Jag har vid ett par tillfällen tidigare tagit upp den snedvridning av debatten som sker på grund av olika lobbyorganisationers arbete inom den svenska skolan (se till exempel detta). Jag tycker man måste skilja mellan de som agerar utifrån en politisk övertygelse och de som faktiskt är drivna av ett intresse att tjäna pengar.

Det senare – att påverka för att tjäna pengar – var något som inte fanns i det svenska skolsystemet före 1992. Innan dess fördes debatten om skolan av dem som ville barn eller samhället väl; av människor med olika ideologiska övertygelser. Men i en stigande grad har skola blivit en marknad där det finns stora pengar att hämta och då har det tillkommit en annan typ av aktörer – de som vill påverka för att de vill tjäna pengar.

Problemet är att vårt demokratiska system inte riktigt är byggt för det. För det som händer är att de som tjänar pengar har mer pengar att spendera på påverkansarbete. Det blir en obalans i systemet. Att så här är fallet är väl känt och också väl beforskat, till exempel av forskargrupper både från Uppsala och Göteborg i Sverige, och det finns också en stor mängd internationell forskning om fenomenet.

Och vi är påfallande naiva gentemot det i Sverige (och annorstädes). De som driver sådant påverkansarbete idag använder sig av alla kanaler de kan. Man uppvaktar politiker direkt och ger dem inte bara sin bild av saken utan också färdiga förslag att driva.

Men ett av de mest försåtliga sätten är att klä sin argumentation i lånta forskarkläder. Att detta är effektivt visste redan de stora tobaksbolagen i USA som på 1960-talet finansierade ”forskning” om cancer som skulle visa att rökning var ofarligt.

Den här typen av påverkan bygger på en metodologi som alltså har gamla rötter. Den var också en viktig del av den strategi som låg till grund för bildandet av organisationen Svenskt näringsliv i Sverige, något jag går igenom i min bok ”Korruption i Sverige”. Jag ska här inte upprepa det men låt mig bara säga att ett led i den strategin (som importerades från USA) var just bildandet av olika tankesmedjor och ”forsknings”-institut. Dessa skulle servera svenska medier och politiker med lämpliga rapporter.

Detta har fortgått och är i dag en högst reell del av det svenska offentliga livet och vi behöver ständigt uppmärksamma det.

Det var därför väldigt viktigt när Johan Enfeldt i dagarna på sin hemsida lade upp information om hur Institutet för Näringslivsforskning betett sig på detta bedrägliga sätt i debatten.

Institutet är finansierat av näringslivet, men ska enligt egen uppgift agera oberoende. Man ska inte enligt deras egen hemsida kunna beställa forskning av dem och forskarna ska alltid agera oberoende. Men som Jenny-Maria Nilsson visat gällde det inte till exempel en aktuell rapport. Man kunde se på Svenskt näringslivs hemsida att det var just vad de hade gjort, de hade beställt en rapport.

När Johan Enfeldt gräver vidare i det här verkar det som om IFN far med kluven tunga. Det går att beställa rapporter ifrån dem. Rapporter som de då kallar ”Policy papers”. Dessa är alltså inte forskningsrapporter, utan rapporter skrivna av människor som kanhända är forskare, men utan att de genomgår sådan kvalitetsgranskning som forskning genomgår.

Men har allt det här någon betydelse? Ja, det har det. I det här fallet handlar det om att näringslivet beställer en rapport av personer som kallar sig forskare för att påverka den politiska debatten kring Björn Åstrands utredning som är tänkt att öka likvärdigheten i den svenska skolan. Följ gärna debatten via Johan Enfeldts hemsida så kan ni se vad det är man försöker göra. Man försöker freda friskolors möjlighet att tjäna pengar i systemet genom att misstänkliggöra utredningsresultat och förslag.

I sak svarar Björn Åstrand och utredningen fullständigt tillintetgörande. Men det spelar ingen roll. Skadan är redan skedd och de politiker som vill gå i den riktningen har fått argument från ”forskning”. På samma sätt som Tobias Krantz som satt i Skolkommissionen läckte innehållet i den så att det kunde startas ett mediedrev innan kommissionens betänkande ens var offentliggjort. Tobias Krantz verkar ju också för övrigt för sin lojalitet belönats med en styrelsepost i Kunskapsskolan.

Här skulle jag vilja lägga in en avslutande kommentar. Jag väntar fortfarande på att näringslivet med stort N ska tröttna på det här sättet att föra kampanjer på. Jag väntar fortfarande på att alla seriösa industrialister och näringsidkare i det här samhället ska se att det för näringslivet är VIKTIGARE MED EN BRA SKOLA FÖR ALLA, än det är med aktievinster i några börsnoterade riskkapitalistägda skolbolag.

För näringslivet i stort är det avgörande att vi har ett skolsystem som fungerar. Men det verkar som om de, liksom alla de borgerliga partierna, ha sprungit bort sig i neoliberalismens sirenrop om valfrihet som lösning på alla problem i tillvaron.

Sveriges skolelever är värda bättre.

Kommentera

Idag lämnade regeringens utredare Björn Åstrand över sin utredning om hur svenska skolan ska kunna bli mer likvärdig igen. Den föreslår saker som egentligen borde vara självklara och som fack och andra har hävdat länge.

Utredningen föreslår för det första ett gemensamt skolval där man samtidigt är garanterad plats på den närmaste kommunala skolan om man inte vill göra ett aktivt val. För att fördela platser menar man att huvudmän ska kunna välja mellan olika förtursregler, men att just kötid slopas som möjlig urvalsgrund.

Vidare föreslår utredningen något som var en självklarhet när man först började prata om skolpeng i Sverige, nämligen att det allmänna (= kommunerna) måste försäkras om att det får täckning för de merkostnader som det innebär att man har det yttersta ansvaret för skolplikten.

För det fjärde utvecklar man det problematiska statsbidragssystemet med ett sektorsbidrag som huvudmännen kan söka utifrån en plan om skolutveckling.

Och det sista förslaget handlar om att Skolverket ska ha en tydlig regional närvaro.

Inget av de här förslagen är nya. De har på olika sätt framförts av många utredningar och inte minst skolans alla fackliga organisationer. De är en självklar miniminivå för att vi ska börja komma åt några av de problem som den ideologiserade decentraliseringen och marknadifieringen av svensk skola skapat. Det är också förslag som det borde vara lätt för de flesta partier att sluta upp kring, eftersom de heller inte rör vid tex friskolors vara eller inte vara.

Det kommer naturligtvis att finnas tyckare som menar att kötid är det viktigaste inslaget i svensk skola, eller att det offentliga inte har ett speciellt ansvar för helheten (de senare har ju en allt tuffare tid ju mer pågående epidemi visar betydelsen av central planering av samhällscentrala institutioner), men dessa borde inte nu få sätta tonen i debatten. Det är dags för mer förnuft, helt enkelt.

Jag vill betona igen att dessa förslag har starkt stöd i vad såväl lärarfack som skolledarförbund har för hållning i frågorna, det vill säga hos de som faktiskt jobbar i den här verkligheten. Det är också viktigt att detta är i linje med såväl Skolkommissionen, Leif Lewins kommunaliseringsutredning och de bedömningar som OECD gång på gång har försökt hjälpa oss med.

Låt oss fatta dessa beslut så vi kan börja ha lite ordning och reda i skolan.

Kommentera

Liberalerna går nu ut med ett förslag som innebär att skolor i utanförskapsområden ska tas över av staten samtidigt som de ska tillföras 30 000 kronor per elev och år. Förslaget väcker en stor mängd frågor och känns inte riktigt genomtänkt. 

Låt mig först ändå säga att jag tycker att ambitionen är god. Man vill göra något åt det faktum att det finns många skolor i Sverige där eleverna inte får den undervisning de enligt skollag har rätt till. Och staten måste göra något åt det. Staten kan inte, för att citera kommunaliseringsutredningen, abdikera från sitt ansvar för skolväsendet och dess demokratiska fundament.

Men vad händer om vi ovanpå ett dels kommunaliserat system och dels friskolesystem lägger på ännu en nivå, en statlig. Då kommer vi att få friskolor med de väletablerades barn, kommunala skolor med lite av varje, och så får vi statliga skolor för invandrare och arbetarklass. Det skulle för det första innebära en total institutionalisering av det parallellskolesystem som redan genom världens mest neoliberala skolsystem har utvecklats till. 

Innebär detta att Liberalerna nu överger sitt krav på att återföra skolväsendet till staten?

Problemet i vissa skolor uppstår ju dels på grund av att kommunerna inte tagit ansvar för vissa skolor, dels på grund av marknadsmodellen i skolan där frånval skapar segregation (ovanpå den bostadssegregation som ingen verkar vilja ta tag i). Att staten tar över vissa skolor löser inte detta problem – det bara cementerar segregation och utanförskap. 

En av anledningarna till att kommunerna inte tar ansvar är ju att de vet att varje krona de lägger på elever på skolor som behöver stöd ska matchas med samma pengar som ska gå till de privata skolornas aktieägare i vinst. Varje krona till elever som behöver det blir ytterligare en, men en som försvinner ut ur systemet.

Förslaget som det ser ut skapar också en hel mängd gränsdragningsproblem. Vilka skolor ska bli utvalda till att bli övertagna? Vad är bra nog för att staten inte ska ta över? Vad händer när man vänt på resultaten? Försvinner staten och pengarna då? På vilket sätt raderar det här grundproblematiken. 

Jag ser det här mest som ett förslag för att försöka komma bort från de allvarligaste konsekvenserna av en kommunaliserad marknadsskola utan att behöva ta tag i de svåra frågorna om likvärdighet och segregation på allvar (och inte behöva stöta sig med friskolekoncernerna och priviligierade föräldrar). 

Staten har ett ansvar för hela skolsystemet. Det är dags att staten tar hela det ansvaret (i samverkan med kommunerna). Jag välkomnar ändå förslaget i och med att det är en offensiv kommentar som visar på behovet av mer statlig styrning och vi kan heller inte sitta och se på när barn inte får sin lagliga rätt till likvärdig utbildning.

Kommentera

På ett sätt känns det sorgligt att gång på gång behöva skriva det självklara, det som alla betraktare utifrån ser och det som vi borde åtgärdat för länge sedan. Å andra sidan är det ju så att det uppenbara till slut blir synligt för alla. Detta var min första tanke när jag såg Svenskt Näringslivs senaste inlägg i skoldebatten. Under lång tid har de bara förespråkat ett helt skolföretagarvänligt perspektiv. Det vill säga de har verkat som en lobbygrupp för ett väldigt snävt ekonomiskt intresse. I sin senaste rapport tar de ett mer övergripande perspektiv och de sällar sig då till den överväldigande majoritet som nu ser en statlig finansiering av skolan som ett självklart nästa steg för den svenska skolan.

Att man fortfarande från näringslivets sida inte kan se att skolval i sig är problematiskt är intressant. Jag undrar om det är representativt för näringslivet egentligen. Vem, utom vissa skolföretagare, vinner på att skolan inte förmår ta hand om alla begåvningar i ett allt mer segregerat system? (Se gärna min och German Benders rapport om segregation på högstadiet). Inte minst eftersom till exempel OECD allt tydligare uttrycker en tvekan över skolval i offentliga skolsystem. I deras senaste ”Pisa in Focus” är de nu tydliga med vad de ser vara effekten av skolval. De skriver: ”Länder där urvalsprincipen närhet till bostad tenderar att ha skolor med mer liknande socioekonomiska profiler. Däremot tenderar missgynnade studenter att vara samlade i ett begränsat antal skolor i länder där detta inte sker”. Det vill säga de ser effekter av boendesegregation där man har bara närhetsprincip, men en stark negativ segregation (bortval) där det finns skolval. Man avslutar med ”Utan lämpliga bestämmelser kan skolvalsprogram leda till större socioekonomisk segregering mellan skolor om bara rika familjer utnyttjar det större antalet tillgängliga alternativ och om översökta skolor kan ”skumma av” de med de högsta prestationerna. Att ge fler alternativ till föräldrar är kanske inte tillräckligt för att minska social segregation över skolor. Att balansera skolans val och eget kapital kräver att skolvalet regleras så att skolor konkurrerar om kvalitet snarare än på selektivitet.” Det vill säga samma tydliga besked som OECD gav till Sverige både 1992 och 2015: För att skolval inte ska fungera segregerande måste det regleras. Och när det förs fram i Sverige så ropar friskolelobbyn ”– de vill göra skolvalet till lotteri”. När det de facto är det motsatta. Vi vill göra skolan mindre till ett lotteri, och mer till en grund för en meritokrati.

Svenskt Näringsliv vill också ha central rättning av nationella prov och reglering av betygsättning i förhållande till resultaten på dessa. Jag är tveksam till om en dålig medicin är en bra metod att komma tillrätta med en felaktig diagnos. Vad menar jag? Allt för hård styrning av betyg efter resultat på prov (vars kvalitet kan ifrågasättas) kan vara ett verkligt blindspår. Betyg satta av oberoende skickliga lärare är en viktig och oersättlig grund för bedömning av prestationer och inlärning. Behovet av kontroll finns på grund av den marknad skolan blivit i Sverige. Det är sjukdomen som borde åtgärdas. En tydlig illustration finns i Göteborg där en förälder gjorde en analys och lade upp på Facebook:

Dvs problemet är marknaden. Medicinen är att ta bort de korrumperande elementen: allt för kraftfull skolpeng/skolvalsmekanism och vinstintresset. Då blir den dåliga medicinen onödig och vi kan återgå till att arbeta professionellt i skolan med de här frågorna. Svenskt Näringsliv måste sluta bete sig som försvarare av detta och se till sina företagares verkliga intresse i ett skolsystem vilket är bra utbildning till alla svenska barn och ungdomar.

I USA som inte i någon delstat har ett så brutalt marknadssystem som Sverige, finns en stark och levande diskussion kring de friskolor, charter schools, som där är relativt vanliga (beroende på delstater och skoldistrikt. USA är inte ett skolsystem utan 15 000…). Dessa liknar mer en form av entreprenadskolor, dvs de verkar ofta under någon form av begränsande, upphandlingsliknande kontrakt. Där har man till exempel identifierat följande problem med Charterskolor:

1. Charterskolor skapar ekonomisk press på det offentliga skolsystemet. Detta eftersom pengar läcker ut ur detta på grundval av skolpengsmodeller. Man kan inte skära ner i lokal- och personalkostnader per elev.
2. Charterskolor förstärker segregationen.
3. På grund av positivt urval till charterskolor stigmatiseras offentliga skolor som dåliga.
4. Charterskolor utnyttjas för att på olika oetiska sätt tjäna pengar.
5. Det verkar som friskolor inte ger bättre resultat.
6. Skolpengssystem finansierar religiös och social segregation.
7. De som är för charterskolor tar de pengarna från det offentliga systemet istället för att tillföra pengar.
8. Idén om charterskolor bryter ner tanken på skola som en gemensam nytta.
9. Diskussionerna om detta tar fokus bort från de viktiga frågorna och problemen i skolsystemet.

Vi känner igen alla de här punkterna från vad som hänt i Sverige. Bara att det skett i större skala här. Varför har vi inte en intelligent debatt om detta? Hur kan det komma sig att detta inte är en viktig diskussionspunkt för svenska borgerliga partier? För de som har de åsikter jag redogjort för från OECDs sida eller i den amerikanska debatten är inte socialister. Detta är main stream-tankar i de flesta länder i världen. De flesta länder tycker man ska bygga ett skolsystem på en förnuftig och rationell bas, och som en del av ett samhällsbygge i första hand.

Precis som OECDs analytiker 1992 påpekade gjorde vi så en gång i Sverige. Se gärna mina två blogginlägg om detta här och här. Istället valde Sverige att på ideologisk bas förändra ett av världens bästa skolsystem. Och det utan en plan och utan något egentligt mål. En av de som då mottog den försvunna rapporten var Beatrice Ask. Om ingen annan vill svara på hur det kom sig att man struntade i OECDs varningar, och dessutom inte diarieförde rapporten, så är hon fortfarande aktiv politiker och bör göra det.

Kommentera

Den svenska skoldebatten har den senaste tiden låtit som en parodi på en klassisk överklassdiskussion. Den om hur man ska kuva den stökiga underklassen.

Det ska göras genom tystnad (= studiero) och lydnad (= ordningsbetyg), genom disciplin och endimensionell katederundervisning.

Det barn ska lära sig verkar vara att lyda, vara tysta, sitta still – om man hårdrar vissa debattörers inlägg. Man verkar se framför sig barn i raka rader, tystnad och individuell flit. Och detta ska på något sätt rädda arbetarklassen från sig själv, men kanske mest överklassen från stök underifrån. Själva har de valt skolor med olika spännande profiler för sina självklart mer begåvade barn.

Alla som följt mina inlägg och böcker i skoldebatten vet att jag är starkt kritisk mot den progressivism som präglat svensk skola. Men när man slinter från att belysa vikten av lärarledd undervisning till disciplin, från systemproblemen i världens mest marknadsorienterade skolsystem, till att man ska skära ner på musik, bild och slöjd för barn, känner jag ett starkt obehag.

Och ovanpå det har vi den pinsamma skrivningen i Januariöverenskommelsen om att ”inkluderingstanken har gått för långt”. Hur tänker man då? Inkludering är centralt för en demokratisk skola. Jag får skämmas bland de europeiska kollegor jag träffar. Vilka är det som inte ska vara med de andra och varför?

Är ni som står för dessa åsikter säkra på att ni har rätt?

Ett klassrum i skolan Escola Joaquim Ruyra, där femåringarna diskuterar konst. Foto: Per Kornhall
Ett klassrum i skolan Escola Joaquim Ruyra, där femåringarna diskuterar konst. Foto: Per Kornhall | Foto: Per Kornhall

Jag ställer frågan eftersom jag idag i ett klassrum såg femåringar diskutera en målning av Van Gogh. Detta i ett klassrum som hade namnet ”Sonya Delaunay” (googla om du inte vet vem hon var!).

Skolan, Escola Joaquim Ruyra, ligger i Barcelona, i vad som enligt uppgift är det mest tätbefolkade bostadsområdet i Europa. Det talas 200 språk där, människor bor där legalt och illegalt, ibland flera familjer tillsammans i små, små lägenheter. Skolans elevsammansättning skiftar snabbt eftersom människor flyttar in och ut ur området. Ibland för att polisen vräker de som bor där olagligt.

Skolan överträffar ändå de flesta skolor i Spanien i resultat. Detta utan extra ekonomiska resurser (förutom resurser till en timme mer undervisning i veckan). De menar själva att de kommit dit de är genom två saker: De har använt vetenskap, och – de ger aldrig upp.

Vad gör de då? De fokuserar på inkludering och demokrati, på gemenskap och kommunikation. De har inga särlösningar. De tillämpar inkludering. Detta eftersom de vill att deras barn ska integreras i samhället, istället för att lära sig utanförskap.

Istället för särlösningar arbetar man med medvetna gruppindelningar. I under visningen utgår man ofta från musik eller konst, från klassisk litteratur och eleverna pratar med varandra konstant. En kommentar från en elev var att detta var den enda skola han varit på där han blivit tillsagd för att han pratade för lite istället för det motsatta. När det blir tyst ställer de frågan ”Vad är fel?”.  

Två grupper arbetar med matematik i korridoren. Foto: Per Kornhall
Två grupper arbetar med matematik i korridoren. Foto: Per Kornhall | Foto: Per Kornhall

Att kliva in i skolan är det den rakt motsatta bilden av ett tyst klassrum med elever som arbetar ensamma. Det är en kakafoni. Detta eftersom klasserna en stor del av tiden är delade i fyra delar där eleverna arbetar tillsammans, genom att prata med varandra. Grupperna leds alltid av en vuxen, som är antingen läraren (som hela tiden har ansvaret för vad som pågår i hela klassrummet), en specialpedagog eller – i hög grad en förälder. Det senare eftersom en del av skolans medvetna arbete i sin stadsdel är att involvera föräldrar i skolans arbete. I ett klassrum vi var arbetade en pakistansk och en brasiliansk mamma tillsammans. De hade blivit vänner genom arbetet på skolan.

Skolans rektor Raquel Garcia Sevilla (t.h.) tillsammans med professor Teresa Sorde Marti från Universitat Autònoma de Barcelona (t.v.).
Skolans rektor Raquel Garcia Sevilla (t.h.) tillsammans med professor Teresa Sorde Marti från Universitat Autònoma de Barcelona (t.v.). | Foto: Per Kornhall

Det är alltså en skola som arbetar med det talade språket och träning i demokratiska strukturer som en integrerad del av ett arbete, som har en vision som sträcker sig utanför skolans väggar. De är en del av det pussel som ska skapa en framtid för de barn de har ansvar för, en framtid som sträcker sig mycket längre än till att de ska kunna vissa saker. De ska uppleva vad det är att vara en respekterad medmänniska. Därför är också konst och musik en central del i deras metod. Och de arbetar hårt för detta, tillsammans med det omgivande samhället.

Deras metod är alltså konst och inkludering samt prat istället för tystnad. Och de kallas för en mirakelskola i Spanien på grund av sina resultat.

Det tål att tänka på.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.