Annons

Individualisering är nya flugan i skoldebatten

Individualisering är den nya flugan inom skoldebatten. Det är mantrat som alla ropar, bollen som alla springer efter. Men när alla springer efter bollen blir det klassfotboll, inte elitfotboll. Resultatet är en hög av spelare på samma ställe, inte något bra spel. Inte någon utvecklande debatt.

Skolinspektionen kritiserade nyligen lärares bristande individualisering av undervisningen. Skolverket har också efterlyst mer individualisering, vilket diskuteras i en intervju med Skolvärlden. Anledningen till all fokus på individualisering verkar enligt artikeln vara att man ”kopplat brister i individualiseringen till de sjunkande resultaten i internationella mätningar”.

Där är det dags att ropa ”Stopp!” och fråga sig vad det egentligen är man säger. Det kan säkerligen ligga en del i att bristande individualisering gör att vissa elever inte når så långt som de skulle kunna nå. Men är detta en huvudförklaring till att svenska elevers kunskaper minskar? Ett sådant resonemang tycks vila på det implicita antagandet att svenska lärare var betydligt bättre på att individualisera undervisningen förr i tiden. Men var det verkligen detta som skiljde gårdagens skola från dagens? Vad baserar man i så fall detta på? Kanske var skillnaden snarare att undervisningen fungerade bättre generellt sett när den var tydligare uppstyrd och lärarledd. Kanske hade man också mindre klasser. Kanske hade lärarna mer planeringstid. Kanske hade lärarna högre ämneskompetens när de fick kontinuerlig ämnesfortbildning och de bästa studenterna sökte sig till yrket.

Alternativt kan man tänka sig att resonemanget om vikten av individualisering bygger på antagandet att elevgrupperna idag är mer heterogena, med större kunskapsskillnader. Så är det kanske på sina håll. Men skolutvecklingen i stort går i motsatt riktning – skolor blir mer homogena vad gäller elevernas kunskapsnivå. Det är svårt att acceptera att just individualisering skulle vara det största problemet, i synnerhet som skolan genomgick gigantiska strukturförändringar på 90-talet som nog haft större betydelse för elevernas kunskapsutveckling.

Man kan också fråga sig vad individualisering faktiskt innebär. I sin rapport från 2009, ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer”, gör Skolverket en viktig distinktion. Man skiljer här på individualisering som individanpassning och individualisering som enskilt arbete. Man skriver bland annat följande: "Individualisering i betydelsen individuellt arbete har negativa samband med elevernas resultat” (33). Man pekar på betydelsen av lärarens kompetens, och skriver att ”Det finns stöd i forskningen för att individualisering i betydelsen individanpassning påverkar elevernas resultat positivt” (33). De flesta lärare skulle förmodligen skriva under på detta resonemang. Men exakt vad som är individanpassning kan man ändå diskutera länge. Om 30 elever får i uppgift att skriva en debattartikel kommer de att producera texter av varierande längd och kvalitet. Detta kommer att generera olika respons och förslag från läraren. Är detta individanpassning? 

Det finns också en större bild, där debatten om individualisering passar in väl. Vi lever i individualismens tidsålder. Det är individens åsikter, rättigheter och mål som står i centrum. Det märks också i klassrummet. Varje elev har en egen dator. Varje elev har en egen mobiltelefon. Undervisningen ska individualiseras. I extremfallet förvandlas eleverna till isolerade öar i klassrummets öppna hav. Men vad händer då med den kollektiva resan? Vad händer med samhörighet och gemenskap? Vad händer med känslan av att uträtta något tillsammans och att växa med andra? Som lärare har man inte bara som uppgift att leda enskilda individer framåt. Man ska också få till en positiv gruppdynamik, där människor med olika bakgrunder möts och samarbetar. Skolan har fortfarande ett demokratiskt uppdrag.

Elever lär sig dessutom inte bara av att pyssla med sitt. Precis som forskningen om kamrateffekter tydligt visar, är det oerhört värdefullt att också låta eleverna inspirera varandra. Det kräver gemensamma aktiviteter och samtal. Ingen människa är en ö. Ingen elev heller.

Reagera på inlägget:

Mobilförbud - Nej tack!

Häromdagen läste jag en artikel om en skola som valt att förbjuda mobiltelefoner i skolan. Hade jag arbetat på den skolan hade jag fått säga upp mig.

I mitt klassrum använder de telefonerna till att kommentera på klassbloggen, de spelar in varandra muntligt, de slår upp ord och kollar fakta. Självklart är  jag naiv om jag tror att de endast ägnar sig åt detta. Såklart är de också ibland på t ex både Facebook, Instagram och Snapchat. Jag ser det inte som ett problem. Om mina uppgifter lektionstid är tillräckligt engagerande är det inte lika lockande att ägna lektionstiden åt Facebook.

Jag undervisar i engelska och tyska. I språkklassrummet är smartphones en tillgång. Det är inget konstigt med det. Det är ett sätt att förenkla undervisningen. När jag gick i skolan blev man inspelad på kassettband. Idag kan eleverna tex spela sina dialoger i appen Soundcloud och skicka till mig. På några sekunder har jag tillgång till deras muntliga alster och kan enkelt kommentera vad de gjort och skicka tillbaka. Det är effektiv formativ bedömning. Eleven behöver inte vänta till nästa lektion för att få respons. Genom att de spelar in kan jag sitta hos eleverna och hjälpa till med t ex uttal och intonation. Det finns lektionstid till detta. Jag behöver inte springa runt till alla för att hinna lyssna. Jag är där jag behövs. Jag kan också skicka till kollegor för sambedömning och är inte beroende av att vi fysiskt måste ha tid att träffas. Min kollega kan lyssna när det finns tid.

Jag ser telefonen som en kraftfull liten dator med många väldigt användbara funktioner. Vi måste inse att “internet inte är en fluga”. Smartphones är här för att stanna. Eleverna känner sig inte hela utan sin telefon. Rannsaka dig själv. Hur känner du själv utan din smartphone? Hur känns det när du glömmer telefonen hemma en hel arbetsdag? Jag erkänner: Jag tycker det är jobbigt om jag inte vet var den är. 

Kanske är det så att  skolan i artikeln jag läste har bättre tillgång till digitala verktyg än vad jag har. Det vet jag inte. I min egen undervisning använder vi, telefonerna i stort sett varje lektion. Jag är dock mycket noga med att påpeka att det är deras föräldrar som bestämmer om det är ok eller inte. Jag har också tillgång till 4 surfplattor de kan låna om de inte har någon telefon. I stort sett alla har dock telefon. På min skola har vi, tyvärr, ett väldigt dåligt nätverk vilket gör att man inte kan lita på att internetuppkopplingen fungerar från en timme till en annan, vilket gör att smartphones och hot spotfunktionen underlättar. Som tur är, är det bara veckor kvar tills vi får fiber!

I min undervisning skiljer jag på övningstillfällen och bedömningstillfällen.  Enda gången jag samlar in 

Fr v Naomi och Filippa 8C

telefonerna är om vi har ett bedömningstillfälle. Att förbjuda och begränsa elevernas värld är en omöjlig väg att välja anser jag. Att ha en tillåtande syn på smartphones kräver dock mycket av skolpersonalen. Det krävs ständiga samtal om vad som är ok att skriva om varandra, om vad som är ok att lägga ut på sociala medier och det tar tid från undervisningen. Jag ser dock den tiden som att vi lär dem om internetanvändning och att det faktiskt ingår i LGR 11:

“Det etiska perspektivet är av betydelse för många av de frågor som tas upp i skolan. Perspektivet ska prägla skolans verksamhet för att ge grund för och främja elevernas förmåga att göra personliga ställningstaganden” (LGR 11, s 10)

Mobilhyfs är definitivt fråga om ett personligt ställningstagande. Det är också något som även vi lärare skulle behöva ta till oss. Är det ok att använda mobilen konferenstid?

Som lärare måste jag jobba hårt med att skapa och bygga goda hållbara relationer till ungdomarna. De måste veta och känna att  jag engagerar mig i dem. Med samtal om rätt och fel, goda relationer, motiverande och engagerande uppgifter tror jag att vi kan lyckas få smartphones att leda till  tillgångar istället för motgångar.

/Sara 

Reagera på inlägget:

Kollegialt lärande – utmanande eller osäkrar du revolvern?

Hur reagerar du när du hör ordet ”kollegialt lärande”? Känner du dig utmanad, sporrad och nyfiken – eller osäkrar du din revolver?

Häromveckan hade vi studiedag på skolan där jag arbetar. Den var bestämd sedan i somras, inskriven i kalendariet, fastlagd och säkrad. Till tid – inte till innehåll. När det frågades om innehållet på studiedagen fanns inga riktigt tydliga besked, mer än att det finns mycket att göra. Och det gör det ju.

Studiedagen hölls en onsdag. När det var en vecka kvar fanns fortfarande inget offentligt program. Fredag morgon (tre arbetsdagar kvar till själva dagen) kom ett mail till alla ämnesföreträdare på skolan. ”På förmiddagen vill vi att ämnesgrupperna arbetar med samsyn kring bedömning och betygsättning och eftersom ni är ämnesansvariga för de ämnesgrupper som finns med vill jag förtydliga det arbetet. Ni kommer att få några frågor för en inledande diskussion men i övrigt är det öppet för att arbeta utifrån de behov som finns. En del av er har kommit långt i arbetet med samsyn medan andra kanske inte har lika utvecklat arbete. Det står er därför fritt att utifrån era behov be era kollegor att ta med material såsom matriser, elevexempel, provfrågor och elevsvar eller annat ni önskar arbeta med.”  

”Står er fritt att”… Jo mors. Om jag ska leda en två och en halv timmes diskussion vill jag noga tänka igenom hur tiden bäst ska användas. Sedan vill jag naturligtvis att mina kollegor och jag ska leta fram det för diskussionen mest relevanta materialet, och det behöver man måhända en liten stund till att fundera över vilket det är. Jag behöver mer än tre redan fullmatade arbetsdagar på mig, och det gör mina kollegor också. Jag tar med största glädje emot två och en halv timmes ostört fördjupnings- och diskussionsarbete med mina ämneskollegor, men då vill jag som samtalsledare vara väl förberedd, och jag vill att mina kollegor också ska vara det. 

Det slags ”lösprat” som vi förväntades ägna oss åt den där studiedagsförmiddagen beskrivs ibland som ”kollegialt lärande”. Det är det inte. Att oförberett – ja, för hur mycket ämnesföreträdare jag än är så skakar jag inte fram genomtänkta förberedelser för ett oväntat ämnesmöte om två och en halv timme ur rockärmen – och osystematiserat ägna sig åt lösprat i grupper är INTE kollegialt lärande. Om någon hävdar det osäkrar jag min revolver!

Att däremot förbereda sig enskilt genom att läsa in sig på något, eller utifrån överenskomna riktlinjer sortera fram elevexempel av något slag, och sedan diskutera det med kollegor – det kan bli en start. Att sedan bestämma sig för gemensam utprövning av något är en bra fortsättning. Att därefter diskutera vad vi gjort, vad som fungerade och vad som inte gjorde det, det kan leda vidare. Och när vi gemensamt diskuterat hur vi fortsätter utvecklingen… ja, då har vi nog lärt oss något.

Min professionella utveckling är viktig för skolan – min, din och allas som arbetar i den. Jag är övertygad om att en väsentlig del av min professionella utveckling som lärare sker i utbyte med kollegor, och att det finns en verkligt hävstångsmässig förändringsmöjlighet i kollegialt lärande. Men det ska banne mig vara på riktigt då.

/Katarina

Reagera på inlägget:

Sidor