En av de största utmaningarna jag som idrottslärare har är deltagande.

Elever har av någon anledning en uppfattning att om man är skadad, sjuk eller på annat sätt förhindrad att ge sitt bästa behöver man inte delta på idrotten. Det här är felaktigt.

Utgångspunkten är alltid att klarar man av att vara i skolan klarar man av att delta på idrotten. Ja, jag förstår att elever inte kan ge sitt allt, men här kommer mitt uppdrag som idrottslärare in.

”Det hämmar  ofta hela lektionsupplägget”

Jag kan anpassa aktiviteten, ge ett annat upplägg eller helt enkelt poängtera att du kommer inte springa i den här leken. Det behöver inte vara något konstigt och jag är väldigt snäll och förstående för barnens diverse bekymmer.

Men det här skapar problem.

För denna inställning medför att elever som tycker något är tråkigt eller fysiskt ansträngande använder detta skäl för att legitimera att de inte deltar. Att 1–2 elever gör så brukar sällan vara ett problem. Det kan vi diskutera om och ta reda på vad som är riktiga bekymret.

Att 5-6 elever gör så är däremot ett stort problem. Det hämmar  ofta hela lektionsupplägget.

Sedan är fysisk aktivitet jobbigt, hela kroppen kan skrika åt en att sluta anstränga sig. Spara energi. Det är så vi är skapta, vi är uthållighetsdjur och dessa signaler är vad som gjort att vi överlevt som art. Problemet blir just att elever slutar anstränga sig så fort de börjar nudda på den ”obekväma zonen”, för här är det ansträngande att vara.

Det är här jag anser att min undervisning kommer in! Mina elever behöver lära sig det här innan de signalerna kommer. För är man medveten om hämmande signaler i förväg är det enklare att hantera dem när de kommer.

”Jag vill jobba mer relationsbyggande”

Historiskt sett har man dock löst detta problem genom intyg från föräldrar i form av ”lappen”. Alla utan lapp tvingas delta. Jag gillar inte den lösningen. Dels medför det att skadad/sjuk = deltar ej. Dels så ger det mig en auktoritär makt över barnens deltagande. Jag lär dessutom inte eleverna varför det är viktigt att de deltar på idrottslektionen och riskerar att missa hela syftet med ämnet.

Och jag förstår att vissa kan tycka jag gör fel här, att jag oftare ska tvinga barn att delta när de är i skolan. Men jag vill jobba mer relationsbyggande, och jag vill att barnen ska kunna känna att de kan lita på att jag tar deras bekymmer på allvar.

Därför tror jag att en bättre väg framåt för att komma åt bekymmer i deltagandet som bottnar i upplevd tråkighet eller ansträngning är att förklara för barnen varför jag vill att de ska delta, vad jag har för förväntningar och vad konsekvenserna annars kan bli om de inte deltar. Det är ändå del av undervisning, och efter sådana samtal brukar det fysiska deltagandet öka.

Men det är inte alltid så enkelt, och här tycker jag tvång och meningsfullhet ofta krockar. Jag ser det som ett etiskt dilemma att ibland behöva tvinga barn att delta, och ibland behöva fokusera på meningsfullheten och avbryta pågående aktivitet genom att påtala vad som är syftet med ämnet idrott och hälsa.

Det blir som jag alltid brukar säga;

Terrängen styr.

Kommentera

Alla idrottslärare i min kommun hade fortbildning i kroppskulturer. Kortfattat kan kroppskulturer beskrivas som att vi uppfattar aktiviteter olika, och motiveras av olika faktorer som kan bidra till rörelse.

För att bryta ned det fick vi genomföra tre olika aktiviteter. En orienteringstävling, backintervaller med pulsmätning och en naturpromenad. Med andra ord är det här olika sätt att tävla på. Mot andra, mot en själv och inte alls.

Jag själv började med backintervaller. Här märkte jag direkt hur tävlingsmänniskan inom mig väcktes. Jag skulle maxa, det fanns inga andra alternativ. Maxpuls nådde jag redan efter tredje intervallen. Allt detta skrevs ned på ett papper, för mig själv. Jag slapp jämföra med andra, samtidigt som jag fick använda den här starka envisheten som är ett kraftigt karaktärsdrag hos mig. Toppen!

Andra aktiviteten för mig blev orienteringstävlingen. Vi fick ett startkort, starttid och läraren stod med en snabb visselpipa och ännu snabbare solglasögon. Jag kände mig redan stressad när jag skrev in min starttid och direkt efter att visslan ljöd sa han ”spring snabbt nu, det är tävling!”.

”Stressen gör att jag glömmer allt jag kan”

Jag älskar orientering, jag anser till och med att jag är duktig på det, men själva tävlingsmoment gör något med mig. Stressen gör att jag glömmer allt jag kan om orientering och nu handlar det bara om hastighet. Jag löper iväg, kartan i handen och givetvis missar jag första kontrollen. Uppgivet letar jag runt i skogen men jag kan inte för allt jag förmår hitta den eller ens komma ihåg HUR man orienterar. Och det här är alltså kunskap jag idag lär ut.

Jag blir förbannad. Jag vill knöggla ihop kartan och slänga den. Jag vill riva sönder kartan. Jag vill skrika, jag vill slåss. Jag vill bli av med min ilska av affekt.

Sen lägger sig ilskan. Jag vill gråta. Gråta över mitt misslyckande. Gråta för att jag tillåtit mig själv att misslyckas igen, tillåtit mig själv att känna. Och då kommer skammen. Hur ska jag kunna gå tillbaka till läraren med ett tomt och trasigt scorekort? Hur kommer han, den snabbe läraren i solglasögon och med visselpipan reagera på att jag misslyckats?

Nu var det bara tur att jag är vuxen, har erfarit det här så många gånger att jag idag har ord att prata om det här och att jag vet att det är okej att tycka saker är jobbiga.

”Vi lärare behöver känna till detta”

Men hur hade jag agerat som barn? Förmodligen hade jag flytt ut i skogen och vägrat komma tillbaka.

Och det är det här kroppskulturer handlar om för mig. Det handlar om att förstå att det som sporrar vissa elever till att prestera får andra att få en sådan ångest att de inte ens förmår sig att gå till skolan. Vi lärare behöver känna till detta.

Och jag vågar hävda att tävla, det kan vi syssla med på fritiden. Mitt uppdrag i det här fallet är att lära eleverna orientera. Det måste inte vara en tävling att hitta rätt, det handlar om att praktisera kunskap. Sådan kunskap jag förmedlar till dem.

Genomför jag det då som ett tävlingsmoment kan jag vara säker på att detta gör att jag har elever som mig själv, som inte kommer kunna visa vad de faktiskt kan.

Jag kan samtidigt köpa argumentet att det är bra att utsätta sig för sådana här situationer, för vi kommer att möta dem som vuxna och måste då ha lärt oss att hantera dem. Men då måste jag vara medveten om att det är just en utsättning. Ett sätt att skapa en referenspunkt och förhoppningsvis dra erfarenheten att det faktiskt kan bli bra av att tävla. Jag måste inte alltid vara bäst på allting utan kan fortfarande uppskatta själva aktiviteten.

”Jag har aldrig lärt mig hantera tävlan”

För det finns vissa som anser att ”man måste lära sig att tävla” och visst, vissa kanske kan lära sig det. Men inte jag, jag har aldrig lärt mig att tävla. Jag har aldrig lärt mig att hantera tävlan för det väcker för starka känslor om att lyckas och misslyckas som person hos mig.

Visst, när jag har blivit äldre har det gått bättre men det beror framför allt på att jag hittat strategier att se tävling som något annat.

I sällskapsspel följer jag sällan syftet med spelet. Jag kommer på ett eget mål, något jag kan sträva efter och då vara bäst på. Det kan göra spel intressant. I lagspel försöker jag fokusera på andras prestation och berömma när de gör någonting bra. Medspelare som motspelare.

För det ger mig glädje att glädja andra. Men att tävla, det har jag aldrig lärt mig hantera. Och det kommer jag nog aldrig lära mig heller.

Efteråt hade vi alla en naturpromenad där vi fick välja platser vi kunde besöka, hur många och hur snabbt, samt en mindre uppgift om att känna in naturen. Och det, det är vad friluftsliv verkligen handlar om. Välmående i naturen.

Kommentera

Jag måste säga att det är en väldigt märklig situation man befinner sig i som lärare med NPF.

Å ena sidan ser jag alla barn som behöver stöd och en miljö de inte får.

Å andra sidan ser jag hur jag själv som lärare dras in i det ableistiska tänket som råder i skolan.

Jag ser barn som blir utåtagerande och tänker per automatik hur jobbigt det här är för gruppen.

Jag ser introverta elever som jag instinktivt upplever inte ens försöka ta till sig av innehållet.

”Det är här det skär sig”

Även om detta givetvis är hårddragningar är det svårt för mig att se vem som har rätt. För alla har rätt utifrån sitt perspektiv? Det kan ju råda flera sanningar samtidigt. Men det är ofta här det skär sig, individ- och grupperspektivet. Och därefter medföljer lösningsförslagen.

Jag hör lärare och vissa föräldrar debattera för att dessa elever ska skickas ut ur klassrummet, sättas i särklass eller på andra sätt straffas för att bibehålla ordning i klassrummet. Ut med stöket!

Jag ser föräldrar till barn med NPF som kämpar för att få till skolgången. För att ens få barnet att förmå sig gå till skolan. Att barnet ska få det stöd hen har rätt till. Och vissa föräldrar som går ut hårt mot läraren.

”Barn måste få kosta”

Och någonstans här i mitten fastnar jag. Mellan individen och gruppen. Och jag känner mig så maktlös.

Jag förstår vad en elev kan behöva, men också inse hur totalt omöjligt det är för mig som lärare att erbjuda detta.

Jag ser stöd som behöver sättas in, samtidigt ser jag hur ekonomin inte tillåter detta. Och det är av någon anledning alltid här vi hamnar, i frågan om vad saker och ting får kosta.

Jag är av den simpla devisen att barn måste få kosta! Särskilt i skolan!

”Jag står handfallen och maktlös”

Vi måste därför kunna erbjuda lugnare sammanhang. Mindre sammanhang. Andra pedagogiska metoder som inte fungerar i helklass. Något den ordinarie läraren och undervisningen inte kan erbjuda.

Så tills ekonomiska resurser tillförs skolan på ett bättre sätt, eller anslagen för sådana lösningar höjs, kommer jag att stå kvar där. Handfallen och maktlös. Med en klump i magen på varje skolavslutning över de elever jag inte lyckades nå. De elever jag inte hade tid att se.

Min fråga är:

Hur mycket får en elev kosta?

Kommentera

Lektionen är på väg att avslutas och jag går igenom resultaten för att se att inget barn är kvar i skogen. Ett namn är kvar.

Jag börjar se mig om och ser en elev stå i lekparken. Utan karta, utan scorekort.

Jag ropar till eleven:

”Kom! Vi ska avsluta lektionen nu. Hur har det gått?”.

Jag får inget svar. Men eleven kommer med sänkt huvud till mig.

”Var är din karta och scorekort?”, frågar jag.

”Jag slängde kartan”, svarar eleven.

”Det är ett riktigt irritationsmoment”

Det här händer då och då. En elev blir förbannad och kastar iväg kartan. Tillräckligt ofta så att vi behöver trycka upp nya. Ett riktigt irritationsmoment. Därför blir jag också irriterad först.

”Men du kan ju inte slänga kartan! Då måste jag trycka upp nya”, säger jag irriterat.

”Men det var ett bi!”, säger eleven med tårar i ögonen och fortsätter:

”Jag blir hellre underkänd än att orientera! Underkänn mig bara!”.

”Att bli underkänd för en sådan grej?”

Ett bi!? Tänker jag. Var är det här för ursäkter för att slippa orienteringen? Jag såg ett bi så jag slänger min karta och scorekort så slipper jag orientera… Hur tänkte eleven nu egentligen? Och hellre bli underkänd för en sådan liten grej. Det är något som inte stämmer här..

Sen slår det mig. Eleven är autistisk. Precis som jag.

Jag ändrar mitt bemötande som en slant som singlas.

”Var var du när bi:et kom?”, frågar jag.

”Där!”. Eleven pekar mot en kulle.

”Kan du visa mig?”, frågar jag.

”Det var allt jag behövde veta”

Vi går tillsammans fram till gräskanten. Längre vågar inte eleven gå. Jag letar i skogen och hittar elevens scorekort och karta.

”Jag hittade dom! Vi kollar hur det gick!”.

Jag tar fram facit och börjar rätta. Ett poäng i från godkänt. En ynka kontroll ifrån. Och eleven har inte försökt på hälften av banan ens.

”Ska vi inte ta en sista då?”, försöker jag.

”Nej! Jag vill inte orientera mer!”, svarar eleven.

”Men om vi går till den här kontrollen?”, säger jag, och pekar på en kontroll som är bunden efter vägar. ”Jag kan följa med dig!”.

Jag passar på att göra en kunskapskontroll. Jag frågar eleven var vi är någonstans och vilken väg vi ska ta. Eleven vet exakt. Jag frågar vilken symbol kontrollen sitter vid. Eleven kan. Till sist frågar jag var kontrollen är exakt. Eleven namnger platsen.

Det var egentligen allt jag behövde. Eleven kan orientera.

”Det kan vara skillnaden”

Ibland tänker jag på vad som hade hänt om den här eleven mötts av en lärare som inte förstod sig på autism. För hur skulle man rationellt kunna rättfärdiga att ett bi skrämde en så mycket att man kastade kartan och vägrade fortsätta? Till och med jag, med autism själv, hade svårt i denna situation.

Men i den här elevens värld är det helt rättfärdigat och logiskt. Och är det något jag vill bli bättre på som lärare är att kunna se, förstå och respektera elevers upplevda bekymmer. Det kan göra skillnaden mellan att klara skolan eller inte.

Kommentera

Kanske kommer detta som en självklarhet för vissa, men jag har noterat att när jag har höga krav på mina elever lär dom sig och presterar bättre. Ta min orienteringsprogression som exempel.

Jag berättar om vår progression som kommer sträcka sig över tre veckor. Slutmålet är att genomföra en examinerande bana i känd terräng där vi placerar 40 kontroller i vår park varav tio är rätt. 30 kontroller är alltså luringar, där man gör vanliga misstag med kartan.

För övrigt är detta kanon, för jag kan då se vad eleven har gjort för misstag och ge återkoppling direkt. Det kan vara alltifrån att eleven hållit kartan upp och ned till att eleven tog fel på en kartsymbol.

Första veckan har vi två lektioner med kartpromenad. Jag berättar om de fem enkla stegen i orientering för att hitta rätt:

  1. Passa kartan
  2. Ta reda på var du är
  3. Ta reda på var du ska
  4. Hitta en säker väg med tydliga orienteringspunkter
  5. Kontrollera att du är på rätt plats.

Förutom detta går vi också igenom karttecken, färger och hur man kan tänka för att hitta rätt.

Andra veckan har vi två lektioner med tre övningsbanor. Här får eleven ensam eller parvis öva på att ta en enklare bana. Det är olika svårighetsgrader från 1–3. Därefter har vi vår examination. Två olika banor, tio kontroller varav 30 kontroller som är felaktiga.

Jag upplever att detta medför att eleverna är mer intresserade när vi har kartpromenader första veckan, och andra veckan när vi kör övningsbanor är de mer noggranna för att de vet att det kommer bli betydligt svårare sen, när vi har prov.

Att jag som lärare är tydlig med min plan och mitt mål tror jag hjälper eleverna att fokusera på ämnesinnehållet. Det hjälper även mig att kunna utgå från en relativt låg nivå och sedan progressera till svårare och svårare.

Och jag tror också att när jag ställer höga krav i en progression för mina elever så lär dom sig mer.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.