Annons

Bygg undervisning på sunt förnuft – inte mirakelmetoder

Det finns inga metoder som alltid fungerar. När debatten blir så svart eller vit som vi på senare tid har sett kring lågaffektivt bemötande (”lab”), missar den ofta perspektivet som kallas fronensis.

Fronensis är latin för praktisk klokhet och det som utmärker detta perspektiv är att det inte bara inkluderar vad som ska läras ut och hur – utan även när.

Vanligtvis är skolan en stelbent organisation som inte tar lika stor hänsyn till när, vilket kan skapa konflikt. Det är vad vi ser när en metod försöker implementeras men inte ges rätt förutsättningar.  Här har skolan att lära av fritidshemsverksamheten som är skickligare att använda sig av spontana lärotillfällen, som ett exempel. 

Men tillbaka till metoder. Varför är det viktigt att lära sig om metoder som ”lab” då? 

Jo, för att ”lab” sätter ord på sådant jag redan kan och gör. Jag har jobbat lågaffektivt innan jag ens visste att det fanns. Det betyder inte att jag ska avfärda metoden, för jag kan få nya begrepp som gör att jag kan förklara en företeelse mer specifikt.

Det funkar på samma sätt som när jag utökar mitt ordförråd egentligen. Jag får en djupare förståelse och kan då utveckla mitt sunda förnuft. Istället för att jag säger att jag går i taket nu och blir vansinnig säger jag att jag når mitt metodtak. Då är det helt plötsligt inte jag som är själva problemet utan bristen på metoder. 

Det är en väsentlig skillnad att skilja på person och situation. Brist på metoder kan betyda att jag behöver utveckla mitt ledarskap men det kan lika gärna betyda att ramfaktorerna förhindrar andra metoder. 

Jag kan alltid utveckla mitt sunda förnuft, allt jag behöver göra är att vara öppen och mottaglig för nya metoder och ta till mig av det som är relevant till den undervisningssituation jag möter. Allt kommer inte alltid fungera friktionsfritt. Men det kan alltid bli bättre.

Därför vill jag aldrig sluta lära mig. Jag försöker suga åt mig som en svamp av metoder jag stöter på. Lågaffektivt bemötande, känsla av sammanhang, variationsteorin, kognitiv psykologi. Allt bidrar till att skapa mitt underlag för min undervisning och ju mer jag kan desto bättre kan jag bemöta olika situationer. Fronesis. 

Och som motivation visar, den inre är starkare än den yttre, så det jag själv vill göra eller tror kommer fungera får ett större genomslag än vad andra säger att jag ska göra. Därför försöker jag själv ha ett positivt synsätt på det jag möter, för då finns det en möjlighet att jag lär mig något nytt. Dessutom riskerar jag inte att fultolka vad andra menar och gör, vilket bibehåller en god ton i debatten.

Be conservative in what you do, be liberal in what you accept from others. 

Och om jag får säga mina two cents om hur en lärare bör uppträda så är det:

  • förutsägbar
  • Lyhörd
  • Tydlig
  • Konsekvent
  • Empatisk 

I den ordningen vid undervisningen och konflikter. Men det här är sådant som många redan håller med om och har i sitt sunda förnuft. Jag har haft stökiga lektioner ett tag och kan direkt se det till dessa punkter. Jag har inte varit tydlig och förutsägbar kring vad som gäller på idrotten. Sedan vi på idrotten skrev ut och satte upp listan här nedan gjorde det en stor skillnad. För eleverna fick veta vad som förväntades av dem, hur de skulle uppträda. Precis det som ”lab” talar om, till exempel. 

Här är våra ”nya” ordningsregler. De har alltid gällt, men har nu blivit uttalade.

Omklädningsrummet före:

  • Ta av dig skorna innan skogränsen.
  • Lägg dem på skohyllan.
  • Välj en sida där alla i klassen placerar sina kläder.
  • Häng upp kläderna på krokarna, eller lägg in i gympapåsen.
  • När du har bytt om, sätt dig ned på bänken. Prata i samtalston med den som byter om närmast dig.
  • Om du inte har några idrottsskor, ta av dig strumporna i omklädningsrummet.
  • Vänta i omklädningsrummet tills klassen som har idrott före kommer ut.

Korridoren/idrottshallen:

  • Gå tyst igenom korridoren till idrottshallen.
  • Sätt dig ner på angiven plats under tystnad och lyssna på lärarens instruktion.
  • Sätt dig bredvid någon som gör att du klarar av att vara tyst och lyssna.
  • Om du är sen till lektionen, smyg in tyst utan att märkas.

Under lektion:

  • Öppna öronen, stäng munnen när läraren pratar.
  • Var aldrig i materialförrådet om du inte fått lov att hämta/lämna något.
  • Säg alltid till idrottsläraren innan du går ut ur salen för att dricka eller gå på toa.
  • När det är samling, avbryt det du gör och gå en säker och rak väg till samlingsplatsen.
  • Vet du inte vad som gäller, fråga en kompis eller läraren.
  • Var rädd om dig själv och dina kamrater.
  • Gör ditt bästa på lektionen.

Omklädningsrum efter:

  • Prata i samtalston.
  • Koncentrera dig på dig själv och det du ska göra.
  • När du är färdig, gå ifrån omklädningsrummet.
  • Men lämna aldrig någon ensam i omklädningsrummet, vänta in den som är sist.

Att skriva ned och förankra dessa regler bland personal, elever och vårdnadshavare gör att det står klart vad som förväntas av eleverna. Det blir tydligt och förutsägbart, lågaffektivt bemötande nämner detta som en nyckel men det är dessutom ett logiskt resonemang byggt på sunt förnuft. Alla mår bra av att veta vad man ska göra och vad som förväntas av en.

Så var öppen för andra perspektiv, ta tillvara på det som är bra i dessa metoder, våga utmana egna tankar och föreställningar. Det finns alltid nya sätt att bedriva undervisning på. Ta tillvara de metoder som hjälper just dina elever att nå längre efter de förutsättningar ni har. Men framförallt, utgå ifrån din motivation och sunda förnuft.

För i slutet av dagen är det du som är lärare, det är du som är ledaren. Och tror du själv inte på en metod kommer metoden inte fungera ändå. 

Reagera på inlägget:

Vi kan inte leva i förnekelse längre

Det är så enkelt att hävda vad skolan ska göra för att hantera de problem som finns. Men det är precis som med ett utåtagerande barn, man kan inte bara säga till hen att sluta med det negativa och tro att det kommer hjälpa.

För att verkligen förstå skolans problematik behöver man vara där, känna den, uppleva den och förstå varifrån den kommer. Vi som arbetar där är sällan upphov till problemet. Ja, jag kan nå mitt metodtak och göra dåliga val eller agera på en känsla i affekt, men det beror inte på att jag har brister i min utbildning eller kunskap. Det är mina förutsättningar som gör att det inte fungerar, som gör att jag inte ens får möjligheten att använda en bra metod.

Går man bara in en snabbis på en lektion så skulle man nog få massor att sätta fingret på som skulle kunna göras annorlunda. Varför gör du inte si eller så? Du gjorde så här, det blev ju inte så bra. Testa att göra så här istället. Säg till barnen som bråkar och så vidare. Ja, du har lyckats analysera symptomen, det hade jag med om jag haft tid till efterarbete.  

Du undrar varför det ändå blev som det blev? Jo, för jag hade inte tid eller möjlighet att planera detta inför lektionen. Eller, kanske något så absurt att jag i ärlighetens namn var för trött och utsliten för att göra det. För har man inte jobbat i en skola några år har jag full förståelse för att det är svårt att se hur dränerad man kan bli.

Precis som vi kollar med eleven om hen hade förutsättningarna att lyckas måste vi kolla om läraren hade förutsättningarna för att lyckas också. Jag kan lära mig hur mycket som helst om bra metoder men ges jag inte förutsättningarna att tillämpa dessa är det meningslöst hur mycket jag än kan.

Jag låter kanske lite väl trångsynt och negativ nu, men jag tror vi måste acceptera att antingen behöver det skjutas till kopiöst med medel till välfärdsapparaten och skolan, eller så accepterar vi att vi inte ska ha en välfärd. Vi kan inte leva i förnekelse längre, och där har politiker ett stort ansvar att faktiskt visa vilken väg de vill gå. För det finns ingen som jag känner till idag som säger att hen vill spara på skolan, ändå är det vad som budgeteras runt om i landet.

Tankesmedjan Balans har skapat en interaktiv karta som de kallar för Skolnedkärningskartan. Här redogörs hur kommuner satsar/sparar på skolan. Kartan är en skrämmande påminnelse om vad som sker i det dolda. Läser man hur kommunbudgetar skrivs kan jag lova att man blir upprörd. 

Besluten jag ser runt om i landet tyder på att det känns bättre i politiken att krama ur det sista ur välfärden och sedan begrava den. Men ändå går nästan varje kommun ut med att de satsar på skolan, hur kan det komma sig?

Här anser jag att det behövs ett regelverk. Jag som medborgare har rätt att inte bara veta utan även förstå vad pengarna går till. Hur ska jag annars kunna göra ett bra, medvetet val när jag röstar?

Jag hävdar att det är emot demokratins grundprinciper att inte tala klarspråk i en kommunbudget. Det lurar sådana som jag, som inte är så insatta eller smarta att tro att kommunen satsar på skolan, för de säger det i text, när siffrorna i själva verket visar på besparing.

Så innan du som fritidspolitiker lägger ett besparingskrav på skolan – prova att jobba i en verksamhet där alla kollegor inte sprudlar av energi. Där sjukfrånvaro gör sig påmind utan empati. Där arbetsuppgifterna inte är dina att styra över.

Testa att jobba i skolan innan du väljer att lägga besparingar på den. Och Innan fingret riktas mot läraren, kolla om förutsättningarna är tillräckligt goda för att läraren hinner med sina arbetsuppgifter utan att nå sitt metodtak.

Reagera på inlägget:

Att gå i skolan med adhd

Att gå i skolan med adhd är inte så svårt. 

Jag menar – allt man behöver göra är att fokusera på det läraren säger. Att ventilationstrumman andas tungt bakom sitt dammfilter, bordskamraten rullar en penna över ett sudd på sin bänk och barnen på rast utanför fönstret låter lika högt som en byggarbetsplats är ju bara små detaljer.

Jag har ett sudd format som en pokemon. Squirtle heter den, det är en vattenpokemon. Suddet med en tillhörande penna fick jag som present i förväg som en morot för att jag skulle skriva. 

Jag tycker egentligen inte om att skriva. Det gör ont i den klumpiga handen att hålla pennan så hårt och jag behöver koncentrera mig så mycket på alla figurer och krumelurer som ska bli till bokstäver. Ändå blir det ofta fel och det känns inte så bra, men jag lovade mamma att i alla fall försöka om jag fick squirtlepennan. Det kryper under huden på mig, men jag ska inte göra henne besviken, det lovade jag mig själv. Suddet använder jag aldrig heller, det betyder för mycket för mig. 

Fokusera på tavlan är inte så svårt. Den är tydligt upplyst tack vare världens starkaste taklampor. Det måste vara sådana de använde förr längs landningsbanan på små flygplatser innan alla lades ned. Nu ska det byggas bostäder där, då vill man inte ha för starkt ljus. Landningsbanan kan återanvändas som bilväg eller parkering. Tur att lamporna också kunde återanvändas i skolan. Bra att tänka på miljön.

Kraftigt, kallvitt ljus som reflekteras mot de vita sidorna i skolböckerna där siffror och bokstäver hoppar bock över varann. Meningen måste vara att få dessa tråkiga böcker lite mer levande och intressanta. Här kompletterar utdaterat läromedel och begagnade strålkastare varandra väl.

Och hur svårt är det att fokusera på en uppgift, egentligen?

En är ju ett . 1. De blir ju aldrig fler än så. Det vet jag och kan enkelt fokusera på även fast det står flera uppgifter på tavlan och någon är på väg ut ur klassrummet, ska förmodligen gå på toa. Jag är också lite kissnödig men jag kan hålla mig. En gång höll jag mig nästan en hel dag när min familj och jag var på en tivoliföreställning. Det är där doften av varma smörpopcorn möter lukten av hö med kamelbajs. Där de använder riktigt smör till sina popcorn. Att hålla sig så länge utan att kissa gör ganska ont i magen. Lite som att äta för mycket smöriga popcorn, då kan man må illa. Jag ville inte gå på toa där, de hade bara bajjamajor. Undrar vad det blir för lunch idag, nu blev jag rätt hungrig. 

Men som sagt, det är bara en uppgift att lösa, inget mer. Klart man förstår att det är viktiga saker vi ska lära oss, det säger ju fröken hela tiden. Senast förra veckan berättade fröken hur viktigt det var att kunna skriva sen, i framtiden. Jag önskar det kunde kännas viktigt nu också, det gör det inte. 

Fröken och mamma är de enda som läser mina texter. Alltid finns det något som behöver rättas till, ändras eller förbättras. Det känns som att texten inte blir klar, det jag skriver duger aldrig. Det känns inget bra. Vattenvarlesen som sitter på min penna påminner mig om det mamma sa. Ibland gör det mig ledsen, ibland får det mig att försöka lite till och ibland får det mig att vilja bryta pennan mitt itu och kasta bort det dumma suddet. Men jag kommer behöva kunna skriva sen, i framtiden. Det har fröken sagt. Jag undrar när den tiden kommer? Det ser jag inte fram emot. Måste vara himla trist att vara vuxen. 

Men det är bra med repetition, det verkar de på skolan i alla fall tycka eftersom vi gör samma saker hela tiden. Jag antar att det är så man lär sig, kanske därför jag aldrig lär mig? 

”Man måste försöka och ge sig attan på det och vilja, då går det!” Så brukar min mamma säga. Jag är både envis och vill massor! Det är bara att säga till kroppen att sitta still, det fixar jag. Jag måste nog bara vilja lite mer, då går det. Magen kurrar, jag kan ju alltid fråga vad det blir för mat idag, fröken brukar veta. Vad skulle det här inlägget handla om nu igen? 

Just det, det är inte alltid så lätt att gå i skolan med adhd.

Reagera på inlägget:

Hur kan elever få störa lektioner och kränka andra?

Hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever?

Det är en absurd fråga, och här finns det många som vill säga sitt med ett spann mellan vårdnadshavare och politiker i riksdagen. Ska det egentligen vara så svårt att få ordning i klassrummet? Måste vi ha reformer från politiker för att få det att fungera?

Svaret känns tämligen enkelt, men frågan är betydligt mer komplex än så.

För att kunna förstå varför vi ens måste ställa oss en sådan absurd fråga är det viktigt att förstå hur lärarens situation har utvecklats.

Elever och föräldrar har fått mer att säga till om kring skolgången och det stöd som en elev behöver och har rätt till. Det är inte dåligt i sig, snarare tvärtom. Det är bra med engagemang. Problemet är att i takt med att resursklasser och stödpedagoger försvinner så ökar behoven i varje klass. Där hamnar läraren i kläm mellan elevers behov och tillgängliga resurser.

Som lärare står man numer ofta där ensam och förväntas kunna lösa alla situationer genom utbildning om diagnoser, i komet, lågaffektivt bemötande eller valfri annan metod på struktur och konflikthantering. 

Dessa är inte heller dåliga i sig. Det är jättebra att ha kunskap om diagnoser, förhållningssätt och tekniker. För det hjälper verkligen, när man har resurser för dem. Det har inte läraren idag, och då får man snarare en falsk trygghet och en syndabock som får stå till svars när arbetsron inte går att upprätthålla.

Resultatet blir att läraren hamnar i kläm mellan vårdnadshavare som vill få sitt barns behov bemötta, huvudman som inte kompenserar för de behov som finns och ifall man har riktig otur, skolinspektionen. Där är det inte trivsamt att vara. Då är det inte så konstigt att som lärare försöka undvika situationer som skapar konflikt i den här ”bermudatriangeln”.

Men, det finns fortfarande aspekter som jag anser varje lärare bör känna till och tänka på för att undvika ett tassande. När det kommer till elever som ofta bryter mot ordningsregler är det viktigaste att vara tydlig och konsekvent.

Efter att jag fick min adhd-diagnos började personal tassa runt mig. Detta gjorde mig tokförvirrad och lite arg. Det var frustrerande. Har man redan svårt att se var gränsen går så behöver man inte få nya, egna gränser. Det leder snarare till att man känner sig annorlunda eller fel.

Det man behöver är stöd i att förstå regler. Man behöver hjälp med att kunna följa dem och man behöver få hjälp genom att bli påmind då och då vad som gäller. Det skapar mer frustration hos den som är utåtagerande att inte veta gränserna. Hur ska man då kunna se gränsen om man får en egen eller den ständigt flyttas? Det skapar otrygghet och vad gör man när man blir otrygg? Tar kontroll.

Därför jag kan tycka det är helt meningslöst att veta om en elev har diagnos eller inte. För en diagnos kan på sin höjd vara en förklaring, aldrig en ursäkt. Vi kommer upptäcka vad som inte funkar och vi måste ändå bemöta det efter det symptom det ger och i den situation vi befinner oss. Där är det bra att ha verktyg, där är det ett måste att ha resurser för att kunna verkställa dessa.

Får en elev konsekvensen ofta, då måste vi kolla på åtgärder för att förebygga detta. Men som lärare får man aldrig acceptera att det förekommer kränkningar eller bråk på en lektion. När en situation håller på att uppstå, säg vad som är fel och vad som blir konsekvensen. När en regel bryts, eller när det känns som att det är på väg att hända – var inte rädd för att påminna om vad som gäller.

Fungerar det inte, ta konflikten. Svårare än så ska det inte vara.

Men i realiteten är det svårare. För idag vågar inte lärare säga till elever längre eftersom bevisbördan har hamnat hos läraren. Konsekvenserna av detta är flera, bland annat att situationer som är i gråzonen närmast blir omöjliga att bemöta, då de riskerar att falla tillbaka på läraren. Så istället tassas det försiktigt, störningsmoment i klassrummet och subtila kränkningar får allt för ofta glida under radarn. Och jag tror inte det finns en lärare som vill göra detta, utan det är en överlevnadsstrategi, för försöker man ta itu med situationen finns det en risk att den eskalerar eller att man bemöter på fel sätt och får ta skit för det.

Så, hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever, mitt framför en lärare?

Svaret är att det inte är något som kan tolereras. Men vi måste se förbi lärarens undervisning som anledningen till att det inte uppehålls.

Den sanna boven i dramat är NPM och den som tror att skolan är en verksamhet som går att effektivisera några procent varje år. Att lärare får mer undervisningstid, färre kollegor och fler elever är en klart större anledning till problem i arbetsmiljön i klassrummet än kunskapen om NPF och didaktiska metoder.

Sanningen är att vi inte har råd att spara in mer på skolan.

Reagera på inlägget:

Man ska inte behöva lära sig att misslyckas i skolan

Man behöver lära sig att misslyckas, så ser livet ut. Hur ska man annars klara sig?

Jag tycker det är ett väldigt intressant argument. Som ett försök att försvara att det är nyttigt med tävlan mot andra, att det finns ett värde i att mäta sig mot andra. Jag minns alla de gånger jag slängde mitt tennisracket i backen när jag missade en boll. Men framförallt den där frustrerade känslan av att misslyckas. Eller alla de gångerna jag sparkade grus kring mig när motståndarna gjorde ett mål under fotbollsmatchen. När de sedan vann matchen bröt jag ihop och började gråta.

När man är klumpig motoriskt får man inte chansen att lyckas så ofta. Så det som är lustigt är att jag som barn fick öva jättemycket på att misslyckas, ändå har jag inte lärt mig att ta en förlust bra.

Nu kanske några skulle hävda: ”Men om du hade motoriska svårigheter, varför sysslade du inte med något annat?”

Ja, det kan man fråga sig. Kanske för att i princip allt under min uppväxt kretsade kring sport. Det var vad man gjorde på rasterna. Bandy spelades på skolgården året om, fotboll mer säsongsbaserat. Vi kollade på hockey-VM på tjock-tv:n under skoltid. Någon gång fick vi se på OS. Hur coolt var det att kunna räkna ekvationer snabbt då? Hur högt i status stod det att vara duktig på historia? Nej, det är inte speciellt coolt eller inne. Man har inte särskilt mycket användning för det som barn utanför klassrummet. Ibland är till och med användningen av den spetskompetensen begränsad i klassrummet. Det som krävs är att man kan prestera genom något praktiskt. Det är så man konkret kan hävda sig själv.

Men att tävla är konkret, eftersom det direkt går att avgöra vem som är starkast. Det är synligt då det ofta har fysiska bevis och det är absolut, antingen vinner eller förlorar man. Tyvärr så sker detta alltid på någon annans bekostnad. Kanske därför ser jag tävlandet mot andra som ett primitivt sätt att få bekräftelse på. Och eftersom jag förlorade betydligt oftare än jag vann fick jag en annan bekräftelse, att jag helt enkelt inte dög. Eller att jag var sämre än andra.

Och det är här konflikten uppstår, för ingen vill vara dålig eller sämre än någon annan.

Jag tror inte jag är ensam om att känna detta och följden blir att man kan ses som tävlingsinriktad om man reagerar utåt eller att man istället undviker situationer där man tävlar. Att undvika situationer där man misslyckas. Det är tydligt att det sker bland eleverna varje dag. Elever som får ont i magen av skolan, elever som inte förmår sig att delta eller tvingar sig själva att genomlida skoldagen. Elever som inte förmår sig att komma till skolan över huvud taget.

Förutom strategin att inte delta i tävlandet alls finns det andra tillvägagångssätt för att försöka kompensera. Elever som inte lyckas ofta blir snabbt experter på alla regler och är noggranna med att poängtera när någon annan gör fel. Motsägelsefullt så är de själva duktiga på att hitta vägar runt en regel för att kunna få ett övertag. De markerar också ofta när de vinner. Eftersom att det inte sker så ofta är det viktigt att andra ser när det händer.

Detta är inte hållbart i längden. Så hur ska man förhålla sig till tävlingar i skolan för att undvika att dessa negativa mönster utvecklas?

Ska man tävla anser jag att det i så hög utsträckning som möjligt ska ske tillsammans i grupp, mot ett gemensamt uppsatt mål. Inte emot en annan grupp. Därför ser jag det som en lösning att ta bort tävlandet mellan grupper i skolan och istället fokusera på gemensamma mål att tävla mot. Då får man möjlighet att fira tillsammans när man lyckas och trösta varandra i motgång. Men det är inte bara den konkreta formen av tävling mot andra som kan skapa problematik, utan också mer abstrakta misslyckanden som vi själva kategoriserar och väver in.

Problemet sträcker sig längre än vad som sker i idrottshallen eller ute på rasten. Det är så mycket större än att inte prestera praktiskt. Problemet att inte få lyckas berör hela skolan.

För de flesta är detta inte ett problem. Deras balans mellan att lyckas och misslyckas brukar vara tillräckligt stabil för att klara det sociala samspelet och kraven från skolan. Men för alla är detta inte fallet. Det som är gemensamt för de elever som har svårt för skolan är att det inte finns en balans mellan att lyckas och misslyckas. De stöter på fler situationer där de inte klarar av samma krav och miljö, fler situationer där någon annan triumferar över dem och fler situationer där de helt enkelt inte räcker till. Detta är även applicerbart till högpresterande elever som stöter på för lite motstånd och således också saknar en balans mellan att lyckas och misslyckas.

Vi behöver inte misslyckas i skolan. Däremot behöver vi lära oss hantera misslyckanden, och det är en helt annan sak. Bästa sättet att lära sig hantera motgångar och misslyckanden är genom att lyckas flera gånger innan.

Man brukar säga att det krävs fyra komplimanger till varje negativ kommentar. Jag skulle våga påstå att detta är applicerbart till lyckanden och misslyckanden. En elev behöver få känna att hen lyckas fyra av fem gånger för att kunna hantera den gången det inte går vägen.

Skolan behöver fylla elevers ryggsäckar med lyckade genomföranden så när man kommer ut i samhället klarar man av att hantera motgångar utan att ge upp eller försöka undvika situationer som upplevs som för påfrestande. Därför ser jag det som kontraproduktivt att tävla mot varann i skolan. Därför ser jag det som ett av skolans viktigaste uppdrag att hitta en balans mellan att få lyckas och misslyckas. Fyra av fem gånger. Minst.

Detta behöver också ske med samma stoff som eleven förknippar misslyckandet med. Ifall det är idrott så kan det röra sig om en bollrädsla. Då behöver alltså en elev lyckas i fyra av fem sammanhang med en boll involverad för att kunna hantera den där femte, då det inte går vägen. Samma sak är applicerbart till fler områden. Till exempel muntliga prestationer, ekvationer och även sådant som inte står i kursplanen som att klara av att vara med på en hel genomgång eller hitta något att göra på rasten. Linjen är tunn mellan att utmana och utsätta.

På sikt tror jag det även förbättrar arbetsmiljön för både elever och lärare att elever känner att de kan hantera stoffet i undervisningen utan rädsla. Att de kan lyckas med sina uppgifter utan att behöva mäta sig mot någon annan. För i längden är inre motivation det viktigaste vi som människor har. Den inre motivationen som barn kommer till skolan med behöver tas till vara på.

Och jag har fortfarande inte lärt mig att tävla. Inte ens i sällskapsspel. Men jag har lärt mig att fokusera på annat, jag har lärt mig att jag kan sätta upp egna mål där jag kan lyckas i de spel jag ger mig in i utan risk att misslyckas. Dessa strategier vill jag att eleverna ska få lära sig. De behöver inte lära sig att misslyckas, de behöver lära sig att hantera misslyckanden genom att först få möjlighet att lyckas.

Reagera på inlägget:

Sidor