Jag var på en föreläsning med Anette Jahnke där hon gjorde mig uppmärksam på vad Skolverket skriver om vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag måste säga att jag blev förvånad och lite upprörd. Att ”utbildningen ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet” infördes i skollagen under Jan Björklunds tid som skolminister. Det är naturligtvis inget speciellt liberalt eller borgerligt med den skrivningen.

Man kan säga att det bara är formulerandet av något alla redan hade tagit för givet. Men på samma gång var det en tydlig signal till alla som arbetar i skolan om att man skulle tänka mer på vilken evidens som finns när man fattar beslut. 

Ordet ”utbildningen” signalerar att det gäller allt från resursfördelning till hanterandet av enskilda elever. Forskningsbasering är alltså centralt för all verksamhet. Detta borde vara naturligt eftersom vi spenderar oerhörda pengar i samhället på forskning. Det gör vi för att vi menar att det systematiska undersökandet av verkligheten kan ge oss bättre underlag för beslut.

Skrivningen kom till också som en tydlig signal in i skolans värld av det som redan funnits länge inom andra samhällsområden – nämligen just att tillmäta, framförallt kvantitativ, evidens större betydelse vid olika former av beslutsfattande. En utveckling som kommer från medicinen. Men samtidigt som man ville ha en tydlig riktning mot att vetenskap och forskning skulle få större betydelse i skolan tillmätte man också den beprövade erfarenheten stor betydelse. 

Vad är då det? Ja det är inte så lätt att ringa in. På SBU:s hemsida kan man hitta följande: ”Det olyckliga med begreppet ”beprövad erfarenhet” är att det saknar en bra definition. Alla tycks lägga olika innebörd i uttrycket, och det blir oklart vad man egentligen menar. Inte heller lagen ger någon beskrivning eller ens fingervisning om hur det tänjbara begreppet ska uppfattas. Förvirringen kring begreppet uppmärksammades vid Läkardagarna i Örebro 1997. Under temat Vetenskap, beprövad erfarenhet eller slentrian – gör vi rätt saker i vården? diskuterades just detta.

Kanske är det fortfarande så, att allt det som krävs för en god sjukvård och som inte ryms i begreppet ”vetenskap” läggs i ”beprövad erfarenhet” – allt från konsensus, behandlingstradition, professionellt omdöme, sunt förnuft, klinisk blick och lyhördhet till vars och ens personliga värderingar. Samtliga är nödvändiga – men det kan vara meningsfullt att hålla isär dem.”

Det vill säga den beprövade erfarenheten kan omfatta många olika saker som alla ibland kan behövas. Detta eftersom den vetenskapliga kunskapen inte räcker till för alla situationer. 

Specialpedagogiska skolmyndigheten har på sin hemsida en text om vetenskaplig grund: ”Skollagen anger att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vad betyder det? Jo, det betyder att varje lärare förväntas hålla sig uppdaterad och följa den pedagogiska utvecklingen och forskningen inom sina områden. Det betyder också att förskolechefer och huvudmän har ansvar för att personalen får möjlighet att göra detta – att pedagogerna får utveckla sina ämnes- och metodkunskaper och att de får ta del av relevant forskning.” Det är helt i linje med hur jag tänker. Men de hänvisar sedan till Skolverket för mer material. 

Och där händer något underligt. På hemsidan dyker följande två definitioner upp: ”Vetenskaplig grund innebär att kritiskt granska, pröva och sätta enskilda faktakunskaper i ett sammanhang samt söka efter förklaringar och orsakssamband i tillgänglig relevant forskning.” samt ”För att benämna en erfarenhet beprövad menar Skolverket att den måste vara prövad, dokumenterad och genererad under en längre tidsperiod och av många.

I Skolverkets tolkning av skollagen byggs den beprövade erfarenheten i verksamheten och av professionen och den är lika relevant som den akademiskt framtagna kunskapen. Om beprövad erfarenhet är delad, dokumenterad och utvärderad då kan den också bli överförbar och komma till nytta och användas i flera kontexter.”

För mig blir detta väldigt konstigt. Jag har visserligen i många sammanhang lyft att jag tycker att det är bra att man formulerar den beprövade erfarenheten på det sättet. Det jag då har tänkt på är betydelsen av att lärare tillsammans formulerar, provar och utvärderar och på så vis tar fram kunskaper om undervisning som man kan dela med andra inom professionen. 

