Jag skrev i ett tidigare blogginlägg att jag upplevde rektorsutredningen som lite timid. Nu har Lärarförbundet Skolledares ordförande Ann-Charlotte Gavelin Rydman tagit bladet från munnen och konstaterar detsamma. Hon skriver bland annat:

”Till många skolledares besvikelse var utredningen på intet sätt den hävstång som skulle behövas för att förbättra situationen. Det enda förslag till lagändring som gavs var att rektorer ska gå en andra obligatorisk rektorsutbildning tre år efter att de gått sin första obligatoriska dito”.

Och:

”Det går inte att tolka utredningen på annat sätt än att den menar att rektorers kunskapsbrist är det främsta skälet till att deras arbetssituation är så besvärlig så att de inte får till ett pedagogiskt ledarskap som är tillfyllest för utredaren.”

Men, precis som hon skriver är det inte troligt att det är detta som är problemet. Hon kommenterar deras egen undersökning och säger:

”Frisvarsfälten i Lärarförbundets undersökning var överfyllda med kommentarer från rektorer som själva vill ägna mer tid åt att vara pedagogiska ledare men som ser sig fångade i en situation där andra uppgifter ständigt trängs in av staten, huvudmannen och en krävande vardag.”

Hon skriver också om hur sju av tio rektorer inte menar sig ha tillräckliga resurser för att kunna bedriva en bra verksamhet.

En annan yrkesgrupp som upplever samma sak är lärarna. De är enligt en undersökning gjord av SCB och Du&jobbet den yrkesgrupp där arbetsbördan har ökat mest de senaste fem åren.

Det är viktigt att lägga märke till att detta skett trots en stor diskussion om lärares arbetsbörda (och en begynnande om rektorers). Det är nog dags att inse ett par saker. Det ena är att styrsystemet som det är konstruerat i dag inte fungerar. Trots tydliga indikationer om att allt går åt fel håll händer ingenting, istället förvärras situationen och politiken verkar bestämmas av vem som syns mest på debatt- och ledarsidor istället för av analyser av de verkliga situationerna.

Det andra är att det är dags för både skolledare och lärare att bilda kraftfulla professionella organisationer. Jag tycker att det är beklämmande att både lärarna och skolledarna är uppdelade på olika fackföreningar. Om inget annat borde de i det läge som är, bygga upp kraftfulla allianser mellan sina organisationer så att de kan utöva verklig makt till sina medlemmars fördel. Det är alldeles för lätt för skickliga politiker att spela ut organisationerna mot varandra.

Det tredje är att det är dags att inse att den offentligt drivna skolan i Sverige behöver en tydlig egen organisation.

Jag har en punkt till men den spar jag till ett kommande inlägg (cliffhanger).

Kommentera

Jag har avslutat många debattinlägg i den här bloggen med orden: För övrigt anser jag att vi behöver en ny svensk skolkommission. Också den skolkommitté som jag har äran att vara medlem i på Kungl. Vetenskapsakademin har lyft den frågan i debattartiklar (en av ledamöterna i kommittén, Jan-Eric Gustafsson, fick för övrigt också glädjande nog en plats i kommissionen).

Igår kom också beskedet att en skolkommission tillsätts vilket regeringen tidigt aviserat att den skulle göra. Det var inte en dag för tidigt. Jag är så klart glad för detta. Den halvmesyr som den borgerliga regeringen gjorde genom att kalla in OECD räcker inte för att vi ska ha underlag för vad vi ska göra i den svenska skolan. Vi måste i Sverige, i vår kontext, fundera över vår framtid. Skolsystem är väldigt komplexa saker och det är svårt att föra över saker från ett land till ett annat. Jag tror OECDs kommission och deras kommande resultat kommer att vara en viktig del i detta. Men vi har också väldigt mycket data och rapporter från svenska myndigheter, från forskning och från andra aktörer som gör att det finns ett stort underlag för kommissionens arbete.

Det är också ett stort steg framåt att man nu i uppdraget erkänner från regeringshåll att likvärdigheten är ett av de stora bekymren. Det är det som sticker i ögonen på varje internationell bedömare och för alla som inte har allt för starka ideologiska glasögon och skygglappar.

Om jag ska göra någon negativ kommentar så ligger den dels i kommissionens sammansättning och dels i dess uppdrag och tidplanen för detta. 1940 års skolkommission var ledd och bestod framförallt av forskare. Dessa gjorde en enastående insats med att skapa skolforskning och efter den tidens mått evidensbasera skolpolitiken i landet. De tog fram grundläggande data etcetera så att det man diskuterade var verkligheten som den verkligen såg ut.

Dagen skolkommission är hopsatt av olika representanter och individer varav få är forskare. Ibland är de valda som individer och ibland är de ledare och representanter för organisationer. Ett genomgående drag för de flesta är att de är mycket upptagna personer med ansvarskrävande tunga uppdrag. Jag utgår från att detta är ett tecken på att gruppen i mångt och mycket kommer att arbeta som en styrgrupp för ett större arbete som kommer att involvera andra personer.

I uppdraget står också att man ska föreslå ”nationella målsättningar”. Det är för mig en konstig skrivning. Är det andra målsättningar än de vi har i skollag och läroplaner nu? Är det kvalitativa eller kvantitativa mått? Samtidigt skriver man om ett ”sammanhållet” skolsystem. Vad menas med det? Det låter i mina ögon bra men är inte redan det en målsättning? Så på vilken nivå ska man arbeta egentligen?

Med tanke på uppdraget, sammansättningen, och det arbetssätt som det kommer att leda till, kan man nog anse att tidsramarna för deras arbete är väl kort. Man kan nog tänka sig preliminära resultat både 2016 och 2017 men jag tycker att man skulle sikta längre bort än så i svensk skolpolitik. En av de saker jag därför tycker de ska landa i är en mer permanent struktur för utvecklingsprocesser i den svenska skolan.

En annan sak som jag tror är viktig är att de i första hand fokuserar på hur vi kan skapa ett starkt och likvärdigt offentligt skolsystem. Saker som finansiering och organisation måste finnas i fokus och detta går att kombinera med friskolor. Men dagens system med fritt val, skolpeng, fri etableringsrätt och vinstsystem måste tas upp för en rejäl diskussion även med en stor friskolesektor.

Och skolkommissionen kommer att behöva jobba med (vilket egentligen inte behöver nämnas)lärarkårens arbetssituation, löner med mera.

Till sist:

Grattis Anna Ekström till detta viktiga uppdrag. Det var det bästa valet de kunde göra tror jag. Och till alla er andra i kommissionen! Vi är många i skolsystemet som är glada för detta och som sätter stort hopp till er och som kommer att följa ert arbete med stort intresse!

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.