Annons

Den allvarliga frågan som inte får synas i Almedalen

Relaterat

Två seminarier var ovanligt bra i Almedalen igår. Det var dels Lärarförbundets debatt om hur vi ska få fler lärare och hur man ska kunna minska administrationen. Typiskt för den debatten var dock politikernas tafatthet. En tafatthet som inte beror på bristande varken insikt eller vilja, utan för att den nationella nivån faktiskt inte har något att säga till om.

Man kan på riksnivå tycka hur mycket som helst om detta men det är inte där besluten fattas. Också där bashade framförallt borgerliga politiker statsbidragen i svensk skola. Också där utan att göra någon analys av att de själva är skyldiga till många av dem och att de faktiskt införts eftersom huvudmännen inte gjort vad de ska. Vad är oddsen att huvudmännen nu helt plötsligt ska göra det?

* * *

Den andra debatten som var bra var Lärarnas Riksförbunds stora lansering av ett förslag om statlig finansiering av skolan. Ett beslutsunderlag om förstatligande finns ju i januariöverenskommelsen och ett rimligt utfall av denna borde ju vara just ett förslag om ett sektorsbidrag.

Här blev de två efterföljande debatterna väldigt intressanta ur någon sorts metaperspektiv. Politikerna var försiktigt avvaktande till förslaget från olika utgångspunkter. Moderaternas Kristina Axén Ohlin mest för att hon var rädd för stora reformer. Men hon diskuterade utifrån ett helt förstatligande och inte utifrån det förslag LR faktiskt lade fram. Jag tycker det vore självklart för moderaterna att se på skolan som en nationell angelägenhet och att det skulle bli mer ordning med en statlig finansiering. Jag vet också att både lärare och rektorer skulle välkomna ett sådant system. Däremot tror jag själv inte på att staten ska ta över det direkta arbetsgivaransvaret – men att den via sektorsbidrag bör utöva mer direkt makt i skolan, över till exempel lärares arbetsförhållanden, är självklart.

Politikerdebatten följdes av att SKL och Friskolornas riksförbund fick säga vad de tyckte om förslaget. Här blir det väldigt konstigt. För dessa två har en form av ohelig allians jag inte förstår.

Jag tror att många kommuner skulle välkomna ett sektorsbidrag. Det framgår också av LR:s undersökning. Det skulle också kunna förenkla och styra upp det kaotiska tillstånd vad gäller skolpeng till friskolor, där det pågår någon sorts katt och råtta-lek mellan kommuner och friskoleföretagen. Där de senare bedriver tusentals rättsärenden för att tvinga kommuner att ge dem mer pengar (som de kan sedan kan ta ut i vinst). Staten är nog en rimligare motpart till Kunskapsskolan, Internationella engelska skolan och Academedia än enskilda kommuner.

* * *

Men den som stack ut mest i den debatten var Friskolornas Riksförbunds vd Ulla Hamilton. Hon argumenterade mot en socioekonomisk fördelning i ett sektorsbidrag. Hon gjorde det genom att hävda att forskning visat att socioekonomi inte spelar lika stor roll som förväntningar för skolresultat.

Det är häpnadsväckande att Friskolornas Riksförbund på detta sätt både argumenterar mot gällande skollag – som stipulerar socioekonomisk fördelning – och samtidigt far med osanning. Det är känt sedan länge att socioekonomiska parametrar spelar en mycket stor roll för elevresultat, och att dessa vida överstiger förväntanseffekter.

Jag kan inte förstå vad friskolesektorn tjänar på att deras främste företrädare far med osanning i debatter. Det gör mig också orolig, för vilka politiker förser de med åsiktsunderlag?

* * *

Apropå friskolor: Varför får de idéburna friskolornas riksförbund aldrig vara med i debatter. Varför hörs inte deras röst? Varför bjuds inte de in? De har en helt annan syn på en hel del frågor och är för de flesta ett mycket smakligare alternativ än vinstkoncernerna. Jag tycker att deras åsikter borde synas mycket mer, även om de är färre.

* * *

I övrigt har jag två observationer till. Den ena är att det är ett sant nöje att lyssna till Anna Ekström i alla dessa sammanhang. Hon är fenomenal på att vara både saklig, djupt kunnig, balansera ministeruppdraget med partipolitik samtidigt som hon är personlig. En ovanlig minister.

Men min avslutande reflektion är mycket allvarligare och samma som andra år. Det finns en fråga som ständigt försvinner i Almedalen. En fråga som liksom bara inte får synas. Och det är segregationsfrågan. I slutet av Lärarförbundets debatt nämnde visserligen Vänsterpartiets representant Ilona Szatmari Waldau den, men det var också den enda gången. Ändå är det den som kanske är svensk skolas allra obehagligaste fenomen.

Jag pratade för några veckor sedan med professor Richard Elmore som varit flera gånger i Sverige för att studera skolan här. Nu senast 2015 som en del av OECD:s expertgrupp. Han sa att det mest obehagliga med det senaste besöket var vad föräldrar sa. De uttryckte tydligt att det som var bra med skolvalet var att de slapp ha sina barn med de där ”andra”. Det var något som överhuvudtaget inte förekom när han var här 1992 till exempel.

Kittet i befolkningen börjar vittra ner. Hur kommer det sig att det som lyser i ögonen på utomstående betraktare osynliggörs av oss?

Vad gör marknadsskolan med oss som medmänniskor och samhällsmedborgare?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sluta idka välgörenhet mot oss som har det bra

Är, för jag vet inte vilket år i ordningen, i Almedalen igen. Samma trängsel, samma åsiktskommers.

Men i år känner jag mig lite motvals. Det är så många som klagar på Almedalen eller säger att den är på väg utför. Då blir jag automatiskt för.

Ja, det finns en mängd problem med Almedalen. Det finns något djupt odemokratiskt med att en elit träffas på en ö för att diskutera samhällsfrågor. Men det är också den enda plats jag känner till där vem som vill kan gå och lyssna på en minister, sitta några meter ifrån och göra det flera gånger på en dag.

Det är också en plats där man kan gå förbi rum på rum fulla av människor som lyssnar när någon berättar något. Det är helt enkelt en plats där det pågår en väldig mängd undervisning. Så klaga inte för mycket, det finns också något mycket gott med detta.

Med detta sagt skulle jag vilja ge en mycket enkel reflektion över ett seminarium jag var på. Det anordnades av SKL och handlade om den nationella och lokala nivån.

Det var väldigt tydligt att SKL som vanligt tyckte att staten skulle sluta lägga sig i. Det var ett starkt fokus på statsbidragen till skolan. Det lät på SKL som om det var ett problem att de fick mer pengar. Detta eftersom administrationen av dem tog så mycket tid.

Men det vore kanske på sin plats att påminna om att bidragen finns eftersom huvudmännen inte har gjort vad de ska. En frustrerad nationell nivå, som på grund av systemets decentralisering, inte har några maktmedel har försökt använda moroten – bidragen – istället för piskan – beslutsfattandet.

Det kanske får vara ett slut på det. Ge kommunerna och huvudmännen pengarna – men ställ tydliga krav på hur de ska användas. Enklast sker det genom ett nationellt finansieringssystem för skolan med åtföljande krav på vad pengarna får användas till.

Men utgångspunkten för seminariet var att man har räknat ut att det kommer att saknas 90 miljarder till välfärden. Var ska de pengarna hämtas? var frågan.

Det är denna ”verklighet” som styr kommunernas besparingskrav – de som lärare har demonstretat om över hela vårt land. Hur ska styrningen se ut för att det ska fungera?

Men när jag hör det funderar jag över vem man försöker lura.

Det var därför jag satte ”verklighet” inom citattecken. För detta är en skapad verklighet. I själva verket lever vi i ett av västvärldens mest framgångsrika länder ekonomiskt sett. Och om man istället för att idka välgörenhet mot sådana som mig (och många av er som läser detta) skulle vi inte ha den krisen framför oss.

Hur då? Jo de så kallade jobbskatteavdragen, varav det sista beslutades av M och Kd tillsammans med Sd, skulle om de drogs tillbaka ge ungefär 99 miljarder kronor per år i statskassan. Utan dem skulle vi alltså inte behöva ha några besparingar.

Om man till det lägger de bidrag, som vi som har råd, får för ROT- och RUT-tjänster skulle vi kunna satsa ännu på de skolor som nu har det tufft.

Lärare borde börja demonstrera mot Kd, M och Sd istället, är en enkel slutsats. Så sluta idka välgörenhet mot oss som har det bra – så kan vi bygga ett bättre samhälle för fler.

Reagera på inlägget: