Annons

Börjar det självklara bli uppenbart?

På ett sätt känns det sorgligt att gång på gång behöva skriva det självklara, det som alla betraktare utifrån ser och det som vi borde åtgärdat för länge sedan. Å andra sidan är det ju så att det uppenbara till slut blir synligt för alla. Detta var min första tanke när jag såg Svenskt Näringslivs senaste inlägg i skoldebatten. Under lång tid har de bara förespråkat ett helt skolföretagarvänligt perspektiv. Det vill säga de har verkat som en lobbygrupp för ett väldigt snävt ekonomiskt intresse. I sin senaste rapport tar de ett mer övergripande perspektiv och de sällar sig då till den överväldigande majoritet som nu ser en statlig finansiering av skolan som ett självklart nästa steg för den svenska skolan.

Att man fortfarande från näringslivets sida inte kan se att skolval i sig är problematiskt är intressant. Jag undrar om det är representativt för näringslivet egentligen. Vem, utom vissa skolföretagare, vinner på att skolan inte förmår ta hand om alla begåvningar i ett allt mer segregerat system? (Se gärna min och German Benders rapport om segregation på högstadiet). Inte minst eftersom till exempel OECD allt tydligare uttrycker en tvekan över skolval i offentliga skolsystem. I deras senaste ”Pisa in Focus” är de nu tydliga med vad de ser vara effekten av skolval. De skriver: ”Länder där urvalsprincipen närhet till bostad tenderar att ha skolor med mer liknande socioekonomiska profiler. Däremot tenderar missgynnade studenter att vara samlade i ett begränsat antal skolor i länder där detta inte sker”. Det vill säga de ser effekter av boendesegregation där man har bara närhetsprincip, men en stark negativ segregation (bortval) där det finns skolval. Man avslutar med ”Utan lämpliga bestämmelser kan skolvalsprogram leda till större socioekonomisk segregering mellan skolor om bara rika familjer utnyttjar det större antalet tillgängliga alternativ och om översökta skolor kan ”skumma av” de med de högsta prestationerna. Att ge fler alternativ till föräldrar är kanske inte tillräckligt för att minska social segregation över skolor. Att balansera skolans val och eget kapital kräver att skolvalet regleras så att skolor konkurrerar om kvalitet snarare än på selektivitet.” Det vill säga samma tydliga besked som OECD gav till Sverige både 1992 och 2015: För att skolval inte ska fungera segregerande måste det regleras. Och när det förs fram i Sverige så ropar friskolelobbyn ”– de vill göra skolvalet till lotteri”. När det de facto är det motsatta. Vi vill göra skolan mindre till ett lotteri, och mer till en grund för en meritokrati.

Svenskt Näringsliv vill också ha central rättning av nationella prov och reglering av betygsättning i förhållande till resultaten på dessa. Jag är tveksam till om en dålig medicin är en bra metod att komma tillrätta med en felaktig diagnos. Vad menar jag? Allt för hård styrning av betyg efter resultat på prov (vars kvalitet kan ifrågasättas) kan vara ett verkligt blindspår. Betyg satta av oberoende skickliga lärare är en viktig och oersättlig grund för bedömning av prestationer och inlärning. Behovet av kontroll finns på grund av den marknad skolan blivit i Sverige. Det är sjukdomen som borde åtgärdas. En tydlig illustration finns i Göteborg där en förälder gjorde en analys och lade upp på Facebook:

Dvs problemet är marknaden. Medicinen är att ta bort de korrumperande elementen: allt för kraftfull skolpeng/skolvalsmekanism och vinstintresset. Då blir den dåliga medicinen onödig och vi kan återgå till att arbeta professionellt i skolan med de här frågorna. Svenskt Näringsliv måste sluta bete sig som försvarare av detta och se till sina företagares verkliga intresse i ett skolsystem vilket är bra utbildning till alla svenska barn och ungdomar.

I USA som inte i någon delstat har ett så brutalt marknadssystem som Sverige, finns en stark och levande diskussion kring de friskolor, charter schools, som där är relativt vanliga (beroende på delstater och skoldistrikt. USA är inte ett skolsystem utan 15 000…). Dessa liknar mer en form av entreprenadskolor, dvs de verkar ofta under någon form av begränsande, upphandlingsliknande kontrakt. Där har man till exempel identifierat följande problem med Charterskolor:

1. Charterskolor skapar ekonomisk press på det offentliga skolsystemet. Detta eftersom pengar läcker ut ur detta på grundval av skolpengsmodeller. Man kan inte skära ner i lokal- och personalkostnader per elev.
2. Charterskolor förstärker segregationen.
3. På grund av positivt urval till charterskolor stigmatiseras offentliga skolor som dåliga.
4. Charterskolor utnyttjas för att på olika oetiska sätt tjäna pengar.
5. Det verkar som friskolor inte ger bättre resultat.
6. Skolpengssystem finansierar religiös och social segregation.
7. De som är för charterskolor tar de pengarna från det offentliga systemet istället för att tillföra pengar.
8. Idén om charterskolor bryter ner tanken på skola som en gemensam nytta.
9. Diskussionerna om detta tar fokus bort från de viktiga frågorna och problemen i skolsystemet.

Vi känner igen alla de här punkterna från vad som hänt i Sverige. Bara att det skett i större skala här. Varför har vi inte en intelligent debatt om detta? Hur kan det komma sig att detta inte är en viktig diskussionspunkt för svenska borgerliga partier? För de som har de åsikter jag redogjort för från OECDs sida eller i den amerikanska debatten är inte socialister. Detta är main stream-tankar i de flesta länder i världen. De flesta länder tycker man ska bygga ett skolsystem på en förnuftig och rationell bas, och som en del av ett samhällsbygge i första hand.

Precis som OECDs analytiker 1992 påpekade gjorde vi så en gång i Sverige. Se gärna mina två blogginlägg om detta här och här. Istället valde Sverige att på ideologisk bas förändra ett av världens bästa skolsystem. Och det utan en plan och utan något egentligt mål. En av de som då mottog den försvunna rapporten var Beatrice Ask. Om ingen annan vill svara på hur det kom sig att man struntade i OECDs varningar, och dessutom inte diarieförde rapporten, så är hon fortfarande aktiv politiker och bör göra det.

Reagera på inlägget:

Inkludering la grunden för mirakelskolan

Den svenska skoldebatten har den senaste tiden låtit som en parodi på en klassisk överklassdiskussion. Den om hur man ska kuva den stökiga underklassen.

Det ska göras genom tystnad (= studiero) och lydnad (= ordningsbetyg), genom disciplin och endimensionell katederundervisning.

Det barn ska lära sig verkar vara att lyda, vara tysta, sitta still – om man hårdrar vissa debattörers inlägg. Man verkar se framför sig barn i raka rader, tystnad och individuell flit. Och detta ska på något sätt rädda arbetarklassen från sig själv, men kanske mest överklassen från stök underifrån. Själva har de valt skolor med olika spännande profiler för sina självklart mer begåvade barn.

Alla som följt mina inlägg och böcker i skoldebatten vet att jag är starkt kritisk mot den progressivism som präglat svensk skola. Men när man slinter från att belysa vikten av lärarledd undervisning till disciplin, från systemproblemen i världens mest marknadsorienterade skolsystem, till att man ska skära ner på musik, bild och slöjd för barn, känner jag ett starkt obehag.

Och ovanpå det har vi den pinsamma skrivningen i Januariöverenskommelsen om att ”inkluderingstanken har gått för långt”. Hur tänker man då? Inkludering är centralt för en demokratisk skola. Jag får skämmas bland de europeiska kollegor jag träffar. Vilka är det som inte ska vara med de andra och varför?

Är ni som står för dessa åsikter säkra på att ni har rätt?

Ett klassrum i skolan Escola Joaquim Ruyra, där femåringarna diskuterar konst. Foto: Per Kornhall

Jag ställer frågan eftersom jag idag i ett klassrum såg femåringar diskutera en målning av Van Gogh. Detta i ett klassrum som hade namnet ”Sonya Delaunay” (googla om du inte vet vem hon var!).

Skolan, Escola Joaquim Ruyra, ligger i Barcelona, i vad som enligt uppgift är det mest tätbefolkade bostadsområdet i Europa. Det talas 200 språk där, människor bor där legalt och illegalt, ibland flera familjer tillsammans i små, små lägenheter. Skolans elevsammansättning skiftar snabbt eftersom människor flyttar in och ut ur området. Ibland för att polisen vräker de som bor där olagligt.

Skolan överträffar ändå de flesta skolor i Spanien i resultat. Detta utan extra ekonomiska resurser (förutom resurser till en timme mer undervisning i veckan). De menar själva att de kommit dit de är genom två saker: De har använt vetenskap, och – de ger aldrig upp.

Vad gör de då? De fokuserar på inkludering och demokrati, på gemenskap och kommunikation. De har inga särlösningar. De tillämpar inkludering. Detta eftersom de vill att deras barn ska integreras i samhället, istället för att lära sig utanförskap.

Istället för särlösningar arbetar man med medvetna gruppindelningar. I under visningen utgår man ofta från musik eller konst, från klassisk litteratur och eleverna pratar med varandra konstant. En kommentar från en elev var att detta var den enda skola han varit på där han blivit tillsagd för att han pratade för lite istället för det motsatta. När det blir tyst ställer de frågan ”Vad är fel?”.  

Två grupper arbetar med matematik i korridoren. Foto: Per Kornhall

Att kliva in i skolan är det den rakt motsatta bilden av ett tyst klassrum med elever som arbetar ensamma. Det är en kakafoni. Detta eftersom klasserna en stor del av tiden är delade i fyra delar där eleverna arbetar tillsammans, genom att prata med varandra. Grupperna leds alltid av en vuxen, som är antingen läraren (som hela tiden har ansvaret för vad som pågår i hela klassrummet), en specialpedagog eller – i hög grad en förälder. Det senare eftersom en del av skolans medvetna arbete i sin stadsdel är att involvera föräldrar i skolans arbete. I ett klassrum vi var arbetade en pakistansk och en brasiliansk mamma tillsammans. De hade blivit vänner genom arbetet på skolan.

Skolans rektor Raquel Garcia Sevilla (t.h.) tillsammans med professor Teresa Sorde Marti från Universitat Autònoma de Barcelona (t.v.).Det är alltså en skola som arbetar med det talade språket och träning i demokratiska strukturer som en integrerad del av ett arbete, som har en vision som sträcker sig utanför skolans väggar. De är en del av det pussel som ska skapa en framtid för de barn de har ansvar för, en framtid som sträcker sig mycket längre än till att de ska kunna vissa saker. De ska uppleva vad det är att vara en respekterad medmänniska. Därför är också konst och musik en central del i deras metod. Och de arbetar hårt för detta, tillsammans med det omgivande samhället.

Deras metod är alltså konst och inkludering samt prat istället för tystnad. Och de kallas för en mirakelskola i Spanien på grund av sina resultat.

Det tål att tänka på.

Reagera på inlägget:

Jag rekommenderar professionella lärare att läsa den här rapporten

OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development), har nyligen gjort en granskning av Sveriges politik för integrationen av utlandsfödda elever i grund-och gymnasieskola.  

Initiativet till studien är faktiskt Sveriges eget. En stor del av OECD:s verksamhet går ut på att utvärdera och jämföra de olika medlemsländernas politik och policyer i olika avseenden. Vi känner redan väl till den så kallade Pisa-undersökningen, men OECD kan också göra beställningsarbeten.

Rapporten som kommit nyligen är en del i OECD-projektet ”Strength through Diversity”. Sverige är det första land som nu beställt en fördjupad studie inom ramen för detta projekt, vilket är värt en applåd. Att ta reda på hur det ser ut innan man åtgärdar är viktigt, och dessutom med en extern utvärderare som OECD. Skolan är naturligtvis en spegel av samhället, men det innebär inte att Sverige kan kapitulera för den utvecklingen. Det måste tas krafttag.

Rapporten finns att ladda ner och det rekommenderas varmt, framför allt till professionella lärare. Rapporten innehåller hela 20 rekommendationer till Sverige om bland annat det fria skolvalet, undervisningskapacitet, språkträning samt ledarskap för mångfald. Det sägs mycket klokt om många saker i rapporten.

Vår nya utbildningsminister Anna Ekström lovprisar OECD för ett bra arbete och hon ser rapporten som ett bevis för att Sverige är på rätt väg. Så kan man alltså tolka rapporten, men OECD menar också att Sverige kan göra mycket mera för att se till att blanda elever med olika bakgrund. OECD har faktiskt också kritiska aspekter på Sveriges stöd till utlandsfödda i grund- och gymnasieskolan

Det fria skolvalet är exempelvis problematiskt ur integrationsaspekt. Välutbildade föräldrar väljer helst skolor med få utlandsfödda. OECD anser därför att Sverige ska införa särskilda kvoter för socialt missgynnade elever, som sedan ska kompletteras med en rejält förstärkt skolpeng för dessa elever. Då skulle incitamenten stärkas för friskolor att faktiskt ta emot nyanlända elever, menar OECD.

Rekommendationerna är intressanta, tankeväckande och möjliga att åtgärda,

Karriärtjänster lyfts fram igen. Erfarna lärare och duktiga rektorer söker sig bort från skolor i utsatta områden, fast det borde vara tvärtom. OECD menar därför att fler karriärtjänster ska riktas till skolor som anses ha svåra förutsättningar. Det skulle troligen bidra till att erfarna och duktiga lärare skulle stanna kvar eller söka sig till sådana miljöer.  

Dessutom anser OECD också att lärare som arbetar på sådana skolor som har erkänt svåra förutsättningar bör få förkortad undervisningstid, mer tid till förberedelse, mer tid för kollegialt samarbete och mer tid för föräldrasamarbete. Det är precis vad många lärare som arbetar i invandrartäta områden länge har efterlyst.

OECD talar också om betydelse av att läroplanen skall följas i hela landet när det gäller mångkulturell medvetenhet.  Det gäller väl inte bara inom detta område förstås. Det handlar bland annat nu om när lärare väljer teman och lyfter fram elever. Detta ska bidra till att ge positiva budskap till alla elever oavsett ursprung om vilka de är och vad det kan bli i framtiden.

Vilka av de 20 rekommendationerna skall nu Sverige anamma och åtgärda?  Det är ett gigantiskt projekt, men alldeles nödvändigt för lärare, rektorer och skolpolitiker att noga överväga OECD:s rekommendationer.  

Integrationen är idag det största problemet i det svenska samhället och OECD:s rekommendationer kan på sikt förändra problembilden i det svenska samhället – om de förstås åtgärdas.

Reagera på inlägget:

En ”metodbok” värd att läsa

En nyutkommen bok ” Värdegrundsarbete i praktiken – en metodbok för skolan” av John Steinberg, välkänd författare med ett femtiotal publikationer, och Åsa Sourander, specialpedagog med klasslärarerfarenhet, ger mig anledning att reflektera över såväl typen av metodbok till grundlärare som innehållet i metodboken. 

Boken är en typ av metodbok som inte ansetts riktigt rumsren, men som uppskattats av många lärare. Det anses inte riktigt fint och modernt att tala om för lärare hur man kan göra i skolan. Det är ett förlegat tänkande med sådana böcker, menar många som gör anspråk på att veta vad lärare behöver. Det handlar naturligtvis om att lärare själva bör utveckla sin undervisning. Andra yrken, exempelvis läkare, skulle aldrig komma på tanken att kritisera fenomenet att ge goda råd. Läkare har värnat om värdet av goda råd, finns det någon som har en bra metod så berättar man om den utan att någon kritiserar.

Jag menar att lärarutbildningen ger de blivande lärarna ett kritiskt tänkande, varför man utan problem kan ge konkreta råd och anvisningar. Lärare har en god förmåga att värdera råden. Den konkreta metodboken utsätts för kritisk granskning och professionell värdering. Det är självklart att konkreta metodböcker är viktiga för lärare.

De praktiska momenten i lärarutbildningen är dessutom sparsamt förekommande och lärarutbildningen anses inte heller vara riktigt relevant för det praktiska lärararbetet som kommer efter. Den första tiden i yrket blir därför tung. Metodböcker av det här slaget kan ge både stöd och hjälp. Det är naturligtvis en tanke med att man ska bygga upp sin egen praktik, men en metodbok av det här slaget underlättar det egna utvecklingsarbetet.

Även temat i boken, så kallat värdegrundsarbete, är välkommet och fyller en viktig funktion. Många nyblivna lärare säger sig sakna stöd för detta viktiga arbete i lärarutbildningen. Värdegrundsarbetet är viktig för arbetsmiljön i skolan. Läraruppdraget idag handlar mer om att utveckla de kompetenser som eleverna redan besitter i värdegrundssammanhang, snarare än att överföra en på förhand bestämd kunskap, och precis så förstår jag boken. Den handlar verkligen om eleverna och förhållningssättet i boken känns modernt, även om det är en metodbok med stöd, exempel och råd.

Boken handlar alltså om värdegrundsarbete på ett sätt som syftar till att förbättra arbetsmiljön i grundskolan.  Boken innehåller i huvudsak två metoder för att stärka värdegrundsarbetet, en metod går ut på att synliggöra och bekräfta elevens styrkor, genom att skapa en så kallad ”styrkestjärna”. Den andra metoden är ett beteendebaserat värdegrundsarbete som omvandlar abstrakta värdeord som exempelvis respekt och hänsyn till konkreta värdegrundshandlingar. Boken ger förståelse för hur vårt beteende påverkar andras beteende. Det abstrakta görs till något konkret. 

Förhållningssättet man har som lärare behöver absolut inte begränsas av en idé i en metodbok om ”det rätta”, utan en idé i en metodbok kan även skapa perspektiv och kreativitet. Att läsa boken och lära av John Steinberg och Åsa Sourander är en fantastisk resa i det viktiga arbetet i skolan – värdegrundsarbetet.

Reagera på inlägget:

Vad vi borde fokusera på i skolreformer

I ett av mina internationella uppdrag fick jag i uppdrag att på fem minuter formulera vad jag tyckte var det viktigaste att fokusera på i skolreformer. Ett omöjligt uppdrag men ungefär så här tänkte jag:

Jag tog min utgångspunkt från Gert Biestas beskrivning av skolan som att den har tre uppdrag:

  • Kvalificering – att se till att unga människor får de kvalifikationer och kunskaper de behöver för sina framtida yrken.
  • Socialisering – förmedla våra samhälleliga och kulturella traditioner och värden.
  • ”Subjektifiering” – göra individen fristående, omtänksam, trygg…

Var sker det här? Det sker i klassrummet och på våra skolor. Alltså behöver reformer fokusera på att göra mötet mellan lärare och elever (med ett stort omfattande och) bättre. Det vill säga skolreformer bör centreras på undervisningens kvalitet.

När det gäller det vet vi att det är viktigt att skapa en lärarkår som tillsammans och med stöd och utmaningar utifrån utvecklar sin kunskapsbas – undervisningen. Vi behöver både en bra inledande utbildning, men också strukturer så att man tillsammans med sina kollegor kan fortsätta att utveckla undervisningen hela sitt yrkesliv.

Det andra vi behöver styra reformer mot är att få en skola som är lika bra överallt. Eftersom varje klassrum ska vara bra måste varje skola vara bra. Varje barn ska få samma chans.

Detta beror inte på att vi har någon flummig inställning till barn, eller tycker synd om de som har det sämre, utan det är en rationell följd av att vi lever i en demokrati. I våra länder är det en människa – en röst. Människovärdet är exakt lika. En annan anledning är att vi inte har råd som samhälle att mista de talanger vi skulle gå miste om om inte skolan är tillräckligt bra överallt.

Så reformer bör placeras i klassrummet – undervisningen – och för likvärdighet – i skolorna utifrån behov. På det sättet placeras reformer i centrum av vad skolan handlar om så väl rumsligt som värderingsmässigt.

Detta är också min stora frustration i det svenska skolsamhället. Hur kan det komma sig att vi tillåtit politiska ideologier att styra oss bort från denna vår demokratiska tradition?

Den neoliberalism som drabbat svenska skolan är långt, långt ifrån den liberalism som en gång i tiden gav oss ett skolsystem för individens frigörelse.

Reagera på inlägget:

Sidor