Annons

Distansundervisning för elever som inte kan läsa eller skriva

Det är lite över en månad sedan vuxenutbildningen gick över helt till distansundervisning för att minska smittspridningen av covid-19. Ungefär samtidigt slutade jag som lärare. 

Jag jobbar idag som utvecklingsledare inom Vuxenutbildning Stockholm (och undervisar fortsatt en kväll i veckan). I arbetet får jag möjlighet att arbeta med olika skolor och elevkategorier. Den kategori lärare och elever jag träffar mest just nu är samma som när jag en gång började som lärare, sfi studieväg 1. Det är sfi-eleverna med allra kortast skolbakgrund från hemlandet, 0–6 år.

En del av de här eleverna kommer till sfi utan att kunna läsa eller skriva på modersmålet. De tar för första gången i sina liv plats i skolbänken. Självklart sätter de sig där med massa kunskaper förvärvade på andra håll i livet, men jag vet från egen erfarenhet som lärare hur deras behov av undervisning och stöttning ändå ser ut. Och jag vet som utvecklingsledare att det enligt avtal i vanliga fall inte ska bedrivas undervisning på distans för de här eleverna. Men nu kräver situationen det. 

Lärarna och skolledarna som jag träffar har alltså hastigt ställts inför en helt ny undervisningsutmaning. När jag själv brukade undervisa den här sfi-elevkategorin var deras användning av digitala verktyg ett viktigt utvecklingsområde. Det jag ser på skolorna nu är att man snabbt har hittat många olika digitala sätt och verktyg att arbeta med. Och en del av dem kommer säkerligen att bli stående inslag när undervisningen väl återgår till det normala.

Vilka nya, stående undervisningsinslag kommer att finnas i ditt eget klassrum när covid-19 väl släppt sitt grepp?

Sfi-elever utan eller med väldigt kort skolbakgrund har i Stockholm också getts möjlighet att någon gång i veckan komma in till skolorna i mindre grupper, för att kunna få utskrivet undervisningsmaterial och stöttning. Det hjälper lärandet, men kan också skapa en oro för smittspridning bland elever där en del tillhör riskgrupper. Informationen på andra språk till elever som inte kan läsa eller skriva på svenska kom också ut något senare och ibland med felaktiga översättningar, vilket förstås kan stärka oroskänslan.

Arbetsbelastningen är en annan sida av distansmyntet. Dels ska nya arbetssätt snabbt tas fram, dels kan kontakten med eleverna intensifieras när det plötsligt kan plinga till i telefonen även kvällar och helger, om man inte har en (avstängd) jobbmobil. Hur har din egen tillgänglighet förändrats? För en övergång till distansundervisning ska förstås inte behöva betyda att lärare har mer undervisningstid eller är tillgängliga när arbetsdagen är slut. Det tror jag inte att någon tycker är en hållbar arbetsmiljö. 

Arbetet går vidare och vi alla gör det bästa vi kan av en den nya verkligheten. Jag vill rikta ett särskilt tack till de skolor i Stockholm som jobbar med att undervisa på sfi studieväg 1 nu. Jag hoppas att vi kan skapa möjligheter till skolövergripande stöttning och erfarenhetsutbyte digitalt. För jag tror att nu om någonsin, behöver alla som jobbar med skola få möjlighet att ta hjälp av varandra.

Reagera på inlägget:

Hejdå, Twitter – jag har tröttnat på mobbningen

Om någon tycker att jag sällan svarar på Twitter så är det en helt riktig observation. Jag har blivit så trött på tonen där att jag har fått flytta appsymbolen några sidor bakåt på min telefon.

Efter att gång på gång fått se hur människor (med flit?) missförstår, blåser upp småsaker och bara är allmänt dryga mot varandra känner jag att jag helt enkelt inte mår bra av att ”finnas där”. Ett oredigerat debattforum där jag inte kan värja mig mot insinuationer och anklagelser är inte något jag vill ska vara min vardag.

Vi pratar om att motverka mobbing i skolan och så har vi vuxna en egen skolgård där mobbing verkar vara regel.

En av de saker jag varit med om på Twitter är att mitt engagemang eller mina värderingar ifrågasätts på grund av att jag försörjer mig själv. Det vill säga att jag tar uppdrag, skriver rapporter och böcker – kort sagt lever som författare (och konstnärer) alltid har gjort. Jag tar betalt för att hålla föreläsningar eller delta i konferenser (och är billig jämfört med många). 

Jag ska inte gå djupare in i det här men detta har väckt indignation på Twitter hos vissa. Min sambo tyckte att det var oerhört roligt när jag för några år sedan kallades ”gåsleverkommunist” på nämnda forum.  Det är ingen fara för mig, men jag har faktiskt en bekant där påhoppen blev så allvarliga att han fick lämna över hanteringen av sitt Twitterkonto till någon annan. Det är synd, för samtidigt är Twitter en fantastisk kanal för att sprida kunskap. En kort text med en länk till en rapport till exempel.

När Twitter är som bäst är det som Skolporten på steroider, vilket för mig in på mitt ämne.

Jag är inte mycket för ordet entreprenör. Det var för den förra regeringen det mest positiva man kunde vara och ett entreprenöriellt synsätt skulle finnas i hela skolan. Alla skulle bli små Ingvar Kamprad och så skulle vår lycka vara gjord.

Det är bara det att för mig är inte entreprenör bara ett positivt ord. Jag har träffat alldeles för många gravt ohederliga entreprenörer i mina dagar för att köpa det. Men det finns en person som för mig gestaltar goda värden i ordet entreprenör och det är Per Reinolf.

För den som inte vet det var det han som startade Skolporten, IFOUS och Arete meritering. Vi har träffats genom åren och vi har sannerligen inte varit överens om allting. Men vad jag däremot har varit övertygad om är att hans drivkrafter har varit att göra skolan i Sverige bättre och han har gjort det med de verktyg och de kunskaper han har. Jag tycker kanske att den kapacitet som finns i Arete skulle finnas i skolsystemet eller att IFOUS verksamhet borde det kanske finnas andra kanaler för. Men när vi nu har ett system där detta inte finns, när huvudmännen och andra har irrat omkring så såg Per Reinolf en nisch, ett behov och byggde upp de här verksamheterna och det har varit väldigt bra för skol-Sverige.

Kronjuvelen för mig är Skolporten. När jag tillfrågas av mina kontakter i andra länder om var man kan hitta bra information om vad som händer i skolan i Sverige så är mitt stadiga svar: Skolporten. De kan tycka att det är konstigt när de förstår att det är en privat tjänst. För det är faktiskt konstigt i de flesta länder – man är där inte så naiv när det gäller pengar och opinionsbildning som vi är i Sverige – men jag försäkrar dem om att det är en organisation med integritet som speglar många sidor av varje konflikt.

Vad skulle jag veta om svensk pedagogisk och annan forskning med relevans för svensk skola om inte Skolporten funnits? Jag tycker att det var ett misstag av Skolverket att för några år sedan avbryta sitt samarbete med Skolporten. De har gjort ett bättre jobb än någon skolmyndighet, eller högskola när det gäller att tillgängliggöra svensk forskning för dem som skulle kunna använda den. Men han har också drivit de här verksamheterna som non-profit. Varför skulle man inte göra det? Vad är den verkliga drivkraften bakom engagemang i skolan?

När nu ännu en skandal briserar i det Sverige-unika systemet med vinster i skolverksamhet, när SFI-studenter (som inte har någon möjlighet att försvara sig) inte får det de vi i samhället vill ge dem på grund av ohederliga entreprenörer. Och detta sker gång på gång. När vi har rapporter som pekar på varför och hur beslutsfattare manipuleras på grund av de pengar som finns att tjäna och när effekten är ett samhälle som söndras av segregation. Då är det väl inte orimligt att prata om både vinstbegränsningar och vinstförbud men att samtidigt inte hamna i en debatt på Twitternivå utan komma ihåg att vi vill ha de engagerade entreprenörerna kvar, vi vill ha ett engagerat civilsamhälle.

En högt uppsatt vd i ett skolföretag frågade mig en gång: ”Vad ska jag göra då? Ska jag omvandla företaget till en stiftelse?”

Mitt enkla svar: ”Ja det vore väl en bra idé”.

Reagera på inlägget: