Jag brukar envisas med att jag bara har ett riktigt bra skäl för att lärarna i den svenska skolan borde vara statligt anställda. Men också att det är ett skäl som gör det oundvikligt. Idag har vi alldeles för få behöriga lärare i skolan. I jämförelse med våra nordiska grannar är vi i strykklass.

Jag tror helt enkelt inte att 290 kommuner och tusentals fristående huvudmän kommer ta sitt ansvar för den situationen. Det är staten som måste ta ansvar för skolan och när läraryrket kommit på glid är det staten som måste ingripa. Och centralt för en sådan statlig reglering av lärartjänsterna är lönen.

OECD har kommit ut med en rapport om skolan där de också går igenom hur lärare är anställda och hur deras löner sätts.

Bilden i studien är densamma som 2012 när jag senast läste en likadan uppställning. Sverige avviker helt med totalt decentraliserad, individuell och icke nationellt uppstyrd lönesättning för lärare.

Följande tabell har jag satt samman utifrån OECDs redovisning (jag vill reservera mig för att jag kan ha missuppfattat någon redovisning, system är inte helt jämförbara):

Men det vi kan se är att alla länder utom Sverige har någon form av ordning i sina lönesystem för lärare. I de allra flesta länder är tjänsteår en av de viktigaste kriterierna för löneutveckling, men man kombinerar det ofta med någon form av trappa där man måste på något sätt bevisa att man är värdig en löneökning. Detta genom någon form av ackreditering eller genom att gå kurser, till exempel.

I Sverige är man som lärare helt i händerna på lönesättande chef. I alla andra länder är man en del av en profession. Jag skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet om att lärarnas profession måste återupprättas. I den pekade jag på den syn man i 1946 års skolkommission hade på läraryrket och avslutade med:

”I sveket från statens sida finns lönesystemet med”

Om man ska sammanfatta 1990-talets reformer ur lärarnas synvinkel är det väl att allt det som kommissionen 1948 betonar är just det som har gått förlorat: statusen har försvunnit, friheten likaså. Arbetstiderna har försämrats, löner sätts i tävling med kollegor och har sjunkit i förhållande till andra grupper; man får inte köpa in läromedel och ibland jobba i direkt olämpliga lokaler.

Ansvarig är inte längre staten utan en tusen­hövdad hydra av huvudmän. Man har blivit en leverantör av administrativa data och lämpliga betyg, i stället för den pelare i samhället som man faktiskt både är och upplever sig vara.

Lärarkåren har i någon mening blivit lurad och förrådd av staten. Är det något en ny regering bör fundera över är det hur man ska kunna återge lärarnas deras profession. För det är på dem lärandet i alla klassrum i Sverige beror.

I detta svek från statens sida finns definitivt lönesystemet med som en del. Det är dags för staten att betala tillbaka denna skuld till lärarna genom att återställa lärarprofessionen. Och då är lönemodellen och arbetstider centralt.

Kommentera

Jag skriver detta i demokratins vagga. Jag sitter ett par stenkast från Akropolis i Aten. Igår kunde jag betrakta klippan med det fantastiska templet i månsken och höra Atenas uggla; minervaugglan, ropa i natten.

Men det går det inte att lösgöra sig från tankarna på despoten i Moskva som tänkt köra över ett demokratiskt grannland med stridsvagnar och bomba sönder deras städer. Varför gör han det? För att de inte vill vara som han, för att de inte lyder hans minsta vink?

Demokratin är inte självklar och vi verkar vara tillbaka i ett läge där den måste försvaras med vapenmakt. Likheterna mellan Hitler 1939 och Putin 2022 är skrämmande. Och vi som trodde att vi nu när pandemin börjar ebba ut skulle få frihet och gemenskap över gränser. Tji fick vi.

Men samtidigt måste livet gå på och så också skolan och dess reformer. Regeringen kommer i juni lägga fram en rad propositioner som kommer att bli en prövosten för riksdagen (en prövosten är en sten med vilken man kan kontrollera äkthet i tex guld). Jag tycker att lärare ska se hur partier väljer att rösta då. Och jag tycker man sedan ska tänka till i höst om på vilket parti man vill lägga sin röst.

”Vrid tillbaka felen som begåtts”

Det är trettio år sedan kommunalisering och friskolereformen klubbades i starkt oeniga riksdagar. Två ogenomtänkta och illa genomförda reformer där problemen var uppenbara från start. Det är dags att vi börjar vrida tillbaka lite av de fel som begått.

Den första prövostenen är att se till att kommunala skolor får en möjlighet att konkurrera på lika villkor genom att kommunerna får göra avdrag för sina skolplikts- och andra liknande kostnader innan de beräknar friskolornas skolpeng. Detta var meningen från början men schackrades bort av en socialdemokratisk regering i kohandel med Centerpartiet. Om man säger nej till det så vill man gynna friskolor på bekostnad av kommunala skolor. Det kan ingen lärare ställa sig bakom menar jag. Oavsett om man själv jobbar på en kommunal eller en privat skola. Skola är till för alla barn och då ska alla barn ha tillgång till samma resurser.

Den andra prövostenen är naturligtvis att ersätta det djupt orättvisa systemet med köer till friskolor med ett generellt skolvalssystem med rättvisa urvalsgrunder när platserna fördelas. Det finns bara ett enda skäl till varför man skulle vilja behålla köer, och det är att man i första hand värnar om friskolors möjlighet att välja elever så att de lättare kan gå med vinst. Av alla andra skäl är det bättre med det system som kommer föreslås i propositionen. Detta är något en i princip enig forskarvärld, till exempel, står bakom.

Det här är två av förslagen som är på väg och det finns fler och jag kommer ha anledning att återkomma. Just nu konstaterar jag bara att båda dessa har passerat lagrådet. Det verkar vara välskrivna propositioner med andra ord. Inget av förslagen påverkar skolmarknaden på något väsentlig sätt. Möjligen kan de minska möjligheterna till oskäliga vinster men det är väl inget problem som jag ser det. Men var så säker på att man inom privatskolelobbyn nu kommer att försöka påverka.

”Det är klokt att ge utredningen mer tid”

Sedan har en annan sak väckt debatt och det är förstatligandeutredningens förnyade uppdrag. Svek säger vissa. Jag skulle säga att det är klokt. Utredningsuppdraget var bundet av januariöverenskommelsens hastigt formulerade krav. Krav som Nyamko Sabuni har sagt i vissa fall ställdes bara för att göra Socialdemokraterna obekväma. Nu är inte regeringen bunden av överenskommelsen och då tycker jag att det är klokt både att ge utredningen mer tid, och också ett friare uppdrag.

Inte minst tror jag att det är viktigt att förstatligandeutredningen få tid på sig både att ta del av och inkorporera både vad Ann-Marie Pålsson kommit fram till om aktiebolagen, och vad Riksrevisionen kommer att säga om skolpengen som konstruktion för att finansiera skolor på.

Jag noterar att Skolinspektionen nu stänger tre skolor med 1 200 elever. Det är 1 200 barn och unga som nu kommunen måste ta hand om. Det är 1 200 barn och unga vars skolvardag helt plötsligt förändras. 1 200 barn och unga som ska vänja sig vid nya vägar till skolan, nya lärare och nya klasskamrater. Varför? För att vi i Sverige tycker att rätten att starta skola är viktigare än att varje barn får en bra och trygg skolgång.

Detta är en av de grundläggande anledningarna till att skola inte ska vara en marknad. Skolan är samhällets åtagande för barn och unga och investering i vår gemensamma framtid. Då ska inte enskilda barn och unga komma i kläm eftersom vi leker att detta är en marknad!

Kommentera

Dagarna är oändliga och juni-natten ”blir inte av”, för att låna Harry Martinssons ord. Det kanske är dags för en kort sommarbetraktelse detta pandemins år 2021.

Jag ska inte stanna vid pandemin utan bara kort nämna att jag är full av beundran för allt det arbete som lagts ner i skolan det här året. Detta trots vad jag ser som försumlig och icke tillfredsställande hantering från olika myndigheter. Det är som lärare numera helt betraktas som försumliga i systemet. Lite ”collateral damage” (indirekta skador, fri övers) bland dem är inte så viktigt.

Medan det ju faktiskt är så att skolsystemet står och faller med våra lärare. Något som redan Fridtjuv Berg skrev 1883. Om vi bara får rätt ungdomar att välja läraryrket så har vi kommit långt på vägen menade han. Och det är en sanning som står sig.

  • Infantilisera inte läraryrket!

När jag är inne på det så slås jag av hur lärare allt mer ses som lydiga robotar och allt mindre som autonoma professionsutövare. Ett i raden av symtom på det är Skolinspektionens rapport om läromedel.

Jag tycker att det är ett fall framåt att man bryr sig om läromedel. Men det finns en underton i rapporten som, om man inte är försiktig, leder till en infantilisering av lärarkåren.

Att rektor har det övergripande ansvaret på en skola är en självklarhet. Men en lika stor självklarhet är att det är lärarna som individer och kollegium som är utbildade till och arbetar med undervisning inklusive att avgöra vilka arbetsredskap de vill använda. Men denna förminskande inställning till läraryrket går igen i så mycket – från detaljerade betygsmatriser till det fokus på nationella prov som kontrollinstans för lärares påstått försumliga arbete som uppstått.

  • Gör något åt grundproblemen istället!

Det vi borde diskutera är hur läraryrket på allvar kan återställas. En av grundbultarna i det diskuteras väldigt sällan. Och det är en dimension som hör intimt ihop med synen på läraren.

Betygsättning är myndighetsutövning som alla lärare vet. Men betraktas lärare som tjänstemän i det offentliga? En grundläggande fråga – som aldrig utretts i Sverige – är om en sådan myndighetsutövning egentligen kan genomföras inom aktiebolag. Det här låter kanske tekniskt men det är oerhört viktigt. Det är något som utredaren mm Per Molander lyfte på ett seminarium för någon vecka sedan på ABF i Stockholm.

Han fick under seminariet understöd i problemen kring att driva skolor som aktiebolag av Ann-Marie Pålsson, som ju fått i uppdrag av LR att utreda hur aktiebolagsformen skulle kunna tas bort som driftsform i skolan. Hon menar att det finns fler grundläggande krockar mellan aktiebolagslagen och de lagar som offentlig verksamhet lyder under.

En av de viktiga observationerna här är att frågan aldrig har blivit utredd! Vi har ett skolsystem där viktiga lagar som demokratin verkar inom kanske satts ur spel utan att man har brytt sig om att ta reda på om så är fallet.

  • Begränsa etableringsfriheten!

När vi ändå är inne på det spåret: Almega gick i DN-debatt ut och menade att det faktum att skolvalet är uppskattat i utsatta områden är ett bevis för att det är bra med skolval och friskolor. Men det är faktiskt inte så man avgör om ett skolsystem är bra. Några dagar senare kommer också Skolinspektionens beslut (Dnr SI 2019:7842) där ännu en skola stängs på grund av både ekonomiska oegentligheter och koppling till terrorism.

Hur kan vi ha ett skolsystem där också barn, inte minst i utsatta områden, blir ”collateral damage”? Företrädarna för dagens system brukar hävda att de stängda skolorna visar att systemet fungerar. Nej det gör det inte. Det visar att barn far illa! Skolstängningar har kraftfulla negativa effekter på de elever de drabbar.

I Skolinspektionens beslut står:

”Av Säkerhetspolisens uppgifter framgår vidare att nuvarande styrelse direkt eller indirekt har kontakt med personer som är under uppföljning av Säkerhetspolisen utifrån att de anses bidra till tillväxten av den våldsbejakande islamistiska miljön i Örebro. Det är allvarliga uppgifter.”

”Av utredningen i ärendet framgår att det finns en fordran på ett aktiebolag uppgående till ett för Stiftelsen mycket betydande belopp. Aktiebolaget tillhör den s.k. förbjudna kretsen enligt stiftelselagen och Skolinspektionen bedömer att det kan röra sig om ett otillåtet penninglån. Lånet står även i strid med Stiftelsens ändamål som är att bedriva skolverksamhet.”

Vi behöver alltså konstatera att svensk myndighetsutövning och ansvar för barns skolgång och fostran under en, enligt Skolinspektionen, tid bedrevs av ekonomiska brottslingar och terrorister. Hur kan det ens vara möjligt?

Skolinspektionen skriver om deras prövningar att:

”I förarbetena till lagstiftningen om ägar- och ledningsprövning uttrycks att syftet med lagstiftningen är att förhindra oseriösa aktörer att verka inom välfärdssektorn, vilket är viktigt för samhällets förtroende för sektorn.”

Eh – nej. Men det är så friskolesektorn ser det – att det handlar om förtroendet för dem. Men det samhället borde bry sig om är barnen som drabbas. Jag kan bara instämma i Expressens Anna Dahlgrens kommentar: ”Hur många skandaler tål den svenska skolmarknaden? Borgerligheten måste sluta vara så ideologiskt förblindad och ta sitt ansvar att rensa upp bland avarterna.”

  • Till slut:

Skola är långt ifrån elände och mörker. Det är tvärtom. Hur systemet än är riggat går sammanlagt miljoner barn, ungdomar och vuxna till sina arbetsplatser i skolan och det som sker där är fullt av engagemang, av lust och upptäckarglädje. Det finns en inbyggd motor i skolan. Det är helt enkelt roligt att ses, roligt att lära sig och inte minst roligt att undervisa. Mötet med eleverna är det som motiverar och som driver. Nu hoppas vi få tillbaka de mötena överallt när pandemin klingar av.

Om du vill ha lite motivation kring arbete med elever så finns det tre filmer på den här kanalen på Youtube. De är skapade av ett EU-projekt ”European Tool kit for Schools”. En av filmerna är från Malmaskolan i Kolsva!

Glad sommar!

Kommentera

Jag har vid ett par tillfällen tidigare tagit upp den snedvridning av debatten som sker på grund av olika lobbyorganisationers arbete inom den svenska skolan (se till exempel detta). Jag tycker man måste skilja mellan de som agerar utifrån en politisk övertygelse och de som faktiskt är drivna av ett intresse att tjäna pengar.

Det senare – att påverka för att tjäna pengar – var något som inte fanns i det svenska skolsystemet före 1992. Innan dess fördes debatten om skolan av dem som ville barn eller samhället väl; av människor med olika ideologiska övertygelser. Men i en stigande grad har skola blivit en marknad där det finns stora pengar att hämta och då har det tillkommit en annan typ av aktörer – de som vill påverka för att de vill tjäna pengar.

Problemet är att vårt demokratiska system inte riktigt är byggt för det. För det som händer är att de som tjänar pengar har mer pengar att spendera på påverkansarbete. Det blir en obalans i systemet. Att så här är fallet är väl känt och också väl beforskat, till exempel av forskargrupper både från Uppsala och Göteborg i Sverige, och det finns också en stor mängd internationell forskning om fenomenet.

Och vi är påfallande naiva gentemot det i Sverige (och annorstädes). De som driver sådant påverkansarbete idag använder sig av alla kanaler de kan. Man uppvaktar politiker direkt och ger dem inte bara sin bild av saken utan också färdiga förslag att driva.

Men ett av de mest försåtliga sätten är att klä sin argumentation i lånta forskarkläder. Att detta är effektivt visste redan de stora tobaksbolagen i USA som på 1960-talet finansierade ”forskning” om cancer som skulle visa att rökning var ofarligt.

Den här typen av påverkan bygger på en metodologi som alltså har gamla rötter. Den var också en viktig del av den strategi som låg till grund för bildandet av organisationen Svenskt näringsliv i Sverige, något jag går igenom i min bok ”Korruption i Sverige”. Jag ska här inte upprepa det men låt mig bara säga att ett led i den strategin (som importerades från USA) var just bildandet av olika tankesmedjor och ”forsknings”-institut. Dessa skulle servera svenska medier och politiker med lämpliga rapporter.

Detta har fortgått och är i dag en högst reell del av det svenska offentliga livet och vi behöver ständigt uppmärksamma det.

Det var därför väldigt viktigt när Johan Enfeldt i dagarna på sin hemsida lade upp information om hur Institutet för Näringslivsforskning betett sig på detta bedrägliga sätt i debatten.

Institutet är finansierat av näringslivet, men ska enligt egen uppgift agera oberoende. Man ska inte enligt deras egen hemsida kunna beställa forskning av dem och forskarna ska alltid agera oberoende. Men som Jenny-Maria Nilsson visat gällde det inte till exempel en aktuell rapport. Man kunde se på Svenskt näringslivs hemsida att det var just vad de hade gjort, de hade beställt en rapport.

När Johan Enfeldt gräver vidare i det här verkar det som om IFN far med kluven tunga. Det går att beställa rapporter ifrån dem. Rapporter som de då kallar ”Policy papers”. Dessa är alltså inte forskningsrapporter, utan rapporter skrivna av människor som kanhända är forskare, men utan att de genomgår sådan kvalitetsgranskning som forskning genomgår.

Men har allt det här någon betydelse? Ja, det har det. I det här fallet handlar det om att näringslivet beställer en rapport av personer som kallar sig forskare för att påverka den politiska debatten kring Björn Åstrands utredning som är tänkt att öka likvärdigheten i den svenska skolan. Följ gärna debatten via Johan Enfeldts hemsida så kan ni se vad det är man försöker göra. Man försöker freda friskolors möjlighet att tjäna pengar i systemet genom att misstänkliggöra utredningsresultat och förslag.

I sak svarar Björn Åstrand och utredningen fullständigt tillintetgörande. Men det spelar ingen roll. Skadan är redan skedd och de politiker som vill gå i den riktningen har fått argument från ”forskning”. På samma sätt som Tobias Krantz som satt i Skolkommissionen läckte innehållet i den så att det kunde startas ett mediedrev innan kommissionens betänkande ens var offentliggjort. Tobias Krantz verkar ju också för övrigt för sin lojalitet belönats med en styrelsepost i Kunskapsskolan.

Här skulle jag vilja lägga in en avslutande kommentar. Jag väntar fortfarande på att näringslivet med stort N ska tröttna på det här sättet att föra kampanjer på. Jag väntar fortfarande på att alla seriösa industrialister och näringsidkare i det här samhället ska se att det för näringslivet är VIKTIGARE MED EN BRA SKOLA FÖR ALLA, än det är med aktievinster i några börsnoterade riskkapitalistägda skolbolag.

För näringslivet i stort är det avgörande att vi har ett skolsystem som fungerar. Men det verkar som om de, liksom alla de borgerliga partierna, ha sprungit bort sig i neoliberalismens sirenrop om valfrihet som lösning på alla problem i tillvaron.

Sveriges skolelever är värda bättre.

Kommentera

Idag lämnade regeringens utredare Björn Åstrand över sin utredning om hur svenska skolan ska kunna bli mer likvärdig igen. Den föreslår saker som egentligen borde vara självklara och som fack och andra har hävdat länge.

Utredningen föreslår för det första ett gemensamt skolval där man samtidigt är garanterad plats på den närmaste kommunala skolan om man inte vill göra ett aktivt val. För att fördela platser menar man att huvudmän ska kunna välja mellan olika förtursregler, men att just kötid slopas som möjlig urvalsgrund.

Vidare föreslår utredningen något som var en självklarhet när man först började prata om skolpeng i Sverige, nämligen att det allmänna (= kommunerna) måste försäkras om att det får täckning för de merkostnader som det innebär att man har det yttersta ansvaret för skolplikten.

För det fjärde utvecklar man det problematiska statsbidragssystemet med ett sektorsbidrag som huvudmännen kan söka utifrån en plan om skolutveckling.

Och det sista förslaget handlar om att Skolverket ska ha en tydlig regional närvaro.

Inget av de här förslagen är nya. De har på olika sätt framförts av många utredningar och inte minst skolans alla fackliga organisationer. De är en självklar miniminivå för att vi ska börja komma åt några av de problem som den ideologiserade decentraliseringen och marknadifieringen av svensk skola skapat. Det är också förslag som det borde vara lätt för de flesta partier att sluta upp kring, eftersom de heller inte rör vid tex friskolors vara eller inte vara.

Det kommer naturligtvis att finnas tyckare som menar att kötid är det viktigaste inslaget i svensk skola, eller att det offentliga inte har ett speciellt ansvar för helheten (de senare har ju en allt tuffare tid ju mer pågående epidemi visar betydelsen av central planering av samhällscentrala institutioner), men dessa borde inte nu få sätta tonen i debatten. Det är dags för mer förnuft, helt enkelt.

Jag vill betona igen att dessa förslag har starkt stöd i vad såväl lärarfack som skolledarförbund har för hållning i frågorna, det vill säga hos de som faktiskt jobbar i den här verkligheten. Det är också viktigt att detta är i linje med såväl Skolkommissionen, Leif Lewins kommunaliseringsutredning och de bedömningar som OECD gång på gång har försökt hjälpa oss med.

Låt oss fatta dessa beslut så vi kan börja ha lite ordning och reda i skolan.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm