Jag var en farlig elev när jag gick i lågstadiet.

Jag slogs, skrek, revs och svor åt vuxna och barn. Jag rev min elevassistent och slängde pennor och böcker på henne. Jag brottade ner min lärare och höll en sax mot hennes öga. Jag lyfte upp en elev och tappade honom på mitt knä så han bröt ett revben. Jag drog en tjej konstant i håret i två veckor, hon slutade i vår skola till slut. Jag sparkade en elev på smalbenet så hon fick åka till sjukhuset.

Det här är ingenting jag är stolt över. För jag har aldrig velat skada någon. Dessa destruktiva beteenden grundar sig i något annat än ondska.

Det startade med att jag inte förstod sociala koder och hur andra människor fungerar. Det gjorde att jag ofta agerade okänsligt och fel, utan att själv vara medveten om det. Andra blev upprörda på mig och jag blev upprörd över att de blev upprörda, för jag förstod ju inte vad som var fel, och hur det kunde bero på mig?

De här sociala problemen löstes aldrig. När skolåren blev fler så utvecklades även problematiken. Det räckte inte med en elevassistent och att få gå ut från klassrummet. För mig blev problemet att jag kände mig inträngd i ett hörn. Det var förväntat av mig att göra hyss. Och ibland var det även okej och uppmuntrades. Andra gånger inte. Jag såg aldrig gränserna. Tillslut blev det min trygghet att bråka och stöka. Det blev min identitet.

Jag vet inte hur många gånger jag suttit hos rektorn, mina föräldrar fått hämta mig från skolan eller hur många gånger en vuxen satt sitt knä i min rygg för att trycka ned mig i marken när jag fått ett utbrott. Det fick mig tillslut lugn, när jag inte kunde andas och luften i mina lungor började ta slut.

Min räddning blev ett nytt sammanhang. En resursklass på 6 elever för barn som mig. Där fick jag möta kärleksfull och specialutbildad personal i ett litet sammanhang. Men det här var långt ifrån en smärtfri helhetslösning. Jag tappade allt socialt sammanhang. All socialförmåga, så till den nivån att jag ville ta livet av mig i högstadiet. Jag var nu lugn och fokuserade på studierna, men att bli bortplockad från andra elever och diversitet gjorde det omöjligt att inkluderas i ett stort sammanhang igen. Det räddade min akademiska karriär även fast ärren aldrig lär gå ut.

Liberalerna vill med sitt förslag att dessa missförstådda, uppmärksamhetssökande barn ska akutplaceras till ett helt nytt sammanhang. En helt ny skola och en helt ny klass. Ja, det kanske kan fungera i vissa fall. Kanske vissa barn blir så rädda att de skräms till tystnad och blir introverta med sin problematik istället?

Jag är dock övertygad om att det krävs något mer än att påtvinga en utåtagerande elev till en närliggande skola. De här eleverna behöver möta någon som ser dem för vad de är, och inte som en belastning. De behöver få känna att de duger och de behöver få lära sig söka uppmärksamhet och kontakt på ett bra sätt. Där kan ett mindre sammanhang vara livsavgörande.

Hade jag gått i skolan med Liberalernas lösning är jag övertygad om att jag hade blivit en belastning för samhället. Jag hade aldrig acklimatiseras i samhället, inte gått klart min utbildning och hamnat i diverse missbruk. Vissa hade nog hävdat att det varit de livsval som jag gjort som ledde mig ned på den vägen.

I grund och botten handlar det om människosyn – ser man människan som en varelse som kan ta fullt ansvar för allt som händer i sitt liv är det vettigt med hårdare straff och bestraffningar. Ser man däremot människan som en varelse som även påverkas av miljön runt omkring sig är det snarare rehabilitering genom ömhet som är lösningen.

Det jag undrar är hur Liberalerna ser på människan.

Kommentera

Det finns inget jag ogillar mer än när barnen är spydiga och taskiga mot varandra. Retar andra som gör illa sig, hånar motståndare när man gör poäng. Glåpord fram och tillbaka.

Mitt topplock gick på lektionen, och jag blev riktigt förbannad.

Förbannad för att eleverna beter sig så elakt mot varann. Helt synligt. Men min förbannelse lägger sig under dagen och uppgår sedan till uppgivenhet. Varför känner sig barnen så osäkra att de behöver trycka ned andra? Hur har miljön i den här klassen fått utvecklas till det här?

Det är inte ett individproblem, det handlar om gruppdynamik. I en kultur som uppmuntrar till att man ska hävda sig själv genom att trycka ned andra kommer alla inblandade alltid att falla offer. De som faller hårdast är de som inte klarar av att distansera sig själva eller kontrollera sina känslor.

”Ändå blir jag väldigt ledsen…”

Men barnen gör så gott de kan, det gör de alltid. Det här handlar om att bryta en skadlig miljö som tillåtits att utvecklas och att lära barnen vad de kan göra istället, för att skapa ett bra klimat.

Att bry sig om andra, att fråga hur det gick istället för att skratta. Att applådera en motspelare som gör en bra prestation. Det kan man lära sig. Och det är vad jag som lärare ska lära barnen. Ändå blir jag väldigt ledsen när det blir som idag, för när vi har ett sådant här klimat, då finns det bara förlorare. Jag har pratat med barnen om lektionen direkt efter om det jag vill genast ska upphöra och vad jag vill se istället.

Här behöver jag som idrottslärare hjälp. Jag behöver hjälp av vårdnadshavare att prata med sitt barn om lektionen, se hur de känner kring det klimat som var på idrotten och hur de själva blir påverkade av det. Fråga hur de skulle vilja ha det, vad de själva kan bidra med för att det ska bli så. Inte om vad någon annan gör eller inte gör, inte vad någon annan ska sluta med. Utan vad de själva är kapabla att bidra med.

Det är helt okej att gå iväg ett tag när man är arg eller förbannad. Det är helt okej att känna sig ledsen, sviken eller att andra inte förstår. Det som inte är okej är att ta ut det på andra elever.

Jag tycker om varje unge i klassen som individ. De är härliga, smarta och roliga. Har många kloka och intressanta tankar och funderingar. När dessa sidor kommer fram på idrotten är det ren magi. Det är denna sida jag vill se hos dem på alla lektioner. För vi skulle kunna nå så långt i kunskapsutvecklingen om vi bara lyckades sanera dessa tankar och attityder som blir så negativa.

Kommentera

Det går en tunn linje mellan att utmana och att utsätta. På idrotten blir detta ofta synliggjort.

Den största utmaningen för en idrottslärare brukar vara simningen. Det finns inget kunskapskrav som är så absolut och resultatskrivet i läroplanen som kravet om simkunnighet. Simningskravet har inga nivåer, det är godkänt eller inte, och blir du inte godkänd finns det enbart ett F att sätta som betyg.

Det mesta i idrotten går att anpassa. Det går att hitta flera olika sätt att orientera på, visa sin rörelseförmåga i lekar och spel eller samtala om skadeförebyggande åtgärder vid fysisk aktivitet. Men simningen är rakt på, så tydlig och för många elever – så långt ifrån att uppnå.

Och det handlar som så mycket annat om motivation.

Motivation är en klurig grej. Lägg undervisningen på en sådan nivå att eleven känner att trappsteget är för högt och det känns omöjligt.

Lägg nivån för lågt och det känns som att en aldrig kommer framåt och det blir tråkigt.

Trappsteget får varken vara för lågt eller för högt och varje elevs trappa ser olika ut.

Jag hade misslyckats med en elev. Jag hade inte lyckats få hen att följa med på vår simundervisning. Vi hade pratat med hem, mentorer, elevhälsa och hela faderullan. Eleven har inte varit med på simundervisningen sedan årskurs 3, nu gick de i sexan med två veckor kvar innan mellanstadiet skulle övergå till högstadiet. Skolan frågade till slut hur vi skulle göra med simningen till föräldrarna, ska vi sluta tjata?

Hos rektorn en månad före skolavslutningen går vi igenom de kommande omdömena och betygen. Rektorn frågar om vi har gjort allt vi kan för att eleven ska nå godkänt. Det är ett av skolans två högst uppsatta mål – alla elever ska nå godtagbara kunskaper i alla ämnen.

Vi känner ändå att vi har det. Stundtals känns det som att vi utsatt eleven för något hen inte är kapabel att hantera. Samtidigt vill rektor att vi ska försöka en sista gång. Ett sista tillfälle. Vi kan ju i alla fall fråga ifall vi ska testa att åka en sista gång, ett sista försök.

Och då händer något jag inte hade väntat mig. Jag lyckades övertala eleven två veckor före betygsättningen att åka till simhallen och i alla fall pröva. Skillnaden i elevens omdöme skulle bli så gigantiskt. Från ett F till ett B. Kanske var detta en yttre motiverande faktor som nu blev förståelig precis före skolavslutningen?

Hen fick ta med sig vilka vänner hen ville, den pedagog som kändes trygg och efteråt kunde de åka och äta på rekvisition vad de ville. Ett upplägg vi erbjudit eleven många gånger utan resultat.

Istället för att vemodigt finna sig i sitt underkända betyg, som i våra tidigare samtal om simningen, fanns det en liten gnista att vilja lyckas. Det fanns någon form av inre motivation.

Så jag pushade, jag utmanade väl medveten om att detta kunde bli ytterligare en utsättning. Precis som under de senaste fyra åren då vi försökt och inte nått fram. Eleven sa ja, lite motstridigt. Det kom tårar i ögonen hos hens kamrat. Det var märkbart väldigt jobbigt.

Bilden är arrangerad. Personen på bilden har ingen koppling till artikeln.
Foto: Shutterstock

En vecka går och min idrottslärarkollega får ett samtal från pedagogen, hen frågar vad hen ska klara för att bli godkänd. Kollegan berättar om de 200 meterna som för en som inte varit i en simhall på fyra år säkert uppfattas som en mil, att allt kan göras på rygg men får inte ta i botten eller kanten för att vila. Flyta går däremot bra. De ska alltså åka iväg, idag!

Eleven, en pedagog och en medföljande elev var på väg till bussen. Jag var nervös hela dagen. Tänk vilket misslyckande det riskerade att bli för eleven. Vad skulle hända om hen inte klarade simkravet? Riskerna kändes överväldigande för ett misslyckande som skulle cementera bilden av att idrott och hälsa inte var ett ämne för hen.

Jag kollar frenetiskt min mail den dagen. Frågar min kollega om han hört något, hur det gått. Hela dagen går utan någon kontakt med den lilla simgruppen. Men så plötsligt på eftermiddagen efter klockan fem kommer mejlet.

Dagen efter möter jag eleven utanför expeditionen. Jag kan inte göra annat än att spontanapplådera. Så stort! Eleven hade lyckats simma 200 meter på rygg och besegrat sina hjärnspöken.

– Kändes det långt, var det svårt?, frågar jag.

– Asså, jag försökte en gång först och då gick det inte. Det kändes jättejobbigt. Men sedan så bara gjorde jag det. Jag bara simmade på och sen helt plötsligt var jag klar, svarar eleven glatt.

– Du. Är. Så. Jävla. Duktig.

Jag poängterar varenda stavelse. Vilken prestation!

De var nu på väg tillbaka till simhallen för att öva bröstsim. Inte nog med att eleven klarade av simkravet, hen hade fått mersmak för att ta itu med hela sin simning!

Jag var inte ens med på plats och ändå känner jag en sådan stor stolthet över eleven. Det var inte att ta eleven från ett F till ett B som var det stora, det var att eleven övervann sin egen rädsla och lyckades. Finns det något större än det? Det här yrket är så jäkla fint ibland.

Kommentera

Det finns inga marginaler i skolan längre. Det går inte ens att vara två idrottslärare på två idrottsdagar. Ibland ska så många som sju klasser åka iväg på gemensamma aktiviteter. Men en av lärarna måste stanna kvar för att undervisa lågstadiet pga dålig schemaläggning till följd av en (för) tight organisation.

Det påpekas redan vid läsårsstart när schemat kommer att det här blir ett problem. Hur ska vi lösa idrottsdagarna? Svaret blir ofta att ”det tar vi då, det är ett halvår eller år kvar tills den ska genomföras”. Men läsåret tuggar på i rasande fart, och plötsligt befinner man sig där, två veckor före idrottsdagen. Och så ser det ut på flera av våra skolor i landet.

Tidigare kan skolor ha haft runt tio idrottsdagar. Alltid följer två idrottslärare med. Lektioner ställs in och ersätts med annat innehåll, eller så planerar man schemat redan från start så att det är berörda årskurser som åker iväg på dessa dagar.

Det var kvalitet och säkert. Oerhört uppskattat av alla som var med för att inte tala om ett välbehövligt avbrott i klassrumsundervisningen för barnen. Särskilt de barn som har behov av att röra på sig och behövde komma bort från tristessen i den ordinarie undervisningen uppskattade dessa dagar. Här kunde deras intensitet få utlopp och uppskattas. Här kunde de få vara förebilder för sina klasskamrater och göra av med sin överskottsenergi. Här kunde de få inspirera till rörelse och hitta en gemenskap med de andra. Här kunde de få passa in.

Men det här är mjuka värden, och det har vi inte tid med längre. Det är inte matteundervisning, det är inte skrivning i svenska. Det är helt enkelt inte mätbart. Därför bantar man istället bort dessa dagar för att ge utrymme för den ”riktiga bildningen”. Det är svårt att hitta motiverande skrivelser i skollag och centralt innehåll varför detta skulle få företräde framför läsa, skriva och räkna. Tio idrottsdagar försvinner snabbt och kvar blir man med två.

”Tryggheten är borta, stressen ökar.”

Inte bara dessa idrottsdagar ska bantas ned, även resterande idrottsundervisning blir föremål för effektivisering. Idrottsläraren får åka ensam till simhallen med någon annan personal istället för sin kollega. Denna samverkande person måste nu instrueras genom en crashcourse hur de ska ta över en del av undervisningen som kollegan tidigare höll i.

Simningen sköts nu ensamt, likaså ishallen. Tryggheten är borta, stressen ökar för idrottsläraren som måste skapa sig en split vision och kunna dela på sig för att ta hand om livräddningen parallellt med simträningen. Så ser verkligheten ut för många idrottslärare runt om i landet, och det finns få argument som biter. För skollagen och centralt innehåll bjuder in till tolkning, mjuka värden får inte plats.

Traditionsgrupper runt om på skolorna börjar efterfråga om det inte går att införa lite idrottsdagar igen, både elever och lärare tyckte ju det var så kul och givande. Men det enda idrottsläraren kan göra är att skratta åt eländet. För hen vet att det i princip är en omöjlighet. Den här fighten har man nämligen tagit med ledningen i flera års tid. Försökt att rättfärdiga varför det är viktigt för barnen att man åker iväg och ser närområdet, naturen och får pröva på olika idrottsaktiviteter som kommunen erbjuder. Det går att diskutera fram och tillbaka i flera år om detta utan resultat. Till slut ger man upp.

För tidigare har det varit så på flera skolor. Fina traditioner som byggts upp, förädlats och skapat fina minnen. När man frågar eleverna vad de kommer ihåg från sin tid i skolan är det inte matten eller svenskan som nämns. Det är tiden de spenderat med sin klass utanför skolans område. När det fått umgås tillsammans, gått i skogen och bara fått vara människa en dag. Utan särskilda krav, uppskattade för den de är. Traditioner som nu raderats från skolan för att det ska ”effektiviseras”.

Men var är barnsynen i allt det här effektiviserandet? Var ligger det i barnets bästa att nitiskt behöva ha den där lektionen i svenska istället för att få gå ut en varm vårdag och titta på löv i skogen?

Vem finns kvar att värna om dessa behov när effektiviseringsmaskinen tuggar på?

Kommentera

Vi har samlats i klassrummet för att samtala om vårt gemensamma gymnasiearbete. Så glad jag var när vi skulle arbeta tillsammans. Så orolig jag är nu för att allt ska splittras.

Samarbetet med mina två bästa vänner känns som om det kommit till världens ände. Mentorn är där och försöker medla. Samarbetssvårigheterna går inte längre att hantera och allting grundar sig i att jag upplever att jag inte får vara delaktig i arbetet, något mina vänner inte håller med om.

”Men vad tycker du om det som Selma och Adriana säger då, Alex?” frågar vår mentor mig.

Jag får inte fram ett ljud. Inte ett knyst. Jag vet inte vad jag ska svara. Vad tycker jag? Det enda jag känner är rädsla. Rädsla för att bli lämnad ensam och utlämnad. Jag vill till varje pris att vi ska hålla ihop. Jag är så rädd för att bli lämnad ensam.

”Hur vill du göra Alex, ska vi försöka eller ska vi splittra på oss?”. Min klasskamrat frågar mig med vänlig ton.

Jag svarar inte, jag kan inte svara. Jag har frusit till is. Stämbanden är helt stumma.

”Om du inte säger någonting kan vi ju inte gå vidare, Alex?”. Mentorn försöker en sista gång att nå ut till mig.

”Allt som finns kvar är en enda stor tomhet”

Ser dom inte att jag inte kan? Ser dom inte hur rädd jag är? Jag försöker gömma mig bakom min skärm. Sjunka in i mig själv. Genom mig själv. Försvinna, jag vill bara bort. Gråt inte, du får inte gråta. Det är allt jag tänker.

”Eftersom du inte säger något Alex så gör vi så att Selma och Adriana får fortsätta med projektet så får du göra ett eget”.

Det blir tomt. Allt blir tomt. All luft går ur mig och allt som finns kvar är en enda stor tomhet. Ur denna tomhet börjar ensamheten att växa, och ångesten. Gråt inte Alex, du får inte gråta.

Mina klasskamrater går ut ur klassrummet. Jag sitter kvar, förstenad.

Då brister det. Tårarna rinner ned.

Min mentor försöker prata med mig, men jag hör inte vad hon säger. Allt är bara tomt, en ljus tomhet och total osäkerhet. Jag är förlamad, kroppen är förlamad. Jag klarar inte av att röra på mig. Jag klarar inte av att fly.

Mentorn börjar bli irriterad. ”Varför sa du ingenting så vi kunde lösa det här? Hur ska vi göra nu?”.

Hur ska jag veta det? Hur sjutton skulle jag veta det? All min trygghet är ju borttagen nu.

Jag försöker samla kraft. Jag måste fly, jag vill bort. Bort från skolan. Aldrig komma tillbaka igen. Jag samlar den ilskan inom mig och lyckas återfå kontroll över kroppen. Jag reser mig upp, kollar fortfarande i marken och går ut genom klassrummet. Jag går ut genom skolan. Sen börjar jag springa. Jag springer så fort jag kan. Jag är van att bli lämnad ensam, det har jag alltid blivit.

Snälla, lämna mig inte ensam.

* * *

En mental låsning kan slå till på flera olika sätt. I det här fallet leder det till en apatisk känsla. Att hamna i ”fight or flight”-läget. Att inte kunna agera över huvud taget. Att enbart vara närvarande, men samtidigt inte ha kontroll över sin kropp. Att spela död, och hoppas att det jobbiga går över.

Det här är något som introverta barn oftare applicerar än extroverta. Det är vanligare att flickor med autism agerar så än pojkar med autism. Det är mer socialt accepterat, det stör inte direkt någon annan och är därför svårare att hantera.

Barn som hamnar i en sådan här mental låsning kan lätt uppfattas som att de inte vill ha hjälp och känns hopplösa.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa. 

 

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade. 

 

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.