Men jag ser också en stor fara med att man snävar in vad beprövad erfarenhet är på det viset. Man riskerar att nedvärdera den enskilda professionellas kunskaper och erfarenheter. Jag återkommer till detta. För det stora problemet ligger i Skolverkets definition av vetenskaplig grund. Hårdrar man deras resonemang framstår ju där närmast en omvänd definition, mot både vad jag tror lagstiftaren ville med lagstiftningen, och vad jag menar är utvecklande för skolan. Enligt Skolverket ska en lärare ”kritiskt” ”granska” ”faktakunskaper” samt ”söka efter orsakssamband” i ”tillgänglig” ”relevant” forskning. Alltså – läraren ska bedöma vad som är bra forskning. 

Men vänta nu – jag trodde meningen med lagtexten var att forskningen skulle säga något om vad som är bra undervisning. Och att forskningen ska berika och utmana praktiken utifrån det faktum att det är kunskap insamlad och utvärderad under kontrollerade former? Men i Skolverkets version är det läraren som ska döma över denna systematiskt insamlade kunskap istället. Jag blir lite förvirrad.

Den beprövade erfarenheten, som sedan länge tolkats just så brett som citatet från SBU:s hemsida visar; den som handlar om att ett genom erfarenhet uppövat omdöme avgöra vad som lämpar sig när. Den ska istället vara prövad, dokumenterad och gärna också delad – dvs den ska vara som det som är själva definitionen på forskning. Skolverket gör alltså ”vetenskaplig grund” till en fråga om enskilt omdöme och den beprövade erfarenheten till ett systematiskt undersökande av verkligheten. Man vänder på begreppen menar jag.

Det här är ganska allvarligt. Lena Adamson som tidigare var chef på Skolforskningsinstitutet skriver i ”Vetenskap och beprövad erfarenhet: Skola” att på vetenskaplig grund betyder: ”att de ska bedriva undervisning med stöd av vetenskapligt underbyggda metoder och arbetssätt”. Detta är en rimlig tolkning av lagtexten. I brist på sådan kunskap (och den bristen är stor), arbetar vi med både kollegialt sammansatt och individuellt förvärvad beprövad erfarenhet, både individuellt och kollektivt.

Att Skolverket osynliggör den individuella beprövade erfarenheten är allvarligt eftersom den är en så viktig del av en skicklig lärares yrkeskunskap. Den är själva grunden för begreppet Pedagogical Content Knowledge som nestorn inom pedagogik Lee Shulman formulerade på 1980-talet. Den är det som gör att det är så oerhört viktigt att observationer av och diskussioner om undervisning är så viktigt både i lärarutbildning och i lärarkollegors utvecklingsarbete. Har man inte förståelse för djupet och bredden i sådan erfarenhet förstår man helt enkelt inte vad kollegialt lärande och yrkesskicklighet är inom läraryrket. 

Men denna beprövade erfarenhet, både enskild och kollegial, kan vara helt fel. Som det står på SBU:s hemsida: ”– Enbart vetenskap kommer nog aldrig att räcka som grund för sjukvårdens beslut. Men ”beprövade erfarenhet” bör ständigt omprövas och ifrågasättas. Konsten att tvivla måste hållas levande.”. Man ger exempel som att man tidigare trodde att hjärtattacker botades bäst om hjärtat fick vila. Något man idag vet är helt fel. På samma sätt har hundratusentals lärare i Sverige trott att undersökande pedagogik är bättre när evidensen är tydlig att lärarledd undervisning är mycket mer effektiv (för de flesta elever).

På slutet av sidan där man definierar begreppen ovan lyfter Skolverket också begreppen evidensinformerad och sedan forskningsbaserat förhållningssätt. Och där börjar man landa rätt. Det är viktigt att vi behöver försöka ta reda på så mycket vi kan, men att vi som arbetar i praktiken har svårt att hinna med, veta och läsa allt.

Vi får helt enkelt göra så gott vi kan. Men att då missleda i frågan om begreppen på det vis Skolverket öppnar för det första för en relativistisk kunskapssyn. Detta samtidigt som man osynliggör lärares påtagliga tysta kunskap. Det är inte ok.

Kommentera

I mitt huvud snurrar just nu innehållet i tre böcker som jag tycker kompletterar varandra på ett väldigt bra sätt. Det är Anette Jahnkes nya bok ”Utveckla utbildning” (Liber), Katz och Ain Dack ”Professionsutveckling och kollegialt lärande” (Natur & Kultur), samt Viviane Robinsons ”Förbättring i en förändringstrött skola” (Studentlitteratur).

Jag tror att de tre tillsammans kan ge en fantastisk mental skjuts åt ett förändringsarbete på snart sett vilken skola/förskola som helst. Speciell om man har en liten grund i kollegialt tänkande och modeller som Helen Timperley presenterar i en fjärde bok  ”Det professionella lärandets inneboende kraft”. Det vill säga om man är intresserad av att undersöka och förbättra sin praktik.

Ibland pratar vi så mycket om förändring. Som om förändring var något bra i sig. Men det är det ju inte, det vi vill är ju att något ska bli, om så bara lite, bättre än vad det var innan vi började förändra.

Och det är precis ansatsen i Viviane Robinsons bok. Därefter visar hon på betydelsen av att, på djupet utmana hur man tänker. Inte bara göra förändringar på ytan, och inte bara som ledare argumentera för förändring och förvänta sig att någon ska göra som man säger. Hon visar hur man kan arbeta så att man nyfiket undersöker vad det är som får oss att handla som vi gör, och lyfter betydelsen av att vi konstruerar en mening med förändrings-/förbättringsarbetet tillsammans.

Om man vill ha mer tankar och verktyg kring hur man leder sådana samtal och processer att är Katz och Ain Dacks ”Professionsutveckling och kollegialt lärande” en utmärkt liten bok. Den ger verktyg och fokuserar på hur man genom medvetna ”störningar” skapar rum för nya tankar.

Men så kommer vi till Anette Jahnkes bok. Den är så bra i sammanhanget för den tar ner dessa tankar på golvet. In i den verkliga lärarverkligheten. Där, där inte allt är varken lätt mätbart, eller lätt att beskriva. Där skickliga handlingar avgör vad som blir resultatet av en klassrumssituation. Anette lyfter på ett fantastiskt bra sätt betydelsen av lärares tysta kunskap, den yrkesskicklighet som, likt en hantverkares, sitter både i tanken och i kroppen.

Utan respekt för denna kan man inte närma sig processerna de andra böckerna beskriver. Men också – utan respekt för denna tysta kunskap förstår man inte riktigt vad de andra böckerna handlar om – varför lärare måste både prata med varandra och se varandra agera för att kunna utveckla och förbättra sin praktik.

(Glöm inte lyssna på min och Isak Skogstads podd förresten!)

Kommentera

Ett A till syv-utredningen

Den utredning om studie- och yrkesvägledningen som presenterades förra veckan är ett typiskt exempel på en väldigt viktig utredning – men som inte kommer att ge förstasidesrubriker i våra tidningar.

Studie- och yrkesvägledning är inte politisk och inte sexigt. Det finns inte i politikernas sökarljus. Men ändå är det en så oerhört viktig fråga.

Det är också ännu en sida av skolsystemet som i den svenska decentraliseringen, målstyrningen och marknadiseringen försämrats i Sverige. Det fanns en genomtänkt anledning till att de tjänster som före kommunaliseringen var statliga var lärare, rektorer och SYO-konsulenter (i dag studie- och yrkesvägledare).

I den skolan som då hade byggts upp insåg man att elevers stöd i de valprocesser som en utbildning innehåller, är avgörande för att de ska kunna göra kloka val. Inte minst om de ska göra val som innebär brott mot familjetraditioner och eller klasstillhörighet.

Det är oerhört skönt att läsa att utredningen sätter ner foten och menar att det ska finnas i skolan timplaner, tidplan och att tillgång till utbildad personal ska tydligare skrivas in i skollagen. SKL:s Per-Arne Andersson reagerar naturligtvis direkt med arbetsgivarnas förutsägbara reaktion. Det blir dyrt och de personerna finns inte utbildade.

Nehej? Men – det är ju precis därför vi behöver de här kraven. För att de som är ansvariga för skolan inte har gjort sitt jobb. Det är faktiskt de som skapat den här situationen. Och då ska man ändå hålla i minnet att det verkligen inte har varit kommunerna som varit sämst på detta.

Per-Arne Anderssons ryggmärgsreaktion sätter fingret på det resonemang i utredningen som jag tycker är svagt. Det är ett argument som jag också hört många gånger förut, speciellt från arbetsgivarsidan inom skolan, så fort regleringar kommer på tal.

Utredningen skriver: ”Ett sådant alternativ är införandet av en garanterad miniminivå i form av ett lägsta antal tillfällen per elev för individuell vägledning. En miniminivå skulle visserligen säkra tillgången till just det antalet tillfällen men det finns också en risk att miniminivån blir normen och att de elever som är i behov av fler tillfällen inte skulle få det.”

Det här är ett sådant där standardargument som upprepas utan att någon synar det. För det första bygger det på ett misstänkliggörande av adressaten, ett misstänkliggörande som om det är välgrundat faktiskt är ett argument för en sådan miniminivå. Om de inte vill ge elever studievägledning, vad är då chansen att de gör det utan att man sätter en ribba? Den här typen av normlöshet i det svenska systemet är något som ofta förvånar utländska analytiker som tittar på Sverige. Vår rädsla att sätta ner foten som ger möjlighet till en helt oönskad variation i utfallet.

För det andra: vad är det som säger att staten, det vill säga det allmänna, måste stipulera en miniminivå? Vi kan väl bestämma en nivå som vi tycker är bra?

En annan liten detalj i utredningen är att man vill byta namn på funktionen från syv till karriärvägledare. Bland annat med hänvisning till internationell praxis. Jag är tveksam till den sortens kosmetiska förändringar. Syv är ett i svenskt språkbruk väldigt väl etablerat begrepp. Att hänvisa till att man använder något annat i engelskspråkig litteratur i frågan är inte riktigt relevant. Detta är en petitess men jag tycker man ska vara försiktig med sådant här eftersom språkliga förändringar ofta skapar mer otydlighet än den tydlighet man tror sig skapa.

I övrigt får utredningen betyget A och jag hoppas att deras förslag snabbt kan leda till lagändringar och att det innebär att alla unga människor får en bra vägledning inför studie- och yrkesval.

Kommentera

Läsa på papper?!?

Det finns en mängd studier som visar på problem med digitaliseringen. Ett av de kraftigaste resultaten finns inom Pisa-systemet där OECD slår fast att lite användning av IT är bra för elevers lärande men att mycket användning av IT i skolan är kraftfullt korrelerat med dåliga resultat i Pisa.

En av slutsatserna man drar är att digital teknik tar tid från den för djupare inlärningen avgörande kontakten mellan lärare och elever. Något som styrker detta är naturligtvis också resultaten som visar att lärarledd undervisning är mycket mer effektiv än undersökande pedagogik.

Det finns gott om studier som visar på problematik inom digitalisering. Samtidigt har vi naturligtvis en ofrånkomlig digitalisering av samhälle och skolor. Men om vi då inte bryr oss om den forskning som finns riskerar vi faktiskt att allvarligt skada elevers kunskapsinhämtning.

För några veckor sedan träffade jag en grupp lärare som inte fick köpa några böcker till sin skola, och de var hänvisade till ett digitalt läromedel som de dessutom var missnöjda med. Jag blev faktiskt upprörd. Vem leker på detta sätt med barns och samhällets framtid? Det är en sak att vi ska digitalisera, vi ska lära barn att använda digitala verktyg och vi ska använda dem för undervisning – där de ger ett mervärde. Men att förbjuda böcker? Tänker man inte på vilka signaler man skickar med ett sådant påbud? Det är faktiskt en allvarlig kulturskymning.

Inte minst blir den typen av påhitt väldigt tveksamma i ljuset av en ny metastudie som jämfört digital läsning med läsning på papper. De använde två olika metoder och sammanställde studier med sammanlagt 170 000 deltagare och fann med båda metoderna en effektstorlek av 0,2 i skillnad till pappersbaserad medias fördel. I sin avslutande kommentar skriver de:

”Sammanfattningsvis är det klart att digital läsning är en oundviklig del av vårt dagliga liv och en integrerad del av utbildningsområdet. Även om våra resultat tyder på att pappersbaserad läsning bör gynnas över digitalbaserad läsning, är det orealistiskt att rekommendera att undvika digitala enheter. Att ignorera bevisen på en robust negativ effekt av läsning på skärmar kan emellertid vilseleda politiska och pedagogiska beslut, och ännu värre kan det hindra läsarna att fullt ut dra nytta av sina läsförståelsförmågor och hindra barn från att utveckla dessa färdigheter i första hand”.

Två saker förtjänar att läsas en gång till: ”våra resultat tyder på att pappersbaserad läsning bör gynnas över digitalbaserad läsning” och ”Att ignorera bevisen på en robust negativ effekt av läsning på skärmar kan emellertid vilseleda politiska och pedagogiska beslut”.

Detta är väldigt relevant i Sverige och idag. Är du lärare på en skola idag ska du kräva att det finns böcker (och digitala verktyg). För utbildningen ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet och inte på floskler och reklamkampanjer.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm