Presskonferensen med Andreas Schleicher från OECD den 18 februari var väldigt intressant för den som lyssnade noga på vad han sade. Det intressanta var att han berättade mer än vad som står i den rapport som samtidigt släpptes.

I korthet sade han följande: Det går inte att hitta ett samband mellan skolresultat och resurser generellt, men det spelar stor roll hur resurserna används.

Han pekade sedan på ett antal skillnader mellan Sverige och några länder. Det han fokuserade på var betydelsen av höga lärarlöner, av att satsa på att lärare har tid att förbereda lektioner och tid att samarbeta kring att utveckla undervisning och att inte hålla på med en massa andra saker. Han pekade också på hur lärarkåren i högpresterande länder själva utvecklat sin undervisning och sågade några av de myter vi i Sverige har av undervisning i Asien.

Björklund menade i sin kommentar att Schleicher hade visat att Sverige i huvudsak var inne på rätt väg. Riktigt vad han avsåg då vet jag inte. Troligen karriärtjänsterna.

Annars är det nämligen ett par saker där Sverige inte alls är på rätt väg.

Andreas Schleicher var väldigt tydlig med att ansvarsutkrävande (accountability) och choice (skolval) system inte leder till goda resultat. Och att de länder som har sådana system och ändå bra resultat då har många system som stödjer och hjälper till med utveckling i och av skolor.

En sak som var väldigt tydlig och som borde stämma till eftertanke både bland socialdemokrater och bland lärarfacken är att han tydligt visade att några av de länder som har höga resultat har gjort ett val. De har satsat på lärarna, på att minska deras undervisningstid, öka förberedelsetid och kollegialt lärande, men då också ökat klasstorlekarna!

Det finns nämligen ingen möjlighet att vi kan ha råd med att både höja lärarlöner, minskad tjänstgöring i klass OCH samtidigt minska klasserna. (Detta är inte samma sak som att man inte kan ha ett regelverk för högsta klasstorlek etc. för olika åldrar).

Vi behöver ett stabilare och likvärdigt statligt finansieringssystem och vi behöver tydligare regler för lärares tjänstgöring och möjligheter till samarbete och höja deras löner för att locka fler till yrket.

Det är där reformer och arbete ska till.

Kommentera

Jag har nu läst Lewins utredning om kommunaliseringen och här är några reflektioner:

  1. Utredningen innebär en enorm upprättelse för de lärare som innan och efter reformen hävdade och har hävdat att den var ett misslyckande. Det är bara så sorgligt att det skulle ta tjugo år innan detta sker.
     
  2. En av de bästa sakerna är dess oerhörda tydlighet att skolreformer framåt måste bygga på och ske i samverkan med lärarna. I slutet skriver Levin följande (s. 322): ”Även om en tidigare generations politiker misstrodde lärarna är det förödande för skolverksamheten att nonchalera dem. Utmaningen är i stället att visa förtroende för lärarna, även om många politiker tycker att lärarna kan ha en felaktig inställning i vissa frågor (som till exempel en preferens för ensamarbete). Ingenting synes i dag angelägnare än att återskapa förtroendet för lärarna. Liksom i Finland bör arbetsgivaren med Pasi Sahlbergs ord ”lyssna till lärarna” som ett första steg mot ”en kultur av tillit”. Så återupprättas lärarnas anseende, så återfår de arbetsglädjen, så blir skolan bättre.”
     
  3. Men det finns också en viktig udd mot lärarkåren. Om lärarkåren ska få tillbaka sitt anseende måste den också ta sin professionalitet och sin yrkesutveckling på allvar. Lewin ställer sig också, precis som jag i min bok Barnexperimentet, väldigt frågande till att lärarkåren är uppdelad på två organisationer som inte kan låta bli att gnabba och positionera sig i förhållande till varandra. Det är bara arbetsgivarna som vinner på det.
     
  4. Det är nu väldigt uppenbart att det snabbt också behöver tillsättas en utredning om effekterna av marknadifieringen. Lewin nämner bara i förbigående de andra stora reformerna som följde på kommunaliseringen, men det är inte konstigt, det ingick inte i hans uppdrag att göra det. Men när nu det ena som många skolmänniskor lyft som ett problem visat sig vara ett misslyckande måste man lyssna på skolornas professioner också i den frågan!
     
  5. Det finns några saker som jag störde mig på i utredningen. Dels beskrivningen av John Hatties forskning som jag tycker var väldigt ytlig. Det fanns också tecken på slarv där man inte kunde förkorta IUP på rätt sätt. Sådant som en skolmänniska skulle se direkt vid en genomläsning. Den var generellt lite väl pratig för den vatenskaplighet den ville göra anspråk på.
     
  6. Men min största invändning är nog mot hans beskrivning av LPO 94 som han säger var en bra reform och läroplan, men som inte implementerades ordentligt. Detta har jag hört i många kretsar framförallt bland universitetspedagoger. Jag tror inte på det. Jag tror LPO94 var ett feltänk. I den reformen lämnades undervisningen som ett tomt blad som lärarna skulle fylla i. Lärarna skulle både bestämma vad och hur (men samtidigt kom reformen, och kommunaliseringen till, för att man ville se till att lärarna undervisade på ”rätt” sätt, något Lewin är tydlig med). Jag menar att det är ett feltänk. Lärares profession är inte vad man ska undervisa. Där måste avnämare och samhället ha en åsikt. Men det ingen ska lägga sig i det är hur man undervisar – det är det som är kårens unika kunskap.
     
  7. Men vad ska hända nu? Hur kommer utredningens resultat att tas tillvara? Lägg märke till att den bara fick i uppdrag att utvärdera. Det fanns inget uppdrag i den att föreslå något. Jag skulle vilja föreslå följande fortsättning:
    1. Tillsätt en utredning om skolmarknadens effekter.
    2. Tillsätt en svensk skolkommission som nu får titta på alla de rapporter vi fått in.

När ett land, så som Sverige, har sjunkit från en topposition i världen i både resultat och likvärdighet och resultaten är i botten, drabbar det de svaga elverna mest, och likvärdigheten går åt skogen. Då är det dags att inse att man måste tänka till och inse att det kommer att kosta både arbete och pengar för att återställa skolans anseende och funktion i samhället. Detta kan inte vara en arena för pajkastning och positionering längre.

/Per

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.