Så presenterades slutligen Skolkommissionens första betänkande. Jag som började skriva om betydelsen av en sådan kommission redan 2013 känner mig glad att den kommission som blev har lämnat ett så bra första betänkande.

Precis som Anna Ekström sade på presskonferensen är det en väldig styrka att alla medlemmarna i kommissionen har skrivit på. Alla har de då och då under processen fått svälja något som de egentligen inte hade velat skulle stå där. Men jag som var orolig för att den partsammansatta kommissionen skulle ha svårt att leverera måste erkänna att jag hade fel. De har trots detta lyckats enas om en hel mängd saker och skapat en väldigt viktig beskrivning av hur svensk skola skulle kunna utvecklas framåt. Det är också en stor styrka att de har kunnat enas om nulägesbeskrivningen. De skriver att det vi ser är ett ”av olika orsaker delvis försvagat och fragmentiserat skolsystem” och att detta skolsystem är i behov av kraftfulla åtgärder. Samma analys gjorde också OECD 2015. I min mening är alltså Skolkommissionens första betänkande ett väldigt bra dokument.

Jag går nedan igenom några av de områden som kommissionen tar upp och deras förslag (som jag betygsätter från en till fem plustecken: +) och hur jag ser på de sakerna för att återkomma till mer generella åsikter i slutet.

Målsättningar

Kommissionen föreslår ett antal målsättningar för svensk skola, det vill säga definierade mål för vissa utvalda statistiska mått. Detta gäller kunskapsresultat i olika årskullar och till exempel i förhållande till PISA-resultat. Detta är bra men de problematiserar också kring detta. För per definition har vi ju en målstyrd skola. Men de menar att eftersom vi hamnat så långt från de nationella mål som finns behöver vi ha en utstakad väg om hur vi ska komma tillbaka till att i alla fall ligga i närheten av de nationella målen. Ett problem med användningen av mål som avviker från de nationella mål som finns är att de nationella målsättningarna man nu skapar kommer att vara just nationella. Vad är det som säger att man på lokal nivå kommer att uppfatta dem som gällande just min kommun eller skola? Och de kommuner som på grund av socioekonomiska orsaker lätt redan uppnår dessa mål, kan de slappna av?

När det gäller mål för förskolan så lämnar de målen blanka i sin tabell med en kort kommentar om att det inte finns underlag för några mål. Jag gillar det. Man visar tydligt hur ointresserade vi har varit av att se om barn lär sig något. Vi har haft ett målstyrt system utan bra uppföljningssystem. Det är också därför kommissionen får välja internationella undersökningar som likare i systemet de vill skapa. För några svenska system för resultatanalyser av tillräcklig kvalitet har vi inte haft.

Det är väldigt bra att kommissionen ger en målsättning för andelen legitimerade lärare. Den analysen skulle ju naturligtvis ha gjorts som en förberedelse för lärarlegitimationen. Men för att det ska fungera bör nog också en skolmyndighet ges fortlöpande ansvar för vad som ska gälla för legitimation, så att man kan lösa upp problem och hantera den komplexitet som finns i skolsystemet.

Men när man nu vill jobba med målsättningar och ett av kommissionens huvuduppdrag var att minska olikvärdigheten i den svenska skolan, varför har man då inte samma tydlighet vad gäller likvärdighet? Det är väl klart man kan bestämma sig för värden på mellanskolvariation till exempel eller följa ett nytt resursfördelningssystems effekter.

Det sistnämnda drar ner betyget på förslaget till +++.

Socioekonomiskt avvägd statlig finansiering

Förslagen och resonemangen kring en ny resursfördelningsmodell ser jag som ett av de allra viktigaste i förslaget. Man föreslår dels ett system med socioekonomisk viktning och rekommendationer till kommunerna om hur de i sin tur ska fördela pengar dels ett annat alternativ med ett sektorsbidrag för skolan där kommunernas makt över den ekonomiska fördelningen mellan skolor helt sidsteppas.

Modell ett kan kanske räcka. Väldigt många kommuner gör som de gör för att de inte vet vad de borde göra. En tydlig statlig angivelse av hur resurser ska fördelas kan för de flesta kommuner kanske räcka. De flesta kommunpolitiker skulle nog egentligen bli glada för en sådan styrning. Men det är viktigt att avvikelser från de statliga riktlinjerna måste kunna förklaras och att staten ska kunna underkänna dessa förklaringar. Det räcker inte med lokal transparens vilket kommissionen verkar tro. Detta är uppenbart om man följer vad som händer i en del kommuner. Det lokala politiska trycket och mediabevakning kan motverka den statligt beslutade likvärdigheten.

Kommissionen menar att vilket system staten än väljer så måste staten skjuta till pengar. Varför är en fråga som ju bara kan ha ett bra svar – nämligen att kommunerna nu inte betalar så mycket som de borde. Det handlar alltså inte bara om en omfördelning utan om resursförstärkning som inte kommunerna har tagit ansvar för. Och vad är det som säger att de kommer att ta det i framtiden. Kanske som jag använde mycket i förra stycket är kanske inte tillräckligt?

Fördelen med sektorsbidragslösningen är att det är ett tydligare och mer kraftfullt ingrepp, vilket vi kanske behöver efter två decenniers kräftgång, och det är en mycket tydligare signal till lärarkåren och rektorerna om hur man från staten värderar deras arbete. (Det tar också bort signalen som annars ligger i kommissionens förslag att de kommuner som skurit ner på skolan är de som nu skulle få mer pengar). Sedan tar inte kommissionen upp den politiskt känsliga frågan med de nästan världs-unika vinsterna och hur det ska hanteras. Om staten inför socioekonomisk fördelning av pengar till skolor så blir det helt plötsligt möjligt att skaffa sig stora vinster å socioekonomiskt svaga barn. Hur ska det kontrolleras?

Även med några svagheter få kommissionen här +++++ för tydliga förslag i en helt nödvändig fråga.

En regional myndighets och samverkansstruktur.

Det här har jag tjatat om i många år och kommissionen tycker som jag J. Texten innehåller förutom en regional organisation också intressanta förslag om rätt för en myndighet att tvångsförvalta kommunala huvudmän som inte sköter sig. Man uttrycker också att man vill se en myndighetsöversyn. Något som jag också tycker är bra och som jag faktiskt lämnat ett förslag om i Skola och Samhälle. När det gäller myndigheter så skriver kommissionen också att en skolmyndighet bör ges uppdraget att löpande se över läroplaner. Det här är viktigt, skolan behöver utvecklas kontinuerligt och det kan inte bara ske när skolan råkar bli en politisk dagsfråga. På samma sätt bör en myndighet ges större inflytande över timplaner etc.

Betyg på det här området: +++++

Lärare och skolledare

När det gäller skolledare och lärare skriver kommissionen en mängd bra saker. Det jag gillar allra mest är det som de kallar ”professionsprogram” som ska innehålla så väl introduktion till yrket såväl som definierade karriärsteg. Det här är viktigt att det kommer på plats så fort som möjligt. Just nu bestäms lärares löner av slump och läget på arbetsmarknaden. För vissa lärarkategorier är det nu arbetssäljarens marknad. Det är bra för de lärarna och kanske på sikt bra för lärarförsörjningen i de ämnena men lärares löner och karriärer är för viktiga frågor vår vårt samhälle för att hanteras på det sättet.

När det gäller lärarfrågor skriver kommissionen också väldigt tydligt om behovet av att stärka ämnesdidaktiken och ställer frågan om inte utbildningstiden för lärare behöver förlängas för att få tid med ”metodiklektioner” och reflektioner från och i praktik i skolan. För mig som har kämpat för att återge ordet metodik en positiv klang i Skolsverige är det ljuv musik. Sedan skriver de att det behövs en stärkt autonomi för lärarkåren – men ger egentligen inga som helst riktlinjer för hur det ska gå till. De berör också vikten av mer professionsnära forskning och inte minst av kvantitativa effektstudier.

Jag tror att det är viktigt att se att många av kommissionens förslag har naturliga beröringspunkter. Lärarutbildning, regionala strukturer, professionsprogram och praktiknära forskning kan alla hanteras inom samma system tror jag. Betyg som helhet: +++++.

Skolval

Skolval och segregation var en av de saker OECDs kommission lyfte i sin analys. Men här kommer kommissionens enda riktiga smutsfläck. Här har uppenbarligen den politiska låsningen manifesterat sig. Här är ett av de få förslagen obligatoriskt skolval. Men vad har man för evidens för att det skulle minska segregationen? Och så vill man lämna över ansvaret till rektorer för att se till att deras skolor ska bli blandade? Men hur ska de kunna det när de inte bestämmer vilka som söker? Här krockar logikerna totalt. Det är uppenbarligen en het potatis och här har kommissionen lämnat walk over. Egentligen upprepar de bara vad de har fått i uppdrag. Det är egentligen enkelt. Vänd på resonemanget. Kommuner måste kunna bestämma om var skolor ska etableras och var investeringar ska göras. Använd närhetsprincip och skolval om det inte räcker. Men friskolor får gärna driva dem (utan vinstintresse så klart). Betyg: +.

Så totalt betyg 3 +++++, 1 +++ och 1 +. Blir det A, B, C, D, E eller F? Eftersom betygsystemet är så svårt att förstå låter jag det vara obesvarat men menar att för min del har Skolkommissionen levererat mer än jag hade hoppats och det får bli betyget cum laude approbatur (jag tar mig också friheten att påpeka att jag skrev om flera av de här förslagen i min bok Barnexperimentet 2013).

Skolan behöver samling

Men det viktigaste är kanske kommissionens tydliga vädjan till samling kring skolan. Något som också OECD lyfte förra året och som jag vädjande om 2012 i en artikel i DN.

Nu gäller det för samtliga politiker i Sverige att ta några av de andetag som Anna Ekström menade att medlemmarna i hennes kommission hade tagit för att kunna skriva under betänkandet. För vi måste lägga undan stridsyxorna för att hamna där kommissionen skriver – att alla skolor ska vara bra skolor.

Kommissionen föreslår redan nu också en ny skolkommission som ska följa arbetet i framtiden. Jag tror att det är en utmärkt idé, som det också finns internationella föredömen för. En kommission som fristående ifrån men samverkande med regering och riksdag ser till att kommissionens mål uppnås och de beslut som blir tagna efterföljs och får avsedd effekt och kan föreslå förändringar om så inte sker.

Det får bli min återkommande signatur nu – att vi behöver en permanent skolkommission – tills vi kommit på fötter igen.

Kommentera

På grund av min arbetsbörda var det längesedan jag uppdaterade bloggen. Det gör också att det har hänt en hel massa sedan jag skrev sist och det mest naturliga känns som lite korta reflektioner kring några saker som hänt och händer.

Om vinster i skolan.

Efter ett vetenskapligt symposium 2013 om marknadskrafter i skolan skrev Kungliga Vetenskapsakademins skolkommitté en debattartikel i Svenska Dagbladet där man krävde ett stopp för vinster i skolan. Man lyfte det faktum att Sverige tillsammans med Chile var unikt med en sådan lösning i stor skala. Sedan dess har Chile omvärderat och Sverige är nu ensamt om att vara den ekonomiska så kallade Chicagoskolans uppfyllda våta dröm inom skolvärlden. Det känns bra att åtminstone två ministrar törs ta i denna heta potatis och uttrycka sig klart som Aida Hadzialic och Ardalan Shekarabi gjorde i Expressen häromsistens.

Skolval och skolpeng

Också skolvalet har lyfts. Inte minst av OECDs kommission förra året, men vi har också sett att en mängd politiker på lokal nivå är tveksamma till dess konsekvenser (för mer om skolval och segregation se här). Men det är viktigt att inse att en av de saker som gör att skolvalet får så kraftfullt negativa konsekvenser också ligger i den praxis som har utarbetats kring skolpeng i svenska kommuner. Nu har en majoritet av kommunerna ett skolpengsförfarande för sina egna skolor vilket de inte alls behöver ha enligt skollagen. Att idén att skola, som är ett samhälleligt åtagande för att skapa ett bra framtida samhälle och ta hand om det uppväxande släktet, sköts bäst genom en renodlad marknadsmodell är inte bara naivt marknadsliberal, utan också oreflekterad, ansvarslös, ekonomiskt ohållbar, opraktisk och dum (var jag tydlig nog?). Skola måste kunna planeras för och investeras i på lång sikt. Det finns en anledning till att man inte får anlägga vägar eller bygga hus hur som helst i det här landet. Men uppenbarligen tycker vi att skolbarns skolgång är av mindre allmänt intresse och inte behöver planeras på lång sikt

Yrkesutbildningarna

Konsekvenserna av det här har synts tydligast inom yrkesutbildningarna på gymnasienivå. Där har skandalerna och konkurserna duggat tätt. Och där är det de inte så resursstarka föräldrarnas barn som har drabbats, både av skolvalets segregation och av marknaden. Det har varit en lycksökarnas tummelplats där den ena oseriösa aktören efter den andre har fått allmänna medel, skapat vinster och lämnat socio-ekonomiskt svaga ungdomar med dålig utbildning (eller ingen alls efter konkurser). Jag brukar roa mig med tanken på vad som hade hänt om bara en av de konkurserna hade skett bland barn som går på de gamla kommunala stenskolorna. Vilken kalabalik – hur mycket protester som helst! Men när ett oseriöst yrkesgymnasium skiter i att investera i arbetsredskap eller går i konkurs så är det inte föräldrarna på Östermalm i Stockholm, Limhamn i Malmö, Professorsstaden i Lund, eller Kåbo/Sunnersta i Uppsala som drabbas. Och då finns det ingen anledning för någon politiker att bry sig.

Skolkommissionen

Skolkommissionen ska snart lämna sitt första betänkande. Jag hoppas innerligen att det tar de här frågorna på allvar. Om inte sviker de sitt uppdrag om att ge förslag till en mer likvärdig skola. Om inte så sviker de de mer utsatta barnen och inte minst: då bryr de sig inte om vad de människor som arbetar i skolan tycker. Jag har tillbringat ett par år nu med att prata om och fundera över skola på olika längder och bredder och träffat en väldig massa människor, allt från politiker och myndigheter till lärare. Jag har under den här tiden träffat väldigt få skolmänniskor som tycker att den svenska marknadsliberala skolan är en bra idé (se här till exempel för statistik). Hur kan det då komma sig att det är så svårt för denna kritik att gestaltas till politik? En anledning är utan tvekan att skolpolitik i dag inte utgår från kunskap, professionerna eller folket utan från policyprofessionella, spinndoktorer, mingel och lobbyister där rädsla för opinioner är viktigare än fakta. Sveriges tradition av partsöverenskommelser lägger också en blöt filt över debatten. Saker görs upp någon annanstans än i den offentliga debatten där argument kan diskuteras och skärskådas och beslut fattas utan genomgripande utredningar.

Låt oss hoppas att Skolkommissionen kan visa en väg framåt också när det gäller demokratins utveckling i Sverige!

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm