Vi sitter på lärarmöte med en uppgift av förstelärarna att diskutera två kapitel ur boken ”Ledarskap i klassrummet” av John Steinberg där han lyfter vikten av att hålla skolan formell och försöka hålla undan informella inslag. Som exempel lyfter Steinberg klädseln. Han anser att läraren bör klä upp sig för att visa att skolan är ett finrum. Man kan ha olika åsikter kring vikten av kläder men det är inte vad vår diskussion ska komma att handla om. Det är den följande diskussionen som jag tycker är intressant och typisk för skolan.

Efter att vi kommit fram till att det viktigaste är att läraren känner sig trygg i sina kläder kommer vi (som så ofta) in på föräldrasnack. Vi pratar om (bristen på) respekt för läraren. En lärare nämner situationer som kan uppstå i matsalen att elever vägrar äta för att det inte är gott. Det här, menar läraren, är något man får med sig hemifrån. Får man välja och vraka hemma blir det problem när man kommer till skolan och ska äta.

Jag kan hålla med, skolmatens syfte är främst att få i sig näring, att orka med hela skoldagen. Då blir det problem ifall eleven förväntar sig en matsensation vid varje besök i matsalen. Vårt samtal fortsätter och kommer in på att föräldrar förmodligen inte har de uppfostrande samtal om skolan som man hade förr i tiden. Att man tilltalar vuxna och lärare med en förtänkt respekt. Att det är ett privilegium att få gå i skolan. Att det är viktigt med utbildning osv.

Det är detta jag tycker är så typiskt med samtalen lärare emellan i skolan. Allt blir någon annans problem. Det är föräldrarnas fel att eleverna är oförskämda mot lärare. Det är föräldrarnas fel ifall barn inte gör sina läxor och kommer sent. Och visst, det här stämmer säkerligen till viss del. Den i särklass största påverkansfaktorn för hur det går för ett barn i skolan är föräldrarnas akademiska bakgrund och socioekonomiska faktorer. Då är det inte så konstigt att som föräldrarna är blir barnen. Men hur kan vi påverka detta?

”Det är min uppgift, mitt ansvar”

Det är för mig den viktigaste frågan. Det handlar om att äga ett problem och våga göra det. Hur ska vi kunna påverka vad föräldrarna säger till varandra, miljön barn befinner sig i hemma eller vad föräldrar gör? Det är närmast omöjligt. Men det vi kan påverka är verksamheten i skolan. Vad eleven kommer med för ryggsäck till skolan är fasta parametrar och inget jag anser att vi bör slå oss fria från genom att säga att det är föräldrarnas ansvar.

För när vi som skola vågar äga problemet, då har vi också makt att göra något åt det. Det spelar egentligen ingen roll om vi har elever som bara äter pasta. Vi löser det problemet så barnet inte går hungrig under dagen. Ifall en elev beter sig dåligt mot sina kamrater, då jobbar vi extra med värdegrunden och vänskapsrelationer i skolan.

Det låter kanske som att jag försöker komma med enkla lösningar här. Skolan har trots allt ett oändligt ansvar när det kommer till att ge eleverna den utbildning de har rätt till. Lärare vänder sig ut och in för att få undervisningen att fungera. Jag menar på inget sätt att förminska lärarens uppdrag och kasta tillbaka det i lärarens knä. Det här är komplext och svårt. Men första steget är att se problemet och inte skjuta ifrån sig det. Bara för att vi har många problem att bolla med betyder det inte att jag per automatik kan genom en försvarsmekanism skjuta ifrån mig sådant som är svårt.

Jag måste våga se vad jag som lärare faktiskt kan påverka. Och kan jag inte påverka så finns det alltid något jag kan göra ändå. Jag kan lyfta problemet vidare inom organisationen till rektor eller elevhälsoteamet. Det är inte fult att våga be om hjälp för sådant jag inte kan hantera.

Till slut är det trots allt jag som står i klassrummet, och det är jag som har ansvar att bedriva undervisningen med de elever jag har framför mig. Oavsett vilka de är. Det är min uppgift, det är mitt ansvar. Och för att kunna hitta lösningar måste jag sluta prata om vad föräldrar gör och inte gör och börja prata om vad skolan kan göra för att stötta eleverna och/eller föräldrarna.

Kommentera

Ibland blossar diskussioner upp om hur vi kan NPF-säkra eller NPF-anpassa undervisningen. De som lyfter dessa perspektiv menar säkerligen väl, men sådana här ingångar blir missvisande.

Jag har autism, jag är inte autism. Det är lika stor skillnad på elever som befinner sig på det autistiska spektrumet som de som inte gör det.

Ja, det finns vissa karaktäristiska drag bland barn med adhd och/eller autism, men inget säger att det är en säkerhet att det kommer yttra sig på ett visst sätt i undervisningen. Ifall jag ska anpassa all undervisning utifrån diagnoskriterier kommer undervisningen inte bestå av annat än extra anpassningar.

Jag menar att så behöver det inte vara. För alla autister är olika. Alla med adhd är olika. Den miljön jag som lärare har satt upp och befinner mig i kan behöva vissa anpassningar som inte passar en generell mall. Därför är det viktiga ett lösningsfokuserat tankesätt snarare än NPF-säkrade klassrum.

Vi undervisar barn som är extroverta. Vi undervisar barn som är introverta. Och faktiskt har eleverna rätt till stöd oavsett om de har en diagnos eller inte. Det vi som lärare ska bemöta är symptomen som uppkommer. Därför är det farligt när en överlämning av ett barn börjar med en diagnosgenomgång. För mig som lärare finns det en risk att jag då väger in förväntningar på hur det här barnet ska bete sig i undervisningen.

”Det visar sig på lektionen vilket stöd eleven behöver

Problemet med förväntningar är att de lätt blir till fördomar och det finns en risk att de förverkligas, enbart för att jag har dessa tankar om att det är så barnet ska uppträda. Har jag förväntningar att jag ska möta ett impulsivt, utåtagerande barn så kommer jag per automatik att hålla ett extra öga på detta barn. Risken är att barnet får fler tillsägelser än andra barn. Barnet får inte chans att ta en annan roll utan jag ger barnet en roll på förhand. Barnet har fått den nedärvd.

Därför menar jag att det är irrelevant för mig som lärare att veta om en elev har adhd eller autism. Det kommer att visa sig på lektionen vilket stöd eleven behöver. Särskilt när det kommer till dessa två diagnoser som ofta karakteriserar sig i sociala sammanhang. För alla har rätt till stöd, oavsett om det är för en diagnos eller inte. Och de minst stigmatiserade anpassningarna är de som gäller för alla.

Ja, vi lärare behöver veta hur dyslexi, mutism, autism och adhd fungerar och kan se ut. Tillika behöver vi veta hur vi undervisar elever med en synnedsättning eller hörselnedsättning, eller elever som inte behärskar språket än. Men vi måste fortfarande se individen. Och individens behov skiljer sig åt, det är viktigt att komma ihåg.

Kommentera

I ett samtal med en elev jag hade på idrottslektionen kommer vi in på yrkesval.

– Alex, varför ville du bli lärare? frågar eleven.

– Jag tycker om att lära ut om idrott och hälsa, svarar jag och fortsätter:

– Sen tycker jag det är kul att själv få röra på mig på arbetstid, är inte det lite lyxigt ändå?

– Ja, kanske det. Svarar eleven.

– Skulle inte du vilja bli lärare sen? frågar jag.

Eleven skrattar och säger:

– Haha, nej jag hade aldrig orkat med att vara lärare! Jag hade aldrig orkat med oss (klassen).

Och det är så verkligheten ser ut, vem vill ens bli lärare idag?

Varje år blir klasserna större. Varje år försvinner någon mer ur personalen, ofta den där pedagogen som hade tid att reda ut bråken som uppstått på rasten så de inte kommer in i klassrummet. Kvar står läraren med fler elever att undervisa. Fler elever som är upprörda och fler situationer som inte har med själva undervisningen att göra. Det säger sig självt varför det blir stökigt i skolan. Ingen har idag tid för eleverna.

För att lösa stökiga situationer som uppstår utökas lärarens ansvar. Det blir mer rastvakt, mer bambavakt och mer undervisningstid. All för- och efterplanering försvinner. Kvar finns bara undervisningstiden och ett elände av vaktande. När saker verkligen går illa så sätts väktare in, men vad händer sen? Jo, då är det läraren som står kvar.

Jag lider med mina lärarkollegor runt om i Sverige som år efter år får en tuffare situation. Kanske lider jag framför allt med eleven som inte är normativ eller neurotypisk. Eleven som är som jag var när jag gick i skolan. Dessa elever slås i så hög utsträckning ut av skolan just nu och dessa elever utmålas nu i högre grad som själva problemet till att det inte fungerar i en klass, när det i själva verket är miljön som är kass.

Jiang Millington skrev nyligen väldigt bra om just detta, där dessa elever offras när fokuset enbart hamnar på ”hårdare tag”. Att de får mindre stöd kommer bara göra situationen värre, för alla.

Samtidigt är det fortsatt acceptabelt att ha olegitimerade lärare som undervisar i den svenska skolan. I en undersökning Skolvärlden gjorde visar det sig att sex av tio kommuner inte ens annonserar ut lärartjänster, trots att de har obehörig personal. Hur kan detta på något sätt fortfarande vara okej? Att vi fortfarande accepterar att olegitimerade lärare undervisar i den svenska skolan är ett stort skämt. Har vi helt gett upp i frågan om lärare?

”Det är dags att ta krafttag på riktigt”

Ändå finns det knappt en politisk vilja att göra något åt den här makabra situationen. Sossarna fokuserar på att stoppa vinstjakten. Ett steg i rätt riktning, visst, men långt ifrån tillräckligt. Moderaterna vill behålla status quo.

Det är snart valår och hög tid att skolan blir en fråga respektive parti tar på allvar. Inget parti kan svära sig fri från den här negativa utvecklingen av skolan. Det är dags att ta krafttag på riktigt. Därför ger jag dessa förslag som måste genomföras för att skolan och de som vistas inom den ska överleva:

  • Förbjud ekonomiska ”effektiviseringar” av skolverksamhet.
  • Reformera skolpengen i enlighet med Åstrands SOU (SOU 2020:28)
  • Inför tak för hur många elever som kan ingå i en klass.
  • Inför tak för undervisningstid en lärare kan ha.
  • Endast legitimerade lärare får undervisa.
  • Förbjud parasitföretag som profiterar på lätt undervisade elever.

Det här borde vara självklara saker, men det är det inte. Vårt skolsystem är unikt i världen och har varit det i flera decennier. Det är inte något att vara stolt över. Vi talar inte längre om att få en skola i världsklass, vi talar om att få en skola som överhuvudtaget kan fungera. Skolan måste få kosta.

Kommentera

Nyligen skrev jag ett inlägg om vad som hände när jag bemötte en elev som gjort en nazisthälsning på min lektion. Det som var tänkt att illustrera vikten av att se avsikten bakom ett agerande kom istället att få fokus där debatten om skolan idag ofta hamnar, nämligen om straff och konsekvenser.

Många kommenterade att man ansåg att jag var för mjäkig som inte anmälde eller satte emot hårdare mot ett sådant övertramp. Vissa beskrev detta som ett hatbrott och att eleven närmast måste bestraffas hårdare än en tillsägelse för detta och att jag absolut inte kan göra så som jag gjorde, att det skulle göra saker värre i klassen. Jag menar att det är fel att resonera så, då det skulle innebära en dubbelbestraffning och pulverisera min relation till den här eleven. Därför tänker jag bemöta dessa tankar här.

Till att börja med behöver vi se varför det finns en känsla av att bestraffning är det rätta sättet att lära någon förändra ett beteende. Det här menar jag är en nedärvd funktion hos oss människor. Det känns bra och skapar en fysiologisk reaktion när man ger konsekvenser.

Jag luras till att tro att det funkar bäst. Det var också min initiala tanke i detta fall att ryta till åt eleven, i helklass, för att markera hur tokigt det är att göra en sådan absurd sak. Min mamma och pappa har gjort så mot mig och deras föräldrar mot dem tidigare och så vidare. Så hur kan det vara fel, om det har funkat i tidigare generationer?

En italiensk studie har kollat på elever i klasser med lärare som tror på konsekvenser, respektive visar empati för eleven som gör fel. Mobbning ökade i klasserna med konsekvenser. Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Jo, förmodligen att i de flesta fall är det bättre att ta reda på vad som ligger bakom ett beteende, istället för att bestraffa beteendet i sig.

”Det fick mig att vilja försöka göra rätt”

Det tar mig in på nästa punkt när det kommer till detta, nämligen hur barn lär sig skilja på vad som är rätt och fel, och hur vi som lärare kan guida barnen att välja ett bättre alternativ i framtiden. Visst, det är sant att vi lär oss att undvika straff och faror, att kraftigt markera vet vi känns bra och rätt, men är det rätt med hårdare konsekvenser?

Svaret blir både ett ja och nej. Ja, det finns en chans att barnet blir så skrämd att hen inte vågar göra en sådan sak framför läraren för rädslan att bli bestraffad. Problemet är att följden av denna rädsla leder till ett av två beteenden – söka negativ förstärkning genom att trotsa en markering eller att problemet flyttas, där läraren inte har uppsyn över barnen.

Det första exemplet har jag själv befunnit mig ofta i som barn. Jag visste vad som var rätt och fel, ändå valde jag att göra fel. Till slut var det förväntat av mig att göra det valet. Läraren bekräftade mitt dåliga beteende genom tillsägelser, hemringningar och till och med avstängning. Gjorde det att jag slutade med det dåliga beteendet? Nej, det snarare förstärktes. Jag själv mådde oerhört dåligt av det men fortsatte ändå. Så till den grad att jag blev placerad på en annan skola. Ett självskadebeteende.

Vad hjälpte mig bryta detta självskadebeteende då? Svaret är tämligen enkelt: kärlek.

Jag mötte lärare och pedagoger som gav mig en kram när jag var arg. Som hade empati i ögonen när jag slängde saker omkring mig eller hamnade i bråk. Jag mötte vuxna människor som såg hur dåligt jag mådde och ville hjälpa mig. Deras vilja att se mig som en individ, som en människa, var det som gjorde att jag klarade av skolan. Det fick mig att vilja försöka göra rätt – även när det var läskigt och kunde bli fel utan att jag styrde över det. Jag tog inte längre det dåliga alternativet att göra fel med flit. Jag ville vara duktig, för deras skull. För även när inte jag brydde mig om mig så gjorde de det. Och det räddade mig.

Därför tror jag benhårt på att hårdare straff och konsekvenser aldrig kan vara lösningen. Det som är lösningen är lärare och pedagoger som har tid att se och prata med barnen. Som har empati att förstå eller försöka sätta sig in i den situation som barnet befinner sig i. För många av oss går igenom personliga kaos när vi befinner oss i skolan.

Skolpolitiker pratar idag om att lärare ska få mer mandat för konsekvenser och ordningsregler. Få talar om det lärare egentligen behöver, nämligen tid. Tid att bygga en relation till de barn de undervisar. För vi behöver en vägledare, en vän att hålla i hand. Inte en bödel som bestraffar oss så fort vi gör ett fel. Vi vuxna i skolan behöver se över vårt sätt att bemöta barn som utmanar.

Därför ger jag hellre en kram till en elev som gör en nazisthälsning. Och så här i efterhand kan jag konstatera att det var vad som var bäst. Min och elevens relation har stärkts och istället för att söka uppmärksamhet på ett negativt sätt söker nu eleven mitt beröm. Hela gruppdynamiken kan förändras av en sådan här händelse, allt på grund av en elev.

Kommentera

Jag hade en elev som inte kunde kontrollera sina impulser och sökte efter att vara lustigkurren i klassen.

Det hade varit lite stökigt under lektionen där en del elever munhuggits och snackat ned både sina medspela re och motspelare. Jag hade tagit upp detta beteende både en och två gånger under lektionens gång.

Vid vår sista uppställning, där vi något militäriskt ställde upp på två led linje så slår han ihop sina fötter, drar handen till huvudet och gör en nazisthälsning följt av ”HEIL HITLER!”.

Jag exploderar. Mitt framför 20 andra elever.

– Gå härifrån. NU.

Eleven står kvar.

– NU GÅR DU HÄRIFRÅN! Jag vägrar ha något sådant här på mina lektioner!

Eleven står kvar.

– SNÄLLA. Gå nu, jag kommer EXPLODERA.

”Leendet försvinner, eleven kollar ned i marken”

En assisterande pedagog tar med sig eleven därifrån. Jag har klart samlingen med klassen och avslutar. Efteråt kommer tankarna.

Gjorde jag rätt nu, var jag för hård som skrek mot honom mitt framför gruppen? Varför gjorde han så där egentligen?

Det tar ett tag innan mina egna känslor svalnar. Och till slut börjar jag kunna tänka igen, det där kunde lika gärna ha varit jag.

Av en lyckans slump ser jag eleven gå med två klasskamrater på väg ned till skolan. Jag stoppar dem.

– Du, Adam, skulle jag kunna få prata lite med dig?

Eleven stannar. De andra går vidare.

– Jag blev väldigt arg där och skrek kanske lite mer än vad jag borde. Det är det att jag inte någonsin kan acceptera sådant där, det kanske du förstår?

Eleven kollar på mig och ler. Som att orden bara spolar av honom.

– Adam, jag tror det som hände var att du fick en impuls och det blev väldigt fel. Jag kan känna igen det jag med, du vet ju hur jag var som liten?

Leendet försvinner, eleven kollar nu ned i marken. Luvan och luggen täcker över ögonen. Huvudet är sänkt. Jag kan höra en tyst snyftning.

– Jag känner ju dig, Adam. Jag kommer ihåg när vi byggde legobanor och kapplastäder. Du är en jätteskön kille!

Eleven snyftar till men förmår sig till ett leende. Jag kan se att det jag sagt och gjorde verkligen tog hårt på eleven och att han förstått.

Jag har sänkt hans gard. Han är nu ledsen och gråter. Det man absolut inte får göra när man går i hans årskurs. Det är svagt, det är fel. Man ska vara tuff och hård.

– Jag ser att du är ledsen nu och inte vill att det ska komma fram. Det är okej Adam, jag tänker inte tvinga dig vara kvar längre. Kom ihåg att du är en omtyckt och skön kille.

– Du är grym Adam, glöm aldrig det!

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa. 

 

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade. 

 

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.