I en twittertråd för någon vecka sedan avslöjade jag min okunnighet om hur skollagen reglerar vem som får undervisa och sätta betyg. Det är bra att göra fel ibland. Om inte annat för att man ska vara på tårna och inte svara på reflex. Men jag tyckte diskussionen var intressant och det fick mig att läsa på och fundera över några saker.

Så här är det i alla fall:

  • Bara den som har legitimation för ett ämne och årskurs får undervisa.
  • Om en sådan inte finns i huvudmannens organisation kan en olegitimerad få undervisa ett år i taget. Om det ska ske mer än 6 månader måste huvudmannen fatta det beslutet.
  • Den som inte har legitimation ska betygsätta tillsammans med en legitimerad lärare. Om de blir osams är det den som har legitimation och är behörig för ämnet som bestämmer betyget. Om den legitimerade inte är behörig får rektor besluta betyg när den olegitimerade läraren och den legitimerade inte är sams.

Man kan tycka att detta inte är helt logiskt. Till exempel måste det innebära att en olegitimerad lärare kan tillsammans med en legitimerad lärare i ett annat ämne sätta betyg så länge de två är sams. Ingen behöver ha behörighet. Å andra sidan kan rektor då ta över så det spelar ingen roll heller.

Var inte meningen med legitimationen att alla elever skulle undervisas av lärare som hade rätt utbildning?

Jo, men samtidigt är det ett faktum att dessa lärare inte alltid finns (speciellt i vissa ämnen). Och det är inte huvudmännens fel.

Staten har inte brytt sig om att följa upp vilka lärare som finns eller vilka som utbildas. Samtidigt har situationen på grund av olika rapporter egentligen varit känd sedan länge. Man kan inte lasta huvudmännen för statens bristande ansvarstagande. Det är nu en helt omöjlig situation för huvudmännen att besätta NO-, teknik- och moderna språk-tjänsterna med utbildade människor eftersom staten inte har brytt sig om att utbilda dem.

Det har inte funnits någon styrning, varken på huvudmananivå eller på statlig nivå, och heller inte på och av högskolorna. Statskontoret skrev också redan 2007: ”Enligt Riksrevisionen ger resurstilldelningssystemet lärosätena incitament att satsa på̊ inriktningar på̊ lärarutbildningen som är populära bland studenterna, även om skolorna inte efterfrågar lärare med en sådan inriktning. Riksrevisionens slutsats är att de beslut om lärarutbildningens dimensionering som fattas av enskilda lärosäten bara delvis beaktar arbetsmarknadens behov och att detta är en av orsakerna till att det i dag råder brist på̊ lärare med vissa inriktningar. En annan orsak är, enligt Riksrevisionen, att lärosätena inte har tillräcklig kunskap om skolornas behov och efterfrågan.”

Kusek & Rist är två världsauktoriteter när det gäller offentlig verksamhet och resultatstyrning av sådan. De skriver: ”För att få resultatbaserade system att fungera är det viktigt att man har uppnått en enighet bland de viktigaste intressenterna om vad man vill göra och varför.”

Självklart skulle en så genomgripande reform som legitimationsreformen ha beretts ordentligt som Maria Jarl säger. Man skulle ha behövt sätta sig ner, tillsammans med huvudmän och universitet, och bestämt vad man ville uppnå och sedan utifrån en analys av nuläget diskuterat hur man skulle kunna nå dit. Men nu bestämde bara staten att alla lärare skulle legitimeras och att spelreglerna skulle förändras.

I Sverige har vi haft en laissez fair modell för styrning av lärarförsörjningen. Staten har lämnat över allt ansvar till kommunerna och till organisationer och privata vinstdrivande företag och sedan hoppats att ”marknaden” ska lösa allt. Men skola är inte en marknad. Det är ett samhälleligt gemensamt åtagande där varje barn får 9 + 3 år av träning i de färdigheter och förmågor som vi anser vara viktiga för att vårt samhälle ska fungera. Och ledtiderna är långa. Om unga människor nu mot förmodan skulle komma på att de vill bli lärare tar det fem år innan de är ute i skolorna och ytterligare fem år innan de är skickliga på att undervisa. När man släpper kontrollen så börjar saker hända i systemet och det är inte förrän nu man upptäcker hur fel det har blivit. Det är som att strunta i vägunderhåll. Helt plötsligt börjar bilarna gå sönder och då blir det väldigt dyrt att reparera.

Också här behövs det en helhetssyn. Skolverket skriver nu om en nationell samling kring läraryrket. Men ärligt talat: Fan trot!

Det var två år sedan de skrev att det krävs krafttag nationellt och lokalt för att återställa likvärdigheten. Och vad har hänt med det? Vem bryr sig egentligen om vad landets skolmyndigheter säger. De kan ju inte bitas åt något håll (annat än nedåt, i Skolinspektionens fall).

De tidigare nämnda Kusek & Rist menar också att det måste vara ett och samma organ som är ansvarigt för både utvärdering, aktiviteter och resursallokering för att få ett system att fungera. I Sverige har vi plottrat bort alla dessa funktioner på olika instanser och vi har dessutom genomfört dramatiska reformer utan att ha pratat ihop oss och utan gedigna utredningar eller utvärderingar. Vi brukar internationellt skryta med vår samarbetsförmåga och konsensuskultur men den verkar ha ersatts av en ganska både klåfingrig och respektlös maktfullkomlighet ihopkopplad med en brist på ansvarstagande från staten sida.

Därför tycker jag att OECDs föreslagna institut för lärar- och skolledarkvalitet är en mycket bra idé. Det ska enligt dem vara ett litet lättrörligt institut med en kraftfull budget som kan köpa in de kvalificerade tjänster som det behöver. Dess första uppgift skulle enligt OECD vara att utifrån internationell och nationell forskning och tillsammans med alla intressenter skapa konsensus och dra upp riktlinjer för hur lärar- och skolledarförsörjning ska garanteras och för hur lärare och skolledare ska utbildas och fortbildas. Ett sådant institut skulle också kunna arbeta med en vision liknande den jag redovisade i mitt förra blogginlägg.

Det borde också ha i uppdrag att övervaka lärar- och skolledarsituationen i skolväsendet och föreslå åtgärder i de fall det är dålig matchning mellan skolsystemets behov och till exempel utbildningarna. Vi måste nu snabbt komma tillrätta med den akuta situationen men samtidigt måste vi också bygga bort möjligheten att den uppstår igen!

För att göra det måste vi:

  • Ha kraftfulla åtgärder som gör att vi får in lärare i systemet. Vi måste skicka en tydlig signal både till de ungdomar som nu går i gymnasiet men också till de som övergivit läraryrket att det är ett framtidsyrke på alla sätt. Detta genom garanterad både individuell och kollegial kompetensutveckling, förmånliga studievillkor och ett förändrat löneläge tillsammans med förändringar i arbetsvillkor. Man bör definitivt diskutera ett återinförande av undervisningsskyldigheten och skapa ett genomskinligt och transparant lönesystem.
  • Bygga dessa insatser och det nämnda institutet i samtal med berörda parter det vill säga professionerna, lärosätena och huvudmännen.
  • Statens roll i detta är att skapa förutsättningar och övervaka, men inte att detaljstyra utförandet.

Det är också min övertygelse att vi utifrån det läge vi har måste diskutera om inte ett förstatligande av det offentliga skolsystemet (inte friskolorna) är den enda vägen som är möjlig om vi tillräckligt snabbt ska få till de förändringar som behövs.

Källor:
Kusek & Rist (2004) Ten steps to a Results-Based Monitoring and Evaluation System. A Handbook for Development Practicioners. Washington DC: The World Bank.
Statskontoret (2007) Lärares utbildning och undervisning i skolan Kartläggning och analys. 2007:8. Dnr: 2006/190-5OECD

Skollagen:

2 Kap

13 § Endast den som har legitimation som lärare eller förskollärare och är behörig för viss undervisning får bedriva undervisningen.

18 § Om det inte finns någon att tillgå inom huvudmannens organisation som uppfyller kraven enligt 13 § eller om det finns något annat särskilt skäl med hänsyn till eleverna eller barnen, får en annan lärare eller förskollärare bedriva undervisningen. En sådan lärare eller förskollärare ska 1. vara lämplig att bedriva undervisningen, och 2. i så stor utsträckning som möjligt ha en utbildning som motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande. En person som avses i första stycket får bedriva undervisning under högst ett år i sänder.

19 § Om en person som avses i 18 § ska användas för att bedriva undervisning under längre tid än sex månader, ska huvudmannen först fatta beslut om detta.

3 Kap

16 § Betyg ska beslutas av den eller de lärare som bedriver undervisningen vid den tidpunkt när betyg ska sättas. Om läraren eller lärarna inte är legitimerade, ska beslutet fattas tillsammans med en lärare som är legitimerad. Kan dessa inte enas ska betyget beslutas av den legitimerade läraren under förutsättning att han eller hon är behörig att undervisa i det ämne som betyget avser. I annat fall ska betyget beslutas av rektorn. 

Kommentera

Jag har precis lagt ifrån mig Linda Darling-Hammond och Robert Rothmans bok ”Teaching in the Flat World”. Det är en bok jag varmt kan rekommendera till alla som är intresserade av skolans utveckling i stort och av läraryrket och lärarutbildning speciellt.

Med utgångspunkt i den mycket mångfacetterade situationen i USA och forskning om lärarutbildning och lärarfortbildning tittar de på tre andra system, Finland, Singapore och Ontario (Kanada). Utifrån detta ger de ett antal rekommendationer kring hur man kan tänka om man vill bygga ett bra skolsystem. Skolkommissionens finska medlem Pasi Sahlberg medverkar i boken så dess innehåll bör vara väl känt för kommissionen, men för alla andra ska jag gå igenom några av de saker som författarna lyfter och kommentera det.

Boken avslutas med en lista med vad man kan lära sig av framgångsrika system:

  • En systemisk vision
  • Stark rekrytering till och bra lärarutbildning
  • Attraktiva arbetsförhållanden för lärare
  • Kontinuerligt stöd för lärande
  • Likvärdig resursfördelning (dvs att de som behöver mer får det)
  • Proaktiv utveckling av nya ledare.

Hur skulle man kunna tänka kring detta?

1. Vi behöver en vision för svensk skola. Egentligen har vi en väldigt fin sådan i skollag och läroplaner. Men i verkligheten har det vittrat sönder på grund av politiska beslut som gett effekter i annan riktning. Här har skolkommissionen en stor uppgift att samla ihop (i alla fall det offentliga) skolsystemet.

2. När det gäller lärarutbildning menar de att det finns ett antal arbetssätt som verkar känneteckna bra lärarutbildningar. De fyra första är (mina översättningar/tolkningar):

  • En tydlig och sammanhängande vision som återfinns både i det arbete som sker på institutioner och under praktikperioder.
  • Tyngdpunkten ligger på ämnesdidaktik (på hur man undervisar i specifika ämnen)
  • Kopplar ihop teori och praktik genom att hjälpa studenterna att lära sig specifika metoder och arbetssätt som de kan pröva när de är ute i praktiken.
  • Tar noggrant hand om studentens undervisningserfarenheter genom att välja ut bra mentorer och strukturera praktiken så att de lär sig effektiva undervisningsmetoder.

Här har vi en hel del att lära, fundera över och göra. Det är också därför jag tycker att rekommendationerna i OECDs rapport är bra och viktiga. Vi behöver nog samla ihop utbildningarna och ha ett institut där också professionerna är representerade som leder det arbetet.

3. Attraktiva arbetsförhållanden för lärare. Med den situation som är krävs ganska kraftfulla insatser för att skicka en tydlig signal både till de som är lärare och till svenska ungdomar om att läraryrket är ett framtidsyrke. En ihopsamlad lärarutbildning skulle kunna vara en del i ett sådant arbete men sedan krävs det att man skapar ett systematiskt arbete kring lärares löneförhållanden, karriärsystem, arbetstider, fortbildning och möjligheter till kollegialt samarbete kring undervisning. För att göra det krävs en nationell samling där staten blir en tydlig part i förhandlingar om både löner och arbetstider tillsammans med de fackliga organisationerna och huvudmännen (men det är klart i Sverige har ju än så länge inte ens lärarna kunnat enas…).

4. När det gäller det kontinuerliga stödet för lärande, med vilket författarna menar hur lärare och skolor kontinuerligt ska kunna förbättra sig, har vi i Sverige en hel del bra saker på gång men det behöver utvecklas, systematiseras och regleras. Genom matematik- och läslyft har det lagts en grund för ett kollegialt lärande som skulle kunna bli en permanent och obligatorisk del av varje lärares arbete.

5. Likvärdig resursfördelning är en förutsättning för ett skolsystem i ett demokratiskt samhälle. Det är här som det svenska skolsystemet helt har ”förlorat sin själ” för att parafrasera vad OECDs utbildningschef Andreas Schleicher sade när han presenterade OECDs rapport. Det kan inte ske utan en rejäl översyn av hur skola finansieras i Sverige. Detta gäller både att se till att alla skolor får de resurser som de behöver men också att man inte ska bedriva skola på löpande räkning baserat på det momentana antalet elever i varje stund. Både friskolor och kommunala rektorer måste ha ett trögrörligare system att arbeta inom.

6. Proaktiv utveckling av nya ledare. I Sverige gick vi från att en rektor skulle vara utbildad lärare med flera års lärarerfarenhet inom det stadium de skulle vara rektor för, till att vem som helst, oavsett utbildning eller erfarenhet, kunde bli rektor för vad som helst. Aningslösheten i detta är skrämmande. Nu har man gjort en del för att säkerställa att alla rektorer har en utbildning men det krävs mycket mer för att skapa ett bra ledarskap för skolor. Och rektorers arbetsvillkor måste ses över. Den statistik som finns över omsättning och stress är inte värdigt ett civiliserat land.

Det som kännetecknar alla de tre system som beskrivs i boken är att de tar väl hand om sina lärare. Man skriver om respekt för professionen. Sverige är ett litet land. Det borde inte vara så svårt.

Men det kommer att kräva ett gemensamt arbete. Ärligt talat: Vi kan inte dela upp det här på 290 kommuner. Vi kanske kan låta friskolorna göra sitt men vi måste i grunden ha ett offentligt skolsystem som fungerar. Listan över kännetecknen för Singapores skolsystem skulle kanske kunna vara en grund för en svensk vision:

  • Djup respekt för professionen från landets regering och i hela samhället
  • Stark utbildning för både lärare och rektorer kring de gemensamma målen
  • Systematisk handledning av nya lärare av tränade äldre lärare
  • Kontinuerlig utveckling av kunskaper och förmågor genom omfattande statligt bekostad fortbildning och karriärmöjligheter som gör att man kan växa och dela med sig av sina kunskaper
  • Mycket avsatt tid för lärare att samarbeta och lära sig tillsammans genom lesson study, aktionsforskning och andra typer av reflektion över det gemensamma arbetet.
Kommentera

Igår kom slutligen OECD-rapporten som vi väntat på med både förväntan och oro. Jag tror faktiskt att den kommer vara en viktig utgångspunkt för debatten och framförallt för skolkommissionens arbete framöver. Jag är också oerhört glad över att det finns en sådan kommission så att inte rapporten nu bara slits sönder av olika särintressen. Nu har den en adress och förhoppningsvis duktiga människor där som kan använda den klokt.

Jag skrev en snabb reaktion på rapporten för Dagens Samhälle där jag skrev att jag tycker den delen av rapporten som handlar om läraryrket både är den bästa och den mest balanserade delen av rapporten.

Jag skrev i det inlägget att jag stödjer tanken på ett nationellt Institut för lärar- och skolledarkvalitet. Ett institut som enligt OECD skulle få som första uppgift att se över lärarutbildningarna. Rapporten förordar också att lärarutbildningarna koncentreras till färre orter. Jag tycker det här är väldigt bra förslag.

Men jag har förstått både från till exempel Anna Ekström, som är generaldirektör för Skolverket och ordförande i Skolkommissionen, att hon inte tycker några nya myndigheter är en bra idé, och av reaktioner på Twitter förstår jag att allt prat om styrning av lärarutbildningarna är en het potatis inom dessa.

Jag kan förstå båda invändningarna. Men jag tycker fortfarande att det är en bra idé.

Lärarutbildningarna har varit svensk skolas enfant terrible under en lång tid. Politiker har försökt styra den och lärosäten försökt akademisera den. Lärare har varit missnöjda, kvaliteten har varit ojämn och akademin har behandlat den på olika sätt. Men i allt detta har man inte riktigt gått till kärnan med vad vi egentligen har dem till.

Man har försökt akademisera dem genom att forskningsanknyta men knöt dem då till forskning som inte var relevant för de blivande lärarna. Man har från staten försökt styra den åt olika håll men alltid på armlängds håll och med redskap som gjorde att den akademiska professionen visserligen tvingades till lydnad men inte särskilt villigt.

Man monterade ner all praktisk undervisning och all metodik så långt man kunde. Man hade som idé att de nya lärarna själva skulle skapa sin läraridentitet och några praktiska undervisningsmetoder skulle de inte lära sig och deras uppgift var att gå ut från de progressiva lärosätena och revolutionera en förstockad gammaldags skola.

I allt detta finns stor misstänksamhet från lärare mot lärarutbildningarna och från politikerna mot desamma och från lärarutbildningarna mot politikerna. Jag ställde för några veckor sedan en fråga till sådana som nu gick lärarutbildningarna och den bild jag fick var faktiskt inte så rolig. Det var lite av en Pandoras ask.

I alla dessa reformer och i allt detta, är det som om vi tappat bort det centrala – nämligen att lärarutbildningen är en professionsutbildning och i en sådan borde både avnämare, skolledare och lärare spela en viktig roll. Både när det gäller vad man behöver lära sig och hur och varför. Detta kan man göra utan att göra avkall på akademisk frihet i de delar där det är relevant och framförallt kan man bygga mer på forskning. En lärarutbildning bör inte byggas upp med forskningsanknytning, utan på forskning om bra lärarutbildningar.

Anledningen till att jag tycker att ett institut vore en bra idé är att det skulle vara en möjlighet att börja om från början och den här gången få med professionernas verklighet i ekvationen.

Man skulle också genom en koncentration till färre orter kunna skapa mycket kraftfulla utbildningar och säkerställa kompetens hos alla de som arbetar inom dem. Tillsammans med utökade övningsskolor skulle vi kunna skapa en fungerande professionsutbildning i kontakt med skolväsendet som dels skulle öka statusen för utbildningarna men också, år efter år, kunna leverera lärare av hög kvalitet till skolsystemet.

Lärare som har lärt sig på de teoretiska fundamenta, men också fått reflektera mycket tillsammans med sina studiekamrater över sin egen praktik under bra handledning. Lärare som fått lära sig hur man sedan under hela sitt yrkesliv ska arbeta med kollegialt lärande för att aldrig sluta utvecklas.

Institutet skulle också kunna vara en verksamhet som kontinuerligt utvecklar och utvärderar lärarutbildningen så att den ständigt fyller sitt syfte i ett föränderligt samhälle.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm