Annons

Är det ens möjligt att hitta till arbetsrummet själv?

Vid vissa tillfällen i livet så hamnar jag i en slags icke definierbar ålder och tillstånd. Jag har precis bytt arbetsplats och befinner mig definitivt där nu.

Andra tillfällen när samma åldersdiffusa känsla infinner sig är när min bror ibland bara yttrar sig och med en retsam blick gör det han gjort sedan barnsben för att bara reta mig till ilska. När mamma efter en tuff dag läser mellan raderna och frågar hur det egentligen är. Eller som bara härom dagen när jag hämtade bilen på verkstaden och den serviceinriktade mekaniskt kunnige personen detaljrikt beskrev ingreppen på bilen för mig.

Sen inte minst, som redan nämnts, när jag byter jobb.

Som tur är händer det inte ofta men när det väl sker så åker jag som direkt tillbaka till ruta noll och ett mentalt ingenmansland.

Vid det här bytet så var det många nya som hade börjat på skolan och som en flock rumpnissar vandrade vi tillsammans sida vid sida för att försöka lösa de stora frågorna som uppstår i den nya värld som öppnat sig.

– Voffo gör de på detta viset?

Tillsammans och med små steg och nästan som i kör frågar vi oss varsamt fram. Matsal? Personalrum? Nycklar? Datorer? Förstod ni det här eller ska vi fråga igen?

Fjärran borta är den person som kavat satt på intervju och storslaget berättade om alla storartade projekt som genomförts på tidigare arbetsplatser.

Nu finns nya projekt och väl så utmanande att ta sig an. Åter likt rumpnissarna som storögt sett hur Ronjas ben kommit farande genom taket.

Var är närmaste toalett? Hur hittar jag till matsalen? Vad hette nu den där människan som redan presenterat sig två gånger för mig den senaste kvarten?

Jag måste ändå erkänna att det har blivit lättare med åren. Den tidigare totala paniken som kunde infinna sig när jag inte visste alls var jag skulle börja i ämnesväg eller ibland inte ens förstod vilka frågor jag faktiskt behövde ställa för att vetskapen om vad jag behövde veta inte fanns.

Nu känns ämnesbiten lugn. Jag vet vad jag kan och vad eleverna behöver lära sig. Min verktygsarsenal som jag skaffat under åren ligger trygg.

Kvar finns dock de riktigt stora frågorna av högsta prioritet redan inför morgondagen.

Är det ens möjligt att hitta till arbetsrummet själv? Finns det mer än en toalett på skolan? Hette verkligen alla på expeditionen något som började på C?

Och slutligen: Varför gör de så här egentligen?

Reagera på inlägget:

Därför slopar vi omklädning på idrotten i höst

Inför hösten slopar vi helt och hållet omklädning på idrotten för låg- och mellanstadiet. Det är ett förslag vi idrottslärare på min skola har lämnat till ledningen i samverkan med klasslärare och fritidshemmet. 

I tidigare inlägg har jag skrivit om att omklädningsrummet är skolans otryggaste plats samt i ett annat inlägg att nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten. Detta efter Håkan Larssons forskning.

I trygghetsundersökningar på skolan nämns nästan uteslutande omklädningsrummen som en osäker plats. Den finns alltid med på listan. Mina lösningar då var att numrera platser, dela upp omklädningsrummet bland annat. Med nedskärningar som ligger över våra huvuden i 99 procent av alla kommuner blir det än mer skralt med personal som kan sitta med i ett omklädningsrum för trygghetens skull. Och något jag inte kan komma runt på min arbetsplats är att idrottshallen och omklädningsrummen är byggda för att hantera 350 elever. Idag går det 500 elever på skolan. Så hur ska vi hantera detta problem? 

Förslaget är framsprunget ur coronapandemin där vi blivit tvungna att flytta ut verksamheten och slopa omklädningsrummet för att minska smittspridningen. Det har medfört oväntade positiva effekter. Konflikterna har minskat avsevärt och fritidspersonalen får nu även möjlighet att faktiskt ta ut sin rast. För omklädningsrummen slukar både tid och energi och kräver mycket personal. 

Det har inte varit uteslutande positivt. Eleverna har fortfarande omklädningsrumstid på sitt schema även fast de inte duschar och byter om. Det har gjort att i en kvart släpps eleverna lite vind för våg under pandemin. Därför finns nu ett dilemma för oss att se närmare på. Ska vi slopa omklädningstiden helt, vilket tar bort möjligheterna för de som vill duscha, eller ska vi behålla tiden? Det skulle medföra att eleverna fortfarande behöver personal ute för att ta emot eleverna under denna tid.

Vad som blir bäst får utvärderingen utvisa. Det finns en schemavinst att ta bort den tiden helt och hållet. 

Men hygienaspekten i idrott och hälsa då? 

Det ser jag inte som ett problem. Omklädning finns inte omnämnt i läroplanen eller skollagen. Undervisningsråd från Skolverket säger att om det ska ske dusch i ämnet måste den undervisningen vara lärarledd och jag tror det skulle bli problem om jag skulle börja leda undervisning i duschen tillsammans med eleverna.

Vi kommer givetvis fortsätta att undervisa kring hälsa och då kan det bli än viktigare att gå igenom vikten av torra, rena kläder, tvagning och 5-punktstvätt. Jag vill fokusera på undervisningen.

Det är klokt att se till varför vi har omklädningsrum med dusch i Sverige, var den traditionen kommer ifrån. Det var nämligen så att hygien hade en betydligt större och viktigare roll i Sverige för bara några decennier sedan. Alla hade inte duschmöjlighet hemma så för att tvätta sig gavs helt enkelt den möjligheten i skolan i samband med gymnastiken.

Om det här blir något ensidigt positivt eller om skolan kommer dränkas i svettodörer återstår att se.  Det är fortfarande viktigt att våga pröva och bryta oskrivna normer som länge har skapat problem för många elever. Syfte och centralt innehåll i idrott och hälsa måste alltid få komma först och därtill elevernas välmående. Då måste vi våga pröva och tänka nytt.

Reagera på inlägget:

Oändligt med kunskap har gått upp i rök

Sitter i bilen på vägen till jobbet. Har i brådrasket läst att grannskolan brunnit i natt men inte hunnit reflektera mer över det. När jag sedan sitter där i bilen och ser rökpelaren lägger sig en sorglig tyngd över morgonen och frågorna hopar sig.

Nu hoppas jag innerligt att det är ett elfel eller en orsak som inte direkt är skapad av mänsklig hand som ligger bakom.

Mitt i all oro som corona skapar, all oro som sommarlovet skapar, all oro som livet skapar så kan väl ingen ta sig rätten att skapa ännu mer oro?

  • Vem kan ta sig rätten att medvetet ta bort trygghet?
  • Vem kan ta sig rätten att medvetet ta bort utbildning?
  • Vem kan ta sig rätten att medvetet ta bort andras drömmar?
  • Vem kan ta sig rätten att medvetet göra andra rädda?
  • Vem kan ta sig rätten att medvetet skapa otrygghet för barn?
  • Vem kan aktivt ta sig rätten att slösa allmänna medel som de vore ens egna?

En skola som brinner är något större än en byggnad i brand. En skola som brinner är del av en framtid för vår framtid som förstörs. En skola i brand är massa pengar som verkligen behövs till andra saker än ytterligare en renovering efter förstörelse. En skola i brand är säkert 500 elever vars dag tagit en annan väg än det var tänkt.

Omkring 1 000 vårdnadshavare som behöver tänka om kring sin arbetsdag. 100 medarbetare vars arbetsdag tar en ny vändning – troligen med oändligt antal fysiska timmars övertid och oroshantering av de tidigare nämnda 1 500 personerna.

Oändligt med kunskap har gått upp i rök. Tänk bara den skatt av material som varje pedagog sitter på av kunskap i förberedda lektioner som nu inte finns mer. 

Utbildning är det mest värdefulla vi kan ge. En skola i brand, en rökpelare över vår huvudstad. En så otroligt sorglig syn en vacker morgon i juni en vecka före skolavslutningen.

Reagera på inlägget:

Bra jobbat!

”Bra jobbat – vilken fantastisk lektion!”

Varje gång jag som lärare får uttrycka dessa härliga ord till min klass så får jag ju inte glömma bort att även berömma mig själv. Bakom de berömmande orden ligger det väldigt mycket yrkeskunskap.

Hur skapade jag förutsättningar för mina elever att lyckas?

Vad i de förberedelser jag gjorde fick mina elever att lyckas? Låg det i genomgången jag genomförde, tydligheten i övningen, tydligheten i vart vi är på väg i ämnesarbetet eller allt i kombination?

Hur skapar jag tydliga uppgifter?

Är det omfånget i övningen, strukturen i arbetet eller tydligheten i instruktionen? Kanske allt i kombination. Eller en förutsättning jag inte ens tänkt på att jag skapat.

Hur skapar jag ett lugn?

Låg det i bemötandet som skedde när eleverna kom in, låg det i den lugnande musiken, låg det i mötet i korridoren med eleven som jag vet har det tufft just nu, låg det i rutinen vi skapat eller var det kombinationen?

Massa faktorer och yrkeskunskap som vävs samman i varje lektion och möte. Varje skoldag, varje skolvecka och varje läsår.

Vad exakt det var som gjorde att lektionen verkligen blev toppen är svårt att veta men att det är yrkeskunskap och yrkesskicklighet ska vi inte glömma bort att tänka på.

De förutsättningar du gav dina elever så ni tillsammans skapade ett sammanhang som blev gynnsamt för alla denna gång.

Bra jobbat – vilken fantastisk lektion!

Vi ses på måndag!

Reagera på inlägget:

Mitt jobb är att göra andra bra

Orden i rubriken är inte mina men jag har inte kunnat släppa dem sen jag hörde en utbildningschef bli intervjuad i Anna och Philips lärarpod. Det här är ju exakt mitt jobb också.

Mitt jobb är att göra andra bra och ge dem möjligheter att skapa kloka val. Det är just det jag brukar säga till mina högstadieelever vid avslutningstider.

Gör kloka val!

Med de uttalade orden tänker jag en stilla förhoppning. Det vi nu gjort tillsammans här i skolan ska ha riktat dig mot en väg där du kan göra val. Val som leder till nya öppna dörrar och inte mot en väg som begränsar dina val.

Men för att lyckas med det här måste jag som lärare ha vissa förutsättningar. Därför blev jag så glad att höra att en utbildningschef faktiskt tänker att dennes jobb också är att – göra andra bra.

Förutsättningar som jag behöver i min profession är dels de rumsliga och det materiella men framför allt hur min kompetens används.

Vilka förutsättningar ges till mig för att jag ska kunna göra mitt jobb bra?

I tjänstefördelningstider som vi just nu befinner oss i behöver förutsättningar skapas så min kompetens används så att jag kan göra andra bra. Min chef behöver ge mig ramar så att mina verktyg – ledarskapet – får bästa tänkbara förutsättningar att lyckas.

Det här ligger bland annat i vilken planeringstid jag får, ämnes- och klasskombinationerna jag ges, hur tydligt mitt uppdrag är, möjlighet till att påverka hur mina lektioner är fördelade över tid, fortbildningstillfällena som ges samt friheten att utföra mitt arbete som jag anser bäst.

För ska jag lyckas med mitt uppdrag att göra andra bra – då behöver jag förutsättningar till det.

Hur ser nästa års tjänstefördelning ut för dig? Ges du möjligheter att göra andra bra?

Reagera på inlägget:

Sidor