Skolverkets och SCB:s beslut om att statistik över skolor inte ska vara offentliga är så på en gång både avslöjande och oacceptabla att det är svårt att finna ord.

Oacceptabla eftersom vi menar oss ha ett öppet samhälle, med offentlighetsprincip, öppenhet och transparens. Och så helt plötsligt är en av demokratins centrala institutioner, skolan, en skattefinansierad verksamhet för barn och vuxna, hemlighetsstämplad företagsinformation! Det är inte acceptabelt. Inte på något sätt.

Jag lägger dock inte skulden för detta på SCB och Skolverket, de är myndigheter som tolkar det regelverk som finns. En ekonom har kommenterat det hela med:

”Glöm ej att haveriet hade undvikits om fristående skolor omfattats av offentlighetsprincip och skolor vars bolagsform är oförenlig med öppenhet av det slaget tvingats byta bolagsform. Rätten att driva skola i valfri form bör inte trumfa elevers rätt till fritt, informerat skolval.”

Vi tar det igen: Rätten att driva skola i valfri form bör inte trumfa elevens rätt till fritt informerat skolval. Det är bara att inse att vi har ett skolsystem i Sverige där aktieägarnas och riskkapitalisternas intressen går före såväl elevintressen som samhällsintressen.

Anledningen till detta är det otroligt slarviga politiska hantverk som Carl Bildts regering stod för. Man utredde aldrig konsekvenser av de ideologiskt motiverade marknadsreformerna man hastade fram under några månader. Detta framgår med all önskvärd tydlighet redan i den famösa OECD-rapport från 1992 som Mattias Samuelsson på LO grävde fram (och som jag skrivit om här).

I den riktar OECD:s experter kritik mot hur Carl Bildts regering genomförde sina skolreformer. Man kritiserar den för ”medveten okunnighet vad gäller både riktningen och utfallet av sin politik”[1], och förutsäger att svenskt utbildningsväsende utan tvekan kommer att ”skakas om”. Vilket också utan tvekan har skett. Det är detta som är orsaken till den oacceptabla situation vi nu ser. Naivt beslutsfattande utan konsekvensbeskrivningar.

Det är anledningen. Men det är ju inte det viktiga naturligtvis. Det viktiga är vad vi ska göra åt det. Och då undrar jag: Varför ramlar inte polletten ner? Hur länge ska vi ha den situationen att vi är ensamma i världen om att se skolan som en marknad i första rummet och samhällsinstitution i andra?

Vinner Trump ett val till kommer USA troligen på allvar röra sig i den riktningen och börjar montera ner sitt offentliga skolsystem. Den råa kapitalism som var Milton Friedmans dröm och som blev Pinochets politik i Chile, och som fortfarande är en av grundbultarna i det svenska skolsystemet, den är nu också Trumps och hans vänners politik. Fint sällskap? Inte.

Ska vi lappa och laga detta? Nej, förbjud bara aktiebolag som verksamhetsform så är det här problemet löst. Vem skulle bli ledsen? Ingen, förutom några miljonärer som hittills skrattat hela vägen till banken över den svenska naiviteten.

* * *

[1] “…a degree of purposeful agnosticism as to both the directions and the outcomes of policy”  OECD (1992). Review of Education Policy in Sweden. Examiners’ report and questions. DEELSA/ED(92)5. Paris, OECD.   s.9 och “…leave no doubt that education in Sweden is in for a serious shake-up”.

Kommentera

Betygsutredningen som presenterades idag är ett väl genomtänkt fall framåt för svensk skola, tycker jag. Utredaren pekar på en del saker som jag och många andra har menat vara problem, som kursbetyg och kunskapskravens snedvridning av undervisningen.

Man ska komma ihåg att det kursbetygsystem vi haft på gymnasiet aldrig på allvar utreddes varken vid införandet eller senare. När nu en mängd generationer elever har fått leva med dess brister kommer nu en utredning som pekar på det självklara: kursbetyg skadar undervisningens långsiktighet.

När man nu föreslår förändringar är man också klok nog att föreslå ett system där ett underkänt på sista nivån inte ska innebära ett sänkt slutbetyg. Man ska alltså inte förlora på att ta en högre kurs (men frågan är om inte elever snabbt kommer att inse att man därför tjänar på underkänt jämfört med ett lägre betyg). Men även med den invändningen är det glädjande att utredningen skisserar ett system där lärare och elever har tid på sig att utveckla kunskaper.

Detsamma gäller också de resonemang man för kring vad man kallar för ”kompensatorisk” betygsättning.

Sammanfattningsvis kan man säga att utredningen stödjer en professionell bedömning framför den avbockningskultur som etablerats i svensk skola det senaste decenniet. Lärare har jagat belägg, informerat om kriterier och trott sig behöva samla in underlag för varje del av kunskapskraven. Undervisning har ersatts av för vad Majsa Allelin i sin avhandling kallar ”kriterieförmedling”.

För att markera bytet av filosofi i bedömningarna föreslår utredningen byte till betygskriterier istället för kunskapskrav. Javisst, varför inte? Men det viktigaste är naturligtvis hur de och reglerna kring dem är formulerade.

Ett eventuellt införande av ämnen och ämnesbetyg innebär att gymnasielärare till sist får den reform som vi förberedde oss för redan 2007. Jag var då lärare i Gävle. Jag minns hur vi såg fram emot ett mindre snuttifierande betygssystem och besvikelsen när Jan Björklund blåste av den.

Nu, 13 år senare, finns det en utredning som vägen tillbaka på det spåret. Jag tror att det i hela samhället och i breda politiska läger kommer finnas stöd för denna förändring. Det är i så fall bara att gratulera elever, lärare och det svenska samhället.

Vi behöver en skola där man får bygga kunskaper som tar tid att bygga och där man bedöms efter vad man kan och inte efter vad man inte kan.

Kommentera

Kenneth Nordgren med flera forskare från Karlstad universitet skrev den nionde augusti på DN-debatt om att rektorer och lärare verkade ”leva i skilda världar”. Kortfattat menar de att deras forskning visar att:

  • Lärarna anser att arbetstiden inte räcker medan rektorerna menar att tid finns.
  • Lärarna saknar tid för samarbete men rektorerna menar att tiden finns.
  • Lärarna menar att de sällan deltar i systematiskt formativt arbete men rektorerna menar att detta sker ofta.

Till exempel menade bara 10 procent av lärarna att de varje vecka arbetar systematiskt för att utveckla undervisningen och nära 30 procent av lärarna menar att de aldrig gör detta. Men bland rektorerna menade drygt hälften att ett sådant arbete sker ofta på deras skolor och endast 10 procent valde svarsalternativet ”i mycket låg grad” för denna fråga.

I en undersökning som vi på Läromedelsförfattarna har medverkat i och som inom kort publiceras ser vi samma skillnader mellan rektorers och lärares uppfattning om saker inom andra områden.

Forskarna från Karlstad menar också att lärare och rektorer inte riktigt menar samma sak med planering och efterarbete. Rektorer tycks, enligt dem, ofta uppfatta sådant arbete som ganska allmänna sysslor. Detta menar forskarna återspeglas i organiseringen av den arbetsplatsförlagda tiden, där lärare i huvudsak är indelade i ämnesövergripande arbetslag. Men, menar de, för lärare hör det i högre grad till undervisningens specifika ämnesinnehåll.

De skriver: ”Ska lärare samplanera lektioner i exempelvis historia behöver det ske med andra historielärare. Problemet kan vara att ämneskollegorna inte finns inom samma arbetslag eller inte är undervisningsfria samtidigt”. Vad de skriver är intressant och viktigt ur flera perspektiv.

I ett övergripande perspektiv kan man fundera över vad det är som gör att svenska lärare och rektorer nu skiljer sig så från varandra i uppfattningen om villkoren för lärares arbete?

Har rektorerna kommit för långt från lärarnas vardag? Är det ett annat normsystem som byggs upp bland rektorer än bland lärare? Vill vi ha det så? Har den i Sverige nu långt drivna utvecklingen av rektorsjobbet som en egen profession gått för långt? De flesta rektorer börjar som lärare, men vad händer sedan? Får resultatstyrning och marknadstänk ett så starkt genomslag från styrkedjan att rektorer tappar kontakten med golvet? Är det en rädslekultur som gör att lärarna har lärt sig att inte berätta hur det egentligen är?

Jag har lite svårt att förstå varför det skulle vara så här om det inte finns tydliga systemeffekter som slår igenom eftersom de flesta rektorer spenderar mesta delen av sin arbetstid på sina skolor. Det borde helt enkelt vara bättre.

Ett annat intressant perspektiv och som forskarna nämner är indelningen i arbetslag kontra ämneslag, något som rektorer och systemet drev mot väldigt starkt under många år. Jag, Andreas Ryve och Kirsti Hemmi menade i ”Skola på vetenskaplig grund” (Natur & Kultur 2016) att detta troligen varit olyckligt, något som Karlstadforskarna nu också uttrycker.

Att rektorer ofta har denna syn beror kanske också på detta avstånd från den undervisande verkligheten hos rektorer?

Men det är en falsk dikotomi att tro att ämnesfokus inte är elevfokus. För en lärare i matematik är hur man undervisar i matematik faktiskt avgörande också för klassrummets kultur och trygghet.

Forskarna menar vidare att lärares planeringstid är viktig och avgörande för undervisningens kvalitet. Att den respekteras är också viktigt för arbetsplatsens sammanhållning och funktion. Om lärarna inte upplever att rektor delar deras uppfattning om jobbets utmaningar och förutsättningar finns ingen dialog och inget verkligt eller gott ledarskap.

Tänk er liknelsen med lärare som inte respekterar sina elevers arbetsförhållanden (något som faktiskt är väldigt vanligt, inte minst inom gymnasieskolans teoretiska program!). Det skulle vi inte se som gott ledarskap i klassrummet.

Karlstadforskarna avslutar med: ”Den viktigaste frågan är därför inte vem som har mest rätt i sin upplevelse av tid – utan hur lärares planerings- och efterarbete kan organiseras på ett adekvat och flexibelt sätt. Dessa arbetsuppgifter är kvalificerade och behöver uppmärksammas som avgörande för undervisningens kvalitet, men också för en välfungerande skolorganisation.”

Det är bara att hålla med.

Men frågan kvarstår: Hur ska denna typ av forskning kunna leda till förändring?

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm