Annons

Färdighetsträning och progression behöver få större utrymme

Håkan Larsson är docent vid GIH och författare till boken ”Idrott och hälsa igår, idag, i morgon”. Larsson berättar att det är viktigt för elevernas kunskaps- och färdighetsutveckling att längre progressioner används i våra undervisningsmoment. Oavsett hur lång progression vi har idag kommer eleverna gynnas av att göra progressionen längre, enligt hans forskning.

Det är ett vanligt problem som ämnet idrott och hälsa brottas med. Dels vill man göra undervisningen lustfylld med rörelseglädje och erbjuda ett smörgåsbord av aktiviteter (som går mer i linje med tidigare läroplaner). Dels så ska undervisningen vara uppbyggt efter synen på idrott och hälsa som ett kunskapsämne. Då måste eleverna ges möjlighet till att träna på lektionerna, inte bara göra.

Dessa två kan nämligen upplevas att gå stick i stäv med varandra och det finns en splittring bland idrottslärare vad som är det viktigaste med ämnet idrott och hälsa. Vissa hävdar den äldre synen med hög fysisk delaktighet som mest viktig medan andra lyfter vikten av att utveckla den allsidiga rörelseförmågan genom en medvetenhet kring stoffet i ämnet.

Min åsikt har länge legat i att rörelse måste vara kul. Rörelseglädje ska premieras. Så jag har bytt mycket mellan aktiviteterna. Det har blivit ett smörgåsbord för eleverna. Hinderbana en lektion och dans nästa. Inga längre sammanhållna progressioner. Men jag har inte haft forskningen på min sida när det kommer till denna typ av undervisning i idrott och hälsa. Och det är aldrig försent att utveckla sin undervisning.

Därför har jag testat att förlänga min progression för momentet orientering. Det är kul att se den stora skillnaden i måluppfyllelsen hos eleverna. Det är ännu roligare att se att glädjen fortfarande finns kvar och i vissa fall har upptäckts helt nytt. Det är nämligen bara logiskt; kan man så är det kul, kan man inte är det tråkigt. 

En längre progression gav mig möjligheten att börja på en grundläggande nivå och sedan bygga uppåt. Det är något jag länge imponerats av inom militärens verksamhet. Att se till att alla hänger med. Att ta sig tiden att gå igenom noggrant och se till att eleverna hänger med. Men framförallt se till att de får möjlighet att öva, öva öva. Träna, träna, träna. Det är enda sättet att bli bättre på någonting.

Idrott och hälsa är så pass mycket mer än att bara få upp pulsen och röra på sig. Idrott och hälsa är ett kunskapsämne och för att befästa kunskap och färdigheter måste man ges möjlighet till färdighetsträning.

* * *

Detta har varit min lektionsserie för orienteringen på låg/mellanstadiet:

År 1

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad helklass skolgården, gömma kloss på karta 2o2
  • Lektion 2. Kartpromenad helklass skolgårde , gömma kloss på karta 2o2

Vecka 2

  • Lektion 1. Stjärnorientering med kamrat skolgård, bana 1
  • Lektion 2. Stjärnorientering med kamrat skolgård, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat skolgård, bana 1 eller 2

 

År 3

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden
  • Lektion 2. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden

Vecka 2

  • Lektion 1. Stjärnorientering med kamrat, bana 1
  • Lektion 2. Stjärnorientering med kamrat, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat, bana 3
  • Lektion 2. Examination med kamrat, examinationsbana

 

År 4

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden
  • Lektion 2. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden

Vecka 2

  • Lektion 1. Stjärnorientering med kamrat, bana 1
  • Lektion 2. Ta hel bana med kamrat, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat, bana 3
  • Lektion 2. Examination med kamrat, examinationsbana

 

År 5

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden
  • Lektion 2. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden

Vecka 2

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat, bana 1
  • Lektion 2. Ta hel bana med kamrat, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana själv, bana 3
  • Lektion 2. Examination själv, examinationsbana 1 eller 2
  •  

För samtliga lär jag ut orientering enligt följande steg.

  • 1. Passa kartan
  • 2. Hitta var du är
  • 3. Hitta var du ska
  • (4. Tumgreppet)
  • 5. Ta ut säkra ledstänger och punkter.
Reagera på inlägget:

Att bryta ett konfliktladdat klimat i gruppen

En av mina klasser har ett sådant stort fokus på att hävda sig själva. Rangordningen inbördes har blivit oerhört viktig. Det är ett svårt mönster att bryta. Att poängtera problemet gör det inte bättre, då läggs fokus på det dåliga: Attityden de har motvarandra, tonen de använder och sättet de tillrättavisar andras misstag. Det är inte ett förlåtande arbetsklimat och för att utveckling ska kunna ske, särskilt i ett sådant fysiskt ämne som idrott och hälsa, måste klimatet förbättras.

För mig på idrotten blir då målet att fokusera på de andra aspekterna när vi har sporter och lekar. Att tävla får inte ges en central roll. Men det får heller inte tas bort, för det är här problemen uppstår. Det är lockande för mig att istället fokusera på annat, som mer uppdelande under lektionen i form av stationssystem. Men det löser inte kärnan i problemet med gruppdynamiken. Jag försöker att inte välja bort dessa arbetsområden, för eleverna är i stort behov av att hitta andra vägar inom dessa arenor. 

Nu senast hade jag en lektion i ”capture the flag” som totalt havererade. Eleverna skrek åt varann, puttades, slängde ur sig glåpord. De retade andra som blev kullade och ställde sig i vägen på ojusta sätt. Hård stämning på lektionen, ledsna miner efter där de flesta uttryckte att de aldrig ville köra den här ”skitleken” igen. Därför valde jag att köra den redan nästa lektion.

Det tar emot att övertyga sig själv att riskera ytterligare ett sådant haveri. Att gå hem med huvudvärk från jobbet igen med vetskapen om hur skadligt klimat jag gett barnen där allt de tagit med sig från lektionen är att hierarkin inom gruppen är viktig, och den som skriker högst och värst saker är den som är starkast. 

Det måste brytas. Och skam den som ger sig.

Så jag ger det en chans till. Extra fokus läggs på regelgenomgången. Det får inte vara några missförstånd. Eleverna har många frågor och vi reder ut leken utan och innan. Över halva lektionstiden har gått innan vi ens har startat. Jag berättar för eleverna vad jag kollar på. Hur jag analyserar deras rörelsemönster när de springer. Vilka vägar de väljer, hur de samarbetar med resten av sitt lag och reagerar på hur motståndarlaget rör sig. Jag lyfter att poäng, det räknar vi inte. Man gör poäng, sen är det inget mer med det. När vi gjort poäng så byter vi sida. Den som vinner är inte den som gjort mest poäng eller gör poäng. Den som vinner är den som visar på motorisk och taktisk skicklighet. 

Vi kör igång. Under spelets gång försöker jag återkommande berömma elever som följer det koncept jag nämnde att jag bedömer. De som taktiskt jobbar tillsammans för att erövra tomma ytor som leder till att motståndarlaget dras ut och luckor skapas i deras försvar till ”fängelset”. Tagna lagkamrater blir fria, snyggt!

Några elever kör en ”suicide-rush” i början av en omgång. De har döpt den till ”area-51”. ”They can’t take us all!”, skriker de när de rushar mot flaggområdet. De misslyckas kapitalt. Alla blir kullade.

Jag frågar dom i slutet av lektionen: ”Lyckades ni med ert mål?” 

”Nej.”

”Men hade ni kul?”

”Ja!”

Helt annan stämning. Elever skrattar, kramar om motståndarlaget. Berömmer varandra och skrattar åt sina egna misslyckade försök. Ödmjukhet och självdistans. Egenskaper som är så fantastiska att se hos barn. 

* * *

Lektionen är slut. Många händer sticker fortfarande upp i luften. Många som vill komma till tals. Tyvärr hinner vi inte.

”Ni som fortfarande vill säga något kan göra det till mig nu direkt efter, tack för idag”.

Jag avslutar. Barn kommer fram till mig.

”Det var jättekul! Kan vi göra det igen nästa gång?”

”Ska jag berätta hur jag räddade dom från fängelset?”

”Vi körde area-51-taktiken, jag kom på den.”

Det här är klimatet jag vill ha på lektionerna. Ibland är känslan att lyckas samarbeta den viktigaste lärdomen att ta med sig från en idrottslektion. All undervisning som byggs ovanpå blir så mycket bättre i ett bra gruppklimat. Jag kanske inte kan bryta ett konfliktladdat gruppklimat enbart med mina idrottslektioner, men jag kan alltid ha det i åtanke och ge eleverna andra perspektiv att se på fysisk aktivitet.

Bortom tävlan och siffror finns för dessa barn en outforskad värld av rörelseglädje.

Reagera på inlägget:

Vi lärare kan inte följa myndigheternas riktlinjer

Relaterat

Är regeringen och Folkhälsomyndigheten (FHM) medvetna om det omöjliga uppdrag de ger till lärare?

FHM har i samband med skolverket satt upp riktlinjer för skolan att följa:

  • Markera avstånd.
  • Möblera om eller på annat sätt skapa utrymme för att undvika trängsel.
  • Hålla digitala möten.
  • Erbjuda möjligheten att tvätta händerna med tvål och vatten och erbjuda handsprit.
  • Undvika att flera personer samlas, särskilt i trånga lokaler.

Jag är tacksam över de riktlinjer vi ges av FHM. Det är viktigt att vi får konkreta förhållanden att förhålla oss till. Problemet är att de inte går att efterleva överhuvudtaget.

Det var därför vi skrev denna artikel i slutet av förra veckan. Där lyfter vi bland annat att gymnasielärare fortfarande tvingas att undervisa på skolan trots att eleverna är hemma, att barn som har sjuka föräldrar eller syskon fortfarande tvingas av skolplikten att gå till skolan och det dubbeljobb lärare får utföra.

För det är nämligen så att när elever ges en legitim anledning att stanna hemma på grund av rädsla för covid-19 gäller fortfarande skolplikten. Lärare hamnar då i kläm och blir ålagda att både bedriva den ordinarie undervisningen på skolan samt utforma en distansundervisning för motsvarande undervisningstid till de elever som hålls hemma. Detta är inte enbart ett dubbelarbete.

Det är dessutom ett arbete som större delen av lärarkåren aldrig tidigare genomfört. Arbetsbelastningen är knappt mätbar och riskanalys uteblir ofta. Artikeln är skickad till socialministern, utbildningsministern samt FHM för att belysa detta problem med att följa riktlinjerna. Förhoppningsvis återkopplar de till situationen i skolan och går ut med rekommendationer vi kan följa alternativt åtgärder för att kunna följa rådande rekommendationer.

Det som är spännande är lekmäns återkoppling till lärarprofessionen kring denna artikel. Argumentet som används är att detta enbart är riktlinjer. De ska genomföras i så stor utsträckning som det är möjligt. Går det inte så går det inte, det är inte hela världen. Detta är givetvis en felaktig tolkning av vad en rekommendation från FHM och skolverket innebär. Som statsminister Stefan Löven uttryckte sig i måndags på en presskonferens ”riktlinjerna från FHM ska följas”. 

Det hela blir inte bättre av att bakterieprofessorn Agnes Wold uttalar sig i Skolvärlden för att meddela att lärares oro är obefogad.

Lärare må inte befinna sig i en särskild riskzon, men Agnes Wold gör en grav missbedömning av hur verksamheten ser ut på låg- och mellanstadiet. Uppmaningen är att hålla avstånd och jobba hemifrån när det går. Allt som är en omöjlighet för skolpersonal.

Det Agnes Wold också behöver förstå är att Sveriges lärarkår är en av de äldsta i Europa. När riskåldern sakta sjunker ned mot 65+ hamnar många nu i riskzonen. Dessa människor uppmanas då alltså inte att träffa sina barnbarn eller gå och handla i affären. Gå till sitt jobb i förskolan, skolan och till fritidshemmet ska de då dock göra. Ponera att Agnes Wold har rätt i att skolan är lika riskfyllt som att gå och handla. Denna grupp ska fortfarande inte gå och handla så resonemanget faller platt direkt.

Att virologer och epidemiologier har en dålig pedagogisk förståelse för skolan kan man ha överseende med. När det kommer till skolpolitiker blir det svårare. Haddad lyfter till exempel i Skolvärlden att det nu är viktigt att bibehålla samma höga kvalité i skolan, även fast den övergår till fjärr och distansundervisning. Läraren slår sig för pannan av uttalandet, inser att även denna puck kommer hamna på läraren.

Min upplevelse är att skolan jobbar i konstant motvind och det verkar vara svårt för myndigheter att stödja vår verksamhet på ett adekvat sätt. Till och med skolverkets GD Peter Fredriksson kände sig ålagd att detaljstyra lärarens lektionsupplägg. Något jag skrev om i förra blogginlägget.

Att ta igen tid på helger och sommarlov upplevde både Fredriksson och utbildningsministern Anna Ekström som vettiga och rimliga åtgärder i dessa pandemitider. Det följdes inte ens av en konsekvensanalys av läget för lärare. De enda som egentligen håller lärares rygg under dessa tider är eleverna och föräldrar.

Frågan jag ställde mig i början av denna gnälltext var ifall regeringen och FHM är medvetna om det omöjliga uppdrag de ger till lärare? Jag skulle önska att svaret på den frågan var nej. Det är också varför jag och andra lärare envisas med att upplysa om den situation som råder i skolan.

Problemet är att det som är genomlysande i den mediala debatten just nu är den baktakt som diskursen kring skolan och covid-19 befinner sig i.

  • Experter på virus uppvisar hur dålig koll de har på barn och hur skolan är uppbyggd.
  • Skolpolitiker uppvisar en avsaknad av följsamhet i problematiken i skolan.
  • Skolverket är mest intresserade av att detaljstyra digitaliseringen av skolan.

Allt detta ger till följd att riktlinjer kraschar ned i lärarens knä och ytterligare ett omöjligt uppdrag läggs på kåren. Det är ovärdigt.

Jag förstår också att det är lite tabu att lyfta lärares utsatthet och arbetsmiljö i dessa tider. Men jag tänker faktiskt göra det ändå. För det är viktigt, och hanterar vi inte dessa problem nu kommer det få följder i framtiden som vi kunde ha förebyggt. Arbetsmiljölagen gäller fortfarande, den är inte satt ur spel trots att vi har en pandemi. Därför vilar just nu ett orimligt stort ansvar på våra lokalombud ute på skolorna. Jag hoppas innerligt att de får ett stort stöd i sitt arbete av facket centralt och framförallt medlemmarna på den egna skolan.

Det jag vill se från lärarfacken just nu är en enad front i denna pandemi. Inte för skolan, inte för eleverna, utan för läraren. Varje uttalande som görs, varje kampanj, måste från och med nu ha lärarens arbetsmiljö i fokus. Det är enda chansen för lärarkårens överlevnad. Annars kommer vi jobba ihjäl oss på grund av samvetesstressen.

Slutligen vill jag bemöta den oro många av mina kollegor upplever just nu. Jag som lärare vill följa FHM:s riktlinjer för den här smittan. Jag är inte expert på virus och smittor. Det jag kan och ser är skolan. Säger FHM att det är tryggt att bedriva verksamhet i skolan så litar jag på det. Men jag ser det som vår skyldighet att lyfta när riktlinjer inte alls går att genomföra och när politiker gör populistiska uttalanden som ökar lärares arbetsbörda.

Det önskar jag också att mina kollegor gör. Lyft när det blir ett problem, knyt inte näven i fickan. Våga agera. För du har rätt i att göra det.

Många har sagt det förr och det tåls att sägas igen. Vår lärarkår är fantastisk. Om än politiserad av diverse individualistiska reformer så är den svenska lärarkåren en av de bästa och mest lojala i hela världen.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Låt oss arbeta utan Skolverkets pekpinnar i ryggen

Fredriksson, generaldirektör för Skolverket, pratade alltså på presskonferensen den 17 mars om de kommande problem som den svenska skolan ställs inför. 

Fredriksson konstaterar att gymnasieskolan rådes att stänga sina lokaler för att minska smittspridningen och att undervisningen då kommer fortgå, fast i ett annat format. 

Det som är viktigast för Fredriksson är den garanterade undervisningstiden. I denna pandemi är det alltså enligt Fredriksson av högsta vikt att lärare och rektorer behöver planera för att ta igen den tiden. Enligt Fredriksson är dessa beslutade timmar det finaste vi har i detta land. Det ska värnas till varje pris. Sådan tur att det finns helger och lov, tänker då Skolverket och skickar en diskret uppmaning till Sveriges huvudmän att utnyttja dessa fullt ut.

Det som lätt glöms bort i rådande situation, som även Fredriksson missar, är att uppmärksamma den fantastiska lärarkår vi har i Sverige. Jag skulle vilja våga påstå att det är en av de bästa i världen.

Varför? 

Jo, för trots att vi i decennier har fått tyngre arbetsbörda, lärarkåren har slitits itu av marknadsstyrningen av skolan och individuella löner och föreselärarreformer så har vi fortfarande en sådan extremt hög inre motivation bland lärarkåren att de flesta sjukjobbar. Som någon skrev på Twitter: ”Vi har alltså byggt vår nation på sjukjobb”.

Inte bara går det att se för att läraryrket är ett riskyrke och folk springer in i väggen, utan även genom den personalfrånvaro som uppstår på skolorna nu efter Folkhälsomyndighetens uppmaning att stanna hemma vid varje minsta symptom för att minska smittspridningen. 

Jag genomförde en undersökning i lärarupproret med över 2 000 lärare som svarande. Frågan jag ställde var ”kommer du gå till jobbet imorgon?”. Lite mer än 20 procent svarade då nej, jag är hemma sjuk. På vissa skolor är den siffran betydligt högre.

Men det var inte Fredrikssons fokus, utan istället går skolverkets GD in i detalj hur läraren ska planera och bedriva denna distansundervisning som nu uppstår. Det ska ske tillsammans med andra lärare, vara enkla tydliga instruktioner, uppgifter eleven kan hantera. Back to basics etc etc. Tio minuter ägnas åt att ge en guide till hur läraren nu ska jobba.

Skolverket ❤ micromagement.

Om det rådde tvetydigheter tidigare ifall fem års universitetsstudier skulle leda till ett professionsyrke är det rätt klart nu att så alltså inte var fallet. En sådan tur att Skolinspektionen avstår från sina kontroller just nu, så inga eventuella rebelliska professionslärare skulle åka dit.

Jag själv däremot ser läraryrket som en profession och anser att Skolverkets GD ska ge blanka f-n i att detaljstyra lärares distans- och fjärrundervisning på detta sätt. Men det slutar inte där, Skolverket är en lösningsinriktad organisation.

Skolverket har också skapat en egen hemsida, skolahemma.se. det är alltså en statlig variant på lektion.se. Jag kan tänka mig att man övervägde domänen .nu men önskan är säkerligen från SKR, som är en stor part av detta, att denna distans- och fjärrundervisning ska pågå länge.

Måhända att min kritik till Skolverkets GD Peter Fredriksson kan vara något missriktad i dessa pandemitider. Det är tydligt att han vill väl och verkar nästan vilja rusa ut från presskonferensen och in i ett klassrum för att hjälpa lärare att organisera distansundervisningen. 

Det jag vill skicka med till Fredriksson är:

Ha tillit till oss i skolan. Lita på vi som valt ett yrke som ekonomiskt straffar sig ur ett livslångt perspektiv. Där vi är så vana att arbeta sjuka att folkhälsomyndighetens råd känns helt främmande för oss. Så främmande att vi måste fråga en kollega om vi verkligen har rätt att vara hemma för att vi är sjuka. Lita på att vi bryr oss om eleverna och kommer göra vårt jobb. 

Det är vi lärare och rektorer som kommer lösa det här problemet. Låt oss arbeta utan dina pekpinnar i ryggen. 

Reagera på inlägget:

Att byta platser är inte problemfritt

”Varför måste vi byta platser?”

Jag frågar uppgivet min fröken. Precis på samma sätt som jag gjorde för tre månader sen då det hade varit dags igen. Det känns som jag precis hade fått vänja mig vid att sitta bredvid mina nya klasskamrater. Nu skulle det vara dags igen.

Jag bävade lika mycket inför varje gång, för jag kom ihåg hur ont det gör inom mig att gå från min stol till en annan. Hur otryggt det känns att ha andra, nya ansikten som mina bordsgrannar. Hur mycket ångest jag får efter mitt utbrott av känslor när alla dessa negativa tankar och känslor möter verkligheten och förändringen blir ett faktum. Hur mina klasskamrater såg ner på mig med sina undrande ögon när jag ligger där på golvet, skrikandes och sparkandes. Allt som bara blir fel. Varför kan inte allt bara få vara som vanligt?

Och min fröken försöker verkligen. Hon berättar var jag ska sitta och vilka jag får sitta bredvid. Ändå resulterar det i okontrollerbara känslor för mig. Så jag får gå med fröken själv, efter skoldagen, och bestämma var jag ska sitta och bredvid vilka. Det känns bra. Nästa dag kommer och jag får ett utbrott av att behöva byta plats.

Jag saknar helt enkelt mentaliseringsförmågan att leva mig in i hur det kommer att vara att sitta bredvid dom jag själv har valt, för jag har ju aldrig upplevt situationen i verkligheten. Det är för svårt för mig att förstå. Det går inte att begripa. Och det är inte bara platsbyten som blir ett problem.

Hade det bara varit svårt med platsbyten hade skolan kanske varit uthärdligt. Men mina utbrott från att behöva byta plats i klassrummet återfinner sig i andra sammanhang som också ställer krav på min mentaliseringsförmåga. Alla förändringar och övergångar resulterar i affektutbrott. Så trött jag är på att bli så arg och ledsen. Mitt huvud bultar.

Idrottslektionerna är extra jobbiga. Salens innehåll skiftar i princip varje gång. Jag får ett pirr i magen av oro, som att jag sjunker ned genom marken i brist av kontroll. Jag vill fly därifrån.

Det är trots allt en mänsklig reaktion när vi möter en situation vi har svårt att hantera. Slåss eller fly. Så jag flydde. Först sa jag att jag glömt idrottskläder. Sen slutade jag ta med mig dom. Till slut gick jag bara inte dit. ”Problem solved”, tyckte jag.

Ett ämne jag älskar i skolan är matte. Multiplikationstabellerna rabblar jag utantill. 100 tal klarar jag av att skriva på under tre minuter. Matte är logiskt. Det finns bara ett rätt och många fel. Inga gråzoner. 

”Nu är det fem minuter kvar tills vi ska lägga ned matteboken och börja med svenskan”

Stress slår mig. Jag vet inte hur lång tid fem minuter är men jag har mycket kvar att göra i min mattebok. Jag tittar på sidnumret. 27. Och jag har bara kommit halvvägs! Benen börjar vrida på sig av stresspåslaget, det är svårt att sitta still. Fjärilar bubblar i magen och fingrarna känns stela.

Jag måste skynda mig. Jag har en och en halv sida kvar för att sluta på ett jämnt nummer. Jag kan INTE sluta på ett ojämnt. Det är helt otänkbart. I min stress så slarvar jag, skriver stort. Det blir fel. FAN! 

”Lägg ner era matteböcker och ta fram svenskan”.

Alla fjärilar i magen går ut till fingerspetsarna. Jag ritar stenhårt och fort med min blyertspenna över sidorna i matteboken. Jag ritar över alla tal, över alla svar. Dom måste bara bort! Jag vill inte se dom mer. Jag kan inte! Jag hinner inte! Jag vill skada min mattebok, min dumma dumma mattebok som sårat mig. 

Fröken frågar vad som står på. 

”JAG HATAR MATTE OCH DEN HÄR DUMMA BOKEN!”

Jag slänger boken i bänken och rusar ut.

I en vrå bredvid datorsalen gömmer jag mig. Med armarna runt benen sitter jag under ett bord medan ilskan börjar släppa. Kvar finns sorgen.

Jag känner mig liten, jag vill inte gå i skolan mer. Jag önskar jag fick vara ett litet barn, och bara leka. Inga krav, inga dumma tidsgränser. Ångesten börjar komma över att jag blivit så arg framför hela klassen och min fröken. Min älskade, snälla fröken.

Ledsnaden slår mig över vad jag gjort med min mattebok. Jag älskar matte, jag älskar min mattebok. Den får mig att känna mig duktig. Jag älskar att lösa problem. Jag vill sitta här för alltid på det kalla stengolvet under bordet. Hoppas ingen kommer och letar efter mig, jag förtjänar inte deras kärlek.

Det känns som att jag har suttit under bordet i en timme. Varför har ingen letat efter mig? Jag tittar på klockan. Fem minuter. Jag börjar räkna sekunder. Hur lång tid är egentligen fem minuter? I klassrummet tog det slut så fort. Här, i ensamheten, är det en evighet. Oceaner av tid. Och här blir jag kvar, ensam med mina tankar och obearbetade känslor.

* * *

Förändringar och övergångar är svåra för mig. Måste vi byta platser?

Ja, vi kanske måste det. Jag förstår att allt inte kan handla om mig och mina behov. Idrottshallen kanske måste se olika ut varje gång. Vi måste kanske kunna byta ämnen under skoldagen för att andra inte ska tröttna, även fast jag skulle kunna jobba med matte hela dagen.

Det är fortfarande jobbigt med förändringar för mig som vuxen. Det skapar en stor osäkerhet när min plats byts ut och andra, okända klasskamrater blir mina bordsgrannar. När jag inte vet vad vi ska göra på idrottslektionen eller när jag inte får tid för att räkna klart i min bok. 

Jag brukar säga att om man vill undvika en svår övergång, ge makt och kontroll till barnet med svårigheten. I mitt fall räckte det inte att få veta platser i förväg. Inte ens att få välja var jag skulle sitta själv och vilka som satt bredvid mig. Kanske hade det hjälpt om jag fick behålla min plats och fick ett extra ansvar? Kanske fick jag vara bordschefen och visa de andra vad som gällde vid detta, nya bord. Precis som andra fick vara bordschef vid det andra bordet?

Jag kanske hade behövt få veta vad som skulle göras på idrotten innan? Kanske få komma med förslag till uppvärmning eller hjälpa till att ta närvaron? Att få känna mig viktig. 

Någon kanske hade kunnat säga till mig att stanna på sida 26, innan jag började jobba med matten? Så jag hade sluppit komma till den där dumma, ojämna sidan 27. 

Jag kan med säkerhet säga att jag som barn med nedsättning i min mentaliseringsförmåga och med en extra dos känslor skulle behövt väldigt mycket förberedelser kring mitt skolarbete. Ändå är det ingen garanti för att det ska gå bra. I vissa situationer är jag dömd att misslyckas.

Min nedsättning medförde ett stort behov av att få känna mig duktig, självuppfyllelse som är ett av människans basala behov. Men framförallt ett stort behov av att känna mig trygg. 

Att känna sig trygg och uppskattad är en grundförutsättning för lärande. Att känna sig älskad och sedd är en grundförutsättning för att leva.

Reagera på inlägget:

Sidor