Oppositionen har nu gett besked om att satsningen på karriärtjänster ska fortsätta om de får makten. Jag har några tankar kring reformen. Jag är inte odelat positiv till den av flera skäl, men jag tycker också den är bra av andra. Låt mig försöka bena ut vad jag tycker:

Reformen är bra för den uttrycker tydligt att man vill satsa på lärarkåren från statens sida, men den skulle kunna fungera mycket bättre om den var baserad på en genomtänkt syn på hur man skapar utveckling i skolan. För om man tittar på reformens skrivning ser man att den innehåller för lite av tankar kring skolutveckling och för mycket av att löneökningen ska vara en belöning för duktiga lärare. Det senare skapar dålig stämning. Vilka är ”sämrelärarna”, som någon uttryckte det, som inte ska få 5000 mer i månaden?

Jag får en känsla av att reformen har hamnat mellan två stolar, dels de som har velat skapa skolutveckling à la Ontario och andra länder där man har identifierat att det är viktigt att det finns karriärmöjligheter för lärare, och å andra sidan en nyliberal inställning där individen ska belönas och man på så vis ska driva fram kvalitet.

Problemet med den senare är att det inte fungerar på det sättet. I till exempel Ontario hade man inte fokus på individer utan på kollegial utveckling och ska man prata om karriärtjänster måste de faktiskt innebära att man genom dem byter arbetsuppgifter i någon mån. Annars är det ingen karriärreform utan bara en belöningsreform.

Och när det gäller att belöna fram bättre undervisning så har det aldrig fungerat. Den som vill ha en rolig och intressant beskrivning av det ska läsa Pfeffer & Suttons ”Hard facts, dangerous half turths & total nonsense – profiting from evidence-based management”. Det är nämligen känt i forskning ända sedan 1920-talet att man inte kan belöna fram bättre undervisning. Varför? Helt enkelt eftersom lärare inte har blivit lärare för att tjäna mycket pengar. Den främsta motiverande faktorn för lärare att undervisa är faktiskt att man bryr sig om barn, ungdomar och är road av sitt ämne. Som de skriver: ”It turns out that merit pay for teachers is an idea almost 100 years old and has been subject to much research … that evidence shows that merit pay plans seldom last longer than five years and that merit pay consistently fails to improve student performance.” En världsberömd skolforskare, Michael Fullan, skriver i ”All systems go”: ”När sunt förnuft säger dig att det inte fungerar, när det inte finns någon forskning som visar att det fungerar – är det dags att ge upp hjärnspöket mertitbaserad lön för lärare”.

Ett annat problem är att reformen innebär att staten på ett konstigt sätt halvt om halvt kliver in och tar någon sorts arbetsgivaransvar för löneökningar som huvudmannen inte har gjort. När man gör det skapar man en modell som ligger och flyter i ett ingenmansland i den svenska lönebildningsmodellen. Och det kanske är mer ett tecken på hur desperata fackföreningarna är efter att se löneökningar än ordentlig eftertanke som gjort facken positiva till reformen. Osäkerheterna och oklarheterna har också gjort många kommuner tveksamma.

Men vad är då bra och vad skulle kunna bli riktigt, riktigt bra?

Det är bra att staten insett att man måste göra något åt lärarsituationen och läraryrkets status. Det är synd bara att man gör det så valhänt. Det är faktiskt så att hela lärarkåren måste lyftas för att skicka en rejäl signal till unga människor att läraryrket är värt att satsa på.

Karriärtjänster kan också fungera bra om de används för skolutveckling och verkligen innebär en karriär. Det vil säga att tjänsten inte är en belöning för att man gör ett bra jobb utan, också innebär andra arbetsuppgifter och ett större ansvar. Till exempel för utveckling av undervisningen på sin skola till exempel.

Vad borde förändras i reformen och vad skulle kunna göra den till en riktigt, riktigt bra reform?

Jo om staten också skickade med pengar så att de som får en karriärtjänst också får en minskning av andra arbetsuppgifter, säg med 10 – 20 procent och ett villkor att de på den tiden ska arbeta med skolutveckling. Då blir löneökningen motiverad också för andra kollegor, plus att vi får igång en fantastisk massa skolutveckling i Sverige.

Men faran med reformen är att den maskerar behovet av en höjning av alla lärares lön och status. Det kommer i sin tur leda till att det tar längre tid för oss att vända utvecklingen.

För övrigt anser jag att det behövs en opolitisk skolkommission med ett brett uppdrag att se över det svenska skolsystemet. En kommission med inkopplad internationell expertis, till exempel från Ontario i Canada.

Kommentera

Att PISA 2012 har skapat något av en chock i Sverige är nog ingen underdrift. Jag tror att den enda som var glad för Mandelas bortgång var Jan Björklund som fick en liten andhämtningspaus. Resultaten är en katastrof och jag kan inte annat än hålla med Anna Ekström, som till Göteborgsposten säger: ”Delar av den svenska skolan mår väldigt bra. Men alldeles för stor del av skolan mår dåligt. Alldeles för många barn lär sig alldeles för lite. Det stora, breda och branta tappet som Pisa 2012 visar är verkligen allvarligt.” och ”Jag är väldigt orolig för de barn som går i skolor med dåliga resultat. Det fria skolvalet kan vara bra för de som har föräldrar som gör aktiva val – men för de, vars föräldrar inte gör det, kan det vara dåligt. Om det leder till att barn får sämre livschanser för att deras föräldrar inte gör aktiva val, bör vi se över det fria skolvalet så att dessa barn kan få lika stor chans att lära sig mycket i skolan.” (Läs artikeln i GP).

Andreas Schleicher, som ibland kallas mr Pisa, är den som på OECD håller samman det stora PISA-projektet. Han höll i veckan en presentation av PISA 2012 och hans presentation finns att ladda ner på OECDs hemsida

Presentationen är bra och innehåller en hel del information som är användbar för oss i Sverige. Jag ska nedan gå igenom några av de saker som kommer fram (jag hänvisar till de olika bilderna inom parentes). Jag går inte igenom de svenska resultaten i detalj, den sorgliga läsningen kan göras i den riktiga rapporten eller i Skolverkets redovisning. Men det är oerhört viktigt att notera att andelen lågpresterande växer (39). Efter genomgången gör jag en enkel syntes av resultaten och vad de skulle kunna innebära för svensk skola i framtiden.

Pisa visar enligt Schleicher att under Björklunds tid har ordningsklimatet i skolan försämrats och vi är nästan bäst i OECD på för sen ankomst (63, hihi – ursäkta lite skadeglädje där). PISA visar att föräldrar som talar om för sina barn att skolan är viktig har högre resultat (99, jag skulle vilja hävda att för dem som inte har sådana föräldrar måste skolan spela den rollen!).

Bra skolsystem har en låg nivå av elever som går om (106), det är dyrt (107) och ofta är det resurssvaga barn som gör det (109). Enhetsskola, att inte dela upp elever, ger bättre resultat speciellt på motivationsnivå (113). Länder med mer likvärdig, kompensatorisk fördelning presterar bättre (129). De länder som betalar sina lärare bättre har bättre resultat (116). Autonoma skolor presterar bättre om de har system för resultatuppföljning, mer autonomi över undervisning och bedömning (133), om det finns en tydlig läroplan (136), och om lärarna samarbetar (135, observera att charter schools som finns i presentationen är skolor med hög autonomi på skolnivå).

Att publicera data offentligt ger inte högre effekt (138, de två länder som publicerar minst har väldigt höga resultat). Föräldrar som är resursstarka är mer benägna att välja skola (148-158). Närhet är viktigt för resurssvaga familjer (153). 33 procent av variationen i matematik förklaras av rektorers svar på tillgång till naturvetenskapliga, labb, utrustning, bibliotek, IT och läromedel (127). De länder som presterar högst ger mest pengar där det behövs mest, har alltså ett resursfördelningssystem som utjämnar (129). Kvällsundervisning gör ingen skillnad – och det är de resursstarka som får det (117). Förskola är viktigt – inte minst socioekonomiskt utjämnande (126). Det finns ingen skillnad i resultat mellan friskolor och kommunala skolor när man tagit bort socioekonomiska faktorer (143). Konkurrens ger inte högre resultat (146).

OK. Så om vi bygger upp ett skolsystem där de enskilda skolorna har stor frihet vad gäller upplägg av undervisning och bedömning när de hanterar en bra läroplan. Det vill säga lägger makten i större grad hos professionerna, lärare och rektorer. Dessa skolor ska följa upp resultaten på sina elever, men de publicerar inte de resultaten. De ska blanda elever och se till att de som behöver stöd får det tidigt så att ingen behöver gå om. Det ska vara skolor där lärarna samarbetar och som får resurser efter de socioekonomiska utmaningar de har och som har riktiga ämnesinstitutioner, god tillgång till läromedel och IT. Skolor som arbetar målmedvetet och samarbetar istället för att konkurrera och som har lärare som är väl betalda.

Helt enkelt ett väl skött offentligt skolsystem som låter märkligt likt det vi hade i Sverige en gång och det som var målet med skolkommissionen 1947 och enhetsskolans uppbyggnad i Sverige och det regelsystem som då fanns.

Den förre skolministern Bengt Göransson skriver till exempel i Expressen hur: ”De kommunala skolpolitikerna, de som ostridigt kände till den lokala verkligheten, hade tack vare ett statligt regelsystem makt gentemot kommunstyrelser och kommunförvaltningar. Kommunaliseringen gjorde dem till ett slags budgetkorpraler, som hade att vidarebefordra överhetens order. De kunde inte längre med kraft föra skolans talan inför kommunledningen. Ett statligt regelsystem för skolan är lika rimligt som ett statligt regelsystem för trafik. Eller ska vi i valfrihetens namn ha rätt att själva bestämma på vilken sida av vägen vi ska köra?” (Läs hela här).

Vad behöver vi då göra?

En mycket glädjande sak med PISA 2012 är att det kan få den svenska debatten att vakna upp. Redan nu kan man till exempel se att det är tillåtet att ifrågasätta det fria skolvalet. För det måste ifrågasättas, liksom skolpengssystemet. Läraryrkets status behöver uppgraderas och lönerna höjas och då inte bara för de som ”bästa” (vilka de nu är). Tron på konkurrens och valfrihet som ett medel att höja resultaten bör nu begravas och diskussionen handla om hur vi får en likvärdig skola med goda resultat. Vilket vi inte får utan att ge lärarna och rektorerna möjligheter till det i ett stabilt skolsystem med någorlunda förutsägbara ekonomiska ramar, tydliga spelregler och stor frihet att utveckla verksamheterna.

Det här liknar mycket Lärarnas Riksförbund vision om en statlig kunskapsskola. Det får vara slut med marknadsexperimentet nu! Kanske dags för politiker att ta in lärarfacken och skolledarförbundet på allvar i samtal om en framtida skola?

På sin sista bild upprepar Andreas Schleicher den devis han har haft med på alla presentationer i alla år ”Without data you are just another person with an opinion”. Det är en bra devis.

För övrigt anser jag att det behövs en skolkommission.

Nu.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm