Det lackar mot jul och det kan vara på sin plats att sammanfatta lite tankar kring skolan i Sverige.

Jag har hållit omkring 60 föreläsningar runtom i Sverige och mött ett antal människor från ministrar till ”vanliga lärare”. Däremellan har det funnits ett spektrum från forskare, läromedelsförfattare, kommunala skolpolitiker, skolsköterskor, skolchefer, utbildningsdirektörer, utbildningsledare, direktörer, rektorer, förstelärare och statliga och andra byråkrater. Det har varit ett roligt år. Det bästa har utan tvekan varit det stora engagemang för skolan som man möter överallt på alla möjliga (och omöjliga) nivåer. Det finns utan tvekan hopp om vi bara kanaliserar en del av den energin och ett bra håll.

Vad har varit det sämsta? Frustrationen. Så många vackra ord och så många människor som vill göra något, men för den vanlige läraren och framförallt eleverna på de mer utsatta skolorna är allt precis som det varit förutom att det för de senare har blivit lite sämre. Nu är det ju inte bara de svenska barnen och deras föräldrar utan också lärarna som flyr de här skolorna.

Det mest beklämmande har varit att friskolelobbyn har fortsatt försöka låtsas som att skolsegregation och likvärdighetsproblematik inte existerar. Jag tror de gör ett ordentligt taktiskt fel här. Det fungerar inte i längden att blunda för en verklighet som sticker alla i ögonen – det blir så pinsamt när man blir avslöjad. De, precis som alla andra i vårt samhälle, måste inse att om vi ska ha ett fungerande skolsystem med friskolor måste vi också ha ett system som är hållbart ur alla aspekter. Det tjänar friskolorna på i längden.

Det jag saknar allra mest i diskussionen är två saker. Dels är det rösterna av dem som faktiskt vet vad som pågår – lärarnas och rektorernas och deras närmaste chefers. Lärare och rektorer börjar bli lite modigare och hörs lite mer men det är alldeles för många direktörer, spinndoktorer och proffstyckare som styr vad skoldebatten ska handla om, i stället för de som står ute i verksamheterna med uppkavlade ärmar.

Det andra jag saknar är en diskussion om varför vi egentligen har skola. När det gäller segregation försöker till exempel vissa nationalekonomer hävda att den inte är ett problem eftersom den inte verkar (enligt deras mätningar) påverka resultaten i skolan. Vadå resultat? Det de har tittat på är resultat på nationella prov eller betyg. Men hur mäter man resultatet av ett samhälle där vi tydligt sorterar människor i vi och dom? Om vi menar allvar med att vi har ett demokratiskt samhälle måste vi se till att alla barn har samma chanser. Vi är alla medborgare, tillsammans i Sverige.

Jag brukar vara mycket tydlig med detta när jag föreläser om segregation och olikvärdighet. Vi ska inte ha bra skolor för barn från tuffa förhållanden för att vi tycker synd om dem. Vi ska ha det för att de är medborgare med samma rättigheter som alla andra! Att fostra medborgare till den synen är en av skolans uppdrag och ett av de resultat skolan ska ge. Det kan aldrig bli så om inte skolan själv visar den värdegrunden gentemot alla barn.

Det sista jag vill uttrycka i denna lilla julkrönika är en önskan om vad vi ska komma att se på det nya året. Jag önskar att vi får se en skolkommission som verkligen vågar vara tydlig med likvärdighet, lärar- och styrningsfrågor. En kommission som på allvar ser på sitt uppdrag ur en barn- och elevsynvinkel – som inte fastnar i olika hänsyn till vuxnas organisationer.

Men framför allt önskar jag att vi får en utveckling som gör att lärarkåren kan sträcka på ryggen. Att lärarprofessionen får mer makt över sina arbetsvillkor, lönesystem och professionsutveckling (både lärarutbildning och fortbildning). Jag önskar att vi fick se att alla lärare på alla skolor i hela Sverige fick tid avsatt till att utveckla sin undervisning – och stöd för att göra detta.

För framtiden tror jag inte heter, stora statliga reformer, systematiskt kvalitetsarbete, IT, flippade klassrum, individualisering, differentiering, entreprenöriellt lärande, o.s.v. m.m. etc. – utan rätt och slätt undervisning (där det föregående kan vara ingående delar). Jag håller med Skolverket som skrivit till regeringen att nu måste hela skolväsendet kraftsamla för en sak – att skapa bättre förutsättningar för läraren att skapa en bra undervisning i mötet med sina elever.

Carl- Anders Säfström, Niclas Månsson och Ali Osman har skrivit en intressant artikel i Nordic studies in Education[1] där de ställer frågan ”Whatever happened to teaching?” Bra fråga. Vi måste vända åter till undervisningen. Lärarna måste som profession ta tag i frågan om sin egen specifika kunskap. Det är lärarna och inga andra som vet hur man undervisar bäst. Det är dags att (återupp-?)bygga den kunskapen systematiskt och tillsammans. För det måste alla andra nivåer i skolsystemet ge sitt stöd men utan att ta från lärarkåren dess autonomi – tvärtom.

[1] Carl Ander Säfström, Niclas Månsson & Ali Osman: Whatever happened to teaching? Nordic Studies in Education, Vol. 35, 3–4-2015, pp. 268–279. ISSN 1891-5914

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm