Strax efter serien ”Vem mördade skolan” som gjorde humor av hur det är i det svenska skolsystemet kommer nu en mycket mer seriös belysning. SVT:s ”Vetenskapens värld” sänder nu en serie väl researchade program om vår skola.

I det fjärde avsnittet belyser man bland annat hur man i Chile har gjort upp med samma modell som vi har (vi är ju nu ensamma i världen om detta). Det borde vara pinsamt för alla moderater att höra en ung och tvärsäker Carl Bildt prata om hur bra allting ska bli (Carl Bildts roll och närhet till samma krafter som skapade det chilenska systemet är alldeles för lite belyst i svensk samhällsdebatt för övrigt).

Det känns som om proppen gått ur på något sätt. Det blir allt svårare för dem som vill blunda för effekterna på skolsystemet, av det ojämförligt slarviga beslutsfattandet på 1990-talets början som gav oss marknadsskolan.

Flera exempel på böcker i ämnet

För det här är ju inte det enda. Här är några exempel: Vi inom nätverket för en likvärdig skola kom ut med en antologi ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”, Linnéa Lindquist har nu skrivit tre böcker om skolan med fokus på finansiering och segregation, och Dagens Industri-journalisten Karin Grundberg Wolodarski har kommit ut med en bok om det stora svenska skolexperimentet ”Experimentet”

En annan journalist, fast från Dagens Nyheter, Peter Letmark, har skrivit reportageboken ”Svensk skola AB” och Emma Leijnse kom nyligen ut med ”I en annan klass”.

Johan Enfeldt kommer i dagarna ut med boken ”Vad får du för skolpengarna?” på Arena och jag kommer själv ut med en bok om de här sakerna på andra sidan sommaren med titeln ”Till skolans försvar”.

…och rapporter från olika håll om svagheterna

Utöver detta kommer det rapporter från olika håll som alla pekar på svagheter i det svenska systemet och inte minst då olika aspekter av friskolor och negativa effekter av att den sammanhållna enhetsskolan (en skola för alla) bröts upp genom ett unikt slarvigt beslutsfattande på 1990-talet. Detta är ju nu något vi vet så oerhört mycket om. Det kan knappast finnas någon fråga i svensk politik där så mycket fakta och undersökningar har staplats på hög utan att politiker har brytt sig eller agerat.

Tre färska exempel från den senaste veckan är för det första att Boverket och SCB kan visa att skolgårdarna i Sverige har minskat. Och det beror helt och hållet på att det är friskolornas skolgårdar som minskar. De kommunala fortsätter vara lika stora.

För det andra har Institutet för arbetsmarknadspolitiska och skolpolitiska utvärderingar (IFAU) i Uppsala visat att den sammanhållna skolan skapade fler äktenskap mellan personer med olika bakgrund. Rapportförfattaren menar att grundskolereformen ledde till att barn från en svag socioekonomisk bakgrund fick längre utbildning och högre inkomster. Och att de i vuxen ålder oftare än parallellskoleleverna bildade familj med en person med annan bakgrund, Hon säger på IFAUs hemsida att :

”Det finns olika förklaringar till att skolreformen ledde till fler parförhållanden mellan personer med olika uppväxtförhållanden.” … ”En förklaring är det uppenbara att barn från olika grupper i samhället oftare möttes i och med grundskolan, och när barn med svagare bakgrund utbildade sig längre blev mötesplatserna också fler i högre utbildning.” … ”En annan förklaring är att möten också leder till större respekt och förståelse mellan grupper. Resultaten pekar mot att acceptansen för en partner med en fattig familjebakgrund ökade bland dem som växte upp i de rikaste familjerna.”

Hur länge kan de hålla ut?

En sammanhållen skola ledde till mer respekt för varandra och mer val av livspartners över socioekonomiska gränser. Ett bättre och mer demokratiskt samhälle helt enkelt. Nu gör vi det motsatta igen.

Värst är kanske ändå att allt färre söker till att bli lärare som exempel tre visar. Det är det allvarligaste eftersom lärarkåren är det som bygger ett skolsystem. När unga människor inte längre vill bli lärare så har staten gjort något allvarligt fel.

Frågan är hur länge försvararna av marknadsskolan kan hålla ut mot all den kunskap vi bygger upp om effekterna av det. Vi kommer behöva tänka om förr eller senare.

Det är bättre vi gör det förr.

I boken Barnexperimentet skrev jag 2013 att  ”…lärarfacken måste också ta ett ansvar. De har inte skyddat sina medlemmars intressen, tillåtit sig bli utspelade mot varandra och accepterat avtal på avtal som försämrat deras medlemmars villkor.” och senare i boken menade jag att ”…lärarna behöver också ta bollen och utveckla sin profession och hävda dess autonomi. Ett första steg skulle kunna vara en sammanslagning av de två lärarfacken och kanske bildande av en ordentlig professionsutvecklingsorganisation inom eller utom denna hopslagna fackförening”.

Jag gav sedan en personlig uppmuntran: ”Ärligt talat, Eva-Lis och Metta, vem vinner på sandlådekriget som de två förbunden för?”. Eva-Lis Sirén var ju då ordförande för Lärarförbundet och Metta Fjelkner för Lärarnas Riksförbund.

”Djävulen finns i detaljerna”

Och nu är vi där. Jag tror att vi på sikt ska gratulera Sveriges lärare för detta. Det har funnits oro om vissa perspektiv och frågor ska drunkna i ett stort förbund. Och sådana risker finns naturligtvis. Djävulen finns i detaljerna, sägs det, och det gäller definitivt den här typen av sammanslagningar. Det kan bli fel.

Men processen är också väldigt väl utredd och jag är övertygad om att riskerna är ganska låga. Det viktiga här är att lärarna kommer att ha en röst och den rösten blir stark. Det blir ett av Sveriges största fackförbund.

Det är ingen liten sak att slå ihop två stora organisationer. Det handlar förutom om själva den relativt enkla sakfrågan om att två kulturer, två ekonomier (med hus, tidningar och fonder), förtroendevalda och anställda ska byggas ihop. Det viktiga är att inte organisationerna blir helt upptagna med detta samtidigt som avgörande steg tas i skolpolitiken. Den nya organisationen behövs redan nu, så man måste avsätta resurser till det strategiska påverkansarbetet under tiden man bygger det nya.

”En väldigt viktig milstolpe”

Som helhet tror jag att detta är en väldigt viktig milstolpe och en möjlighet för Sveriges lärare att bli EN stark röst. I tider när det svenska skolsystemet blir basen för humorprogram behövs det. Det kan vara dags att påminna om vad 1946 års skolkommission skrev 1948 om läraryrket:

”Insikten att detta värv är vanskligt och att det kräver insats av hela personligheten utgör en del av lockelsen, medvetandet att uppgiften är en av de viktigaste samhället kan anförtro en medborgare utgör en annan del. Man bör alltså kunna räkna med att stora ungdomsskaror alltid kommer stå beredda att välja läraryrket, om detta av statsmakterna erhåller de yttre och inre betingelser för att även i övrigt vara lockande.”

Om detta av statsmakterna – se där ett uppdrag för ett enat lärarfack – att få upp staten på banan för att skapa ett yrke unga vill söka sig till i stora skaror!

När jag en lördag läste om hur Internationella engelska skolans Floridaboende multimiljonär Barbara Bergström torkade sina händer på DN-fotografens skjorta tänkte jag att verkligheten verkligen överträffar dikten.

Bilden på detta har följt mig sedan dess. Nu visar det sig också att själva skolsystemet också utan särskilt mycket överdrifter blir bra humor.

Först såg jag ”Svenska nyheters” genomgång av hur skolpengen fungerar. Det man egentligen gjorde var bara att man mycket pedagogiskt förklarade hur det går till när friskolor får pengar i efterskott på grund av kostnader de själva har skapat genom sin etablering och som kommunerna inte kan gardera sig emot.

Haha! Ja, det vore ju lustigt om det inte vore både sant och tragiskt. Verkligheten är nu så absurd att den går att göra humor av.

”Allt det där stämmer ju”

Sedan såg jag sista delen av ”Vem mördade skolan”. Bilden man ger är i allt väsentligt korrekt. Politikernas vårdslöshet, vimsighet och ideologiska tilltro till sina egna reformer, utbildningsutskottets velighet, pedagogernas otydlighet och edtech-industrins stress- och pengamaskin. Allt det där stämmer ju.

LÄS MER – stor intervju med Jesper Rönndahl: ”Skolan är helt enkelt viktig för mig”

Det sorgliga är att det är Sveriges viktigaste samhällsinstitution som behandlats på det här viset.

Programmet ställer frågan om vem som var skyldig. Man lutar åt Göran Persson och det är nog faktiskt ganska sant. Utan kommunaliseringen hade inte alla de andra förändringarna kunnat glida iväg på det sätt de gjorde. Det Socialdemokraterna gjorde då var också att bryta den tradition av stora och breda överenskommelser som fanns inom skolpolitiken.

Jag tycker det är viktigt att vi ser att reformernas inverkan framför allt drabbade läraryrket. Skola handlar om möten i klassrum och när läraryrket inte längre upprätthålls till status, löner, lönesystem och arbetsvillkor, då rasar skolan.

Tydligt för över 100 år sedan

De tidiga reformatörerna var kristallklara med läraryrkets oerhörda betydelse för hur skolan skulle utvecklas. Fridtjuv Berg skrev 1883 att om man bara kan locka rätt unga personer till läraryrket är det mesta redan vunnet. Också 1946 års skolkommission skrev 1948 att det som var avgörande för lärarkårens standard var yrkets förmåga att locka till sig de lämpliga människorna.

Men de var hoppfulla för de menade att yrkets förmåga att göra just det var stor på grund av att uppgiften att ”fostra de blivande samhällsmedborgarna och ta hand om växande liv” alltid måste utöva en dragningskraft på vissa människor och man fortsätter:

”Insikten att detta värv är vanskligt och att det kräver insats av hela personligheten utgör en del av lockelsen, medvetandet att uppgiften är en av de viktigaste samhället kan anförtro en medborgare utgör en annan del. Man bör alltså kunna räkna med att stora ungdomsskaror alltid kommer stå beredda att välja läraryrket, om detta av statsmakterna erhåller de yttre och inre betingelser för att även i övrigt vara lockande.”

Man betonar sedan lönens betydelse och utbildningen för att komma tillbaka till förutsättningarna för yrket och skriver sedan:

”Vid sidan av utbildningen är lärarnas arbetsförhållanden av avgörande betydelse både för yrkets rekrytering och för den enskilde lärarens förmåga att gå i land med sin uppgift. Redan de yttre betingelserna är härvidlag av vikt: trivsamma och ändamålsenliga lokaler, riklig undervisningsmateriel, väl anpassade arbetstider, en rimlig arbetsbörda. Tilltron till tron till välviljan, sakligheten och rättvisan hos överordnade myndigheter har stor betydelse för yrkestrivseln. Samarbetet med kollegerna och med lärjungarnas föräldrar är av vikt för en lyckosam yrkesutövning. Viktigast torde dock vara den frihet, som den enskilde läraren till- erkännes, och den möjlighet till utveckling som yrkesman skolan ger honom.”

”Man har blivit lurad och förråd av staten”

Om man ska sammanfatta 1990-talets reformers påverkan på lärarkåren är det väl att allt det som 1946 års skolkommission betonar som viktigt för läraryrket är just det som har gått förlorat. Det skulle man också kunna göra humor av.

Statusen har försvunnit, friheten likaså. Arbetstiderna har försämrats, löner sätts i tävling med kollegor, man får inte köpa in läromedel och man får ibland jobba i direkt olämpliga lokaler.

Ansvarig är inte längre statsmakten utan en tusenhövdad hydra i form av kommunala och fristående huvudmän. Man har blivit en leverantör av administrativ data och lämpliga betyg istället för den pelare i samhället som man faktiskt är och upplever sig vara. Man har i någon mening blivit lurad och förråd av staten och nu skulle vi kunna skratta åt eländet.

Frågan är vad vi ska göra för att bygga upp det igen.

Politiker måste förstå att när skolsystemet är något man driver med öppet så har man gått vilse i pannkakan och det rejält. Vill man ställa till rätta måste man börja där reformatörerna gjorde det: med läraryrket.