Det har återigen kommit några viktiga studier om marknadsskolans effekter. Situationen börjar likna den vid den famösa rättegången i USA om huruvida så kallad Intelligent design var att räkna som vetenskap eller religiös tro (som jag skrev om i boken ”Skapelsekonspirationen” på Leopard förlag).

En av de som skulle försvara att Intelligent design var vetenskap fick under rättegången frågan om han stod fast vid uttalandet om att det inte fanns några studier som visade hur en viss biokemisk process kunnat uppstå genom evolution. Efter att han svarat jakande började den andra sidans advokat stapla vetenskapliga tidskrifter och böcker framför honom som handlade om just det. Till slut försvann skapelsetroanhängaren nästan bakom bokhögen. Men han framhärdade ändå i sin åsikt. Inga bevis kunde rubba hans övertygelse.

Det börjar bli så nu också för de som försvarar det hastiga och slarviga beslut som 1992 gjorde att vi gjorde om svenska skolan från ett skolsystem till en (kvasi-)marknad. Bevisen, bedömningarna och utredningarna börjar hopa sig i allt högre högar. Ändå får det så sällan genomslag i politiska förslag, ändå vågar så få av anhängarna vika från sin tro.

En starkt bidragande orsak till det är naturligtvis dels möjligheten att genom skolval välja bort ”de andra”, och dels naturligtvis de oerhörda pengar som står på spel. Vi måste inse att debatten om skola inte styrs bara av vad som är bra för barnen och Sverige utan också av vad som är bra för skolaktiebolagen och de utländska riskkapitalister som via avancerade ägarkonstruktioner äger stora delar av dem.

Skolinspektionen visar nu i en studie att huvudmän inte har vidtagit åtgärder i skolor som i mer än tio år inte lärt barn det de har rätt till enligt lag och förordning. Man skriver:

”Granskningen visar att det är ovanligt att huvudmannen genomför kraftfulla insatser baserade på en tydlig problembild för att vända långvarigt låga resultat. Ansvaret för skolans utveckling läggs ofta på rektorn. Mot bakgrund av skolsegregation och de utmanande förutsättningar många skolor i granskningen har, är det av största vikt att särskilda satsningar görs. Endast ett fåtal granskade huvudmän visar att uppföljning, analys, stöd och insatser är verktyg i ett förbättringsarbete som hela styrkedjan deltar i, och som tydligt syftar till att bryta de låga resultaten. Utifrån granskade kvalitetskriterier har 27 av de 28 granskade skolorna behov av utveckling.”

Vad man säger i klartext är bland annat att huvudmän lägger över bördan på rektorerna och att dessa slutar hela tiden. Det är ju inte så konstigt eftersom de får bördan av ansvaret (och skulden för resultatet) men inte det stöd man behöver. Skolinspektionens resultat stämmer för övrigt väl med en studie från företaget Successful schools som granskat kommunala skolplaner och inte kan hitta bevis för att någon kommun verkar arbeta strategiskt med att utveckla undervisningen.

”Resultaten från Skolinspektionen är ingen nyhet”

Men är detta ny kunskap? Nej att resultatstyrningen inte fungerar visade E&Y redan 2013 i en rapport som aldrig fick den uppmärksamhet den borde ha fått. De skrev: ”Resursfördelning sker i låg grad utifrån faktiska, konstaterade och dokumenterade pedagogiska behov hos aktuella elever.”

På samma sätt visade en rapport från Skolverket 2012 att huvudmännen inte bedrev några strategiska budgetprocesser. Man skrev i den: ”I praktisk handling underordnas de statliga kraven den kommunala prioriteringen. Det får till följd att statliga mål sorteras bort och nationellt satta målnivåer sänks. Tilldelningen av resurser sker dessutom schablonmässigt, inte utifrån analys av behov för att nå de nationella målen”.

Så de nya resultaten från Skolinspektionen är ingen nyhet. Inte heller är det som Lärarnas Riksförbund och Skolledarna har fått fram i sin nya undersökning bland 700 rektorer någon överraskning. De skriver (bland annat):

  1. Var tredje rektor som leder en skola med mindre gynnsam elevsammansättning, […], spår framtida problem med att rekrytera behöriga lärare och speciallärare. Det innebär en ökad risk för att befintliga lärare och annan personal får en ansträngd arbetssituation, vilket kan leda till en negativ spiral för skolan. Undervisningssituationens förutsättningar bedöms också påverkas negativt av exempelvis bristande möjligheter att göra nödvändiga investeringar i läromedel.
  2. En gynnsam socioekonomisk elevsammansättning, […], leder däremot till en positiv spiral. Exempelvis underlättas rekrytering av behöriga lärare, skolan är mer framgångsrik med att få alla elever att nå gymnasiebehörighet, många elever söker sig till skolan vilket ger en budget i balans eller ger överskott, och så vidare.
  3. En uppdelning av eleverna har skett, där elevunderlaget i stor utsträckning skiljer sig beroende på huvudmannatyp. Nästan hälften av friskolorna på högstadiet, 47 procent, har en mycket gynnsam elevsammansättning, medan motsvarande siffra för kommunala skolor är 15 procent. Istället drar de kommunala skolorna det tyngsta lasset då nästan en tredjedel av de kommunala skolorna har en elevsammansättning där föräldrarna sammantaget har låg genomsnittlig utbildningsnivå.
  4. Dagens finansierings- och resurstilldelningssystem tenderar att gynna skolor med det mest gynnsamma elevunderlaget, alltså de 25 procent av skolorna där föräldrarna har högst genomsnittlig utbildningsnivå. Detta trots styrdokumentens tal om likvärdig utbildning och socioekonomisk viktning både i kommunal finansiering och i många statsbidrag till skolan.
  • När det gäller punkt 1 ovan kunde Läromedelsförfattarna i våras visa samma sak. Det fanns en koppling mellan dålig tillgång till läromedel och elevers upplevda familjeekonomi.
  • Punkt 2 har också tidigare framkommit i ett antal studier utifrån OECD:s PISA-undersökning.
  • Punkt 3 framkom med obehaglig tydlighet i min och German Benders studie av segregation.
  • Och punkt 4 är det som både Skolinspektionen nu, och Skolverket, Ernst & Young m.fl. visat gång på gång genom åren.

Problemet är att för den kommun som vill göra något innebär det att skolans kostnader ökar mer eftersom friskoleföretagen då står på kö för att stämma kommunen inför rätta för att få del av samma satsningar, fast man inte har samma elevunderlag. Marknaden skapar ansvarslöshet och driver kostnad.

Studierna om effekterna av skolmarknaden staplas alltså på hög (jag har ju inte ens nämnt alla utredningar och OECD-rapporter, forskning om segregation med mera som finns) samtidigt som många riksdagspartier verkar ha fastnat i friskolelobbyns mantran och budskap.

Det innebär att de partierna borde glida iväg från sina väljare bland lärare och rektorer i Sverige.

Återigen, vad är det som händer? Tioårsjubiléet av debaclet kring Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, kanske ger en förklaring. SNS är sponsrat av näringslivet. När de för tio år sedan tog fram en studie, ”Konkurrensens konsekvenser” som visade på negativa konsekvenser av skolmarknaden formligen exploderade friskolelobbyn.

Hallandspostens ledarskribent Mattias Karlsson har nu intervjuat Laura Hartman som då var ansvarig redaktör för rapporten på SNS och som tystades och slutade där. Han frågade om hon var beredd på den kritik som skulle komma och hon svarar:

”Till viss del. Jag förstod att den skulle väcka intresse och debatt. Det är ju själva poängen med SNS att ta upp frågor som är viktiga i samhällsdebatten. Men reaktionerna var så kraftfulla och snabba. Det var inga spontana reaktioner, de hade förberett”.

Mattias Karlsson fortsätter med:

”Hon menar också att det var gigantiska ekonomiska intressen som utmanades, vilket gör det svårt att föra en sansad och forskningsbaserad debatt. Systemet försvarar sig med full kraft”.

”Kunskapen tillåts inte påverka politiken”

I valet mellan empiri och tro är det nu fortfarande alltför många politiker som väljer att tro på lobbyisternas budskap. I andra länder skulle bara dessa två nya rapporter från Skolinspektionen och Lärarnas Riksförbund/Skolledarna vara spiken i kistan för ett system. Men i Sverige verkar vi kunna slå i hur många spikar som helst utan att se någon förändring.

Under tiden får elever, lärare och rektorer arbeta med ett ibland omöjligt uppdrag och utan det stöd de enligt lag, och enligt demokratiska grundvärderingar borde ha. Lösningen på detta är inte mer marknad. Johan Enfeldt skriver om SNS-skandalen att:

”Alltmer tyder på att tiden nu är mogen för politiken att agera på forskarkritiken. Regeringen har utredningsförslag om både grundskola och gymnasium på sitt bord, Socialdemokraterna tar allt tydligare ställning och i de borgerliga partierna pågår omprövning under ytan. I helgen skrev Centerpartiets andreman i utbildningsutskottet, Niels Paarum-Petersen, dräpande om dagens skolsystem:

’Dagens system utmanar inte. Det utarmar. Det är inte liberalt och marknadsvänligt. Det är konservativt och företagsvänligt’.”

Om du som lärare undrar hur det kommer sig att du får fortsätta arbeta på en skola där resurserna inte räcker, där utmaningarna är för stora, där rektorerna byts snabbare än färgen på väggarna; så beror det inte på att vi inte vet vad som är problemet.

Det beror på att den kunskapen inte tillåts påverka politiken. Det är så enkelt och det är därför du känner dig alienerad.

Det är dags för lärare och skolledare att bry sig om vilken skolpolitik olika partier faktiskt för. Både genom hur man röstar men också genom att bli politiskt aktiv. Det är faktiskt dags att avsluta det här barnexperimentet.

Kommentera

1919 skriver Elsa Beskow om en undervisningsmaskin i sagosamlingen ”Muntergök”. Doktor Klokamundus (den allra lärdaste och styvaste i landet!) bygger där en undervisnings- och uppfostringsmaskin i landet Kringelikrokien. I den skulle de vanartiga och busiga pojkarna, bland annat hans egen son Petrus, stoppas in. De skulle sedan komma ut ”utan vidare besvär varken för föräldrar eller lärare”. Billigt, bra och arbetsbesparande!

Bland annat innehöll maskinen en grammofon som upprepade frågan eller räknetalet tills det blivit rätt besvarat (adaptiv teknologi?). Men hans rådiga son tog reda på hemligheterna i maskinen och såg till så att han och hans kumpaner i stället kunde roa sig och leva äventyrsliv.

Klokamundus funderade sedan hela sitt liv på vad som hade gått fel. Och det fick han grubbla länge på eftersom det ju inte fanns något fel på maskinen.

Idag hittade jag följande text i mitt flöde som jag har översatt till svenska (och förvanskat varumärkena). Det är en text som vänder sig till lärare som efter pandemin ska ta upp trådarna i sin undervisning. Man kan väl gissa att den framför allt vänder sig till beslutande chefer som ska betala för det.

”För att verkligen anpassa elevernas återhämtning och återfå inlärningsmomentet behöver du bedömningsdata som visar vad eleverna vet, vad de inte vet och vad nästa steg är, oavsett om de ligger ovanför, under eller i det betyg de bör ha. Våra skanningbedömningar ger de data du behöver för att fatta bevisbaserade beslut för varje elev:

  • Få ett standardbaserat riktmärke för nuvarande elevkunskaper med adaptiva tester som möter elever där de är.
  • Identifiera specifika kunskapsluckor i kunskapsnivå så att du kan justera undervisningen för att hjälpa eleverna att återfå förlorad kunskap.
  • Bestäm nästa steg med rapporterna Studentprofil och Lärandemål.
  • Definiera automatiskt personligt lärande baserat på testresultat med hjälp av anslutningar till vanliga individualiseringsplattformar som Classroof®, netspy® och Intelligens®.”

Undervisningsmaskinen är här!

Mitt enda problem är att om jag inte helt missuppfattat läraryrket så är det precis det ovanstående som en lärare gör fast utan maskin och troligen med fler parametrar inblandade och enligt Pisa 2018 mer framgångsrikt.

Jag ser, precis som Elsa Beskow, det inte som en bra dröm att maskiner övertar människans roll i undervisning. Jag skulle säga tvärtom att vi med alla de maskiner vi nu umgås med och genom så har den mänskliga dimensionen blivit än viktigare.

En annan text i mitt flöde var då så mycket viktigare tycker jag. Den handlar om hur vi ska ta hand om alla lärare som arbetat hårt under pandemin och se till att de känner sig uppskattade för sitt arbete och hur vi ska kunna samla ihop all den erfarenhet och den kunskap som nu finns i lärarkåren om hur man hanterar undervisning när alla yttre parametrar ställs på ända.

Kommentera

Dagarna är oändliga och juni-natten ”blir inte av”, för att låna Harry Martinssons ord. Det kanske är dags för en kort sommarbetraktelse detta pandemins år 2021.

Jag ska inte stanna vid pandemin utan bara kort nämna att jag är full av beundran för allt det arbete som lagts ner i skolan det här året. Detta trots vad jag ser som försumlig och icke tillfredsställande hantering från olika myndigheter. Det är som lärare numera helt betraktas som försumliga i systemet. Lite ”collateral damage” (indirekta skador, fri övers) bland dem är inte så viktigt.

Medan det ju faktiskt är så att skolsystemet står och faller med våra lärare. Något som redan Fridtjuv Berg skrev 1883. Om vi bara får rätt ungdomar att välja läraryrket så har vi kommit långt på vägen menade han. Och det är en sanning som står sig.

  • Infantilisera inte läraryrket!

När jag är inne på det så slås jag av hur lärare allt mer ses som lydiga robotar och allt mindre som autonoma professionsutövare. Ett i raden av symtom på det är Skolinspektionens rapport om läromedel.

Jag tycker att det är ett fall framåt att man bryr sig om läromedel. Men det finns en underton i rapporten som, om man inte är försiktig, leder till en infantilisering av lärarkåren.

Att rektor har det övergripande ansvaret på en skola är en självklarhet. Men en lika stor självklarhet är att det är lärarna som individer och kollegium som är utbildade till och arbetar med undervisning inklusive att avgöra vilka arbetsredskap de vill använda. Men denna förminskande inställning till läraryrket går igen i så mycket – från detaljerade betygsmatriser till det fokus på nationella prov som kontrollinstans för lärares påstått försumliga arbete som uppstått.

  • Gör något åt grundproblemen istället!

Det vi borde diskutera är hur läraryrket på allvar kan återställas. En av grundbultarna i det diskuteras väldigt sällan. Och det är en dimension som hör intimt ihop med synen på läraren.

Betygsättning är myndighetsutövning som alla lärare vet. Men betraktas lärare som tjänstemän i det offentliga? En grundläggande fråga – som aldrig utretts i Sverige – är om en sådan myndighetsutövning egentligen kan genomföras inom aktiebolag. Det här låter kanske tekniskt men det är oerhört viktigt. Det är något som utredaren mm Per Molander lyfte på ett seminarium för någon vecka sedan på ABF i Stockholm.

Han fick under seminariet understöd i problemen kring att driva skolor som aktiebolag av Ann-Marie Pålsson, som ju fått i uppdrag av LR att utreda hur aktiebolagsformen skulle kunna tas bort som driftsform i skolan. Hon menar att det finns fler grundläggande krockar mellan aktiebolagslagen och de lagar som offentlig verksamhet lyder under.

En av de viktiga observationerna här är att frågan aldrig har blivit utredd! Vi har ett skolsystem där viktiga lagar som demokratin verkar inom kanske satts ur spel utan att man har brytt sig om att ta reda på om så är fallet.

  • Begränsa etableringsfriheten!

När vi ändå är inne på det spåret: Almega gick i DN-debatt ut och menade att det faktum att skolvalet är uppskattat i utsatta områden är ett bevis för att det är bra med skolval och friskolor. Men det är faktiskt inte så man avgör om ett skolsystem är bra. Några dagar senare kommer också Skolinspektionens beslut (Dnr SI 2019:7842) där ännu en skola stängs på grund av både ekonomiska oegentligheter och koppling till terrorism.

Hur kan vi ha ett skolsystem där också barn, inte minst i utsatta områden, blir ”collateral damage”? Företrädarna för dagens system brukar hävda att de stängda skolorna visar att systemet fungerar. Nej det gör det inte. Det visar att barn far illa! Skolstängningar har kraftfulla negativa effekter på de elever de drabbar.

I Skolinspektionens beslut står:

”Av Säkerhetspolisens uppgifter framgår vidare att nuvarande styrelse direkt eller indirekt har kontakt med personer som är under uppföljning av Säkerhetspolisen utifrån att de anses bidra till tillväxten av den våldsbejakande islamistiska miljön i Örebro. Det är allvarliga uppgifter.”

”Av utredningen i ärendet framgår att det finns en fordran på ett aktiebolag uppgående till ett för Stiftelsen mycket betydande belopp. Aktiebolaget tillhör den s.k. förbjudna kretsen enligt stiftelselagen och Skolinspektionen bedömer att det kan röra sig om ett otillåtet penninglån. Lånet står även i strid med Stiftelsens ändamål som är att bedriva skolverksamhet.”

Vi behöver alltså konstatera att svensk myndighetsutövning och ansvar för barns skolgång och fostran under en, enligt Skolinspektionen, tid bedrevs av ekonomiska brottslingar och terrorister. Hur kan det ens vara möjligt?

Skolinspektionen skriver om deras prövningar att:

”I förarbetena till lagstiftningen om ägar- och ledningsprövning uttrycks att syftet med lagstiftningen är att förhindra oseriösa aktörer att verka inom välfärdssektorn, vilket är viktigt för samhällets förtroende för sektorn.”

Eh – nej. Men det är så friskolesektorn ser det – att det handlar om förtroendet för dem. Men det samhället borde bry sig om är barnen som drabbas. Jag kan bara instämma i Expressens Anna Dahlgrens kommentar: ”Hur många skandaler tål den svenska skolmarknaden? Borgerligheten måste sluta vara så ideologiskt förblindad och ta sitt ansvar att rensa upp bland avarterna.”

  • Till slut:

Skola är långt ifrån elände och mörker. Det är tvärtom. Hur systemet än är riggat går sammanlagt miljoner barn, ungdomar och vuxna till sina arbetsplatser i skolan och det som sker där är fullt av engagemang, av lust och upptäckarglädje. Det finns en inbyggd motor i skolan. Det är helt enkelt roligt att ses, roligt att lära sig och inte minst roligt att undervisa. Mötet med eleverna är det som motiverar och som driver. Nu hoppas vi få tillbaka de mötena överallt när pandemin klingar av.

Om du vill ha lite motivation kring arbete med elever så finns det tre filmer på den här kanalen på Youtube. De är skapade av ett EU-projekt ”European Tool kit for Schools”. En av filmerna är från Malmaskolan i Kolsva!

Glad sommar!

Kommentera

Det här är en sådan skandal. Mycket större sådan än att skolor undantagit nyanlända elever från Pisa. Faktiskt.

Folkhälsomyndigheten har fört lärarna och antagligen också statsråd bakom ljuset. Jag har belyst det gång på gång, bland annat genom att referera till forskare som har kunnat visa det. Nu visar också Lärarnas Riksförbunds egen undersökning att det blivit precis som man kunde befara och lätt räkna ut.

Lärarnas Riksförbunds senaste medlemsundersökning visar att:

  • 24 procent av grundskollärarna har haft konstaterad covid-19, och 15 procent av lärarna på gymnasiet, samt studie- och yrkesvägledare (ni vet vad man sa: lärare blir inte mer smittade än andra…).
  • 6 av 10 svarande bedömer att de blev smittade på arbetsplatsen (ni vet man sa: man blir smittad hemma och på fritiden…).
  • Det kan jämföras med att cirka 10 procent av befolkningen i åldrarna 20–89 år har haft konstaterad covid-19, enligt Lärarnas Riksförbunds analys av Folkhälsomyndighetens statistik.

Lärarnas riksförbunds undersökning är en mindre undersökning bland 1 050 tillfrågade varav 59 procent svarade vilket är en hög andel. Men det finns ingen anledning att tro att en större undersökning skulle ge andra siffror vilket också verkar vara vad Anders Tegnell säger i sin kommentar.

Det är en kommentar som jag för övrigt tycker är typisk. Det han vill hantera är oro. Men det lärarna är oroliga för är smitta. Om Folkhälsomyndigheten agerade mer som en smittskyddsmyndighet skulle nog lärares oro stillas mer (om någon förstår vad jag menar med det). Det är inte oron som är problemet. Det är covid-19.

Det här uttalandet är dessutom felaktigt: ”När Skolvärlden tar upp siffran med statsepidemiolog Anders Tegnell vid torsdagens pressträff står han fast vid det som Folkhälsomyndighetens företrädare konsekvent har sagt: Lärare inte löper större risk att smittas av coronaviruset än andra yrkesgrupper i samhället.” Men det är inte vad LR:s siffror visar! Deras rapport visar att lärare löper samma risk som andra yrkeskategorier med många personliga kontakter. Det är en stor skillnad mellan de två budskapen.

”Vem bryr sig om lärarna i dagens skolsystem?”

Precis som Åsa Fahlén (och forskare innan henne) menar jag att förklaringen till att andelen smittade är högst i grundskolan självklart är att gymnasieskolans fjärr- och distansundervisning hjälpt till att hålla smittan nere. Nu när de öppnat tillstår myndigheten smittspridning på dem. Det är faktiskt bara de som blir förvånade över detta. Sveriges lärare blir det inte.

Åsa Fahlén sammanfattar LR:s undersökning med:

”Det är svårt att följa riktlinjer och rekommendationer, för att inte säga omöjligt. En del rekommendationer har uppfattas som rena hån av lärarkåren, och det är allvarligt att man under så här långt tid inte tagit det på allvar. Man har inte tagit lärarnas och vägledarnas oro på allvar, och det här visar att det är ett misstag”.

Jag vet inte om man kan kalla det ett misstag när man flera gånger har fått påpekat för sig konsekvenserna av vad man gör. Folkhälsomyndigheten har hela den här resan visat noll ödmjukhet inför lärares oro eller visat något tecken till att vilja erkänna misstag.

Men den ansvarige ministern bör bry sig om den lärarkår som är helt avgörande för Sveriges framtid. Redan innan detta var vi nere på 70 procent behöriga lärare i grundskolan i Sverige. I vissa kommuner är det bara 30 procent. Att utsätta den yrkeskåren för smitta utan rimlig chans att kunna skydda sig var inte rimligt i sig.

Men att ljuga för samma välutbildade yrkeskår om smittstatistiken är helt oacceptabelt.

Varför ska facken överhuvudtaget behöva bedriva smittskyddsarbete? Det borde vi ju ha en myndighet som gör! Ska facken verkligen behöva överpröva statliga myndigheters sifferexercis och propagandistiska kommunikation när det gäller en pandemi?

Den stora frågan jag landar i är: Vem bryr sig om lärarna i dagens skolsystem?

Kan det finnas ett samband mellan den frågan och lärarbristen?

Jag tror det.

Kommentera

Det har etablerats en konstig föreställning om att det är typiskt svenskt att man litar på myndigheter och att de varken får eller ska säga åt folk vad de ska göra. Men så är ju inte fallet på andra områden.

I trafiken har vi en (visserligen utopisk – men ändå) nollvision. För att uppnå den ber inte ministrar medborgarna visa ”följsamhet” till trafikreglerna. Statsmakten ser inte 30-gränser, högertrafik eller stopplikt vid övergångsställen som ”rekommendationer” från en expertmyndighet som vi som medborgare väljer att förhålla oss till.

När det gäller trafiken menar vi att det är så viktigt att skydda liv att vi straffar dem som bryter mot regler. Om för många dör riktas inte kritiken och ändringar i politiken mot enskilda bilförare, inte ens mot kollektivet, utan vi bygger om vägarna, vi sänker hastigheter, vi övervakar och vi bötfäller.

Men när det gäller en dödlig pandemi (där det ju egentligen finns en smittskyddslagstiftning) har vi istället betonat frivillighet och följsamhet utifrån en annan form av logik. Och vi har haft långt ifrån en nollvision. Varför det?

Det finns en sådan nollvision på Vetenskapsforum covid-19:s hemsida [https://vetcov19.se] och de redogjorde för den på DN-debatt den 14:e april. Varför har vi inte haft en nollvision för pandemin? Det jobbiga med den frågan är att vi enligt den ansvarige ministern i KU-förhör inte haft någon strategi alls som jag skrev i mitt förra inlägg. Det är anmärkningsvärt nog att upprepas.

”Är det rimligt att…”

Är det rimligt att människor i Uppsala nu, förutom att de har svårt att andas på grund av sin covid dessutom ska ha ångest över att de vet att det inte finns några respiratorer kvar utan att de eventuellt kommer att flygas till Skåne om de blir svårt sjuka?

Är det rimligt att personal ska vara så trött så att en av dem inte hittade hem efter ett arbetspass?

Är det rimligt att snart 14 000 människor har dött för att vi inte har lust att använda samma medel mot smittan som vi annars använder för att skydda människor i samhället mot onödig död? Och för att vi inte kunde tänka oss stänga skolorna för att få ner smittspridningen?

Är det rimligt att lärare och deras familjer ska betala ett så högt pris för att upprätthålla en (faktiskt) dödlig idé om hur denna pandemi ska bekämpas? Men skolstängningar har väl ingen effekt – invänder kanske den som bara läser den information som presenteras i Sverige.

Jag har redan tidigare pekat på ganska stark evidens för att skolstängningar har effekt. Det är också vad vi såg i Sverige både under första och andra vågen. Men nu finns det också en ny forskningssammanställning från den danska riksbanken (Dansk nationalbank) som visar det. De skriver:

”Det huvudsakliga resultatet är att skolöppningar ökar spridningen av covid-19, både när det gäller antalet infektioner och när det gäller antalet dödsfall. Bland studierna som jämför skolöppningar med andra NPI är skolöppningar förknippade med relativt stora ökningar av infektioner och dödsfall” (NPI är icke-medicinska interventioner).

Om man nu försvarar den svenska linjen med att vi ville begränsa effekterna av pandemin genom att genomföra åtgärder som skadar samhället så lite som möjligt skriver banken följande om munskydd:

”Slutsatsen är att maskkrav förmodligen är de minst kostsamma och mest effektiva åtgärderna – alla studier visar att maskkrav minskar covid-19-infektion och dödsfall avsevärt. Dessutom är maskanvändning inte förknippad med minskad rörlighet (bland befolkningen).”

Så enligt den danska forskningssammanställningen ökar smitta och död om man öppnar skolor och munskydd är ett billigt och enkelt sätt att minska detsamma.

”Glädjande med munskydd till alla lärare”

Det var därför väldigt glädjande att en av Sveriges 290 kommuner, Uppsala, nu ställer munskydd till förfogande för sina lärare. En sådan självklarhet egentligen. Men att det ska sitta så långt inne är anmärkningsvärt.

I den svenska hanteringen fanns annars ett kortvarigt annat glädjeämne. Det verkade som om Folkhälsomyndigheten skulle göra det möjligt med snabbtester i skolan som jag skrev om. Detta rapporterades om i lärartidningar, men bara för att snabbt följas av en dementi från myndigheten själv.

Med två miljoner som fått minst en dos vaccin och en miljon bekräftade covidfall börjar vi nu annars närma oss nivåer där en teoretisk flockimmunitet kan etablera sig i befolkningen. Men jag tycker inte det var läge att chansa på när den effekten ska börjar märkas. Inte minst finns det en avsevärd risk inte bara på grund av de mutationer som etablerar sig utan också för att nya mutationer kan uppstå i Sverige med den smittspridning vi fortfarande ser. Vi borde ha stängt skolor tidigt under terminen för att sedan kunnat öppna för avslutningstiden. Det var ett stort misstag att öppna upp när man gjorde det.

Vi går annars mot ljusare tider. Rent bokstavligen, dagarna bli fortfarande allt längre. Allt fler blir också vaccinerade. Vi kommer, som jag skrev, allt närmare brytpunkten med flockimmunitet (som Folkhälsomyndigheten menade vi var vid redan i maj förra året). Livet kommer långsamt att bli allt mer normalt.

Vi har redan massor med lärdomar att ta med oss på alla plan i samhället. Från hur man kan arbeta produktivt digitalt på golvet till hur kriser kan och bör hanteras i regeringskansliet.

Jag tror ärligen att vi inför framtiden behöver ha någon form av sanningskommission som verkligen lyfter på tuvorna kring vad som hänt. Nu har budskapen och maktutövningen varit långt från transparenta och åsikterna varit kraftfullt divergenta i samhället. Om vi ska skapa en helhet ur detta måste det som hänt granskas oförbehållsamt i processer där många kommer till tals. Det handlar då inte om skuldbeläggning utan om upplysning.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.