Vi har passerat ett år med pandemin. Nu är vi alla trötta men vi måste fortsätta arbeta oss igenom detta. Jag har ett minne av Tony Blair som dyker upp när jag tänker på detta (och som kan ha bättrats på av mina minnesprocesser). Det var (i min minnesbild) efter en sprängning i Whitehall som gjorde att det regnade glassplitter under ett regeringsmöte. På frågan från en journalist vad man gjorde då svarade engelsmannen: ”Continued the meeting, of course” med en lätt förvånad höjning av ögonbrynen. Och det är det som gäller nu: ”Keep calm and carry on”. Och vi behöver göra det tillsammans. Vaccinationerna hägrar bakom hörnet, men vi är inte där ännu.

Vi kan ha olika åsikter vad gäller hanteringen av pandemin men vi måste ändå ta oss igenom detta tillsammans och jävlar vad vi ska ta igen detta förlorade år när saker normaliseras!

Men jag kan inte blunda för den risktagning det innebär att utöka närundervisningen i det här läget. Den för coronahanteringen ansvarige ministern svarade i ett KU-förhör att Sverige inte haft en strategi för pandemin. Det är ett i sig anmärkningsvärt påstående men som kanske förklarar varför lärare känner sig som att de kastas framför en buss, om och om igen.

Det kanske inte är meningen, det är bara det att man inte riktigt har planerat vad som ska hända och när, varför eller vad det kan leda till. Det är inte konstigt att vi som försöker följa detta inte lyckas förstå vad som pågår eller hur beslut tas. Eftersom beslut inte tas på det sätt vi tänker oss.

Att nu återigen höra representanter för Folkhälsomyndigheten motivera öppna skolor med att barn oftast blir smittade hemma gör mig riktigt bekymrad. Detta eftersom det är en självklarhet och något som inte går att undvika att människor smittar hemma. Det är som att säga att det finns träd i skogen.

Det finns ett kommunikationsmönster hos myndigheten som är problematiskt och som liknar politisk lobbyism. Man är inte så noga med vad data verkligen säger för man är så fokuserad på att kommunicera ett vinnande budskap som man bestämt sig för att sprida.

Vid ett tillfälle tog myndigheten till exempel fram en rapport som enligt dem visade att risken att dö för 70-åringar var hög men för dem 0–69 var nästan noll. Förutom andra svagheter i rapporten: Varför valde man en så orimlig åldersindelning? Menade de verkligen att det fanns en avgörande skillnad mellan 69 och 70 när det gäller dödlighet?

Nej, anledningen var nog att man ville motivera sina vägval att tillåta smitta bland yngre men skydda de som var 70+ (vilket vi vet inte går och som Coronakommissionen nu två gånger kritiserat dem för.

Myndigheten ger ju genom rapporten en felaktig bild av sjukdomens farlighet; vilket de 50–60-åringar som nu fyller våra intensivvårdskliniker vet och som deras familjer som snart ska börja gå på digitala begravningar kommer att erfara. Risken försvinner nämligen inte vid ett magiskt årtal. Tvärtom finns det bra internationella studier som visar att det är en kurva där riktigt unga människor hade noll risk men 50–64 åringar till exempel löper 144 gånger större risk att dö än en genomsnittlig 15-åring. Detta är också en anledning till varför man bör hindra smittan att sprida sig bland lärare och bland familjer i gymnasieåldern där medelåldern är högre.

Om man hårdrar Folkhälsomyndighetens nuvarande resonemang om skola och hem till sin absurda konsekvens säger de att barn och unga vuxna inte smittar när de är tillsammans i samma klassrum i skolan men att de helt plötsligt gör det när de är hemma och på fritiden.

Man kan som myndighet argumentera på olika sätt såklart men man kan inte behandla akademiskt utbildade lärare som om de inte kan tänka och tro att man kan komma undan med det.

En positiv sak är att myndigheten nu följer mitt råd i en tidigare blogg om att införa snabbtester av elever. Men det skulle man haft på plats innan man öppnade. Om man hade haft en strategi vill säga.

Men just det – det hade man ju inte (varje våg kommer ju också som en överraskning för dem och därmed för alla dem ute i regionerna som planerar efter deras scenarier).

* * *

Positiva skolnyheter mitt i allt detta?

Nya miljoner till skolan – men se då till att de gör skillnad på golvet och inte att de ökar aktieägares vinster och förbättrar kommuners budgetar. Varför inte ge all personal i skolan en bonus som tack för arbetet under året?

En som jag tycker spännande nyhet är att Katrin Stjernfeldt Jammeh ska utreda hur fler elever ska klara skolan. Spännande eftersom hon utan tvekan är en av de mest intressanta politikerna i landet. Det ska bli spännande att följa den utredningen.

Det blir en konstig vår till för oss alla.

Kommentera

Det här inlägget rör en positiv sak och en kraftfullt negativ.

Arbetet på utbildningsdepartementet tuffar ju på trots pandemin. Det senaste utspelet är att man inför ett nytt statsbidrag som ska göra det möjligt för lärare och förskollärare med en examen på forskarnivå att ägna en del av sin arbetstid till praktiknära skolforskning. Det här tycker jag är jättebra.

Man kan tycka att – ojdå – blev det ett nytt statsbidrag när alla pratar om att det finns för många. Men jag kan faktiskt inte förstå hur regeringen annars ska kunna påverka vad som sker på lärarsidan i Sverige. Ska vi ha en regering och riksdag som ska kunna göra något så måste det finnas system för det. I det här fallet kan statsbidraget göra så att det många har velat länge – se fler forskande lärare – kanske till sist blir av. Det har funnits många vackra ord om det men det brukar nästan alltid stupa på finansiering.

Så – en jättebra reform!

Min enda invändning är att man följer den tradition som har byggt upp att staten bara betalar hälften. Detta har blivit en standardlösning för många av statens ingripanden. Man vill skapa ansvarstagande också hos huvudmännen. Men effekten blir ju egentligen bara att de stora rika huvudmännen kommer att nappa. Det är ett sätt att skapa en förstärkt Matteuseffekt i skolan.

Så till det negativa.

Den 8 februari lade jag upp på min Facebooksida en kommentar till den då avstannande smittspridningen i Sverige. Jag hade först svårt att förstå den men sedan när jag insåg att den troligen var en effekt av en ökande smitta av muterade virus ramlade polletten ner. Dvs kurvan skapas av att en nedåtgående trend för den tidigare virusstammen ersätts av en ny för de muterade stammarna. Då skulle vi få den kurva vi nu ser.

Jag har sedan dess sett den tredje vågen jag då förutspådde växa fram. Jag har skrivit om det märkliga att munskydd fortfarande är tabu i Sverige trots all evidens. Och så i mitt näst senaste blogginlägg innan detta inlägg kommenterade jag det faktum att man bestämmer sig för att öppna skolor i Sverige i det här läget med starkt stigande smitta av muterat virus.

Det är huvudlöst. Nu är läget svårt inom IVA-vården och man flyger, enligt Socialstyrelsen, dagligen svårt sjuka patienter från kliniker som har fyllt sina tillgängliga platser.

Som jag skrev i mitt förra inlägg finns det oerhört tydliga signaler om att smittskyddet på landets skolor inte är tillfredsställande.

Idag nåddes jag av det här från en kompis. Han är en av tio som blev smittade i sitt arbetslag. Han var sjuk i tre månader då. En kollega till honom skriver nu angående en artikel i Uppsala Nya Tidning där det står att det nu vårdas 131 patienter med covid-19 i Uppsala. Hen skriver (namnet borttaget):

”En av dem är min XXXX. Jag smittade hen och med den allra största sannolikhet blev jag smittad på min arbetsplats. Hen kämpar med sin andning och jag kämpar här hemma med att bli frisk. Detta är inte att leka med. Håll avstånd och stanna hemma när ni har symtom. Jag skiter i att ni inte får åka vart ni vill, att ert sociala liv blir lidande eller att ni inte får hänga med kompisarna i skolan. Vad är ett liv värt?”

Min kompis kommentar är: ”Fasiken att lärarna ska behöva offra sig själva och familj”.

Ja, det är fasiken. Det är för jävligt och det är inte okej.

I Danmark öppnar man igen eftersom man fått ner smittan. Ett av verktygen har varit skolstängningar. I Finland är man svagt positiv igen och ett av de verktyg man använt är skolstängningar. Vi som har mångtiofaldigt fler smittade per dag öppnar.

Men i Sverige är inte stoppa smitta vad vi gör. Bara vi håller kurvan under vårdens absoluta toppkapacitet gör det inget om den kurvan består av lärare och deras familjer – om man cyniskt ska hårdra den kommunikation som når oss.

Sveriges lärare bör kräva:

  • Att skyddsombud ska ha veto om huruvida skolor ska vara öppna eller inte – så att huvudmän/rektorer tvingas till adekvata åtgärder.
  • Att elever och lärare på högstadier och uppåt har munskydd.
  • Att alla elever där undervisas i små konstanta grupper.
  • Att snabbtest av elever och lärare införs så man kan ha ett preventivt smittskydd och inte bara en reaktiv statistikinsamlande smittspårning.
  • Att klasser/grupper med smittade snabbt isoleras och deras familjer informeras.
  • Att – om den nuvarande strategin ska gälla – att lärare vaccineras. Nu.

* * *

Jag har fått en reaktion på mitt senaste blogginlägg eftersom en skola kunde känna igen sig. Jag vill poängtera att jag inte med det inlägget ville peka ut någon skola eller kritisera en enskild skolas eller huvudmans arbete. Det var inte alls min avsikt. Jag tror att alla gör så bra de kan. Min poäng var att det nationella reglemente och de rekommendationer de arbetar inom inte håller i det läge vi befinner oss i. Det är detta som skapar en omöjlig situation för de professionella i skolan, inte de som arbetar i skolan och gör så gott de kan.

 

Kommentera

Jag har funderat lite över begreppet ”expertmyndighet” som används i debatten kring Sveriges coronastrategi. I den debatt som var förra våren avfärdades verkliga experter, som till exempel de ”22 forskarna˝, som hobbyepidemiologer. Många av dem var genuina experter inom området med mängder av vetenskapliga publikationer bakom sig. Detta medan termen ”expertmyndighet” på något sätt har fått stå odiskuterat som en beskrivning på en myndighet full med kunniga experter.

Men så är ju långt ifrån fallet. ”Expertmyndighet” innebär bara att de av alla myndigheter är den myndighet som har ett ansvarsområde. Det innebär inte att de som är anställda där är forskningsmässigt djupt kunniga inom området.

Ta till exempel Skolverket när jag arbetade där. Det var ju så klart en expertmyndighet inom skolområdet. Man visste mer om skola på Skolverket än vad man visste om skola på Naturvårdsverket. Men det innebar inte alls att vi som arbetade på Skolverket var ”experter” i meningen att vi hade djupa forskningsbaserade kunskaper om utbildning.

När jag blev anställd var vi till exempel få disputerade på myndigheten och ännu färre som var disputerade inom utbildningsområdet (om det fanns någon). Myndigheten hade heller inga forskningsanslag etc. Tvärtom var det uppenbart för oss som då arbetade på myndigheten att vi var tvungna att ha dialog med vetenskapssamhället, bjuda in dem, ta reda på vad de visste. Men vi hade inte deras expertis (jag vet att det idag är fler disputerade anställda än när jag jobbade där, men man har fortfarande inget uppdrag om att forska).

Så – vad menar både politiker och journalister egentligen när de pratar om expertmyndigheter? Vet de inte då hur myndigheter ser ut och är bemannade?

Det är också i det ljuset jag tycker att det är anmärkningsvärt att de ändrade rekommendationerna för gymnasieskolan kommer under en brant ökande smittspridning där man också på landets infektionskliniker varnar för att allt fler yngre blir svårt sjuka på grund av att de olika mutationerna tar över. Detta beslut verkar också ha tagits utan att man först säkerställer hur det ser ut på de arbetsplatser som drabbas.

Lärarförbundet har visat att bara tre av tio fackliga ombud anser att arbetsgivaren har satt in tillräckliga åtgärder mot smittspridning. En av tio menar att elever följer FHM:s rekommendationer, och vart femte ombud menar att vårdnadshavarna respekterar arbetsplatsens covid-regler. Enligt deras studie får var tredje lärare i fritidshem och 45 procent av lärarna i förskolan inte arbeta hemifrån ens när detta är möjligt, en tredjedel av skolledarna upplever att de har svårt att uppfylla sina arbetsmiljöuppgifter under pandemin, och 74 procent upplever att det finns en stor oro bland personalen för att bli smittade på arbetsplatsen.

Lärarnas Riksförbund gjorde en liknande undersökning i maj förra året som visade att så många som en tredjedel av lärarna ansåg att arbetsgivaren inte hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att skydda riskgrupper i skolan.

Lyssnade man på facken? Har man tagit in annan expertis som till exempel Tove Fall som pekar på hur man gör i England? Det senare har jag personlig erfarenhet av via en släkting i England. Det genomtänkta sätt som både hon som sjuksköterska och hennes barn testas på i skolan, det systematiska arbete som finns för att begränsa smitta genom ett nationellt regelverk och så vidare, imponerar.

Men i Sverige tror vi ju på att skjuta ut ansvar. Det skjuts ända ut till dem som står med ryggen mot väggen. Och av de som står där, i klassrummen, säger alltså bara tre av tio att arbetsgivare har tagit sitt ansvar. Det måste man fixa först, innan man öppnar skolor!

Jag har en personlig erfarenhet av det. Av 42 vuxna gymnasieelever som befann sig i samma klassrum före påsk är nu tio konstaterat smittade. Ingen har ringt eller hört av sig till de elever som inte testats positivt.

Jag hade, precis som de flesta lärare, kunnat ställa mig positiv till en strategi, om den verkligen fanns.

I övrigt har jag hört bofinkar sjunga, blåsippor blommar vid vårt garage och lärkor fyller luften med extatisk sång. Det är vår och det kommer att bli sommar.

Men just nu ska vi genom en prövningsperiod till. Och jag tror att Sveriges lärare hade mått bra av att någon brydde sig om deras situation.

Kommentera

Tankesmedjan Balans är en udda fågel i det svenska politiska landskapet. Utifrån ett starkt engagemang och väldigt lite finansiering har de två grundarna lyckats visa att man kan synas och höras fast man inte har en stor organisation och/eller mycket pengar i ryggen.

Nu har de släppt en rapport som jag menar att alla lärare borde läsa. Den heter ”Stolpe ut!” och är en beskrivning av hur lärares situation och arbetsmiljö påverkades av skolreformer från 1990-talet och det inte minst av de avtal som slöts på den tiden och framåt.

Meh, kanske någon säger – jag ville ju läsa något intressant. En torr framställning av gamla avtal – hur relevant är det?

Ja, det visar sig ju att det är ytterst relevant. Om du tycker att lärares arbetssituation är frustrerande; om du tycker att det är som att det bara är krav men väldigt lite manöverutrymme; om du tycker lönesättningen är konstig och svår att förstå – svaren finns i den här rapporten.

Seriöst: Denna borde alla lärare läsa för att förstå varför yrket har blivit som det blivit.

En av poängerna med den är att den så tydligt visar att det inte bara är ”kommunaliseringen” som är problematisk. Utan också allt det som följde på den med målstyrning och andra verktyg ut New Public Management-lådan. Den visar också hur lärarfackföreningarna på många sätt var behjälpliga i processerna. Och det behöver man nog både tänka på och omvärdera inom lärarnas fackföreningar.

Och det måste man kunna göra utan anklagelser eller skuld och skam. ”Förlåt oss för vi visste inte bättre” skrev en gång de tjänstemän som införde New Public Mangament inom den danska offentliga sektorn. Det gäller också hur fackföreningarna agerade efter kommunaliseringen. Man var helt enkelt påverkade av en tidsanda och kunde nog inte riktigt förstå vad man gjorde. Men det är ingen ursäkt för att inte göra det nu. För idag vet vi var vi hamnade.

Rapporten är en fascinerande och väl utförd beskrivning av hur det gick till och vad konsekvenserna blev. Om vi ska få en lärarkår som på riktigt går med raka ryggar behöver vi se den här beskrivningen i vitögat och fundera över vilka av de stegen som togs som går att backa på. Och det är mycket möjligt att man då ser att det kanske inte är arbetsgivaren som är det stora problemet utan hur avtal och lönemodeller ser ut.

Sedan är det en annan sak att jag själv inte riktig ser hur den nystart vi behöver för läraryrket skulle vara möjlig utan ett rejält ingripande av staten. Men, vågar man på allvar titta på det Balans skriver kanske det går? Balans sammanfattar själva rapporten med:

”Målstyrningen av skolan har levererat stolpskott efter stolpskott. Om bollen ska gå i mål behöver skolan regler.”

Så är det.

Kommentera

Jag har varit tydlig med att jag menar att det har varit viktigt under pandemin att stänga skolor. Vilket nu också har skett. Jag har också tydligt uttryckt åsikten att Folkhälsomyndigheten har mörkat för Sveriges lärare, och troligen politiker, de risker för lärare och samhället som öppna skolor har inneburit. Detta blev helt uppenbart nu efter att höstens siffror presenterats i olika sammanhang.

Men jag är inte dummare än att jag förstår att det finns en samhällelig och mänsklig kostnad kopplad till detta. Grunden för mitt övervägande är dock att statens primära roll är att skydda liv. Efter detta kommer välmående och välfärd. Epidemin innebär också en mängd direkta konsekvenser i långtidssjuka och inställd vanlig sjukvård. När vi nu snabbt snart kommer att räkna de döda i den här epidemin till över den ofattbara siffran 12 000 är det viktigt att komma ihåg detta.

Det kan också vara på sin plats att påminna om att personer som uppenbarligen fick stort inflytande på den svenska strategin i våras uttryckte att vi inte skulle komma över 5 000 döda, att vi inte skulle få en andra våg och att vi senare i höst skulle se att (till exempel Norge) skulle få samma siffror på döda som vi. Så blev det inte. De hade gravt fel om sjukdomens både farlighet och spridning.

Med detta sagt, vill jag med emfas betona att skola är oerhört viktigt och att skolstängningar medför en mängd negativa konsekvenser för samhället och för individer. IFAU publicerade i dagarna en genomgång av konsekvenser på individ- och samhällsnivå. Det här är också något som är centralt i de diskussioner på EU-nivå jag har deltagit i. Alla i hela världen är oroliga för vad som ska hända och vad som har hänt, speciellt med de mer sårbara i våra skolsystem. Där vi har haft en unikt bra situation på grund av att vårt skolsystem är Europas mest digitaliserade.

Är lösningen då att inte bekämpa pandemin? Att låta lärare bli smittade och låta skolorna vara den plats där vi tillåter nya smittkedjor att hela tiden etableras. Nej, jag skulle hävda att vi (som vanligt) måste sluta att se på det här dikotomt, som antingen eller. Vi måste dessutom behandla skolan som andra samhällssektorer.

Allt för många lärare har vittnat om bristande smittskyddsrutiner. När andra fått jobba hemma har de tvingats trängas med både elever och andra lärare i trånga skollokaler. Folkhälsomyndighetens mässande om att hålla avstånd har för väldigt många lärare bara varit nästintill hånfullt och alienerande. Vad skulle vi då behöva? Självklart ska vi liksom alla andra länder beakta den evidens som finns och rekommendera munskydd enligt WHO:s riktlinjer. Självklart ska vi fortsätta jobba med skolstängningar på det sätt som görs lokalt och utifrån smittläget i regioner och kommuner och självklart ska vi skärpa rutiner så att trängsel helt enkelt inte får förekomma.

Men detta kommer att drabba barn och unga. De kommer att lära sig mindre. Barn med sämre förutsättningar hemma kommer både ha varit mer drabbade av sjukdomen (för den här sjukdomen har drabbat de socialgrupper värst som inte kunnat välja bort att gå till sin arbetsplats, som inte har kunnat välja bort kollektivtrafik, de som vårdat våra äldre, städar våra skolor och kontor och så vidare) och vara mer drabbade av att inte möta vuxna välutbildade lärare i skolan.

Men valet måste inte vara mellan att låta pandemin grassera eller att skada dessa barns utveckling. Det är en farlig dikotomi att tänka så. Ska lärare ta smällar eftersom skola är så viktigt för barn? Ja, i så fall ska de ju kompenseras för den risken. Då kanske Anna Ekström skulle säga: ”Vi vill ha skolorna öppna. Vi vet att ni och era familjer kommer att bli sjuka. Vi vill att ni ställer upp ändå. Men vi kommer ge er ett risktillägg (utöver den skyddsutrustning man behöver) och förtur till vaccinationer”.

Det skulle göra det tydligt. Men det tror jag inte hon vill. För hon inser att det kravet kan man inte ställa och så kan vi inte prioritera. Vi ber sjukvårdspersonal ta sådana risker, men då ger vi dem skyddsutrustning, övertidsersättning och vaccination.

Vad återstår då? Ja, det finns en sak vi måste göra. Vi måste investera så att vi kan ta igen det som går förlorat i kampen för att rädda liv.

Jag menar att Anna Ekström måste gå till Magdalena Andersson och säga att ”Titta här: IFAU har räknat ut att de minskade kunskaperna kommer att kosta oss minst 10 miljarder på sikt”. Regeringen måste nu inte bara ha en plan för hur man ska stödja näringslivet och de effekter coronan har på det. Vi måste nu se till att vi kan ge de utsatta skolorna i Sverige en ordentlig möjlighet att kompensera för det som skett det här året. Och detta så fort vaccinationerna (så sakteliga – vad händer egentligen?) normaliserar situationen i landet.

Då – i vår och allra senast i höst – måste svenska rektorer och lärare ha de miljarder till hands som de behöver för att kunna stödja de familjer, barn och ungdomar som farit illa under pandemin.

Det är upp till staten att visa vad som är viktigt. Lärarna ska inte behöva ta allt ansvar för det.

(PS: En väldigt intressant sak i IFAU:s rapport är att de menar att trots att betyg och liknande ligger på samma nivå efter distansundervisning så lär sig elever mindre. Det är ett intressant sätt att säga att proven inte mäter viktig kunskap. Något för lärare som ropar efter nationella prov att tänka på!)

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.