Det här är en sådan skandal. Mycket större sådan än att skolor undantagit nyanlända elever från Pisa. Faktiskt.

Folkhälsomyndigheten har fört lärarna och antagligen också statsråd bakom ljuset. Jag har belyst det gång på gång, bland annat genom att referera till forskare som har kunnat visa det. Nu visar också Lärarnas Riksförbunds egen undersökning att det blivit precis som man kunde befara och lätt räkna ut.

Lärarnas Riksförbunds senaste medlemsundersökning visar att:

  • 24 procent av grundskollärarna har haft konstaterad covid-19, och 15 procent av lärarna på gymnasiet, samt studie- och yrkesvägledare (ni vet vad man sa: lärare blir inte mer smittade än andra…).
  • 6 av 10 svarande bedömer att de blev smittade på arbetsplatsen (ni vet man sa: man blir smittad hemma och på fritiden…).
  • Det kan jämföras med att cirka 10 procent av befolkningen i åldrarna 20–89 år har haft konstaterad covid-19, enligt Lärarnas Riksförbunds analys av Folkhälsomyndighetens statistik.

Lärarnas riksförbunds undersökning är en mindre undersökning bland 1 050 tillfrågade varav 59 procent svarade vilket är en hög andel. Men det finns ingen anledning att tro att en större undersökning skulle ge andra siffror vilket också verkar vara vad Anders Tegnell säger i sin kommentar.

Det är en kommentar som jag för övrigt tycker är typisk. Det han vill hantera är oro. Men det lärarna är oroliga för är smitta. Om Folkhälsomyndigheten agerade mer som en smittskyddsmyndighet skulle nog lärares oro stillas mer (om någon förstår vad jag menar med det). Det är inte oron som är problemet. Det är covid-19.

Det här uttalandet är dessutom felaktigt: ”När Skolvärlden tar upp siffran med statsepidemiolog Anders Tegnell vid torsdagens pressträff står han fast vid det som Folkhälsomyndighetens företrädare konsekvent har sagt: Lärare inte löper större risk att smittas av coronaviruset än andra yrkesgrupper i samhället.” Men det är inte vad LR:s siffror visar! Deras rapport visar att lärare löper samma risk som andra yrkeskategorier med många personliga kontakter. Det är en stor skillnad mellan de två budskapen.

”Vem bryr sig om lärarna i dagens skolsystem?”

Precis som Åsa Fahlén (och forskare innan henne) menar jag att förklaringen till att andelen smittade är högst i grundskolan självklart är att gymnasieskolans fjärr- och distansundervisning hjälpt till att hålla smittan nere. Nu när de öppnat tillstår myndigheten smittspridning på dem. Det är faktiskt bara de som blir förvånade över detta. Sveriges lärare blir det inte.

Åsa Fahlén sammanfattar LR:s undersökning med:

”Det är svårt att följa riktlinjer och rekommendationer, för att inte säga omöjligt. En del rekommendationer har uppfattas som rena hån av lärarkåren, och det är allvarligt att man under så här långt tid inte tagit det på allvar. Man har inte tagit lärarnas och vägledarnas oro på allvar, och det här visar att det är ett misstag”.

Jag vet inte om man kan kalla det ett misstag när man flera gånger har fått påpekat för sig konsekvenserna av vad man gör. Folkhälsomyndigheten har hela den här resan visat noll ödmjukhet inför lärares oro eller visat något tecken till att vilja erkänna misstag.

Men den ansvarige ministern bör bry sig om den lärarkår som är helt avgörande för Sveriges framtid. Redan innan detta var vi nere på 70 procent behöriga lärare i grundskolan i Sverige. I vissa kommuner är det bara 30 procent. Att utsätta den yrkeskåren för smitta utan rimlig chans att kunna skydda sig var inte rimligt i sig.

Men att ljuga för samma välutbildade yrkeskår om smittstatistiken är helt oacceptabelt.

Varför ska facken överhuvudtaget behöva bedriva smittskyddsarbete? Det borde vi ju ha en myndighet som gör! Ska facken verkligen behöva överpröva statliga myndigheters sifferexercis och propagandistiska kommunikation när det gäller en pandemi?

Den stora frågan jag landar i är: Vem bryr sig om lärarna i dagens skolsystem?

Kan det finnas ett samband mellan den frågan och lärarbristen?

Jag tror det.

Kommentera

Det har etablerats en konstig föreställning om att det är typiskt svenskt att man litar på myndigheter och att de varken får eller ska säga åt folk vad de ska göra. Men så är ju inte fallet på andra områden.

I trafiken har vi en (visserligen utopisk – men ändå) nollvision. För att uppnå den ber inte ministrar medborgarna visa ”följsamhet” till trafikreglerna. Statsmakten ser inte 30-gränser, högertrafik eller stopplikt vid övergångsställen som ”rekommendationer” från en expertmyndighet som vi som medborgare väljer att förhålla oss till.

När det gäller trafiken menar vi att det är så viktigt att skydda liv att vi straffar dem som bryter mot regler. Om för många dör riktas inte kritiken och ändringar i politiken mot enskilda bilförare, inte ens mot kollektivet, utan vi bygger om vägarna, vi sänker hastigheter, vi övervakar och vi bötfäller.

Men när det gäller en dödlig pandemi (där det ju egentligen finns en smittskyddslagstiftning) har vi istället betonat frivillighet och följsamhet utifrån en annan form av logik. Och vi har haft långt ifrån en nollvision. Varför det?

Det finns en sådan nollvision på Vetenskapsforum covid-19:s hemsida [https://vetcov19.se] och de redogjorde för den på DN-debatt den 14:e april. Varför har vi inte haft en nollvision för pandemin? Det jobbiga med den frågan är att vi enligt den ansvarige ministern i KU-förhör inte haft någon strategi alls som jag skrev i mitt förra inlägg. Det är anmärkningsvärt nog att upprepas.

”Är det rimligt att…”

Är det rimligt att människor i Uppsala nu, förutom att de har svårt att andas på grund av sin covid dessutom ska ha ångest över att de vet att det inte finns några respiratorer kvar utan att de eventuellt kommer att flygas till Skåne om de blir svårt sjuka?

Är det rimligt att personal ska vara så trött så att en av dem inte hittade hem efter ett arbetspass?

Är det rimligt att snart 14 000 människor har dött för att vi inte har lust att använda samma medel mot smittan som vi annars använder för att skydda människor i samhället mot onödig död? Och för att vi inte kunde tänka oss stänga skolorna för att få ner smittspridningen?

Är det rimligt att lärare och deras familjer ska betala ett så högt pris för att upprätthålla en (faktiskt) dödlig idé om hur denna pandemi ska bekämpas? Men skolstängningar har väl ingen effekt – invänder kanske den som bara läser den information som presenteras i Sverige.

Jag har redan tidigare pekat på ganska stark evidens för att skolstängningar har effekt. Det är också vad vi såg i Sverige både under första och andra vågen. Men nu finns det också en ny forskningssammanställning från den danska riksbanken (Dansk nationalbank) som visar det. De skriver:

”Det huvudsakliga resultatet är att skolöppningar ökar spridningen av covid-19, både när det gäller antalet infektioner och när det gäller antalet dödsfall. Bland studierna som jämför skolöppningar med andra NPI är skolöppningar förknippade med relativt stora ökningar av infektioner och dödsfall” (NPI är icke-medicinska interventioner).

Om man nu försvarar den svenska linjen med att vi ville begränsa effekterna av pandemin genom att genomföra åtgärder som skadar samhället så lite som möjligt skriver banken följande om munskydd:

”Slutsatsen är att maskkrav förmodligen är de minst kostsamma och mest effektiva åtgärderna – alla studier visar att maskkrav minskar covid-19-infektion och dödsfall avsevärt. Dessutom är maskanvändning inte förknippad med minskad rörlighet (bland befolkningen).”

Så enligt den danska forskningssammanställningen ökar smitta och död om man öppnar skolor och munskydd är ett billigt och enkelt sätt att minska detsamma.

”Glädjande med munskydd till alla lärare”

Det var därför väldigt glädjande att en av Sveriges 290 kommuner, Uppsala, nu ställer munskydd till förfogande för sina lärare. En sådan självklarhet egentligen. Men att det ska sitta så långt inne är anmärkningsvärt.

I den svenska hanteringen fanns annars ett kortvarigt annat glädjeämne. Det verkade som om Folkhälsomyndigheten skulle göra det möjligt med snabbtester i skolan som jag skrev om. Detta rapporterades om i lärartidningar, men bara för att snabbt följas av en dementi från myndigheten själv.

Med två miljoner som fått minst en dos vaccin och en miljon bekräftade covidfall börjar vi nu annars närma oss nivåer där en teoretisk flockimmunitet kan etablera sig i befolkningen. Men jag tycker inte det var läge att chansa på när den effekten ska börjar märkas. Inte minst finns det en avsevärd risk inte bara på grund av de mutationer som etablerar sig utan också för att nya mutationer kan uppstå i Sverige med den smittspridning vi fortfarande ser. Vi borde ha stängt skolor tidigt under terminen för att sedan kunnat öppna för avslutningstiden. Det var ett stort misstag att öppna upp när man gjorde det.

Vi går annars mot ljusare tider. Rent bokstavligen, dagarna bli fortfarande allt längre. Allt fler blir också vaccinerade. Vi kommer, som jag skrev, allt närmare brytpunkten med flockimmunitet (som Folkhälsomyndigheten menade vi var vid redan i maj förra året). Livet kommer långsamt att bli allt mer normalt.

Vi har redan massor med lärdomar att ta med oss på alla plan i samhället. Från hur man kan arbeta produktivt digitalt på golvet till hur kriser kan och bör hanteras i regeringskansliet.

Jag tror ärligen att vi inför framtiden behöver ha någon form av sanningskommission som verkligen lyfter på tuvorna kring vad som hänt. Nu har budskapen och maktutövningen varit långt från transparenta och åsikterna varit kraftfullt divergenta i samhället. Om vi ska skapa en helhet ur detta måste det som hänt granskas oförbehållsamt i processer där många kommer till tals. Det handlar då inte om skuldbeläggning utan om upplysning.

Kommentera

Vi har passerat ett år med pandemin. Nu är vi alla trötta men vi måste fortsätta arbeta oss igenom detta. Jag har ett minne av Tony Blair som dyker upp när jag tänker på detta (och som kan ha bättrats på av mina minnesprocesser). Det var (i min minnesbild) efter en sprängning i Whitehall som gjorde att det regnade glassplitter under ett regeringsmöte. På frågan från en journalist vad man gjorde då svarade engelsmannen: ”Continued the meeting, of course” med en lätt förvånad höjning av ögonbrynen. Och det är det som gäller nu: ”Keep calm and carry on”. Och vi behöver göra det tillsammans. Vaccinationerna hägrar bakom hörnet, men vi är inte där ännu.

Vi kan ha olika åsikter vad gäller hanteringen av pandemin men vi måste ändå ta oss igenom detta tillsammans och jävlar vad vi ska ta igen detta förlorade år när saker normaliseras!

Men jag kan inte blunda för den risktagning det innebär att utöka närundervisningen i det här läget. Den för coronahanteringen ansvarige ministern svarade i ett KU-förhör att Sverige inte haft en strategi för pandemin. Det är ett i sig anmärkningsvärt påstående men som kanske förklarar varför lärare känner sig som att de kastas framför en buss, om och om igen.

Det kanske inte är meningen, det är bara det att man inte riktigt har planerat vad som ska hända och när, varför eller vad det kan leda till. Det är inte konstigt att vi som försöker följa detta inte lyckas förstå vad som pågår eller hur beslut tas. Eftersom beslut inte tas på det sätt vi tänker oss.

Att nu återigen höra representanter för Folkhälsomyndigheten motivera öppna skolor med att barn oftast blir smittade hemma gör mig riktigt bekymrad. Detta eftersom det är en självklarhet och något som inte går att undvika att människor smittar hemma. Det är som att säga att det finns träd i skogen.

Det finns ett kommunikationsmönster hos myndigheten som är problematiskt och som liknar politisk lobbyism. Man är inte så noga med vad data verkligen säger för man är så fokuserad på att kommunicera ett vinnande budskap som man bestämt sig för att sprida.

Vid ett tillfälle tog myndigheten till exempel fram en rapport som enligt dem visade att risken att dö för 70-åringar var hög men för dem 0–69 var nästan noll. Förutom andra svagheter i rapporten: Varför valde man en så orimlig åldersindelning? Menade de verkligen att det fanns en avgörande skillnad mellan 69 och 70 när det gäller dödlighet?

Nej, anledningen var nog att man ville motivera sina vägval att tillåta smitta bland yngre men skydda de som var 70+ (vilket vi vet inte går och som Coronakommissionen nu två gånger kritiserat dem för.

Myndigheten ger ju genom rapporten en felaktig bild av sjukdomens farlighet; vilket de 50–60-åringar som nu fyller våra intensivvårdskliniker vet och som deras familjer som snart ska börja gå på digitala begravningar kommer att erfara. Risken försvinner nämligen inte vid ett magiskt årtal. Tvärtom finns det bra internationella studier som visar att det är en kurva där riktigt unga människor hade noll risk men 50–64 åringar till exempel löper 144 gånger större risk att dö än en genomsnittlig 15-åring. Detta är också en anledning till varför man bör hindra smittan att sprida sig bland lärare och bland familjer i gymnasieåldern där medelåldern är högre.

Om man hårdrar Folkhälsomyndighetens nuvarande resonemang om skola och hem till sin absurda konsekvens säger de att barn och unga vuxna inte smittar när de är tillsammans i samma klassrum i skolan men att de helt plötsligt gör det när de är hemma och på fritiden.

Man kan som myndighet argumentera på olika sätt såklart men man kan inte behandla akademiskt utbildade lärare som om de inte kan tänka och tro att man kan komma undan med det.

En positiv sak är att myndigheten nu följer mitt råd i en tidigare blogg om att införa snabbtester av elever. Men det skulle man haft på plats innan man öppnade. Om man hade haft en strategi vill säga.

Men just det – det hade man ju inte (varje våg kommer ju också som en överraskning för dem och därmed för alla dem ute i regionerna som planerar efter deras scenarier).

* * *

Positiva skolnyheter mitt i allt detta?

Nya miljoner till skolan – men se då till att de gör skillnad på golvet och inte att de ökar aktieägares vinster och förbättrar kommuners budgetar. Varför inte ge all personal i skolan en bonus som tack för arbetet under året?

En som jag tycker spännande nyhet är att Katrin Stjernfeldt Jammeh ska utreda hur fler elever ska klara skolan. Spännande eftersom hon utan tvekan är en av de mest intressanta politikerna i landet. Det ska bli spännande att följa den utredningen.

Det blir en konstig vår till för oss alla.

Kommentera

Det här inlägget rör en positiv sak och en kraftfullt negativ.

Arbetet på utbildningsdepartementet tuffar ju på trots pandemin. Det senaste utspelet är att man inför ett nytt statsbidrag som ska göra det möjligt för lärare och förskollärare med en examen på forskarnivå att ägna en del av sin arbetstid till praktiknära skolforskning. Det här tycker jag är jättebra.

Man kan tycka att – ojdå – blev det ett nytt statsbidrag när alla pratar om att det finns för många. Men jag kan faktiskt inte förstå hur regeringen annars ska kunna påverka vad som sker på lärarsidan i Sverige. Ska vi ha en regering och riksdag som ska kunna göra något så måste det finnas system för det. I det här fallet kan statsbidraget göra så att det många har velat länge – se fler forskande lärare – kanske till sist blir av. Det har funnits många vackra ord om det men det brukar nästan alltid stupa på finansiering.

Så – en jättebra reform!

Min enda invändning är att man följer den tradition som har byggt upp att staten bara betalar hälften. Detta har blivit en standardlösning för många av statens ingripanden. Man vill skapa ansvarstagande också hos huvudmännen. Men effekten blir ju egentligen bara att de stora rika huvudmännen kommer att nappa. Det är ett sätt att skapa en förstärkt Matteuseffekt i skolan.

Så till det negativa.

Den 8 februari lade jag upp på min Facebooksida en kommentar till den då avstannande smittspridningen i Sverige. Jag hade först svårt att förstå den men sedan när jag insåg att den troligen var en effekt av en ökande smitta av muterade virus ramlade polletten ner. Dvs kurvan skapas av att en nedåtgående trend för den tidigare virusstammen ersätts av en ny för de muterade stammarna. Då skulle vi få den kurva vi nu ser.

Jag har sedan dess sett den tredje vågen jag då förutspådde växa fram. Jag har skrivit om det märkliga att munskydd fortfarande är tabu i Sverige trots all evidens. Och så i mitt näst senaste blogginlägg innan detta inlägg kommenterade jag det faktum att man bestämmer sig för att öppna skolor i Sverige i det här läget med starkt stigande smitta av muterat virus.

Det är huvudlöst. Nu är läget svårt inom IVA-vården och man flyger, enligt Socialstyrelsen, dagligen svårt sjuka patienter från kliniker som har fyllt sina tillgängliga platser.

Som jag skrev i mitt förra inlägg finns det oerhört tydliga signaler om att smittskyddet på landets skolor inte är tillfredsställande.

Idag nåddes jag av det här från en kompis. Han är en av tio som blev smittade i sitt arbetslag. Han var sjuk i tre månader då. En kollega till honom skriver nu angående en artikel i Uppsala Nya Tidning där det står att det nu vårdas 131 patienter med covid-19 i Uppsala. Hen skriver (namnet borttaget):

”En av dem är min XXXX. Jag smittade hen och med den allra största sannolikhet blev jag smittad på min arbetsplats. Hen kämpar med sin andning och jag kämpar här hemma med att bli frisk. Detta är inte att leka med. Håll avstånd och stanna hemma när ni har symtom. Jag skiter i att ni inte får åka vart ni vill, att ert sociala liv blir lidande eller att ni inte får hänga med kompisarna i skolan. Vad är ett liv värt?”

Min kompis kommentar är: ”Fasiken att lärarna ska behöva offra sig själva och familj”.

Ja, det är fasiken. Det är för jävligt och det är inte okej.

I Danmark öppnar man igen eftersom man fått ner smittan. Ett av verktygen har varit skolstängningar. I Finland är man svagt positiv igen och ett av de verktyg man använt är skolstängningar. Vi som har mångtiofaldigt fler smittade per dag öppnar.

Men i Sverige är inte stoppa smitta vad vi gör. Bara vi håller kurvan under vårdens absoluta toppkapacitet gör det inget om den kurvan består av lärare och deras familjer – om man cyniskt ska hårdra den kommunikation som når oss.

Sveriges lärare bör kräva:

  • Att skyddsombud ska ha veto om huruvida skolor ska vara öppna eller inte – så att huvudmän/rektorer tvingas till adekvata åtgärder.
  • Att elever och lärare på högstadier och uppåt har munskydd.
  • Att alla elever där undervisas i små konstanta grupper.
  • Att snabbtest av elever och lärare införs så man kan ha ett preventivt smittskydd och inte bara en reaktiv statistikinsamlande smittspårning.
  • Att klasser/grupper med smittade snabbt isoleras och deras familjer informeras.
  • Att – om den nuvarande strategin ska gälla – att lärare vaccineras. Nu.

* * *

Jag har fått en reaktion på mitt senaste blogginlägg eftersom en skola kunde känna igen sig. Jag vill poängtera att jag inte med det inlägget ville peka ut någon skola eller kritisera en enskild skolas eller huvudmans arbete. Det var inte alls min avsikt. Jag tror att alla gör så bra de kan. Min poäng var att det nationella reglemente och de rekommendationer de arbetar inom inte håller i det läge vi befinner oss i. Det är detta som skapar en omöjlig situation för de professionella i skolan, inte de som arbetar i skolan och gör så gott de kan.

 

Kommentera

Jag har funderat lite över begreppet ”expertmyndighet” som används i debatten kring Sveriges coronastrategi. I den debatt som var förra våren avfärdades verkliga experter, som till exempel de ”22 forskarna˝, som hobbyepidemiologer. Många av dem var genuina experter inom området med mängder av vetenskapliga publikationer bakom sig. Detta medan termen ”expertmyndighet” på något sätt har fått stå odiskuterat som en beskrivning på en myndighet full med kunniga experter.

Men så är ju långt ifrån fallet. ”Expertmyndighet” innebär bara att de av alla myndigheter är den myndighet som har ett ansvarsområde. Det innebär inte att de som är anställda där är forskningsmässigt djupt kunniga inom området.

Ta till exempel Skolverket när jag arbetade där. Det var ju så klart en expertmyndighet inom skolområdet. Man visste mer om skola på Skolverket än vad man visste om skola på Naturvårdsverket. Men det innebar inte alls att vi som arbetade på Skolverket var ”experter” i meningen att vi hade djupa forskningsbaserade kunskaper om utbildning.

När jag blev anställd var vi till exempel få disputerade på myndigheten och ännu färre som var disputerade inom utbildningsområdet (om det fanns någon). Myndigheten hade heller inga forskningsanslag etc. Tvärtom var det uppenbart för oss som då arbetade på myndigheten att vi var tvungna att ha dialog med vetenskapssamhället, bjuda in dem, ta reda på vad de visste. Men vi hade inte deras expertis (jag vet att det idag är fler disputerade anställda än när jag jobbade där, men man har fortfarande inget uppdrag om att forska).

Så – vad menar både politiker och journalister egentligen när de pratar om expertmyndigheter? Vet de inte då hur myndigheter ser ut och är bemannade?

Det är också i det ljuset jag tycker att det är anmärkningsvärt att de ändrade rekommendationerna för gymnasieskolan kommer under en brant ökande smittspridning där man också på landets infektionskliniker varnar för att allt fler yngre blir svårt sjuka på grund av att de olika mutationerna tar över. Detta beslut verkar också ha tagits utan att man först säkerställer hur det ser ut på de arbetsplatser som drabbas.

Lärarförbundet har visat att bara tre av tio fackliga ombud anser att arbetsgivaren har satt in tillräckliga åtgärder mot smittspridning. En av tio menar att elever följer FHM:s rekommendationer, och vart femte ombud menar att vårdnadshavarna respekterar arbetsplatsens covid-regler. Enligt deras studie får var tredje lärare i fritidshem och 45 procent av lärarna i förskolan inte arbeta hemifrån ens när detta är möjligt, en tredjedel av skolledarna upplever att de har svårt att uppfylla sina arbetsmiljöuppgifter under pandemin, och 74 procent upplever att det finns en stor oro bland personalen för att bli smittade på arbetsplatsen.

Lärarnas Riksförbund gjorde en liknande undersökning i maj förra året som visade att så många som en tredjedel av lärarna ansåg att arbetsgivaren inte hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att skydda riskgrupper i skolan.

Lyssnade man på facken? Har man tagit in annan expertis som till exempel Tove Fall som pekar på hur man gör i England? Det senare har jag personlig erfarenhet av via en släkting i England. Det genomtänkta sätt som både hon som sjuksköterska och hennes barn testas på i skolan, det systematiska arbete som finns för att begränsa smitta genom ett nationellt regelverk och så vidare, imponerar.

Men i Sverige tror vi ju på att skjuta ut ansvar. Det skjuts ända ut till dem som står med ryggen mot väggen. Och av de som står där, i klassrummen, säger alltså bara tre av tio att arbetsgivare har tagit sitt ansvar. Det måste man fixa först, innan man öppnar skolor!

Jag har en personlig erfarenhet av det. Av 42 vuxna gymnasieelever som befann sig i samma klassrum före påsk är nu tio konstaterat smittade. Ingen har ringt eller hört av sig till de elever som inte testats positivt.

Jag hade, precis som de flesta lärare, kunnat ställa mig positiv till en strategi, om den verkligen fanns.

I övrigt har jag hört bofinkar sjunga, blåsippor blommar vid vårt garage och lärkor fyller luften med extatisk sång. Det är vår och det kommer att bli sommar.

Men just nu ska vi genom en prövningsperiod till. Och jag tror att Sveriges lärare hade mått bra av att någon brydde sig om deras situation.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.