Timbro går nu ut och meddelar att man vill att staten river upp lärarlegitimationsreformen. Jag kan hålla med deras analytiker om ett par saker, men tycker av många skäl att de landar i helt fel slutsatser.

Legitimationsreformen har blivit en riktig rysare, så långt har de verkligen rätt. På grund av, det då av Jan Björklund ledda, utbildningsdepartementets genanta ovilja att utreda sina reformer har reformen blivit full med problem och skapat omöjliga situationer för individuella lärare och för skolor ute i landet.

Att den dessutom sjösattes utan att man egentligen hade brytt sig om hur bristen på lärare skulle lösas är helt huvudlöst. Maria Jarl uttalade sig klokt om detta i Lärarnas tidning. Reformen borde naturligtvis haft övergångsregler och möjligheter till lokala valideringar med mera. Ett av problemen med genomförandet av reformen är att tolkningen av legitimationen är i onödan juridisk istället för att man kunde göra kloka bedömningar av olika lärares förmågor och kompetenser.

Men Timbros artikel ger mig en lite unken bismak. Vem skulle tjäna på att riva upp reformen eller genomföra de förändringar de föreslår?

De vill ha privata lärarutbildningar och de vill ha låga krav för att anställa lärare. I Almedalen i år ställde en av näringslivets representanter just frågan om fristående lärarutbildningar till OECDs representanter. OECDs representant bara tittade helt oförstående på frågeställaren och undrade vad det skulle göra för skillnad. Det fanns ingen evidens för att privata aktörer gör bättre lärarutbildningar. Men det är naturligtvis lockande att komma åt också den penningpåsen.

Tyvärr så finns det nog samma skäl bakom kravet på slopade behörighetskrav. Deras friskolor är de som har minst behöriga och legitimerade lärare. Vilket är något av en tidsinställd bomb. I det fallet härmar Timbro intressant nog nu det gamla kommunförbundets (SKLs föregångare) krav. Kommunförbundet var det som var drivande till att de gamla behörighetsreglerna för lärare och rektorer togs bort, det som ledde till det moras vi nu upplever och som legitimationsreformen var ett försök att ställa till rätt. Det är ju naturligtvis varje arbetsgivares dröm att få anställa så billigt och lågutbildat som möjligt. Men så kan man inte ha det i ett skolsystem. Där måste staten se till att alla barn överallt får bra utbildning och då måste man ställa vissa kvalitetskrav på de som anställs.

Ett argument som finns i Timbros resonemang, men framförallt i andra debattörers, är att lärarutbildningarna är så dåliga att de inte spelar någon roll. Om så vore fallet (vilket man först måste visa) är det ju inte legitimationens krav som är problemet utan innehållet i lärarutbildningarna.

Men att lärare som ska undervisa våra barn dels har en ämneskunskap som är relevant, dels vet hur regelverk för skola och betygssättning med mera ser ut kan nog inte anses vara en lyx som våra barn och skolor kan vara utan!

Jag är övertygad om att det finns mycket att göra inom lärarutbildningarna. De skulle behöva forskningsförankras på ett annat sätt och innehålla mycket mer av praxisrelevant innehåll, kring det skulle vi behöva en öppen debatt. Men där är OECDs rekommendationer så oerhört mycket bättre och mer initierade än Timbros partsinlaga!

Vi behöver en välutbildad och välbetald professionell lärarkår som tar sitt jobb, sin profession och dess utveckling på allvar och som får stöd från systemet (stat, huvudman och skolledning) för att kunna göra så. Vad vi inte behöver är en nedmontering av en av de få riktiga ljuspunkterna i svensk skolas regelverk de senaste åren.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm