Jag brukar envisas med att jag bara har ett riktigt bra skäl för att lärarna i den svenska skolan borde vara statligt anställda. Men också att det är ett skäl som gör det oundvikligt. Idag har vi alldeles för få behöriga lärare i skolan. I jämförelse med våra nordiska grannar är vi i strykklass.

Jag tror helt enkelt inte att 290 kommuner och tusentals fristående huvudmän kommer ta sitt ansvar för den situationen. Det är staten som måste ta ansvar för skolan och när läraryrket kommit på glid är det staten som måste ingripa. Och centralt för en sådan statlig reglering av lärartjänsterna är lönen.

OECD har kommit ut med en rapport om skolan där de också går igenom hur lärare är anställda och hur deras löner sätts.

Bilden i studien är densamma som 2012 när jag senast läste en likadan uppställning. Sverige avviker helt med totalt decentraliserad, individuell och icke nationellt uppstyrd lönesättning för lärare.

Följande tabell har jag satt samman utifrån OECDs redovisning (jag vill reservera mig för att jag kan ha missuppfattat någon redovisning, system är inte helt jämförbara):

Men det vi kan se är att alla länder utom Sverige har någon form av ordning i sina lönesystem för lärare. I de allra flesta länder är tjänsteår en av de viktigaste kriterierna för löneutveckling, men man kombinerar det ofta med någon form av trappa där man måste på något sätt bevisa att man är värdig en löneökning. Detta genom någon form av ackreditering eller genom att gå kurser, till exempel.

I Sverige är man som lärare helt i händerna på lönesättande chef. I alla andra länder är man en del av en profession. Jag skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet om att lärarnas profession måste återupprättas. I den pekade jag på den syn man i 1946 års skolkommission hade på läraryrket och avslutade med:

”I sveket från statens sida finns lönesystemet med”

Om man ska sammanfatta 1990-talets reformer ur lärarnas synvinkel är det väl att allt det som kommissionen 1948 betonar är just det som har gått förlorat: statusen har försvunnit, friheten likaså. Arbetstiderna har försämrats, löner sätts i tävling med kollegor och har sjunkit i förhållande till andra grupper; man får inte köpa in läromedel och ibland jobba i direkt olämpliga lokaler.

Ansvarig är inte längre staten utan en tusen­hövdad hydra av huvudmän. Man har blivit en leverantör av administrativa data och lämpliga betyg, i stället för den pelare i samhället som man faktiskt både är och upplever sig vara.

Lärarkåren har i någon mening blivit lurad och förrådd av staten. Är det något en ny regering bör fundera över är det hur man ska kunna återge lärarnas deras profession. För det är på dem lärandet i alla klassrum i Sverige beror.

I detta svek från statens sida finns definitivt lönesystemet med som en del. Det är dags för staten att betala tillbaka denna skuld till lärarna genom att återställa lärarprofessionen. Och då är lönemodellen och arbetstider centralt.

Kommentera

Vi lever i en spännande tid med en ny regering snart på plats. Lärarbristen blir också allt mer akut och det finns frågor att ställa sig kring betygsinflation med mera.

Men en helt annan sak tilldrar sig mitt intresse. Den nydisputerade forskaren Stina Jerdborg som har tittat på hur rektorsutbildningarna fungerar säger i en intervju i Skolporten att det som överraskade henne var att:

”…rektorerna inte nämnde tidsbrist som förklaring till sina tillkortakommanden när det kommer till att leda skolornas kärnverksamhet kring undervisning och lärande och att organisera för det. I stället var de väldigt raka med att de helt enkelt inte förstod sig på sina verksamheter. Det här gällde främst rektorer som hade bytt skolform och som var tvungna att lära sig grunderna i den verksamheten. Tanken med åren i utbildning och arbete är ju att rektorerna ska lära sig att bli ledare, men utan kännedom om verksamheterna fick de dessutom mycket annat som de var tvungna att sätta sig in i. Det handlar om allt ifrån hur lärare arbetar i skolformen till hur elever i de åldrarna lär sig. De rektorer som kunde sin verksamhet utan och innan hade inte alls den typen av svårigheter, de hade väldigt goda möjligheter att verka som pedagogiska ledare direkt.”

”Jag har hört många lärare sucka”

Det här var väldigt intressant. Jag har hört många lärare sucka över att de har varit ledda av rektorer som kommer från andra verksamheter och skolformer. De har inte upplevt att deras chefer har pratat om rätt saker och inte har förstått dem. Och nu finns det alltså forskning som visar att dessa lärare har rätt.

Vilket också leder mig till att tänka på hur man förändrade reglerna för vem som fick bli rektor i svensk skola. Vi hade en period när den enda regleringen som fanns var att den som skulle anställas till rektor skulle ha visat ”pedagogisk insikt” eller som skolhistorikern Hans-Albin Larsson uttryckte det ”Till rektor kan vem som helst anställas”. Detta var efter kommunaliseringen och när målstyrning var det allena saliggörande i svensk skola.

Men innan dess hade vi faktiskt ett reglemente som sade att den som skulle anställas till rektor skulle ha minst fem års erfarenhet av att undervisa på det stadium man skulle bli rektor på. Det vill säga: Vi hade ett system som erkände just det som Stina Jerdborg i sin avhandling visat.

”Att hjälpa lärare utveckla undervisning”

Skolan är en komplex verklighet och du behöver känna till de specifika utmaningarna i och med en viss skolform eller stadium för att kunna fungera väl som ledare. Speciellt om du ska kunna jobba med det viktigaste – hjälpa lärare att utveckla undervisningen där.

Vi behöver vända tillbaka till en professionell syn på undervisning där kunskaper som finns i skolan värderas högre än modenycker i managementteorier.

Kommentera

Smittspridningen i Sverige har utvecklats exponentiellt på grund av den nya virusvarianten omikron. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Folkhälsomyndigheten var omedveten om hur logaritmiska utvecklingar ser ut. När en kurva ser ut som nedan kan man förutsätta stora problem.

Vi får se hur det utvecklar sig. Det finns en nedgång nu på slutet men vi vet också att det varit helg och att många regioner haft problem med provtagning.

Källa: Folkhälsomyndigheten 11/1 2022.

I DN uttalar sig nu lärare om sin oro, upplever det som ett ”kamikazeuppdrag”och önskar att skolor stängde.

Jag är medveten om att WHO den här gången går ut och rekommenderar skolstängningar som den sista åtgärden. Men man ska också vara medveten om att det är en av de allra mest effektiva åtgärderna för att stoppa en smittspridning.

Det bevisades också i Sverige under toppen vid samma tid förra året. Att de flesta högstadieskolor var stängda innan jul var en av anledningarna till att vi då tillsammans med jullov och umgängesbubblor kunde trycka ner smittan. Sedan kom vaccinationerna igång på allvar och förändrade spelplanen helt.

Men nu har vi som sagt en ny variant på viruset som inte tar hänsyn till vaccinationerna. Den sprider sig snabbare och mycket bland barn till skillnad från tidigare. Vaccinationerna verkar ge visst skydd mot allvarlig sjukdom och en tredje spruta också mot smitta.

Det finns all anledning för lärare att vara oroliga. Tvärtom mot vad en del myndighetspersoner har sagt har lärare, och deras familjer, drabbats hårt under de tidigare vågorna. Att så är fallet kan man se både i data som publicerats av Coronakommissionen såväl som i forskning. Det är bara gymnasielärare som ligger på genomsnittet (tack vare distansundervisning).

Källa: Vlachos mfl. 2021.

Lärare tillhör de som tillsammans med sjukvårdspersonal tagit Sverige genom krisen men det till en kostnad. En kostnad som lärarkåren inte har fått något erkännande för. Istället har de blivit informerade om att deras arbetsmiljö är riskfri, vilket bevisligen var felaktigt. Kanske tåget har gått. Men jag skulle föreslå följande om inte utvecklingen bryts:

  1. Skapa ett tillfälligt smittstopps-lov. Två veckor som lärare använder till enskild fortbildning. Detta är en tillfällig insats som tillsammans med övriga åtgärder tvingar viruset att börja om och under tiden hinner vi vaccinera fler med tredje dosen. Varför då inte prioritera lärare?
  2. Ge alla lärare ett skattefritt fortbildningsbidrag att köpa böcker för. Detta som en signal om vad lovet ska användas till, men också som ett erkännande för att man har stått i frontlinjen och för att lärare och deras familjer därigenom har blivit smittade mer än de många andra.
  3. Det tredje är så självklart att det fortsatt är pinsamt att behöva skriva om det: Se till att Folkhälsomyndigheten omedelbart gör en tydlig kovändning i munskyddsfrågan. Deras halsstarrighet och felaktiga uppfattning om att de skulle tappa förtroende om de erkänner misstag låter viruset spridas i en helt onödig omfattning.

Jag åkte på ett fullsatt tåg från Lund till Stockholm i söndags och munskydden var få. Varför? För att i Sverige måste du ha stort civilkurage för att använda mask. I andra länder är det tvärtom. Och det är Folkhälsomyndighetens fel. Ett fel de bör åtgärda genom att tydligt ta ställning för munskydd.

Grundregel i kriskommunikation är alltid att vara ärlig med sina misstag. Att tro att man kan tiga om misstag för att inte tappa ansiktet och tro att det i sin tur ger förtroende är fel. Helt fel.

Utöver detta hoppas jag att vi ändå får ett år där vi kan börja leva lite mer normalt igen.

Kommentera

Det har återigen kommit några viktiga studier om marknadsskolans effekter. Situationen börjar likna den vid den famösa rättegången i USA om huruvida så kallad Intelligent design var att räkna som vetenskap eller religiös tro (som jag skrev om i boken ”Skapelsekonspirationen” på Leopard förlag).

En av de som skulle försvara att Intelligent design var vetenskap fick under rättegången frågan om han stod fast vid uttalandet om att det inte fanns några studier som visade hur en viss biokemisk process kunnat uppstå genom evolution. Efter att han svarat jakande började den andra sidans advokat stapla vetenskapliga tidskrifter och böcker framför honom som handlade om just det. Till slut försvann skapelsetroanhängaren nästan bakom bokhögen. Men han framhärdade ändå i sin åsikt. Inga bevis kunde rubba hans övertygelse.

Det börjar bli så nu också för de som försvarar det hastiga och slarviga beslut som 1992 gjorde att vi gjorde om svenska skolan från ett skolsystem till en (kvasi-)marknad. Bevisen, bedömningarna och utredningarna börjar hopa sig i allt högre högar. Ändå får det så sällan genomslag i politiska förslag, ändå vågar så få av anhängarna vika från sin tro.

En starkt bidragande orsak till det är naturligtvis dels möjligheten att genom skolval välja bort ”de andra”, och dels naturligtvis de oerhörda pengar som står på spel. Vi måste inse att debatten om skola inte styrs bara av vad som är bra för barnen och Sverige utan också av vad som är bra för skolaktiebolagen och de utländska riskkapitalister som via avancerade ägarkonstruktioner äger stora delar av dem.

Skolinspektionen visar nu i en studie att huvudmän inte har vidtagit åtgärder i skolor som i mer än tio år inte lärt barn det de har rätt till enligt lag och förordning. Man skriver:

”Granskningen visar att det är ovanligt att huvudmannen genomför kraftfulla insatser baserade på en tydlig problembild för att vända långvarigt låga resultat. Ansvaret för skolans utveckling läggs ofta på rektorn. Mot bakgrund av skolsegregation och de utmanande förutsättningar många skolor i granskningen har, är det av största vikt att särskilda satsningar görs. Endast ett fåtal granskade huvudmän visar att uppföljning, analys, stöd och insatser är verktyg i ett förbättringsarbete som hela styrkedjan deltar i, och som tydligt syftar till att bryta de låga resultaten. Utifrån granskade kvalitetskriterier har 27 av de 28 granskade skolorna behov av utveckling.”

Vad man säger i klartext är bland annat att huvudmän lägger över bördan på rektorerna och att dessa slutar hela tiden. Det är ju inte så konstigt eftersom de får bördan av ansvaret (och skulden för resultatet) men inte det stöd man behöver. Skolinspektionens resultat stämmer för övrigt väl med en studie från företaget Successful schools som granskat kommunala skolplaner och inte kan hitta bevis för att någon kommun verkar arbeta strategiskt med att utveckla undervisningen.

”Resultaten från Skolinspektionen är ingen nyhet”

Men är detta ny kunskap? Nej att resultatstyrningen inte fungerar visade E&Y redan 2013 i en rapport som aldrig fick den uppmärksamhet den borde ha fått. De skrev: ”Resursfördelning sker i låg grad utifrån faktiska, konstaterade och dokumenterade pedagogiska behov hos aktuella elever.”

På samma sätt visade en rapport från Skolverket 2012 att huvudmännen inte bedrev några strategiska budgetprocesser. Man skrev i den: ”I praktisk handling underordnas de statliga kraven den kommunala prioriteringen. Det får till följd att statliga mål sorteras bort och nationellt satta målnivåer sänks. Tilldelningen av resurser sker dessutom schablonmässigt, inte utifrån analys av behov för att nå de nationella målen”.

Så de nya resultaten från Skolinspektionen är ingen nyhet. Inte heller är det som Lärarnas Riksförbund och Skolledarna har fått fram i sin nya undersökning bland 700 rektorer någon överraskning. De skriver (bland annat):

  1. Var tredje rektor som leder en skola med mindre gynnsam elevsammansättning, […], spår framtida problem med att rekrytera behöriga lärare och speciallärare. Det innebär en ökad risk för att befintliga lärare och annan personal får en ansträngd arbetssituation, vilket kan leda till en negativ spiral för skolan. Undervisningssituationens förutsättningar bedöms också påverkas negativt av exempelvis bristande möjligheter att göra nödvändiga investeringar i läromedel.
  2. En gynnsam socioekonomisk elevsammansättning, […], leder däremot till en positiv spiral. Exempelvis underlättas rekrytering av behöriga lärare, skolan är mer framgångsrik med att få alla elever att nå gymnasiebehörighet, många elever söker sig till skolan vilket ger en budget i balans eller ger överskott, och så vidare.
  3. En uppdelning av eleverna har skett, där elevunderlaget i stor utsträckning skiljer sig beroende på huvudmannatyp. Nästan hälften av friskolorna på högstadiet, 47 procent, har en mycket gynnsam elevsammansättning, medan motsvarande siffra för kommunala skolor är 15 procent. Istället drar de kommunala skolorna det tyngsta lasset då nästan en tredjedel av de kommunala skolorna har en elevsammansättning där föräldrarna sammantaget har låg genomsnittlig utbildningsnivå.
  4. Dagens finansierings- och resurstilldelningssystem tenderar att gynna skolor med det mest gynnsamma elevunderlaget, alltså de 25 procent av skolorna där föräldrarna har högst genomsnittlig utbildningsnivå. Detta trots styrdokumentens tal om likvärdig utbildning och socioekonomisk viktning både i kommunal finansiering och i många statsbidrag till skolan.
  • När det gäller punkt 1 ovan kunde Läromedelsförfattarna i våras visa samma sak. Det fanns en koppling mellan dålig tillgång till läromedel och elevers upplevda familjeekonomi.
  • Punkt 2 har också tidigare framkommit i ett antal studier utifrån OECD:s PISA-undersökning.
  • Punkt 3 framkom med obehaglig tydlighet i min och German Benders studie av segregation.
  • Och punkt 4 är det som både Skolinspektionen nu, och Skolverket, Ernst & Young m.fl. visat gång på gång genom åren.

Problemet är att för den kommun som vill göra något innebär det att skolans kostnader ökar mer eftersom friskoleföretagen då står på kö för att stämma kommunen inför rätta för att få del av samma satsningar, fast man inte har samma elevunderlag. Marknaden skapar ansvarslöshet och driver kostnad.

Studierna om effekterna av skolmarknaden staplas alltså på hög (jag har ju inte ens nämnt alla utredningar och OECD-rapporter, forskning om segregation med mera som finns) samtidigt som många riksdagspartier verkar ha fastnat i friskolelobbyns mantran och budskap.

Det innebär att de partierna borde glida iväg från sina väljare bland lärare och rektorer i Sverige.

Återigen, vad är det som händer? Tioårsjubiléet av debaclet kring Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, kanske ger en förklaring. SNS är sponsrat av näringslivet. När de för tio år sedan tog fram en studie, ”Konkurrensens konsekvenser” som visade på negativa konsekvenser av skolmarknaden formligen exploderade friskolelobbyn.

Hallandspostens ledarskribent Mattias Karlsson har nu intervjuat Laura Hartman som då var ansvarig redaktör för rapporten på SNS och som tystades och slutade där. Han frågade om hon var beredd på den kritik som skulle komma och hon svarar:

”Till viss del. Jag förstod att den skulle väcka intresse och debatt. Det är ju själva poängen med SNS att ta upp frågor som är viktiga i samhällsdebatten. Men reaktionerna var så kraftfulla och snabba. Det var inga spontana reaktioner, de hade förberett”.

Mattias Karlsson fortsätter med:

”Hon menar också att det var gigantiska ekonomiska intressen som utmanades, vilket gör det svårt att föra en sansad och forskningsbaserad debatt. Systemet försvarar sig med full kraft”.

”Kunskapen tillåts inte påverka politiken”

I valet mellan empiri och tro är det nu fortfarande alltför många politiker som väljer att tro på lobbyisternas budskap. I andra länder skulle bara dessa två nya rapporter från Skolinspektionen och Lärarnas Riksförbund/Skolledarna vara spiken i kistan för ett system. Men i Sverige verkar vi kunna slå i hur många spikar som helst utan att se någon förändring.

Under tiden får elever, lärare och rektorer arbeta med ett ibland omöjligt uppdrag och utan det stöd de enligt lag, och enligt demokratiska grundvärderingar borde ha. Lösningen på detta är inte mer marknad. Johan Enfeldt skriver om SNS-skandalen att:

”Alltmer tyder på att tiden nu är mogen för politiken att agera på forskarkritiken. Regeringen har utredningsförslag om både grundskola och gymnasium på sitt bord, Socialdemokraterna tar allt tydligare ställning och i de borgerliga partierna pågår omprövning under ytan. I helgen skrev Centerpartiets andreman i utbildningsutskottet, Niels Paarum-Petersen, dräpande om dagens skolsystem:

’Dagens system utmanar inte. Det utarmar. Det är inte liberalt och marknadsvänligt. Det är konservativt och företagsvänligt’.”

Om du som lärare undrar hur det kommer sig att du får fortsätta arbeta på en skola där resurserna inte räcker, där utmaningarna är för stora, där rektorerna byts snabbare än färgen på väggarna; så beror det inte på att vi inte vet vad som är problemet.

Det beror på att den kunskapen inte tillåts påverka politiken. Det är så enkelt och det är därför du känner dig alienerad.

Det är dags för lärare och skolledare att bry sig om vilken skolpolitik olika partier faktiskt för. Både genom hur man röstar men också genom att bli politiskt aktiv. Det är faktiskt dags att avsluta det här barnexperimentet.

Kommentera

1919 skriver Elsa Beskow om en undervisningsmaskin i sagosamlingen ”Muntergök”. Doktor Klokamundus (den allra lärdaste och styvaste i landet!) bygger där en undervisnings- och uppfostringsmaskin i landet Kringelikrokien. I den skulle de vanartiga och busiga pojkarna, bland annat hans egen son Petrus, stoppas in. De skulle sedan komma ut ”utan vidare besvär varken för föräldrar eller lärare”. Billigt, bra och arbetsbesparande!

Bland annat innehöll maskinen en grammofon som upprepade frågan eller räknetalet tills det blivit rätt besvarat (adaptiv teknologi?). Men hans rådiga son tog reda på hemligheterna i maskinen och såg till så att han och hans kumpaner i stället kunde roa sig och leva äventyrsliv.

Klokamundus funderade sedan hela sitt liv på vad som hade gått fel. Och det fick han grubbla länge på eftersom det ju inte fanns något fel på maskinen.

Idag hittade jag följande text i mitt flöde som jag har översatt till svenska (och förvanskat varumärkena). Det är en text som vänder sig till lärare som efter pandemin ska ta upp trådarna i sin undervisning. Man kan väl gissa att den framför allt vänder sig till beslutande chefer som ska betala för det.

”För att verkligen anpassa elevernas återhämtning och återfå inlärningsmomentet behöver du bedömningsdata som visar vad eleverna vet, vad de inte vet och vad nästa steg är, oavsett om de ligger ovanför, under eller i det betyg de bör ha. Våra skanningbedömningar ger de data du behöver för att fatta bevisbaserade beslut för varje elev:

  • Få ett standardbaserat riktmärke för nuvarande elevkunskaper med adaptiva tester som möter elever där de är.
  • Identifiera specifika kunskapsluckor i kunskapsnivå så att du kan justera undervisningen för att hjälpa eleverna att återfå förlorad kunskap.
  • Bestäm nästa steg med rapporterna Studentprofil och Lärandemål.
  • Definiera automatiskt personligt lärande baserat på testresultat med hjälp av anslutningar till vanliga individualiseringsplattformar som Classroof®, netspy® och Intelligens®.”

Undervisningsmaskinen är här!

Mitt enda problem är att om jag inte helt missuppfattat läraryrket så är det precis det ovanstående som en lärare gör fast utan maskin och troligen med fler parametrar inblandade och enligt Pisa 2018 mer framgångsrikt.

Jag ser, precis som Elsa Beskow, det inte som en bra dröm att maskiner övertar människans roll i undervisning. Jag skulle säga tvärtom att vi med alla de maskiner vi nu umgås med och genom så har den mänskliga dimensionen blivit än viktigare.

En annan text i mitt flöde var då så mycket viktigare tycker jag. Den handlar om hur vi ska ta hand om alla lärare som arbetat hårt under pandemin och se till att de känner sig uppskattade för sitt arbete och hur vi ska kunna samla ihop all den erfarenhet och den kunskap som nu finns i lärarkåren om hur man hanterar undervisning när alla yttre parametrar ställs på ända.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm