Jag har funderat lite över begreppet ”expertmyndighet” som används i debatten kring Sveriges coronastrategi. I den debatt som var förra våren avfärdades verkliga experter, som till exempel de ”22 forskarna˝, som hobbyepidemiologer. Många av dem var genuina experter inom området med mängder av vetenskapliga publikationer bakom sig. Detta medan termen ”expertmyndighet” på något sätt har fått stå odiskuterat som en beskrivning på en myndighet full med kunniga experter.

Men så är ju långt ifrån fallet. ”Expertmyndighet” innebär bara att de av alla myndigheter är den myndighet som har ett ansvarsområde. Det innebär inte att de som är anställda där är forskningsmässigt djupt kunniga inom området.

Ta till exempel Skolverket när jag arbetade där. Det var ju så klart en expertmyndighet inom skolområdet. Man visste mer om skola på Skolverket än vad man visste om skola på Naturvårdsverket. Men det innebar inte alls att vi som arbetade på Skolverket var ”experter” i meningen att vi hade djupa forskningsbaserade kunskaper om utbildning.

När jag blev anställd var vi till exempel få disputerade på myndigheten och ännu färre som var disputerade inom utbildningsområdet (om det fanns någon). Myndigheten hade heller inga forskningsanslag etc. Tvärtom var det uppenbart för oss som då arbetade på myndigheten att vi var tvungna att ha dialog med vetenskapssamhället, bjuda in dem, ta reda på vad de visste. Men vi hade inte deras expertis (jag vet att det idag är fler disputerade anställda än när jag jobbade där, men man har fortfarande inget uppdrag om att forska).

Så – vad menar både politiker och journalister egentligen när de pratar om expertmyndigheter? Vet de inte då hur myndigheter ser ut och är bemannade?

Det är också i det ljuset jag tycker att det är anmärkningsvärt att de ändrade rekommendationerna för gymnasieskolan kommer under en brant ökande smittspridning där man också på landets infektionskliniker varnar för att allt fler yngre blir svårt sjuka på grund av att de olika mutationerna tar över. Detta beslut verkar också ha tagits utan att man först säkerställer hur det ser ut på de arbetsplatser som drabbas.

Lärarförbundet har visat att bara tre av tio fackliga ombud anser att arbetsgivaren har satt in tillräckliga åtgärder mot smittspridning. En av tio menar att elever följer FHM:s rekommendationer, och vart femte ombud menar att vårdnadshavarna respekterar arbetsplatsens covid-regler. Enligt deras studie får var tredje lärare i fritidshem och 45 procent av lärarna i förskolan inte arbeta hemifrån ens när detta är möjligt, en tredjedel av skolledarna upplever att de har svårt att uppfylla sina arbetsmiljöuppgifter under pandemin, och 74 procent upplever att det finns en stor oro bland personalen för att bli smittade på arbetsplatsen.

Lärarnas Riksförbund gjorde en liknande undersökning i maj förra året som visade att så många som en tredjedel av lärarna ansåg att arbetsgivaren inte hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att skydda riskgrupper i skolan.

Lyssnade man på facken? Har man tagit in annan expertis som till exempel Tove Fall som pekar på hur man gör i England? Det senare har jag personlig erfarenhet av via en släkting i England. Det genomtänkta sätt som både hon som sjuksköterska och hennes barn testas på i skolan, det systematiska arbete som finns för att begränsa smitta genom ett nationellt regelverk och så vidare, imponerar.

Men i Sverige tror vi ju på att skjuta ut ansvar. Det skjuts ända ut till dem som står med ryggen mot väggen. Och av de som står där, i klassrummen, säger alltså bara tre av tio att arbetsgivare har tagit sitt ansvar. Det måste man fixa först, innan man öppnar skolor!

Jag har en personlig erfarenhet av det. Av 42 vuxna gymnasieelever som befann sig i samma klassrum före påsk är nu tio konstaterat smittade. Ingen har ringt eller hört av sig till de elever som inte testats positivt.

Jag hade, precis som de flesta lärare, kunnat ställa mig positiv till en strategi, om den verkligen fanns.

I övrigt har jag hört bofinkar sjunga, blåsippor blommar vid vårt garage och lärkor fyller luften med extatisk sång. Det är vår och det kommer att bli sommar.

Men just nu ska vi genom en prövningsperiod till. Och jag tror att Sveriges lärare hade mått bra av att någon brydde sig om deras situation.

Kommentera

Skolverkets senaste genomgång av om skolor är öppna eller stängda visar en trend mot att färre skolor nu ger distansundervisning än i januari. Det är rimligt att tro att det också kan vara en av anledningarna till en ökad smittspridning i landet.

När man lyssnar på mediabild och presskonferenser från myndigheter kan man annars förledas att tro att den ökade smittspridningen ska bero bara på minskad följsamhet i befolkningen av de rekommendationer som finns. Men det är viktigt att komma ihåg att det finns en grupp människor där den individuella följsamheten inte existerar. Lärare är skyldiga att gå till sin arbetsplats och elever till sin skola om någon bestämmer att det är där undervisningen ska ske.

Exemplet från Lycksele visar hur och att en skola kan vara ett nav i en smittspridning. Den blir naturligtvis inte det om den är stängd.

Men eftersom vi alla vet att vi bör försöka hålla skolor öppna av andra skäl måste vi naturligtvis tillse att skolor när de är öppna för ”närundervisning” är så säkra som möjligt ur smittspridningssynvinkel. Detta görs på ett förtjänstfullt sätt men jag behöver inte gå långt i bekantskapskretsen för att få beskrivningar av det motsatta.

Det kan vara intressant för lärare att se hur den amerikanska smittskyddsmyndigheten ser på frågan. Man ger i en ny riktlinje en beskrivning av olika risknivåer beroende på vilka åtgärder man vidtagit:

Lägsta risk: Studenter och lärare deltar i virtuella lektioner, aktiviteter och evenemang.

Viss risk: Hybrid Learning Model, där de flesta studenter och lärare deltar i virtuellt lärande och vissa studenter och lärare bedriver personlig inlärning, med:

  • Små lektioner, aktiviteter och evenemang
  • Kohortering och alternerande eller förskjutna scheman, tillämpas strikt
  • Ingen blandning av grupper av studenter och lärare under / över skoldagar
  • Ingen delning av objekt mellan elever och lärare
  • Studenter, lärare och personal som följer alla steg för att skydda sig själva och andra hela tiden, inklusive korrekt användning av ansiktsmasker, social distansering och handhygien
  • Regelbundet schemalagd och konsekvent (dvs. åtminstone dagligen eller mellan användning) rengöring av områden som ofta berörs

Medelrisk: Hybrid Learning Model, där de flesta studenter och lärare bedriver närundervisningoch vissa studenter och lärare deltar i virtuellt lärande, med:

  • Större lektioner, aktiviteter och evenemang
  • Kohortering och alternerande eller förskjutna scheman tillämpas med vissa undantag
  • Någon blandning av grupper av studenter och lärare under / över skoldagar
  • Minimidelning av objekt mellan elever och lärare
  • Studenter, lärare och personal som följer alla steg för att skydda sig själva och andra såsom korrekt användning av ansiktsmasker, social distansering och handhygien
  • Regelbunden rengöring (dvs. åtminstone dagligen eller mellan användning) av områden som ofta berörs

Högre risk: Studenter och lärare deltar helt i närundervisning, aktiviteter och evenemang med:

  • Någon blandning av grupper av studenter och lärare under / över skoldagar
  • Viss delning av objekt mellan elever och lärare
  • Studenter, lärare och personal som följer några steg för att skydda sig själva och andra såsom korrekt användning av ansiktsmasker, social distansering och handhygien
  • Oregelbunden rengöring av områden som ofta berörs

Högsta risk: Studenter och lärare deltar helt i närundervisning, aktiviteter och evenemang med:

  • Studenter som blandar sig fritt mellan lektioner och aktiviteter
  • Studenter och lärare delar fritt objekt
  • Studenter, lärare och personal följer inte åtgärder för att skydda sig själva och andra såsom korrekt användning av ansiktsmasker, social distansering och handhygien
  • Oregelbunden rengöring av områden som ofta berörs

Tanken med riktlinjerna är naturligtvis att man ska anpassa skolan efter vilken smittspridning som finns i lokalsamhället. Något som ju också det svenska reglementet numera ger utrymmer för.

Riktlinjerna i USA innehåller naturligtvis starka rekommendationer att använda munskydd. Något som också borde vara en självklar slutsats också i Sverige inte minst utifrån den studie som Folkhälsomyndigheten publicerade och som visar att lärare precis som alla andra yrken med många människokontakter blir smittade oftare än yrkeskategorier som inte har så mycket kontakt.

När det gäller munskydd kunde man se i en studie av 17 skolor i Wisconsin dels att lärare och elever var duktiga på att använda dem och att användningen av munskydd minskade spridningen på skolor i förhållande till det omgivande samhället. Dvs munskyddsanvändning i skolan gjorde att skolorna inte var drivande i smittspridning utan faktiskt tvärtom bromsade den.

En rapport som ännu inte är kollegagranskad har också visat att idrott och andra gruppaktiviteter är de farligaste aktiviteterna. Troligen kopplat till utökad utandning  av partiklar. Även den studien visade att munskydd minskade smittspridningen också under sådana aktiviteter.

Vi ser i Sverige en förändrad attityd till munskydd där vissa huvudmän rekommenderar dem men inte alla. En nationell riktlinje här vore viktig och riktig. Inte minst eftersom det verkar som om mer smittsamma mutationer sprider sig bland unga.

Kommentera

Jag har varit tydlig med att jag menar att det har varit viktigt under pandemin att stänga skolor. Vilket nu också har skett. Jag har också tydligt uttryckt åsikten att Folkhälsomyndigheten har mörkat för Sveriges lärare, och troligen politiker, de risker för lärare och samhället som öppna skolor har inneburit. Detta blev helt uppenbart nu efter att höstens siffror presenterats i olika sammanhang.

Men jag är inte dummare än att jag förstår att det finns en samhällelig och mänsklig kostnad kopplad till detta. Grunden för mitt övervägande är dock att statens primära roll är att skydda liv. Efter detta kommer välmående och välfärd. Epidemin innebär också en mängd direkta konsekvenser i långtidssjuka och inställd vanlig sjukvård. När vi nu snabbt snart kommer att räkna de döda i den här epidemin till över den ofattbara siffran 12 000 är det viktigt att komma ihåg detta.

Det kan också vara på sin plats att påminna om att personer som uppenbarligen fick stort inflytande på den svenska strategin i våras uttryckte att vi inte skulle komma över 5 000 döda, att vi inte skulle få en andra våg och att vi senare i höst skulle se att (till exempel Norge) skulle få samma siffror på döda som vi. Så blev det inte. De hade gravt fel om sjukdomens både farlighet och spridning.

Med detta sagt, vill jag med emfas betona att skola är oerhört viktigt och att skolstängningar medför en mängd negativa konsekvenser för samhället och för individer. IFAU publicerade i dagarna en genomgång av konsekvenser på individ- och samhällsnivå. Det här är också något som är centralt i de diskussioner på EU-nivå jag har deltagit i. Alla i hela världen är oroliga för vad som ska hända och vad som har hänt, speciellt med de mer sårbara i våra skolsystem. Där vi har haft en unikt bra situation på grund av att vårt skolsystem är Europas mest digitaliserade.

Är lösningen då att inte bekämpa pandemin? Att låta lärare bli smittade och låta skolorna vara den plats där vi tillåter nya smittkedjor att hela tiden etableras. Nej, jag skulle hävda att vi (som vanligt) måste sluta att se på det här dikotomt, som antingen eller. Vi måste dessutom behandla skolan som andra samhällssektorer.

Allt för många lärare har vittnat om bristande smittskyddsrutiner. När andra fått jobba hemma har de tvingats trängas med både elever och andra lärare i trånga skollokaler. Folkhälsomyndighetens mässande om att hålla avstånd har för väldigt många lärare bara varit nästintill hånfullt och alienerande. Vad skulle vi då behöva? Självklart ska vi liksom alla andra länder beakta den evidens som finns och rekommendera munskydd enligt WHO:s riktlinjer. Självklart ska vi fortsätta jobba med skolstängningar på det sätt som görs lokalt och utifrån smittläget i regioner och kommuner och självklart ska vi skärpa rutiner så att trängsel helt enkelt inte får förekomma.

Men detta kommer att drabba barn och unga. De kommer att lära sig mindre. Barn med sämre förutsättningar hemma kommer både ha varit mer drabbade av sjukdomen (för den här sjukdomen har drabbat de socialgrupper värst som inte kunnat välja bort att gå till sin arbetsplats, som inte har kunnat välja bort kollektivtrafik, de som vårdat våra äldre, städar våra skolor och kontor och så vidare) och vara mer drabbade av att inte möta vuxna välutbildade lärare i skolan.

Men valet måste inte vara mellan att låta pandemin grassera eller att skada dessa barns utveckling. Det är en farlig dikotomi att tänka så. Ska lärare ta smällar eftersom skola är så viktigt för barn? Ja, i så fall ska de ju kompenseras för den risken. Då kanske Anna Ekström skulle säga: ”Vi vill ha skolorna öppna. Vi vet att ni och era familjer kommer att bli sjuka. Vi vill att ni ställer upp ändå. Men vi kommer ge er ett risktillägg (utöver den skyddsutrustning man behöver) och förtur till vaccinationer”.

Det skulle göra det tydligt. Men det tror jag inte hon vill. För hon inser att det kravet kan man inte ställa och så kan vi inte prioritera. Vi ber sjukvårdspersonal ta sådana risker, men då ger vi dem skyddsutrustning, övertidsersättning och vaccination.

Vad återstår då? Ja, det finns en sak vi måste göra. Vi måste investera så att vi kan ta igen det som går förlorat i kampen för att rädda liv.

Jag menar att Anna Ekström måste gå till Magdalena Andersson och säga att ”Titta här: IFAU har räknat ut att de minskade kunskaperna kommer att kosta oss minst 10 miljarder på sikt”. Regeringen måste nu inte bara ha en plan för hur man ska stödja näringslivet och de effekter coronan har på det. Vi måste nu se till att vi kan ge de utsatta skolorna i Sverige en ordentlig möjlighet att kompensera för det som skett det här året. Och detta så fort vaccinationerna (så sakteliga – vad händer egentligen?) normaliserar situationen i landet.

Då – i vår och allra senast i höst – måste svenska rektorer och lärare ha de miljarder till hands som de behöver för att kunna stödja de familjer, barn och ungdomar som farit illa under pandemin.

Det är upp till staten att visa vad som är viktigt. Lärarna ska inte behöva ta allt ansvar för det.

(PS: En väldigt intressant sak i IFAU:s rapport är att de menar att trots att betyg och liknande ligger på samma nivå efter distansundervisning så lär sig elever mindre. Det är ett intressant sätt att säga att proven inte mäter viktig kunskap. Något för lärare som ropar efter nationella prov att tänka på!)

Kommentera

Skolforskningsinstitutets senaste forskningssammanställning är bland det bästa jag läst på länge. Jag har under många år med emfas hävdat betydelsen av lärarledd undervisning. Detta dels på grund av mina erfarenheter i klassrummet, men också på grund av att dessa styrktes av de evidensbaserade studier som finns om vad som påverkar barn och ungas lärande.

Detta är också något jag föreläst om på många platser i vårt land. Jag har tyckt att det har varit viktigt eftersom svensk pedagogisk tradition ofta har befunnit sig i ett annat paradigm – det progressiva (som jag inte alls menar är progressivt utan snarare tvärtom väldigt konserverande).

Jag skrev om detta i en bakgrundsrapport till den statliga utredningen ”Jämlikhetskommissionen”. Jag argumenterade där utifrån data från stora studier men också utifrån resonemang som utbildningsfilosofen Gert Biesta. Jag skrev:

”… det har formerats en kritik mot den progressiva pedagogiken från utbildningsfilosofiskt håll, där den tidigare hade ett väldigt starkt fäste. Man pekar då på att med en allt för stor betoning på elevens egna lärande kommer inte skolan att fungera frigörande för individen.

Den elev som måste söka information i sin egen värld liknar Biesta vid en robotdammsugare som inte kommer ut ur det rum där den är placerad och som den genom sitt undersökande lärt sig känna igen. Han menar att vad undervisning ska göra är inte primärt att ge eleven frihet nu – utan de kunskaper och färdigheter eleven behöver för att kunna verka som en fri människa i ett demokratiskt samhälle i framtiden – som vuxen.”

Det handlar alltså om att vi behöver undervisande lärare för att elever ska kunna frigöra sig.

Jag skrev också om två källor som tittade på skillnaden mellan lärarledd undervisning och undersökande pedagogik och där i det ena fallet [*] författarna sammanfattar sina resultat med att många fler barn lärde sig mer av direkt instruktion än från upptäcktslärande men också att när de bad barnen att göra bredare och rikare vetenskapliga bedömningar, matchade kunskaperna hos alla de barn som lärt sig genom lärarledd undervisning det fåtal barn som upptäckte innehållet på egen hand genom undersökande metoder. De menar att deras resultat utmanar förutsägelser som härrör från den antagna överlägsenheten av undersökande metoder vid undervisning i naturvetenskap.

I den en andra texten [**] menar författarna att det logiska misstaget som ger upphov till det starka stöd som finns för undersökande pedagogik beror på att man inte skiljer mellan hur nybörjare och experter lär sig.

Skolforskningsinsitutet skriver nu under rubriken ”Viktiga aspekter i undervisningen”:

”I den forskning som ingår i översikten beskrivs några särskilt viktiga aspekter av under­ visningen som har betydelse för elevers lärande av kritiskt tänkande i samhällskunskap:

  • lärarledning
  • ett väl valt innehåll
  • stödstrukturer

Flera studier uppmärksammar betydelsen av att lärare leder och utformar undervisningen på ett genomtänkt sätt. Det innebär exempelvis att läraren aktivt leder samtal så att de stäm­ mer till eftertanke, reflektion, ifrågasättande och beaktande av perspektiv som eleverna inte känner till eller för fram på egen hand. Undervisningen kan med fördel innehålla elevaktiva moment där elever arbetar självständigt eller i grupp, men då utifrån tilldelade perspektiv eller inramat av fastlagda arbetsformer.

En viktig aspekt av lärarledning handlar om att välja ut och arbeta med ett väl valt innehåll i undervisningen. Samhällskunskapens anknytning till aktuella eller lokala frågor framhålls i flera studier som något som kan utnyttjas i undervisningen för att hjälpa elever att identifiera problem, urskilja perspektiv, värdera information och se olika tänkbara lösningar. Inte minst omdiskuterade och konfliktfyllda samhällsfrågor med olika och kontrasterande perspektiv kan stimulera lärandet. Lärare kan genom sitt val av innehåll stimulera elever till ett ämnesspecifikt och ämnesdisciplinärt förhållningssätt. Inom denna ram kan sedan elev­ aktiviteten vara stor.

En central aspekt som återkommer i flera studier är hur betydelsefullt det är att lärare använder stödstrukturer för att stärka elevers kritiska tänkande. Stödstrukturer kan bestå av tydliga instruktioner för hur eleverna ska arbeta eller modeller för hur saker ska presenteras, men de kan också utgöras av vägledning från läraren i konkreta situationer, exempelvis stöd i form av ändamålsenliga och genomtänkta frågor. Stödstrukturer används för att stödja elever i deras bedömningar och slutsatser men kan successivt plockas bort, i takt med att eleverna lär sig och kan tillämpa dem i fler och nya sammanhang.”

Precis så!

Vilket varje erfaren lärare vet.

  • * Klahr, D. and M. Nigam (2004). ”The Equivalence of Learning Paths in Early Science Instruction: Effects of Direct Instruction and Discovery Learning.” Psychological Science 15: 661–667.
  • ** Clarke, R. E., et al. (2012). ”Putting Students on the Path to Lear- ning. The Case for Fully Guided Instruction.” American Educator Spring 2012: 6–11.
Kommentera

Det finns tre utpekade stora problem i den svenska skolan. Det är segregation, olikvärdighet och lärarbrist. Inget av dessa problem var stora innan det stora systemskiftet inleddes på 1990-talet.

Att de inte var det berodde på en noggrant byggd skola.

Folkskolläraren Fridtjuv Berg.
Folkskolläraren Fridtjuv Berg. | Foto: Wikiemedia Commons

En av grunderna för denna var tankar från folkskolläraren Fridtjuv Berg. I den lilla skriften ”Folkskolan som Bottenskola” gjorde han 1888 ett inlägg i vad han menade var en viktig samhällsfråga. Hur ska ett skolsystem konstrueras som ger alla individer möjlighet att utvecklas?

Mot slutet av skriften skriver han något som kom att bli de två ledande linjerna i svensk skolas reformering fram till och in på 1970-talet, som alltså påverkade utvecklingen i hundra år. Han skriver om hur skolan borde inrättas (jag har moderniserat språket varsamt):

Först och främst måste hon så inrättas, att hon drager förmågor till lärare- och lärarinnekallet; lyckas detta, så är det väsentligaste gjort och det övriga ska komma liksom av sig självt.

Alltså, skolan bygger på att rätt personer blir lärare. Och läraryrket är ett kall. Det vill säga något man gör med stort eget intresse och drivkraft. Lockar man bara rätt personer behövs inte kontroll, straff och belöningar, nationella prov, lönekriterier, konkurrens och marknadsutsättning. ”Lyckas detta, så är det väsentligaste gjort”. (Jag kommer att tänka på Anna Ekström som inte kunde bli lärare för hon hade för dåliga betyg utan fick nöja sig med en juristutbildning – så var det då).

Men han skriver något mer, han skriver om betydelsen av att skolan blir hela befolkningens samlade intresse:

Men de uppoffringar, som härför är av nöden, kommer aldrig att göras om de inte omfattas med brinnande intresse av hela folket, således också av de inflytelserikare samhällsklasserna, och detta blir aldrig fallet så länge staten fortsätter att upprätthålla rikare utrustade parallellskolor, som tävla med folkskolan och undanrycka henne dessa samhällsklassers barn och därmed tillika så gott som hela deras intresse för folkskolans höjande.

Grunden för att få ett skolsystem som faktiskt gav alla begåvningar en chans byggde enligt honom på att folket samlades runt en (1) sådan skola. Och för att uppnå det var det avgörande att man tog bort det parallellskolesystem som fanns. En process som alltså tog 100 år men ledde fram till ett av världens bästa och mest likvärdiga skolsystem. Nu har vi haft 30 år av kräftgång från den positionen.

Det som hände 1990–1992 i Sverige var att man utan utredningar och konsekvensbeskrivningar rev ner detta hundraåriga bygge. Vi har nu igen ett parallellskolesystem. Regeringens utredare Björn Åstrand har skrivit om detta i ”Global Education reform”. Det innebär att återigen har de väl bemedlade ett eget skolsystem.

Den korta parentesen med ett likvärdigt och demokratiskt skolväsende är sedan 1990 över, enligt Åstrand. Se gärna min och German Benders rapport om detta här. Det innebär att den övre medelklassen inte längre behöver bry sig om skolan som helhet längre. De har ju sina barn i sina skolor. Och så länge de kan säkerställa sina barns plats där med hjälp av ett orättvist och odemokratiskt kösystem är de nöjda. Fridtjuv Bergs tankar är mer aktuella än någonsin.

Hur får vi (igen) en skola dit begåvningarna söker sig för att de lockas av friheten, den intellektuella utmaningen och det viktiga arbetet som lärare?

Hur får vi en skola som är hela folkets angelägenhet?

Observera att Fridtjuv Berg inte var socialist. Han var, förutom folkskollärare, liberal politiker, riksdagsledamot och utbildningsminister (ecklesiastikminister) i Karl Staafs regering. En man som brann för bildning, och allas bildning. Detta var alltså ingen socialdemokratisk idé om nu någon trodde det. Det är mycket äldre än så.

Det är ju faktiskt så att ett allmänt utbildningsväsende är något som bygger på upplysningens ideal om människan och samhällets som en plats för varje individ att utvecklas i och inte på socialistiska ideal.

Det kan det också vara dags att tänka på och damma av i partikorridorer här och där. Lite fler bildningsivrare och lite färre lobbyister kanske vore bra för svensk politik och för framtidens samhälle?

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.