Annons

Får alla barn lika mycket kärlek?

Eleverna står uppradade längs väggen bakom stupröret som markerar början på raden. 

– Kevin?

”Ja!”

– Elsa?

”Jag e här!”

– Markus? Maarkus? Här är jag, vi tar närvaron nu kan du stå i ledet? Tack.

– Fatima?

”Hon är fortfarande i omklädningsrummet.”

En boll studsar på kingrutan, någon svingar sig över klätterställningen samtidigt som en flicka sätter händerna för ögonen och börjar räkna. En drös ungar springer och hukar sig bakom buskage och blomsegment. Det är rast på skolgården. 

Det är en utmaning att ta närvaron, särskilt när alla inte lyssnar och står still i ledet. Det är ofta någon eller några som utmärker sig i varje klass. Oftast är det killar, det behöver man inte sticka under stolen. Några som är i sina egna tankar eller inte kan låta bli att pilla lite på kompisen framför eller springa och sparka bollen som rullar mot ledet efter att en elev ilsket sparka bort den från kingrutan. 

– Idag ska vi öva på friidrottsgrenar.

Vi har förflyttat oss till vår park där vi ska ha lektionen och jag inleder med att presentera området vi ska jobba med. 

– Vi börjar att gå igenom de olika stationerna, den första är spjutkastning. Det första ni behöver tänka på är att hitta balansen i spjutet när ni håller spjutet i öppenhand. Där ska ni greppa. Markus lägg ned spjutet är du snäll, tack. 

”Kan jag få prova att kasta? Bara en gång”

– Ni ska alla få prova alla stationer. Jag måste gå igenom dem först bara.

Det är svårt att hålla sig ifrån materialet. Särskilt för Markus. Eleverna följer spjuten medan de går i luften och landar i gräset. Det är svårt för dem att koncentrera sig på vad jag har att säga samtidigt. Jag får säga till Markus flera gånger. Han måste lyssna som alla andra så han vet vad han ska göra sen.

Den initiala genomgången är ett sådant kritiskt ögonblick för att lektionen ska lyckas. En felavvägning på stoffet eller tidsåtgången kan ge långgående konsekvenser för utfallet. Jag har inte kapaciteten där och då att hantera elever som stökar.

Sparka äpplet och kissande hunden instruerar jag fyra elever som övar på sin löpteknik över häckar. Jag ser i ögonvrån hur en elev släpar fötterna och river upp allt som kommer ivägen. Små häckar flyger och beblandar sig med koner. 

Det är svårt att inte bli arg på Markus. Särskilt när han förstör för andra. Kamraterna suckar. Någon ber honom att sluta. En annan går fram och ställer tillbaka banan som blivit förstörd. Jag känner hur ilskan blossar upp hos mig och instinktivt vill jag gå fram och fråga vad tusan han håller på med och hur han tänker när han förstör för alla andra. Men jag orkar inte, utan blir kvar hukandes och observerar apatiskt medan han går bärsärkargång genom en motorikstation. 

När jag sitter där och observerar Markus hinner min initiala känsla gå ur. Jag slås av tanken att Markus är i behov av stöd just nu. Han behöver någon som visar vad han ska göra så att det inte blir dåligt. Men denna är inte jag. För jag är låst med så många andra elever och att få lektionen att flyta på mot sitt mål. Låst av en ram som gör att jag inte har kapaciteten att bemöta elever som stökar. Det skapar frustration inom mig, att inte räcka till. 

* * *

Jag har tidigare raljerat en del om hur jag kunde tycka det var jobbigt att ha en elevassistent. Hur det alltid fanns någon där och poängterade när jag gick över gränsen eller gjorde fel, som min personliga ordningsvakt. Men det jag inte lyft är att en elevassistent också kan vara något meningsfullt. 

För en elevassistent behöver inte vara den som tillrättavisar en elev hela tiden. En elevassistent kan vara den som har ramen för att leda eleven rätt. Att visa hur man kan göra istället så det blir bra och ge positiv förstärkning för det som eleven presterar väl. 

Jag tror benhårt på att elever som är utåtagerande behöver empati och kramar. De behöver någon som har tid för och ser dem. Som lyssnar, förstår och inte direkt bemöter med en tillrättavisning. De behöver kärlek, lika mycket kärlek som alla andra människor. Kanske till och med lite mer. För ofta är det oroliga själar som stökar. Det är ett sätt att skapa kontroll, att göra fel med flit. Vissa barn säger till och med att de vill bli tillsagda. De finner en trygghet i sin egen negativa bekräftelse. 

Jag tror sådana som Markus får ta kopiösa mängder med tillsägelser och även utskällningar. Ibland följer det nog även med hem genom ett telefonsamtal från skolan. Det gör att Markus får ett ännu större behov av kärlek. Av att få lyckas.

För vi vill inte skapa trasiga människor. Jag försöker att få in segment i min undervisning där jag kan se, lyfta och berömma barn som behöver det lite mer än andra. Men sanningen är att ifall Markus enbart hade haft mig på sin idrottslektion, då hade det inte blivit bra. Oavsett hur mycket jag egentligen vill finnas där för Markus så räcker jag inte till för hans behov och gruppen. Där det någon annan som behöver finnas där och ge den kramen. 

Snälla, för guds skull – skär inte bort den här personen.  

Reagera på inlägget:

Kritiken mot BEO missar helheten

Relaterat

Kan det vara rätt av en lärare att bära ut en elev?

– Ja.

Är det kränkande att bli utburen?

– Ja.

De senaste veckorna har vi fått följa ett drev mot BEO, Barn- och elevombudet. Personligen tycker jag det ligger fel i tiden att gå emot en roll som existerar för att säkra barns rättigheter. Särskilt när barnkonventionen nu ska bli lag.

Men alla andra barn som blir störda på lektionen, deras rättigheter då?

– Ja, dom har samma rättigheter.

Så då är det ju bra att bära ut en elev som förstör!

– Ja, det kan vara nödvändigt.

Och då är det ingen kränkning?

– Jo, det kan det visst vara.

Jag förstår att det slår volt i skallen. Det är svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. En lärare har alltså agerat helt riktigt men fortfarande kränkt en elev?  

Jag hamnade själv ofta i ohållbara situationer i klassrummet. Jag blev avvisad från klassrummet. När det inte hjälpte så blev jag avlägsnad. Utföst, knuffad och buren under armen. Skrikandes och gråtandes. Men ibland var det något jag faktiskt behövde och ville bli.

En mental låsning är nämligen väldigt svårt att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta är någon som är starkare. Fysiskt men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

 Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ut ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Men att bära ut en elev ska enbart göras i nödfall, när det har blivit en metod så har det gått för långt. Då är det något som är fel. Därför är det helt rätt av BEO att ta fallet till högsta domstolen, särskilt när det fanns ett åtgärdsprogram. Och jag vill återigen poängtera att det kan krävas att bära ut en elev även fast det finns ett åtgärdsprogram, för konsekvenserna om man inte gör det är så mycket värre.

Det finns flera aspekter varför BEO väljer att gå vidare. Dels är det ett sätt att visa respekt för vårt juridiska system, men framförallt är det viktigt för att få praxis i sådana här fall som har hänt och händer flera gånger.

Ja, det är oerhört jobbigt för läraren, skolan och eleven att detta tas så långt. Det är en plågsam process och många får ta smällar i sociala medier på vägen. Tyvärr är det så samhället ser ut idag där till och med politiker driver på drev, som Roger Haddad som tjatat hål i huvudet om denna fråga genom att gång på gång lyfta upp att han tycker BEO är inkompetent och inte fyller någon funktion.

Ser man inte helheten ur fler perspektiv än ett så förstår jag att man är kritisk till BEO:s agerande. Jag personligen tycker det känns bra att vi har ett myndighetsuppdrag vars syfte är att stå upp för barnens rätt.

Det här dilemmat har vi nog inte hört det sista från och det ska bli intressant att se vilket perspektiv som får tolkningsföreträde av rättsväsendet. För där möter nyanser svart och vitt, vilket kommer få konsekvenser där läraren både har en rättighet och skyldighet att agera.

Vi behöver få praxis.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten

Nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten. Det berättar Håkan Larsson, docent i pedagogik på GIH och författare av boken ”Idrott och hälsa igår, idag, imorgon” under kommunens fortbildning för idrottslärare.

Larsson lyfter upp att detta kan bero på ett flertal faktorer. Bland annat att kunskapsämnet idrott och hälsa fortfarande är starkt påverkat av elitverksamheten och tillåter denna att färga och påverka verksamheten. Det kan leda till ett obehag för elever att inte lyckas på idrottslektionerna.

För vad innebär det egentligen att lyckas på idrotten? Det är en komplex fråga med många svar. Det kan innebära att prestera väl motoriskt på ett moment, resultatbaserade tillfällen som att göra mål eller hoppa långt till att innebära att eleven gjort sitt allra yttersta och försökt.

Larsson berättar även att idrottsläraren ofta är otydlig och abstrakt i sin återkoppling till eleven. Det kan vara en förklaring till en ytterligare aspekt Larsson lyfter där forskning visat att elever tenderar att inte förstå vad de ska lära sig på lektionen. Förstår man inte vad som förväntas av en och vad man ska göra är det givet att det skapar en otrygghet. Och vad gör vi människor när vi känner oss otrygga? Vi försöker ta kontrollen, fly eller spela döda (läs: blir likgiltiga).

Larsson poängterar också att ämnet ofta har för korta progressioner i kvalitativa moment som gör att eleverna upplever att de redan måste kunna och klara av lektionsinnehållet innan det börjat. För de ges inte möjligheten att utforska, träna på samt utveckla sin förmåga kopplat till stoffet.

Det finns mycket att tänka på som kan förklara varför en skolfrånvaro börjar på idrotten. En annan aspekt om problematiken kring närvaron på idrotten som jag vill lyfta är ramfaktorerna.

Idrottsundervisningen skiljer sig från ordinarie klassrumsundervisning. Lektionsstrukturen tenderar att se annorlunda ut, men det som främst sticker ut är tiden före och efter en lektion. Eleverna har förväntningar på sig att byta om före, ofta duscha, samt byta om efter en lektion. Denna omklädningssituation kommer med en problematik som jag tänker bemöta här med förslag hur man kan få eleverna att känna sig mer trygga.

I våra omklädningsrum har vi börjat sätta upp en hel del pyssel. Varför gör vi så? Jo, för att skapa trygghet.

Vi delar in omklädningsrummet i två delar: skidlängan, där ett par riktiga skidor ska upp

och bollhyllan, där fina bollar ska hänga.

På varje sida finns det numrerade krokar, 1–20. Det gör att en elev alltid vet sin plats. Det medför också att varje elev per automatik får tillräckligt med utrymme.

Det ser kanske inte mycket ut för världen. Förhoppningen är att det ska skapa en trygghet för våra elever att ha sin egen plats att gå till, att slippa tänka på var man ska hänga eller bredvid vem. En sådan liten sak kan göra att man orkar komma till idrottslektionen och delta. Kanske finner man även rörelseglädjen. Det är inget som är säkert men en förutsättning för att göra det är att man är där.

Det finns mycket som behöver bemötas kring skolfrånvaron och i synnerhet att idrotten står som syndabock för det mesta. Jag anser att det viktiga är att vi tar denna indikation på allvar och börjar jobba för att göra idrotten tillgänglig, stort som smått.

En nyckel är att se eleven och försöka förstå, på ett empatiskt och respektfullt sätt, dennes bekymmer. Då har man kommit en bra bit på vägen. Ofta finns det små saker som leder till essentiella förbättringar och klarar man inte av att bemöta dessa själv finns det säkerligen de i ens närhet som har rätt kompetens.

Som exempel har alla bilder och vimplar i detta inlägg skapats av min kollega Emma Silver. Hon är fantastiskt duktig på att skapa tillgänglighet i skolan genom bland annat bildstöd och hennes undervisning grundas på en värme och kärlek till eleverna. För de som vill följa hennes arbete går det att göra på instagram: froken.silvers.klassrum. Jag rekommenderar även de som är intresserade av hur idrottsämnet tagit form, var vi befinner oss och är på väg att läsa Håkan Larssons bok ”Idrott och hälsa igår, idag, imorgon”.

För vi måste förstå var vi kommer ifrån och var vi befinner oss för att kunna ta reda på vart vi ska.

Reagera på inlägget:

Marschen har börjat – och vi kommer inte att stanna

Relaterat

Snart är det dags. Dagen D närmar sig då förskolans, skolans och fritidshemmens alla yrkesgrupper kommer samlas i vårt avlånga land för att manifestera mot nedskärningar och en fortsatt försämrad arbetsmiljö.

Tack vara tankesmedjan Balans blev vi varse om de nedskärningar som planerades inför kommande år. Det rådde en förtvivlad stämning på Twitter och Facebookforum. Varför händer ingenting? Varför säger ingen ifrån? Några upprörda röster gjorde sig hörda men ett aktivt motstånd kändes sitta långt inne.

Facken hade nyss slutit avtal, HÖK18 skulle ordna upp arbetsbelastningen för lärarna. Höga förhoppningar fanns efter att förhandlingarna dragit ut på tiden. För mig personligen innebar avtalet två saker: besvikelse och hopplöshet.

Besvikelse för att viktiga skrivningar som skulle påverka vår arbetsmiljö i rätt riktning saknades helt, eller blev så abstrakta att de inte ger någon effekt. Hopplöshet för att facken förbundit upp sig i ytterligare en treårsperiod som enligt budgetplan skulle innebära mer att göra med mindre resurser.

Det är här jag kommer in som mannen med kappan. Superhjälten alla väntat på när läget känns som mest förtvivlat och hopplöst för att rädda dagen. Följ mig och vi skall segra.

Nej, riktigt så var det inte. Och riktigt så är det inte heller. Jag har initierat Lärarmarschen, det stämmer. Jag tog tillvara på min förmåga att kunna kraftsamla mina känslor och brinna starkt. Det där som brukar känneteckna personer med adhd och autism. Att vara en gnista som skapar eld.

Men en gnista är ingenting utan bränsle. För styrkan ligger hos alla oss, tillsammans. Några ord jag tagit med mig från militären är att “det är bättra att göra någonting än ingenting”. Det går inte att utvärdera något du inte gjort. Så jag var beredd att marschera ensam och satsa helhjärtat på det här initiativet. Lyckligtvis fanns det massor med lättantändligt material i närheten som skapade en löpeld och den stora brand som vi ser idag.

För nu brinner förskolan, skolan och fritidshemmen. Och inte nog med att det brinner stort i Stockholm, andra gnistor har startats upp i vårt snustorra land. Det är på riktigt nu.  

Och den här branden kommer inte att släckas förrän det finns drägliga villkor i alla våra förskolor och skolor. På alla våra fritidshem. För nu har vi börjat marschera, och vi kommer inte stanna.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lärare sitter i en rävsax

Som lärare förväntas du att bemöta varje elev efter deras enskilda behov, förmåga samt nivå. Detta samtidigt som läraren ansvarar för klassrumsklimatet. Att vara lärare idag innebär så mycket mer än att förmedla kunskap.

Jag är övertygad om att det inte finns en enda lärare som vill göra ett dåligt jobb. Vi människor är inte skapta så, vi vill lyckas bra med det vi gör. Vi vill känna att vi passar in och att vi är duktiga. Ändå pekas det ofta finger kring hur en lärare bör agera.

Precis lika fel blir det att anta att en elev inte vill vara duktig. Här har det börjats kolla på miljön runtomkring och hur den påverkar elevens möjlighet att få lyckas. Av någon anledning missas det ofta i debatten kring lärarens roll.

Läraren sitter i en rävsax mellan krav att bemöta elever på ett värdigt sätt efter individens behov och att upprätthålla en god undervisningsmiljö i helhet. De här perspektiven ställs ofta emot varandra, vilket är synd. För det ena ska inte behöva utesluta det andra, fokuset på lärarens rävsax är fel.

Det spelar ingen roll hur mycket jag eller andra poängterar att lärare ska jobba lågaffektivt, att lärare ska vara en auktoritär ledare i klassrummet eller att vi behöver en strängare skollag för att komma åt stöket i skolan. Så länge ramfaktorerna inte ger utrymme för en god undervisning är det lönlöst att se läraren som hjälten eller boven i dramat.

Jag kommer nå mitt metodtak och antingen går jag själv in i väggen eller så kraschar några elever. Så simpelt är det, matematiken är inte så svår om man väljer att se problemet för vad det är. Så det är inte ett hållbart synsätt att se lärare och elev som problemet till skolans nuvarande situation.

Oavsett hur väl jag vill mina elever går det inte att upprätthålla de mjuka värdena i en skola som är uppbyggd kring ett systemfel. När det inte går att upprätthålla klassrumsklimatet är det naturligt att se till auktoritära åtgärder. Lite som när ett barn säger ”sluta” utan att definiera vad som ska slutas med. Även om det definieras vad som ska upphöra så är det bara ett symptom av något. Att krafsa på ytan ger inga hållbara lösningar. Vi behöver gå djupare, se vad som ligger bakom. 

Att lärare ska få mer mandat att tillrättavisa elever, elever ska rätta sig in i leden och visa respekt för sin lärare och klasskamrater kommer slå hårt mot elever som inte är normativa och man missar helt att barn gör rätt om de kan. Lösningen på ett sådant problem blir att lärare fortutbildas i hur man bemöter elever på ett bra sätt. Vips så har vi skapat en låt gå-metodik där läraren sitter i kläm och vet inte hur hen ska agera för att göra rätt. Då finner man sig själv i situationer där man inte gör någonting. Det är inte hållbart och det är även situationer vi människor mår dåligt av att befinna oss i, för där är vi maktlösa. 

Det är det här som tär isär mig som lärare. Jag vill inte vara för sträng, skrikande eller skuldbeläggande. För jag har egna erfarenheter av att få mottaga detta när jag var barn. Jag vet hur ont det gör. Ändå är det här situationer jag hamnar i som lärare när det inte finns utrymme.

Skolan har andra strukturella problem som behöver tas itu med först. Ett av dessa är NPM och besparingshysterin som råder i välfärden. Ett annat är hur skolpengen är finansierad. Debatten måste handla om det övergripande perspektivet innan vi kan gå ned på detaljnivå. Det snäva synsättet polariserar och splittrar. Det finns alltid någon lärare som har lyckats bra med en mjuk ledarstil och andra med en hård. Diskuteras detaljer kommer helheten att gå om miste.

Tills dessa är åtgärdade kommer läraren få svårt att lyckas med sitt uppdrag. Tills dessa systemfel är korrigerade kommer det alltid vara elever som får betala notan, oavsett om det är som ett kollektiv eller barn som inte är normativa. Lärare kommer lika så att betala med sin hälsa.

Så innan det ska talas om för lärare och elever vad de får och inte får göra, se till att det finns ett utrymme. Se till att vi fokuserar på rätt saker. För stök i skolan kommer inte att försvinna för att vi inför strängare regler.

Reagera på inlägget:

Sidor