Annons

Vem är en skicklig lärare?

Varje legitimerad lärare har en gemensam nämnare: En lärarexamen och legitimation. Ett papper på att vara lämplig att ansvara för kunskapsbildningen för våra barn och elever. En gedigen grund samtidigt som varje lärare har sin unika prägel och lärarstil.

Lärare är långt ifrån ett släkte av en homogen grupp. Även om läraryrket kan ses som ett släktdrag utgörs lärarkåren av individer. Individer med skilda erfarenheter, intressen – och framför allt inre motivation som påverkar den information vi tar in från vår utbildning och lärdomarna vi drar från erfarenhet.

Det gör varje lärare unik och jag är övertygad om att varenda lärare är en expert på sin arena. Man behöver ”enbart” hitta den. Eller ännu bättre: skapa den.

Är du en lärare som älskar att gräva ner dig i detaljerna kring ditt ämne? Faktatung baserad undervisning med många små provtillfällen?

Älskar du känslan av att nå fram till en elev som stängt av sin egen arbetsmotor?

Är du förespråkare av kollegialt lärande, att eleverna själva finner vägen?

Kanske älskar du att föreläsa för dina elever?

Du kanske till och med är en kombination av flera. Vem du än är så är du viktig.

En skicklig lärare är duktig på att nå fram med ett budskap till sina elever. En abstrakt beskrivning som egentligen inte säger någonting om en person då framgångsfaktorn, att nå fram, påverkas av så många andra parametrar för att lyckas.

Omständigheterna kring vilka förutsättningar och möjligheter läraren har att nå fram skiljer sig dessutom markant från kommun till kommun, skola till skola, klassrum till klassrum. Och det är lätt att bli hemmablind.

Som ämneslärare ser jag många olika klasser. Vilken skillnad det är.

Från att det totalt dränerar mig på energi till att ge mig en välbehövlig boost. Till och med på en skola kan det alltså skilja sig markant.

Därför bör man vara sparsam med att förminska andra lärares bekymmer. Har jag inte varit en del av undervisningen är det fullkomligt omöjligt för mig att uttala mig om denna lärarsituation.

När lärare beskriver en kris bör vi således ta den på allvar och inte måla över med goda exempel och hur väl det fungerar för en själv. För vi har inte samma förutsättningar. Allt för ofta pekas det på lärarens individuella brister, framför miljöns.

Därför är jag tveksam till att det skulle fungera att flytta ”särskilt skickliga lärare” till utsatta områden. Dessa lärare kan likväl vara experter på ”särskilt skickliga elever”. Jag tror få besitter ett så stort pedagogiskt omfång att de är optimala i alla skolor till alla klasser.

Så vem är en skicklig lärare? Svaret på den frågan hämtar jag från ett militärt ordspråk: ”Terrängen styr”.

Det är omständigheterna runt om oss som påverkar om vi får möjlighet att briljera eller inte. Dels går det att sikta på gemensamma parametrar här. Erbjud mig en välfylld arsenal och sätt mig i en god terräng och jag kommer leverera ett gott resultat. Men lärare är fortfarande unika.

Den terräng jag passar bra i kan skilja sig från den terräng min kollega föredrar. På idrottsdagarna är detta tydligt. Vissa lärare kommer redo för att bada isvak med dubbar runt halsen och tändstål i fickan för elden efteråt, medan andra ser ut som att de kommer gå sönder av några regndroppar.

Och grejen är att det är helt okej, oavsett vem av dessa du är eller någon däremellan. Tänk hur hemsk skolan skulle vara om vi alla skulle vara lika kring allt? Jag tror eleverna också uppskattar en varierad undervisning och differentierade lärare.

Däremot ska jag inte sticka under stolen med att vissa lärare är bättre på att anpassa sig till terrängen än andra. Det finns säkerligen många amfibielärare. Men även här är det terrängen som styr. Och i den terräng som Sverige har kommer det snart råda en brist på lärare som uppgår till 77 000.

Vi behöver varenda lärare. Därför måste vi (läs politiker, huvudmän) förstå och acceptera att lärare är individer med olika funktioner, intressen och behov. Vi är inte, och bör inte, stöpas i samma form. Det kommer enbart leda till en lärarflykt och trasiga människor.  

I min korta karriär har jag inte träffat ens ett fåtal lärare som strävar efter att göra så lite som möjligt och försöka komma undan all arbetsbörda. Tolka mig inte fel, jag tror absolut det finns latmaskar. Det tror jag det finns inom samtliga yrken. Men de lärare jag möter är uteslutande starkt brinnande ljus så att jag blir helt bländad. De brinner så starkt att de bränner ut sig själva.

De här lärarna är överrepresenterade. Därför behöver mer makt och bestämmanderätt kring lärarens arbetssituation gå till läraren, samtidigt som styrningen uppifrån fokuserar på att hålla lärarens ambitioner på en rimlig nivå. Främst att ge läraren förutsättningar att nå sina mål, men även stöd i att behålla en rimlighet.

Annars riskerar vi att få en monoton, trött lärarkår vars egensyfte handlar om överlevnad framför pedagogisk och individuell mångfald.

Släpp lös kopplet, låt lärarna springa.

Reagera på inlägget:

Vill du ha för trånga skor på dig?

På idrotten har jag haft en elev i ettan som har deltagit sporadiskt på idrotten. Vi har haft en massa strul kring skor och strumpor. 

Eleven har vägrat att ta på sig skor och vill inte ta av sig strumporna. Våra golv är så hala i idrottshallen att det går inte att delta om man inte har skor eller är barfota. Det har blivit en säkerhetsregel jag inte kan tumma på, även fast jag skulle vilja. 

Eleven har deltagit sporadiskt med skor men ofta försökt att gömma att hen har strumpor. Eleven älskar idrotten egentligen, sånt kan man se, så hen försöker med alla medel och knep för att jag inte ska se att det springs i strumplästen. 

Jag har kunnat känna mig irriterad. Så många gånger jag får säga till, varför lyssnar eleven inte på mig? Varför gör hen inte som jag säger? Det händer att skorna åker på. Men lika snabbt åker de av igen när jag har gått iväg. Så nu när jag hade lite extra energi själv tänkte jag ta itu med det här dilemmat. Vad är anledningen till att eleven inte vill ha på sig sina skor?

Jag pratar med eleven och frågar om skorna.

– Ska du inte ta på dig dina skor?

– Neej, jag vill inte ha skor!

Eleven springer iväg i salen. Jag lunkar efter.

– Varför vill du inte ha dina skor? frågar jag.

– Jag vill inte ha skor!

– Okej, men är det något fel på dina skor, passar dom inte?

– Nej, dom är för små!

Det är som en blixt från klar himmel som slår ned i min tankeverkstad. För små skor. Klart man inte vill ha på sig det. De gör ju ont. Och här har jag försökt lektion in och lektion ut att pracka på eleven att sätta på skor. Ja, till och med tvingat. Eleven har slingrat sig ut, försökt hitta lösningar för att kunna göra det hen faktiskt tycker om – att idrotta.

Eleven har bara velat delta på idrotten. Jag hade inte ens tänkt tanken. 

Jag letar bland låneskorna och tar fram ett par jag tror kan passa.

– Här testa dom här!

– Nej, inte skor med knäppe. Knytskor!

– Ah, knytskor! Absolut, vi ser vad vi har. Vill du komma och hjälpa mig hitta ett par bra?

Vi letar bland låneskorna tillsammans. Jag har ett skåp som är fullt med skor som glömts kvar genom åren. De fräschaste har vi valt att spara för att kunna erbjuda elever som inte har eller har glömt skor. Man vet aldrig vilken socioekonomisk situation ett barn befinner sig. Att ge valmöjlighet när en annan ram (hala golv) ställer så höga krav ser jag som en absolut nödvändighet. Alla elever som vill ha skor ska få möjlighet till det. 

Det var viktigt att det var knytskor och inte knäppe. Till slut hittade vi ett par som var bra och accepterades.

Eleven vill knyta själv. Skorna åker på, knytna och redo för motorikbanan. Eleven spurtar ut och kör stenhårt hela lektionen igenom. Glad elev – och lärare – deltog för fullt.

Jag kan tänka mig att i den här elevens värld fanns det bara en av- och påknapp. Antingen tvingas ha för små skor, eller inte delta alls. En knapp som jag inte hade identifierat. Men världen är sällan så svart och vit som vi tror. Det är min roll att kunna identifiera där kontraster saknas och skänka färger till detta svartvita fält för att ge elever möjligheten att kunna delta.

För mig är det att anpassa undervisningen.

För egentligen ligger det en fullt rimlig anledning bakom. Vill du ha för trånga skor på dig?

Reagera på inlägget:

Får alla barn lika mycket kärlek?

Eleverna står uppradade längs väggen bakom stupröret som markerar början på raden. 

– Kevin?

”Ja!”

– Elsa?

”Jag e här!”

– Markus? Maarkus? Här är jag, vi tar närvaron nu kan du stå i ledet? Tack.

– Fatima?

”Hon är fortfarande i omklädningsrummet.”

En boll studsar på kingrutan, någon svingar sig över klätterställningen samtidigt som en flicka sätter händerna för ögonen och börjar räkna. En drös ungar springer och hukar sig bakom buskage och blomsegment. Det är rast på skolgården. 

Det är en utmaning att ta närvaron, särskilt när alla inte lyssnar och står still i ledet. Det är ofta någon eller några som utmärker sig i varje klass. Oftast är det killar, det behöver man inte sticka under stolen. Några som är i sina egna tankar eller inte kan låta bli att pilla lite på kompisen framför eller springa och sparka bollen som rullar mot ledet efter att en elev ilsket sparka bort den från kingrutan. 

– Idag ska vi öva på friidrottsgrenar.

Vi har förflyttat oss till vår park där vi ska ha lektionen och jag inleder med att presentera området vi ska jobba med. 

– Vi börjar att gå igenom de olika stationerna, den första är spjutkastning. Det första ni behöver tänka på är att hitta balansen i spjutet när ni håller spjutet i öppenhand. Där ska ni greppa. Markus lägg ned spjutet är du snäll, tack. 

”Kan jag få prova att kasta? Bara en gång”

– Ni ska alla få prova alla stationer. Jag måste gå igenom dem först bara.

Det är svårt att hålla sig ifrån materialet. Särskilt för Markus. Eleverna följer spjuten medan de går i luften och landar i gräset. Det är svårt för dem att koncentrera sig på vad jag har att säga samtidigt. Jag får säga till Markus flera gånger. Han måste lyssna som alla andra så han vet vad han ska göra sen.

Den initiala genomgången är ett sådant kritiskt ögonblick för att lektionen ska lyckas. En felavvägning på stoffet eller tidsåtgången kan ge långgående konsekvenser för utfallet. Jag har inte kapaciteten där och då att hantera elever som stökar.

Sparka äpplet och kissande hunden instruerar jag fyra elever som övar på sin löpteknik över häckar. Jag ser i ögonvrån hur en elev släpar fötterna och river upp allt som kommer ivägen. Små häckar flyger och beblandar sig med koner. 

Det är svårt att inte bli arg på Markus. Särskilt när han förstör för andra. Kamraterna suckar. Någon ber honom att sluta. En annan går fram och ställer tillbaka banan som blivit förstörd. Jag känner hur ilskan blossar upp hos mig och instinktivt vill jag gå fram och fråga vad tusan han håller på med och hur han tänker när han förstör för alla andra. Men jag orkar inte, utan blir kvar hukandes och observerar apatiskt medan han går bärsärkargång genom en motorikstation. 

När jag sitter där och observerar Markus hinner min initiala känsla gå ur. Jag slås av tanken att Markus är i behov av stöd just nu. Han behöver någon som visar vad han ska göra så att det inte blir dåligt. Men denna är inte jag. För jag är låst med så många andra elever och att få lektionen att flyta på mot sitt mål. Låst av en ram som gör att jag inte har kapaciteten att bemöta elever som stökar. Det skapar frustration inom mig, att inte räcka till. 

* * *

Jag har tidigare raljerat en del om hur jag kunde tycka det var jobbigt att ha en elevassistent. Hur det alltid fanns någon där och poängterade när jag gick över gränsen eller gjorde fel, som min personliga ordningsvakt. Men det jag inte lyft är att en elevassistent också kan vara något meningsfullt. 

För en elevassistent behöver inte vara den som tillrättavisar en elev hela tiden. En elevassistent kan vara den som har ramen för att leda eleven rätt. Att visa hur man kan göra istället så det blir bra och ge positiv förstärkning för det som eleven presterar väl. 

Jag tror benhårt på att elever som är utåtagerande behöver empati och kramar. De behöver någon som har tid för och ser dem. Som lyssnar, förstår och inte direkt bemöter med en tillrättavisning. De behöver kärlek, lika mycket kärlek som alla andra människor. Kanske till och med lite mer. För ofta är det oroliga själar som stökar. Det är ett sätt att skapa kontroll, att göra fel med flit. Vissa barn säger till och med att de vill bli tillsagda. De finner en trygghet i sin egen negativa bekräftelse. 

Jag tror sådana som Markus får ta kopiösa mängder med tillsägelser och även utskällningar. Ibland följer det nog även med hem genom ett telefonsamtal från skolan. Det gör att Markus får ett ännu större behov av kärlek. Av att få lyckas.

För vi vill inte skapa trasiga människor. Jag försöker att få in segment i min undervisning där jag kan se, lyfta och berömma barn som behöver det lite mer än andra. Men sanningen är att ifall Markus enbart hade haft mig på sin idrottslektion, då hade det inte blivit bra. Oavsett hur mycket jag egentligen vill finnas där för Markus så räcker jag inte till för hans behov och gruppen. Där det någon annan som behöver finnas där och ge den kramen. 

Snälla, för guds skull – skär inte bort den här personen.  

Reagera på inlägget:

Kritiken mot BEO missar helheten

Relaterat

Kan det vara rätt av en lärare att bära ut en elev?

– Ja.

Är det kränkande att bli utburen?

– Ja.

De senaste veckorna har vi fått följa ett drev mot BEO, Barn- och elevombudet. Personligen tycker jag det ligger fel i tiden att gå emot en roll som existerar för att säkra barns rättigheter. Särskilt när barnkonventionen nu ska bli lag.

Men alla andra barn som blir störda på lektionen, deras rättigheter då?

– Ja, dom har samma rättigheter.

Så då är det ju bra att bära ut en elev som förstör!

– Ja, det kan vara nödvändigt.

Och då är det ingen kränkning?

– Jo, det kan det visst vara.

Jag förstår att det slår volt i skallen. Det är svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. En lärare har alltså agerat helt riktigt men fortfarande kränkt en elev?  

Jag hamnade själv ofta i ohållbara situationer i klassrummet. Jag blev avvisad från klassrummet. När det inte hjälpte så blev jag avlägsnad. Utföst, knuffad och buren under armen. Skrikandes och gråtandes. Men ibland var det något jag faktiskt behövde och ville bli.

En mental låsning är nämligen väldigt svårt att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta är någon som är starkare. Fysiskt men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

 Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ut ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Men att bära ut en elev ska enbart göras i nödfall, när det har blivit en metod så har det gått för långt. Då är det något som är fel. Därför är det helt rätt av BEO att ta fallet till högsta domstolen, särskilt när det fanns ett åtgärdsprogram. Och jag vill återigen poängtera att det kan krävas att bära ut en elev även fast det finns ett åtgärdsprogram, för konsekvenserna om man inte gör det är så mycket värre.

Det finns flera aspekter varför BEO väljer att gå vidare. Dels är det ett sätt att visa respekt för vårt juridiska system, men framförallt är det viktigt för att få praxis i sådana här fall som har hänt och händer flera gånger.

Ja, det är oerhört jobbigt för läraren, skolan och eleven att detta tas så långt. Det är en plågsam process och många får ta smällar i sociala medier på vägen. Tyvärr är det så samhället ser ut idag där till och med politiker driver på drev, som Roger Haddad som tjatat hål i huvudet om denna fråga genom att gång på gång lyfta upp att han tycker BEO är inkompetent och inte fyller någon funktion.

Ser man inte helheten ur fler perspektiv än ett så förstår jag att man är kritisk till BEO:s agerande. Jag personligen tycker det känns bra att vi har ett myndighetsuppdrag vars syfte är att stå upp för barnens rätt.

Det här dilemmat har vi nog inte hört det sista från och det ska bli intressant att se vilket perspektiv som får tolkningsföreträde av rättsväsendet. För där möter nyanser svart och vitt, vilket kommer få konsekvenser där läraren både har en rättighet och skyldighet att agera.

Vi behöver få praxis.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten

Nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten. Det berättar Håkan Larsson, docent i pedagogik på GIH och författare av boken ”Idrott och hälsa igår, idag, imorgon” under kommunens fortbildning för idrottslärare.

Larsson lyfter upp att detta kan bero på ett flertal faktorer. Bland annat att kunskapsämnet idrott och hälsa fortfarande är starkt påverkat av elitverksamheten och tillåter denna att färga och påverka verksamheten. Det kan leda till ett obehag för elever att inte lyckas på idrottslektionerna.

För vad innebär det egentligen att lyckas på idrotten? Det är en komplex fråga med många svar. Det kan innebära att prestera väl motoriskt på ett moment, resultatbaserade tillfällen som att göra mål eller hoppa långt till att innebära att eleven gjort sitt allra yttersta och försökt.

Larsson berättar även att idrottsläraren ofta är otydlig och abstrakt i sin återkoppling till eleven. Det kan vara en förklaring till en ytterligare aspekt Larsson lyfter där forskning visat att elever tenderar att inte förstå vad de ska lära sig på lektionen. Förstår man inte vad som förväntas av en och vad man ska göra är det givet att det skapar en otrygghet. Och vad gör vi människor när vi känner oss otrygga? Vi försöker ta kontrollen, fly eller spela döda (läs: blir likgiltiga).

Larsson poängterar också att ämnet ofta har för korta progressioner i kvalitativa moment som gör att eleverna upplever att de redan måste kunna och klara av lektionsinnehållet innan det börjat. För de ges inte möjligheten att utforska, träna på samt utveckla sin förmåga kopplat till stoffet.

Det finns mycket att tänka på som kan förklara varför en skolfrånvaro börjar på idrotten. En annan aspekt om problematiken kring närvaron på idrotten som jag vill lyfta är ramfaktorerna.

Idrottsundervisningen skiljer sig från ordinarie klassrumsundervisning. Lektionsstrukturen tenderar att se annorlunda ut, men det som främst sticker ut är tiden före och efter en lektion. Eleverna har förväntningar på sig att byta om före, ofta duscha, samt byta om efter en lektion. Denna omklädningssituation kommer med en problematik som jag tänker bemöta här med förslag hur man kan få eleverna att känna sig mer trygga.

I våra omklädningsrum har vi börjat sätta upp en hel del pyssel. Varför gör vi så? Jo, för att skapa trygghet.

Vi delar in omklädningsrummet i två delar: skidlängan, där ett par riktiga skidor ska upp

och bollhyllan, där fina bollar ska hänga.

På varje sida finns det numrerade krokar, 1–20. Det gör att en elev alltid vet sin plats. Det medför också att varje elev per automatik får tillräckligt med utrymme.

Det ser kanske inte mycket ut för världen. Förhoppningen är att det ska skapa en trygghet för våra elever att ha sin egen plats att gå till, att slippa tänka på var man ska hänga eller bredvid vem. En sådan liten sak kan göra att man orkar komma till idrottslektionen och delta. Kanske finner man även rörelseglädjen. Det är inget som är säkert men en förutsättning för att göra det är att man är där.

Det finns mycket som behöver bemötas kring skolfrånvaron och i synnerhet att idrotten står som syndabock för det mesta. Jag anser att det viktiga är att vi tar denna indikation på allvar och börjar jobba för att göra idrotten tillgänglig, stort som smått.

En nyckel är att se eleven och försöka förstå, på ett empatiskt och respektfullt sätt, dennes bekymmer. Då har man kommit en bra bit på vägen. Ofta finns det små saker som leder till essentiella förbättringar och klarar man inte av att bemöta dessa själv finns det säkerligen de i ens närhet som har rätt kompetens.

Som exempel har alla bilder och vimplar i detta inlägg skapats av min kollega Emma Silver. Hon är fantastiskt duktig på att skapa tillgänglighet i skolan genom bland annat bildstöd och hennes undervisning grundas på en värme och kärlek till eleverna. För de som vill följa hennes arbete går det att göra på instagram: froken.silvers.klassrum. Jag rekommenderar även de som är intresserade av hur idrottsämnet tagit form, var vi befinner oss och är på väg att läsa Håkan Larssons bok ”Idrott och hälsa igår, idag, imorgon”.

För vi måste förstå var vi kommer ifrån och var vi befinner oss för att kunna ta reda på vart vi ska.

Reagera på inlägget:

Sidor