer komplex än så.

För att kunna förstå varför vi ens måste ställa oss en sådan absurd fråga är det viktigt att förstå hur lärarens situation har utvecklats.

Elever och föräldrar har fått mer att säga till om kring skolgången och det stöd som en elev behöver och har rätt till. Det är inte dåligt i sig, snarare tvärtom. Det är bra med engagemang. Problemet är att i takt med att resursklasser och stödpedagoger försvinner så ökar behoven i varje klass. Där hamnar läraren i kläm mellan elevers behov och tillgängliga resurser.

Som lärare står man numer ofta där ensam och förväntas kunna lösa alla situationer genom utbildning om diagnoser, i komet, lågaffektivt bemötande eller valfri annan metod på struktur och konflikthantering. 

Dessa är inte heller dåliga i sig. Det är jättebra att ha kunskap om diagnoser, förhållningssätt och tekniker. För det hjälper verkligen, när man har resurser för dem. Det har inte läraren idag, och då får man snarare en falsk trygghet och en syndabock som får stå till svars när arbetsron inte går att upprätthålla.

Resultatet blir att läraren hamnar i kläm mellan vårdnadshavare som vill få sitt barns behov bemötta, huvudman som inte kompenserar för de behov som finns och ifall man har riktig otur, skolinspektionen. Där är det inte trivsamt att vara. Då är det inte så konstigt att som lärare försöka undvika situationer som skapar konflikt i den här ”bermudatriangeln”.

Men, det finns fortfarande aspekter som jag anser varje lärare bör känna till och tänka på för att undvika ett tassande. När det kommer till elever som ofta bryter mot ordningsregler är det viktigaste att vara tydlig och konsekvent.

Efter att jag fick min adhd-diagnos började personal tassa runt mig. Detta gjorde mig tokförvirrad och lite arg. Det var frustrerande. Har man redan svårt att se var gränsen går så behöver man inte få nya, egna gränser. Det leder snarare till att man känner sig annorlunda eller fel.

Det man behöver är stöd i att förstå regler. Man behöver hjälp med att kunna följa dem och man behöver få hjälp genom att bli påmind då och då vad som gäller. Det skapar mer frustration hos den som är utåtagerande att inte veta gränserna. Hur ska man då kunna se gränsen om man får en egen eller den ständigt flyttas? Det skapar otrygghet och vad gör man när man blir otrygg? Tar kontroll.

Därför jag kan tycka det är helt meningslöst att veta om en elev har diagnos eller inte. För en diagnos kan på sin höjd vara en förklaring, aldrig en ursäkt. Vi kommer upptäcka vad som inte funkar och vi måste ändå bemöta det efter det symptom det ger och i den situation vi befinner oss. Där är det bra att ha verktyg, där är det ett måste att ha resurser för att kunna verkställa dessa.

Får en elev konsekvensen ofta, då måste vi kolla på åtgärder för att förebygga detta. Men som lärare får man aldrig acceptera att det förekommer kränkningar eller bråk på en lektion. När en situation håller på att uppstå, säg vad som är fel och vad som blir konsekvensen. När en regel bryts, eller när det känns som att det är på väg att hända – var inte rädd för att påminna om vad som gäller.

Fungerar det inte, ta konflikten. Svårare än så ska det inte vara.

Men i realiteten är det svårare. För idag vågar inte lärare säga till elever längre eftersom bevisbördan har hamnat hos läraren. Konsekvenserna av detta är flera, bland annat att situationer som är i gråzonen närmast blir omöjliga att bemöta, då de riskerar att falla tillbaka på läraren. Så istället tassas det försiktigt, störningsmoment i klassrummet och subtila kränkningar får allt för ofta glida under radarn. Och jag tror inte det finns en lärare som vill göra detta, utan det är en överlevnadsstrategi, för försöker man ta itu med situationen finns det en risk att den eskalerar eller att man bemöter på fel sätt och får ta skit för det.

Så, hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever, mitt framför en lärare?

Svaret är att det inte är något som kan tolereras. Men vi måste se förbi lärarens undervisning som anledningen till att det inte uppehålls.

Den sanna boven i dramat är NPM och den som tror att skolan är en verksamhet som går att effektivisera några procent varje år. Att lärare får mer undervisningstid, färre kollegor och fler elever är en klart större anledning till problem i arbetsmiljön i klassrummet än kunskapen om NPF och didaktiska metoder.

Sanningen är att vi inte har råd att spara in mer på skolan.

Reagera på inlägget:

En julbetraktelse

I denna tid när politiker inte verkar tycka att olika sakfrågor är tillräckligt viktiga för dem att stiga ner från sina höga hästar för, kan det kännas bra att närma sig skolan från ett annat håll: Elevernas. Eller i alla fall elevernas speglad, dels från en lärarhorisont och dels från spännande forskning.

I en insändare i DN skriver läraren Lars Östling om den press som han upplever att eleverna är utsatta för genom att vi har betyg. ”Vi måste tänka om och sluta göra allt med bedömning som mål. Vi behöver ta bort betygen”, skriver han.

Jag både håller med – och inte. Jag brukar själv berätta hur en av mina bonusdöttrar kom hem från skolan gladare när hon börjat gymnasiet än vad hon gjorde innan. När vi frågade varför svarade hon att det var ”för att lärarna på gymnasiet undervisade dem”. Men vad gjorde de på högstadiet blev vår något konfunderade motfråga. ”Då gav de oss matriser och skapade bedömningssituationer” blev svaret. I hennes svar finns något som jag tror är viktigt och är anledningen till varför jag tycker Lars Östling har fel och rätt.

Han har rätt i att om skolan har bedömning som mål – då blir det fel. Det blir en sorts inverterad syn på vad undervisning är och lärarens roll. Det blir dessutom väldigt fel när denna bedömning som används som måttstock på om en lärare, en skola, en huvudman, en kommun etc är ”bra”. Och när det dessutom används som säljargument för att få vårdnadshavare att välja skola (=flytta alla de pengar en elever är värd mellan skolor).

Det är alltså både ett inbyggt systemfel men också problematiskt ur undervisningssynpunkt. Här är Skolverkets nya allmänna råd om betygsättning en viktig markering. Bedömningsgrunderna ska enligt dem inte ligga till grund för planeringen av undervisningen. Vilket jag och många med mig uppfattar som kontraorder jämfört med implementeringen av såväl grundskolans som gymnasiets kurs- och ämnesplaner för några år sedan.

När jag säger att Lars Östling har fel menar jag att problemet inte är betyg i sig. Betyg kan vara mer oproblematiskt och ett bra betygsystem kan faktiskt stödja och hjälpa både elever och lärare. Problemet, menar jag, är hur vårt betygsystem är utformat – och vilken kontext det verkar i. Jag menar att själva betygsystemet är felaktigt konstruerat och jag hoppas innerligen att den revision Skolverket håller på med förändrar det i grunden.

Men systemet som betygsystemet verkar i gör det hela ännu mer komplext. Med fri etableringsrätt, konkurrens om skolpeng och vinstuttag kan vi (faktiskt) inte lita på varken huvudmän, skolor, rektorer eller lärare. Vi måste ha kontrollinstrument. Vi har låst in oss i ett system som bygger på misstro.

Betyg i sig är alltså inte alls problemet. Det är så irriterande att debatten alltid hamnar i för eller emot istället för i hur systemet är konstruerat (på något sätt är det symtomatiskt för svensk skoldebatt). Men ett konstigt system som inte bygger på vad undervisning egentligen är, och där bara ett konstigt urval av förmågor ska premieras, och ovanpå det ett märkligt konkurrenssystem gör att fällan slår igen. Jag tycker synd om de elever som har lärare som inte orkar stå emot det systemet.

Apropå det tycker jag att det är lite intressant att vi kanske nu har en ny generation lärare som upplever sin första reform-alienation. Vad menar jag med det? Jo, de lärare som lärt sig det nuvarande betygssystemet, som svalt det med hull och hår, de som verkligen byggt sin undervisning på förmågor och matriser och trott att detta var det sanna, det sköna, det riktiga – de får nu helt plötsligt se Skolverket göra en 90°-sväng.

Det kan vara bra för lärare att förlora sina illusioner och fokusera på vad som faktiskt fungerar i klassrummet. Men det kan också vara smärtsamt.

Apropå smärtsamt så utbrast en rektor vid ett tillfälle när jag redovisade den forskning om matematik som nyss fick stor spridning: ”Åh helvete!”. Det är den forskning som visade att elever har lärt sig sämre matematik när deras lärare har försökt vardagsanknyta matematiken, jämfört med lärare som pratat matematik och framförallt om eleverna har fått memorera formler och procedurer.

Det är så tvärtom mot vad vi fått lära oss. Antagligen också tvärtom mot vad rektorn i fråga försökt övertyga sina lärare genom åren var bra. En av de mest intressanta sakerna med den artikeln är att den också öppnar upp för att skillnaderna handlar om vilken typ av pedagogisk forskningstradition som verkar ha ”mest rätt”. Författarna pekar på att vardagsanknytningen har stöd i den reformpedagogiska traditionen (läs svenska lärarutbildningar) men att deras resultat stöder den position som utbildningspsykologer och kognitionsvetare har (forskning som synts lite av på svenska lärarutbildningar genom åren).

När vi ändå är inne på smärtsamma forskningsresultat så delade Jonas Vlachos en artikel som var otroligt intressant. Den pekar mot att så kallade icke-kognitiva egenskaper som inte premieras i skolan verkar vara fördelaktiga om man tittar i ett längre perspektiv. Att vara impulsiv och kanske till och med lite aggressiv verkar helt enkelt betala sig i det långa loppet.

Nu menar inte artikelförfattarna att man ska uppmuntra aggression i skolan. Men de menar verkligen att man kan behöva tänka igenom så att man inte skapar en kontrollorienterad undervisningssituation utan att man bör arbeta med en relationsskapande undervisning där det också finns plats för dem som externaliserar tydligare än andra barn och ungdomar. Att se värdet av de olika individernas sätt att uttrycka sig. Man ska alltså vara försiktig med att hämma kreativitet. Lugn och ordning och arbetsro får inte vara den enda normen som premieras. Intressant forskning som kanske breddar bilden?

Så när tomten frågar ”Har du varit snäll?” och du svarar ”Nej, men kreativ” kanske det också ska leda till ett fint paket under granen?

God jul!

Reagera på inlägget:

Man ska inte behöva lära sig att misslyckas i skolan

Man behöver lära sig att misslyckas, så ser livet ut. Hur ska man annars klara sig?

Jag tycker det är ett väldigt intressant argument. Som ett försök att försvara att det är nyttigt med tävlan mot andra, att det finns ett värde i att mäta sig mot andra. Jag minns alla de gånger jag slängde mitt tennisracket i backen när jag missade en boll. Men framförallt den där frustrerade känslan av att misslyckas. Eller alla de gångerna jag sparkade grus kring mig när motståndarna gjorde ett mål under fotbollsmatchen. När de sedan vann matchen bröt jag ihop och började gråta.

När man är klumpig motoriskt får man inte chansen att lyckas så ofta. Så det som är lustigt är att jag som barn fick öva jättemycket på att misslyckas, ändå har jag inte lärt mig att ta en förlust bra.

Nu kanske några skulle hävda: ”Men om du hade motoriska svårigheter, varför sysslade du inte med något annat?”

Ja, det kan man fråga sig. Kanske för att i princip allt under min uppväxt kretsade kring sport. Det var vad man gjorde på rasterna. Bandy spelades på skolgården året om, fotboll mer säsongsbaserat. Vi kollade på hockey-VM på tjock-tv:n under skoltid. Någon gång fick vi se på OS. Hur coolt var det att kunna räkna ekvationer snabbt då? Hur högt i status stod det att vara duktig på historia? Nej, det är inte speciellt coolt eller inne. Man har inte särskilt mycket användning för det som barn utanför klassrummet. Ibland är till och med användningen av den spetskompetensen begränsad i klassrummet. Det som krävs är att man kan prestera genom något praktiskt. Det är så man konkret kan hävda sig själv.

Men att tävla är konkret, eftersom det direkt går att avgöra vem som är starkast. Det är synligt då det ofta har fysiska bevis och det är absolut, antingen vinner eller förlorar man. Tyvärr så sker detta alltid på någon annans bekostnad. Kanske därför ser jag tävlandet mot andra som ett primitivt sätt att få bekräftelse på. Och eftersom jag förlorade betydligt oftare än jag vann fick jag en annan bekräftelse, att jag helt enkelt inte dög. Eller att jag var sämre än andra.

Och det är här konflikten uppstår, för ingen vill vara dålig eller sämre än någon annan.

Jag tror inte jag är ensam om att känna detta och följden blir att man kan ses som tävlingsinriktad om man reagerar utåt eller att man istället undviker situationer där man tävlar. Att undvika situationer där man misslyckas. Det är tydligt att det sker bland eleverna varje dag. Elever som får ont i magen av skolan, elever som inte förmår sig att delta eller tvingar sig själva att genomlida skoldagen. Elever som inte förmår sig att komma till skolan över huvud taget.

Förutom strategin att inte delta i tävlandet alls finns det andra tillvägagångssätt för att försöka kompensera. Elever som inte lyckas ofta blir snabbt experter på alla regler och är noggranna med att poängtera när någon annan gör fel. Motsägelsefullt så är de själva duktiga på att hitta vägar runt en regel för att kunna få ett övertag. De markerar också ofta när de vinner. Eftersom att det inte sker så ofta är det viktigt att andra ser när det händer.

Detta är inte hållbart i längden. Så hur ska man förhålla sig till tävlingar i skolan för att undvika att dessa negativa mönster utvecklas?

Ska man tävla anser jag att det i så hög utsträckning som möjligt ska ske tillsammans i grupp, mot ett gemensamt uppsatt mål. Inte emot en annan grupp. Därför ser jag det som en lösning att ta bort tävlandet mellan grupper i skolan och istället fokusera på gemensamma mål att tävla mot. Då får man möjlighet att fira tillsammans när man lyckas och trösta varandra i motgång. Men det är inte bara den konkreta formen av tävling mot andra som kan skapa problematik, utan också mer abstrakta misslyckanden som vi själva kategoriserar och väver in.

Problemet sträcker sig längre än vad som sker i idrottshallen eller ute på rasten. Det är så mycket större än att inte prestera praktiskt. Problemet att inte få lyckas berör hela skolan.

För de flesta är detta inte ett problem. Deras balans mellan att lyckas och misslyckas brukar vara tillräckligt stabil för att klara det sociala samspelet och kraven från skolan. Men för alla är detta inte fallet. Det som är gemensamt för de elever som har svårt för skolan är att det inte finns en balans mellan att lyckas och misslyckas. De stöter på fler situationer där de inte klarar av samma krav och miljö, fler situationer där någon annan triumferar över dem och fler situationer där de helt enkelt inte räcker till. Detta är även applicerbart till högpresterande elever som stöter på för lite motstånd och således också saknar en balans mellan att lyckas och misslyckas.

Vi behöver inte misslyckas i skolan. Däremot behöver vi lära oss hantera misslyckanden, och det är en helt annan sak. Bästa sättet att lära sig hantera motgångar och misslyckanden är genom att lyckas flera gånger innan.

Man brukar säga att det krävs fyra komplimanger till varje negativ kommentar. Jag skulle våga påstå att detta är applicerbart till lyckanden och misslyckanden. En elev behöver få känna att hen lyckas fyra av fem gånger för att kunna hantera den gången det inte går vägen.

Skolan behöver fylla elevers ryggsäckar med lyckade genomföranden så när man kommer ut i samhället klarar man av att hantera motgångar utan att ge upp eller försöka undvika situationer som upplevs som för påfrestande. Därför ser jag det som kontraproduktivt att tävla mot varann i skolan. Därför ser jag det som ett av skolans viktigaste uppdrag att hitta en balans mellan att få lyckas och misslyckas. Fyra av fem gånger. Minst.

Detta behöver också ske med samma stoff som eleven förknippar misslyckandet med. Ifall det är idrott så kan det röra sig om en bollrädsla. Då behöver alltså en elev lyckas i fyra av fem sammanhang med en boll involverad för att kunna hantera den där femte, då det inte går vägen. Samma sak är applicerbart till fler områden. Till exempel muntliga prestationer, ekvationer och även sådant som inte står i kursplanen som att klara av att vara med på en hel genomgång eller hitta något att göra på rasten. Linjen är tunn mellan att utmana och utsätta.

På sikt tror jag det även förbättrar arbetsmiljön för både elever och lärare att elever känner att de kan hantera stoffet i undervisningen utan rädsla. Att de kan lyckas med sina uppgifter utan att behöva mäta sig mot någon annan. För i längden är inre motivation det viktigaste vi som människor har. Den inre motivationen som barn kommer till skolan med behöver tas till vara på.

Och jag har fortfarande inte lärt mig att tävla. Inte ens i sällskapsspel. Men jag har lärt mig att fokusera på annat, jag har lärt mig att jag kan sätta upp egna mål där jag kan lyckas i de spel jag ger mig in i utan risk att misslyckas. Dessa strategier vill jag att eleverna ska få lära sig. De behöver inte lära sig att misslyckas, de behöver lära sig att hantera misslyckanden genom att först få möjlighet att lyckas.

Reagera på inlägget:

Sidor