Jag får höra av en hel del elever att jag är den bästa läraren på skolan. Särskilt från elever som är omotiverade eller tycker skolan är jobbig.

Det förvånar mig inte. Jag är väldigt flummig och försöker ha kul på jobbet. För mig är det viktigt. Samtidigt är det problematiskt, för jag har kollegor som är betydligt bättre än mig – pedagogiskt och ämnesdidaktiskt. De får inte kredd av barnen, för de är inte roliga. De släpper inte loss som jag gör.

Men de lär ungarna viktigheter på ett sätt jag inte kan. De har ett helt annat fokus, en helt annan ordning i sitt klassrum som gynnar inlärning. Det är flit och motivation som belönas. De är extremt kunniga.

”Relationen med eleverna är en balansgång”

Och med det här vill jag ha sagt att bara för elever gillar en lärare betyder det inte att den läraren är bäst på att undervisa eller bäst för eleven i fråga. Det är en balansgång att besluta vilken relation man vill ha i förhållande till sina elever.

Men jag anser att det är viktigt att vara genuin. Och jag är den jag är. Det visar att även vi lärare kan vara olika. Och att ha en spretig, energisk gympamajje som har huvudfokus att de ska finna rörelseglädje tror jag inte är dåligt för helheten.

Kanske kan mina metoder nå elever som annars tycker skolan är pest. Och kanske kan de där två idrottslektionerna i veckan förgylla skolveckan som gör att de orkar ta sig igenom, och fokusera mer på, de teoretiska bitarna i lektionssalarna.

”Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra”

Så jag är noga på att understryka att bara för att ni gillar mig, för att jag fokuserar mycket på relation, lust och att ha roligt tillsammans, betyder det inte att jag är bästa läraren. Det är mycket möjligt att ni lär er mer av lärarna ni tycker är tråkiga.

Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra på skolan. Och att vi håller varandras ryggar. Lyfter varandra för eleverna, så de ser att vi är bra på olika saker och att olika typer av bemötanden är bra i olika sammanhang.

Vill vi ha en inkluderande skola är det även värdefullt att visa att vi lärare är olika.

Kommentera

Slag, spott och glåpord.

Att säga att detta ibland inte är en del av vardagen i skolan vore att ljuga. Det händer, och framförallt när känslorna kokar över. På något vis är det en del av oss människor. Förvisso en nedärvd del som inte är accepterad i ett civiliserat samhälle, men den finns där. Som en del.

Därför jobbar vi med värdegrunden ända från förskoleålder för att få våra unga civiliserade. För att få dem att lösa sina konflikter med ord istället för knytnävarna. När jag frågar min fyraåring vad man inte får göra svarar han: ”man får inte putas, retas, slåss eller säga bajskorv. Så han vet det här. Vad en social arena ställer för krav på honom.  Ändå gör han det. Varför?

Alla skolor jag känner till har nolltolerans mot detta. Alla barn som går i skolan vet vad man får och inte får göra. Men precis som min fyraåring kan lacka ur och skrika att jag är en bajskorv när jag stänger av tvn för kvällen så skriker våra elever glåpord efter varandra, de hamnar i bråk och slåss. Och efter finns det alltid bara förlorare. Barn som känner att just de är den som blivit utsatt av någon annan.

”Här finns det barn som är extra utsatta”

Vi ser det inte som en del av skolan eller det civiliserade samhället. Att gå till attack mot någon annan är bland det fulaste man kan göra, så det är inte konstigt att det blir bemött därefter heller. Därför är det så lätt att gå på den elev som blir utåtagerande. Den som känner mest och som “förlorat ansiktet”. Vi vill instinktivt bestraffa den som gjort en sådan orätt mot någon annan. Vi vill skipa rättvisa. Här någonstans glöms det lätt bort det absolut viktigaste. Nämligen frågan jag ställde tidigare i texten. Varför hände det här? Varför?

Ställer man sig den frågan kommer man ofta fram till en alternativ bild av händelseförloppet. Vi kan se ett barn som fick ta emot retsamma blickar. Vi kan se ett barn som inte förstod de sociala koderna och blev utfryst från gruppen. Vi kan helt enkelt se de här subtila, och ofta socialt accepterade, incidenterna som flyger under radarn i gränslandet mellan vad vi tar oss tid att bemöta och inte.

Och här finns det barn som är extra utsatta. Vi har känsliga barn i skolan som känner av dessa signaler från omgivningen betydligt tydligare än andra. De har en känslig radar. De känner av när den vuxne sätter sig på huk lite för nära för att prata allvar. De känner av blickarna i nacken på idrottslektionen från klasskamraten som det var en konflikt med på rasten. Och det här retar gallfeber hos dessa barn. De hamnar lätt i affekt, känslan av ilska tar över. De känner sig inträngda i ett hörn och hamnar i människans panikläge, slåss eller fly.

”Jag skäms över den känslan”

Det som händer när vi agerar på en känsla är att vi inte utför medvetna handlingar. Vissa beskriver det som att få ett rött filter över synen, att se rött. Känslan vill kanalisera sig genom våld eller sakta sippra bort i lugn ensamhet. Och bara som en parantes till den här texten är det den känslan jag själv skäms som mest för. Känslan att vilja å bringa andra våld. Att skada och förstöra. Jag skäms över den känslan, för det är så långt ifrån den jag vill vara. Det är så långt ifrån att vara älskad som person och människa. Men den känslan existerar, och när jag kände mig inträngd i ett hörn som barn gjorde jag saker jag idag skäms något oerhört för. Och det är svårt att förklara för andra att det inte var jag som gjorde handlingarna. Det var inte mitt medvetande.

För affekten minskar vår kommunikationsförmåga. Vi får svårt att forma ord, att illustrera vad vi störde oss på och eftersom det ofta kan vara saker som vuxenvärlden lätt bagatelliserar bort blir barnet sällan lyssnad på. Till slut finns bara ilskan kvar i huvudet som måste ut, på ett eller annat sätt.

En vidare problematik med detta är att känslor smittar över till andra människor. Ett barn som befinner sig i sådan stress projicerar över den stressen på mig som vuxen så jag får känna, och dela samma känsla. Helt plötsligt har vi två människor i panik som ska lösa en situation.

Det här är inget konstigt. Det är fullt naturligt. Men det är inte bra. Två stressade människor som står emot varandra löser sällan ett problem särskilt pragmatiskt. Med den bakgrunden är det inte så konstigt att ett barn med starka känslor får ta mycket skit. Men det behöver inte vara så.

Därför önskar jag att vi vuxna som möter barn i vår vardag kunde:

  • Ta barnens bekymmer på allvar
  • Försöka att förstå deras bild, deras perspektiv
  • Erbjuda socialt accepterade metoder, hur man kan göra istället
  • Lugnt förklara andras perspektiv på händelsen
  • Erbjuda utvägar som inte skapar mer konflikt

Men framförallt:

Jag önskar att vi kunde försöka att förstå och hjälpa de barn som har starka känslor framför att intuitivt bestraffa dem.

Kommentera

Det här är en riktig vattendelare. Jag har både rikligt med erfarenhet från min egen skolgång då jag blev utburen flera gånger varje vecka och från min roll som lärare. Så jag vet metoder som fungerar bra och de som fungerar mindre bra. Precis som alla situationer är även denna mångfacetterad och innan jag går in på var jag står i frågan ska jag tydliggöra en viktig aspekt.

När det gått så långt att eleven hamnat i affekt och läraren står mellan valet att utrymma klassrummet med alla andra elever eller ta ut eleven i affekt står man inför ett etiskt dilemma. Det betyder att man har två dåliga alternativ och måste välja det som är minst skadligt.

Så låt oss kolla på de aspekter vi kan enas om i de båda alternativen:

Vi vet att en känsla varar i cirka 90 sekunder, sen försvinner den. Men: man kan få en liknande känsla ifall man blir påmind om den initiala affekten (känsla). Det medför att handlingsalternativen är rätt enkla. Vi ska distrahera eleven, distansera från det som gav upphov till affekten och avleda. Så vilken avledning och distansering är bäst, att hela klassen på 24 elever går ut eller eleven själv?

Jag säger som i militären: Terrängen styr.

Det betyder att omständigheterna avgör vilket handlingsalternativ som är bäst i den givna situationen. De här konsekvenserna kan uppstå ifall man inte tar ut en elev som befinner sig i affekt:

  • Relationen till de andra eleverna:

Tillåter man eleven riva upp ett klassrum medan man ska ta ut alla andra hinner mycket tid i affekt fortgå. Elevens relation till klasskamraterna kommer bli mer negativ.

  • Det finns andra behov i gruppen:

Det kan vara jobbigt för vissa elever att lämna allt skolarbete helt plötsligt och behöva gå ut. De får svårt att starta upp igen. Eleven som hamnat i affekt kanske söker hjälp från den vuxne men får inte det! Jag kommer ihåg som barn att jag önskade att en vuxen kunde ta ut mig från det skadliga rummet som gjorde mig förbannad. Lät man mig vara kvar var jag tvungen att fortsätta förstöra och skrika.

  • Eleven får en negativ roll:

Låter man det fortgå för länge kan det leda till att de andra eleverna och vuxna förväntar sig att eleven ska vara stökig. Det här var något jag kände av som barn, det fanns förväntningar på mig. Så jag levde upp till dem.

Jag ska ge några exempel på hur jag lyckats få ut elever med en väldigt enkel fösning utan att det blir ett bärande eller konflikt:

  • Situation 1:

Elev är i affekt och jagar en annan elev för att slå hen. Jag säger till den jagade eleven: ”Spring till mig!”, samtidigt som jag ställer mig vid dörren. Med en smidig kroppsrörelse drar jag undan den jagade eleven, får med mig eleven i affekt och vi lämnar salen tillsammans för att coola ned oss. Effektivt!

  • Situation 2:

Elev är i affekt, svär och kastar saker. Jag väljer att affektsmitta eleven. Jag går själv upp i varv men på ett mer nyfiket sätt. Bombar med frågor: Vad var det som hände? Vad gjorde dom mot dig? Vem var taskig? Eleven kommer till mig för att berätta, tänker att vi är på samma sida i konflikten (viktigt!), jag leder oss ut ur salen. Ingen konflikt.

  • Situation 3:

Elev är mitt i salen och försöker komma åt andra elever. Jag har gått emellan. Kan se i blicken hur förbannad eleven är. Men samtidigt känner jag i elevens kroppsspråk att hen söker sig till mig. Hen vill bort från den skadliga situationen. Jag plockar upp på det här kroppsspråket. Vi har en ”låtsasfight” där eleven mer följer med mig men det ser ut som att jag drar ut eleven. Eleven räddar ansiktet – nu kom ju den starkare läraren och drog ut hen, det är ett okej sätt att lämna salen på istället för att eleven ska behöva tappa ansiktet och visa sig svag inför kamraterna.

  • Situation 4:

Elev är längst in i salen. Väldigt upprörd. Skriker och vägrar lämna. Jag förstår att det här kommer skapa en kampsituation. Jag väljer att ta ut alla andra elever till omklädningsrummen. Låser dem bakom eleverna. Sedan tar jag med eleven i korridoren utan att någon kan se och vi går till mitt kontor där eleven kan få vara själv, trygg, utan någon som kollar. Låser upp och tar in klassen igen.

Sedan finns det situationer där vi vuxna triggar upp över en oväsentlig grej som är helt onödig att ta konflikt över också. Det ska vi inte glömma. Vi kan bråka om en mössa, ett sätt eleven sitter på stolen eller något annat trivialt.

Fokus bör ligga på att inte hamna i samma situation igen

Till slut gör vår stolthet att vi använder maktmetoder då vi säger att lyssnar inte eleven får eleven lämna klassrummet. Här finns det givetvis bättre alternativ, men det är en annan tråd.

Sammanfattningsvis kan man säga att i skolan uppstår många olika situationer, och det gäller hela tiden att ha i åtanke att vid ett etiskt dilemma, ta det enklaste alternativet som bringar minst skada. Och terrängen styr, alltid.

Dessutom är alla situationer där man behöver ta ut klassen eller bära ut en elev ren krishantering. Misslyckandet har då redan skett. Fokus bör då ligga på att inte hamna i samma situation igen.

Att bära ut en elev är aldrig en pedagogisk metod, det är krishantering.

Kommentera

Ibland är det viktigaste att få ha en trygg hamn.

När skolan inte fungerar. När det är jobbigt, blir bråk eller barnet känner sig utanför i klassen. Då är det naturligt att man som förälder vill försöka lösa det.

Man vill veta hur det har gått i skolan. Få mycket info från lärare, elevhälsan och från barnet själv. Man vill prata mycket om hur det känns och går i skolan. Prata, prata prata.

Allt det här är naturligt. För det finns nog ingen värre känsla att se på medan ens barn mår dåligt. Det är en hopplöshet. Hopplös ångest känsla. Förmodligen en av de värsta känslor som finns.

Men ibland är det viktigt att den känslan får finnas kvar inom en. Alltså att känslan inte får ge sig i uttryck över barnet.

”Man måste få återhämtning”

För är det någonting jag kommer ihåg som barn, när skolan inte fungerade för mig, så var det hur allt detta lyckades leta sig hem till mig. Jag fick ta med en bok om allt jag hade gjort i skolan som jag skulle visa mina föräldrar. De frågade hela tiden hur det hade gått i skolan idag, och vi skulle sitta och prata om alla jobbiga situationer. De kunde vara arga på mig när jag slagits. Ledsna när jag kände mig utanför. Förtvivlade när jag inte ville prata om det.

Och tolka mig rätt här. Det är bra att som vuxen sätta sig in i hur ens barn har det i skolan. Det är bra med återkoppling från lärare och barnet. Det är bra att prata om det som är jobbigt och svårt. Att få sätta ord på tankar och känslor.

Men. Hemmet måste också få vara ett hem. Inte skola. Hemmet måste kunna ge möjlighet att vara en annan plats där det kan få fungera. Där man kan få må bra. Där man kan få känna sig trygg.

Så även fast det kan vara svårt en dag då det blivit slagsmål, konflikter och saker som gått sönder att inte djupdyka i detta är det helt nödvändigt för att man som barn ska överleva. Man måste få återhämtning.

Och inget är så bra återhämtning som att få möta sin kärleksfulla pappa. Att få spela ett sällskapsspel med mamma eller bara få ligga på soffan och vara till lite lugn musik. Att inte konstant behöva tänka på det som händer i skolan. För dit ska jag ändå tillbaka imorgon. Och då börjar allt om igen.

Kommentera

Hur är det att gå i skolan med adhd/autism?

Det vet jag.

Och det vet också de barn som har NPF och just nu går i skolan.

När jag var ung fanns det ingen information om dessa diagnoser. De var nya. Det var knappt så att läkaren som ställde diagnosen själv visste vad det innebär. Jag blev således dessa diagnoser, och man var väldigt intresserad hur jag fungerade.

Så man mätte mycket. Men jag själv fick väldigt lite stöd i att ta reda på hur jag fungerade. Jag fick hela tiden testa mig fram. Utan förebilder som kunde stötta mig, utan någon att se upp till, som kunde säga att allting skulle bli bra till slut. Som kunde finnas där i min sorg och mitt utanförskap.

Om inte vården hade kunskap om en diagnos, hur i hela friden skulle då lärare veta hur man bemöter ett sådant barn?

Idag behöver det inte se ut så. Idag vet vi bättre, och idag finns det förebilder.

”Det måste inte handla om stora insatser”

Det kan kännas som en övermäktig uppgift att bemöta dessa elever. Ska deras behov få stå före alla andras i gruppen? Jag kan förstå dessa tankar och känslan av hopplöshet att nå sin grupp samtidigt som man ska nå alla enskilda elever.

Det jag vill trycka på i den här texten är att det inte måste handla om stora insatser. Och det arbete man investerar i för att göra sin undervisning tillgänglig för dessa barn kommer man få igen tiofalt i minskning av konflikthantering. Att investera i det sociala samspelet ger ringar på vattnet till ämnesundervisningen.

Jag skrev tidigare ett inlägg om mina tio extra anpassningar som jag använder i min idrottsundervisning. Som några uppmärksamma läsare poängterade så var det inte extra anpassningar inriktade mot en elev, utan mot hela gruppen. Och det stämmer. Jag vill i så stor mån som möjligt att mina anpassningar ska gälla för alla elever, inte bara en. Det är social inkludering.

Det var en gång när jag fick en överlämning om en ny elev. Specialpedagogen sa i princip ”den här eleven har mutism, hen kommer inte att prata med dig”. Tja, jag undervisar i idrott så det löser sig säkert. Vikten läggs trots allt på den fysiska aktiviteten. Redan vid upproret stötte jag på problem. Jag ropar upp som vanligt från min läsplatta och kommer till elevens namn. Och… eh… Kim är här.

Katastrof. Det var inte alls så jag tänkte att det skulle gå. Jag blev helt tagen på sängen.

”Jag vill vara den som äger problemen”

Eftermiddagen spenderade jag med att fundera ut lösningar men fann inga. Det kändes så hopplöst, samtidigt som det var så orättvist mot eleven att sätta sådan press på hen. Jag valde att skicka ett mejl till föräldrarna där jag beskrev situationen och hur jag gjorde. Hur jag önskade att jag hade en bättre lösning och frågade om de hade några tips till mig. Jag fick snabbt ett svar tillbaka: ”testa att Kim kan räcka upp handen istället, kanske?”.

Det var en lösning, fortfarande exkluderande dock. Ska Kim räcka upp handen medan alla andra svarar ja? Det är rätt exkluderande, och tydligt vem som får äga problemet: Kim.

Som lärare vill jag vara den som äger problemen. För den som äger problemet har även mandat att göra något åt det. När jag fick detta förslag la jag på det perspektivet; hur kan jag få det här att bli till en inkludering istället? Alla räcker upp handen, såklart!

Det kräver lite mer av mig som lärare att hålla koll efter att jag ropat upp ett namn. Men nu blir det jag som äger problemet, inte eleven. Det kanske ser ut som en väldigt enkel och trivial lösning. Enkel är den, men verkligen inte oviktig. Inte för Kim. För Kim kan det göra skillnaden mellan att delta på idrotten eller inte. Skillnaden mellan att kunna gå till skolan överhuvudtaget den dagen.

Det jag vill skicka med från denna text är att dessa speciallösningar kan vara väldigt små. Samtidigt gör de en avsevärd skillnad. Bara vi vågar tänka från ett annat perspektiv. Från barnets perspektiv. Och det är inte en svaghet att be om hjälp från andra. Att visa engagemang och en vilja att lösa problem skapar en trygghet hos föräldrar.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.