Diane Ravitch är en av världens mest kända skolmänniskor. Hon är känd för sitt starka försvar av det offentliga skolsystemet i USA och för att ha gjort en helomvändning från sitt stöd för olika typer av friskolelösningar som hon stödde när hon jobbade med utbildningsfrågor för amerikanska presidenter. Hon har en av världens mest lästa skolbloggar.

Diane Ravitch.

Idag uppmärksammade hennes blogg mig på en artikel i Washington Post där Nancy MacLean, som är professor i historia and public policy på Duke Universitetet i USA, skriver om vad som drev skolvals- och friskoleförespråkarna i USA.

Hon menar att det inte finns något som helst tvivel om att valfrihetsrörelsen i USA startade för att vita familjer ville undkomma de integrationsförsök som gjordes i den amerikanska södern. Själva grunden för önskan att införa skolval och skolpeng i USA var alltså rasism.

Sedan menar hon att framstående libertarianer (de neoliberala ekonomerna) utnyttjade denna idé och att de såg den inte bara som ett sätt att tillhandahålla privata alternativ, utan också som ett verktyg i deras korståg för att helt demontera det offentliga skolsystemet. Hon menar att historien avslöjar att snarare än att ge familjer fler skolalternativ, blev skolval ett verktyg som var avsett att ge de flesta familjer mycket färre i slutändan.

Detta alltså precis som i Sverige. Skolval och fri etableringsrätt för skolor såldes in till svenska folket som en möjlighet till alternativ. Men de som skrev regeringspropositionen och lagförslagen (som aldrig utreddes utan bara klubbades!) såg till att också öppna en dörr för privat ägande och vinstintressen – vilket har lett till att de pedagogiska alternativen i svensk skola inte blivit fler – utan istället har vi koncernskolor med ingen utmärkande pedagogik och ingen egentlig annan mening och affärsidé än att de segregerar elever (Läs Lina Axelsson Kihlbloms tankar om detta!).

Nancy MacLean.

MacLeans artikel är extra intressant eftersom den ganska tydligt beskriver vad Milton Friedman hade för mål med sina idéer om skolval och skolmarknad. Detta är intressant för oss i Sverige eftersom alla bedömare är ense om att det var hans idéer som Bildtregeringens friskolepropositionen 1992 byggde på (och också motsvarande reformer i Chile under Pinohet tio år tidigare).

Nancy MacLean skriver om hur Milton Friedman var intresserad av mycket mer än skolval. Han och hans neoliberala allierade såg skolpeng som ett tillfälligt första steg på vägen till skolprivatisering.

Han tänkte inte att regeringar skulle subventionera privat utbildning för alltid. Snarare, när de offentliga skolorna var borta, såg Friedman framför sig att föräldrar skulle ta hela kostnaden för sina barns skolgång utan omvägen via skattsedeln. Endast i vissa ”välgörenhetsfall” skulle regeringar fortfarande tillhandahålla finansiering för undervisning. Friedman formulerade först denna uppfattning i ett manifest 1955, men han höll fast vid den i ett halvt sekel, enligt MacLean, och förklarade 2004:

”I min idealvärld skulle regeringen inte vara ansvarig för att tillhandahålla utbildning mer än för mat och kläder.”

Fyra månader före sin död 2006, när han talade till ett möte i det konservativa American Legislative Exchange Council (ALEC), var han särskilt uppriktig, enligt MacLean. Friedman talade om hur de ska ge föräldrar kontroll över sina barns utbildning och sa:

”Det bästa sättet är att avskaffa det offentliga skolsystemet och eliminera alla skatter som betalar för det.”

På den ideologiska grunden byggdes den svenska marknadsskolan.

Kommentera

I den våg av digitalisering som fyller våra klassrum och skolor kan det vara viktigt att stanna upp och fundera över vilka verktyg man använder, varför man använder dem, när man använder dem och vad de ger för lärande för eleverna.

I en nyutkommen avhandling har Helena Eriksson studerat hur matematikundervisning utvecklats genom att använda så kallad learning study-metodik. Lärare har om och om igen testat olika lektionsupplägg, filmat, diskuterat med varandra och samtalat med elever. I sammanfattningen skriver Helena Eriksson något som fångade min uppmärksamhet:

”Resultatet av arbetet i de två forskningsprojekten ger signaler om att lärandeverksamhet som designredskap för undervisning kan möjliggöra utvecklingen av elevers kollektiva algebraiska resonemang i flerspråkiga klassrum. Arbetet i forskningsprojekt 2 innebar att de frågor som lärarna ställde förändrades under de tre år som projektet pågick. Arbetet innebar även att både lärare och elever fortlöpande utvecklade en vana att gemensamt formulera matematiska problem, att gemensamt utveckla lärandemodeller, samt att arbeta på tavlan och reflektera över innehållsliga aspekter av matematik. (s. 70)”

Man kan alltså utveckla elevers kollektiva algebraiska resonemang genom att medvetet arbeta med samtal om matematik i klassrummet. Detta är ju väl känt ända sedan internationella forskare undersökte japanska lärare och fick upp ögonen för den urgamla tradition de hade av lektionsutveckling genom så kallad lesson studies och den matematikundervisning de bedrev. En undervisning som handlade mycket om att kollektivt samtala sig fram till en förståelse av matematik.

Men det som jag stannade upp inför i läsningen var ”samt att arbeta på tavlan”. Här har vi en helt ny forskningsrapport, 2021, som handlar om hur man bevisligen kan utveckla matematikundervisning och som pekar på ”tavlan” som ett bra verktyg för matematikundervisning.

Nu har vi inte så många svarta tavlor kvar, inte heller gröna. Kritorna är försvunna och ersatta av whiteboardpennor och av interaktiva skrivtavlor. Men den framgångsrika undervisningsmetoden är densamma. Kollektiva samtal om matematikproblem. Och där manipulering och tänkande inför något alla tittar på tillsammans i kollektiva processer skapar ökad individuell förståelse.

I en intervju för Skolporten säger Helena Eriksson att det som överraskade henne var responsen i barngruppen:

”Barnen blev aktiva och ville vara med och formulera problemen. Hur tänker du, frågade de varandra. Om Mohammed tänker så här, och Sara så här… och så fortsatte de sina resonemang. De kallade våra fredagslektioner, då vi arbetade med projektet, för ’snällmatematik’ för de fick hjälpas åt och de ville gärna använda samma sätt att tänka även på andra lektioner.”

I korthet handlar hennes avhandling om hur man kan utveckla en metodik som gör att barn både lär sig matematik, har kul och får hjälpa varandra. Och det i flerspråkiga klassrum. Med hjälp av en tavla man kan skriva på.

Det förtjänar att funderas över och uppmärksammas.

Kommentera

Det har återigen kommit några viktiga studier om marknadsskolans effekter. Situationen börjar likna den vid den famösa rättegången i USA om huruvida så kallad Intelligent design var att räkna som vetenskap eller religiös tro (som jag skrev om i boken ”Skapelsekonspirationen” på Leopard förlag).

En av de som skulle försvara att Intelligent design var vetenskap fick under rättegången frågan om han stod fast vid uttalandet om att det inte fanns några studier som visade hur en viss biokemisk process kunnat uppstå genom evolution. Efter att han svarat jakande började den andra sidans advokat stapla vetenskapliga tidskrifter och böcker framför honom som handlade om just det. Till slut försvann skapelsetroanhängaren nästan bakom bokhögen. Men han framhärdade ändå i sin åsikt. Inga bevis kunde rubba hans övertygelse.

Det börjar bli så nu också för de som försvarar det hastiga och slarviga beslut som 1992 gjorde att vi gjorde om svenska skolan från ett skolsystem till en (kvasi-)marknad. Bevisen, bedömningarna och utredningarna börjar hopa sig i allt högre högar. Ändå får det så sällan genomslag i politiska förslag, ändå vågar så få av anhängarna vika från sin tro.

En starkt bidragande orsak till det är naturligtvis dels möjligheten att genom skolval välja bort ”de andra”, och dels naturligtvis de oerhörda pengar som står på spel. Vi måste inse att debatten om skola inte styrs bara av vad som är bra för barnen och Sverige utan också av vad som är bra för skolaktiebolagen och de utländska riskkapitalister som via avancerade ägarkonstruktioner äger stora delar av dem.

Skolinspektionen visar nu i en studie att huvudmän inte har vidtagit åtgärder i skolor som i mer än tio år inte lärt barn det de har rätt till enligt lag och förordning. Man skriver:

”Granskningen visar att det är ovanligt att huvudmannen genomför kraftfulla insatser baserade på en tydlig problembild för att vända långvarigt låga resultat. Ansvaret för skolans utveckling läggs ofta på rektorn. Mot bakgrund av skolsegregation och de utmanande förutsättningar många skolor i granskningen har, är det av största vikt att särskilda satsningar görs. Endast ett fåtal granskade huvudmän visar att uppföljning, analys, stöd och insatser är verktyg i ett förbättringsarbete som hela styrkedjan deltar i, och som tydligt syftar till att bryta de låga resultaten. Utifrån granskade kvalitetskriterier har 27 av de 28 granskade skolorna behov av utveckling.”

Vad man säger i klartext är bland annat att huvudmän lägger över bördan på rektorerna och att dessa slutar hela tiden. Det är ju inte så konstigt eftersom de får bördan av ansvaret (och skulden för resultatet) men inte det stöd man behöver. Skolinspektionens resultat stämmer för övrigt väl med en studie från företaget Successful schools som granskat kommunala skolplaner och inte kan hitta bevis för att någon kommun verkar arbeta strategiskt med att utveckla undervisningen.

”Resultaten från Skolinspektionen är ingen nyhet”

Men är detta ny kunskap? Nej att resultatstyrningen inte fungerar visade E&Y redan 2013 i en rapport som aldrig fick den uppmärksamhet den borde ha fått. De skrev: ”Resursfördelning sker i låg grad utifrån faktiska, konstaterade och dokumenterade pedagogiska behov hos aktuella elever.”

På samma sätt visade en rapport från Skolverket 2012 att huvudmännen inte bedrev några strategiska budgetprocesser. Man skrev i den: ”I praktisk handling underordnas de statliga kraven den kommunala prioriteringen. Det får till följd att statliga mål sorteras bort och nationellt satta målnivåer sänks. Tilldelningen av resurser sker dessutom schablonmässigt, inte utifrån analys av behov för att nå de nationella målen”.

Så de nya resultaten från Skolinspektionen är ingen nyhet. Inte heller är det som Lärarnas Riksförbund och Skolledarna har fått fram i sin nya undersökning bland 700 rektorer någon överraskning. De skriver (bland annat):

  1. Var tredje rektor som leder en skola med mindre gynnsam elevsammansättning, […], spår framtida problem med att rekrytera behöriga lärare och speciallärare. Det innebär en ökad risk för att befintliga lärare och annan personal får en ansträngd arbetssituation, vilket kan leda till en negativ spiral för skolan. Undervisningssituationens förutsättningar bedöms också påverkas negativt av exempelvis bristande möjligheter att göra nödvändiga investeringar i läromedel.
  2. En gynnsam socioekonomisk elevsammansättning, […], leder däremot till en positiv spiral. Exempelvis underlättas rekrytering av behöriga lärare, skolan är mer framgångsrik med att få alla elever att nå gymnasiebehörighet, många elever söker sig till skolan vilket ger en budget i balans eller ger överskott, och så vidare.
  3. En uppdelning av eleverna har skett, där elevunderlaget i stor utsträckning skiljer sig beroende på huvudmannatyp. Nästan hälften av friskolorna på högstadiet, 47 procent, har en mycket gynnsam elevsammansättning, medan motsvarande siffra för kommunala skolor är 15 procent. Istället drar de kommunala skolorna det tyngsta lasset då nästan en tredjedel av de kommunala skolorna har en elevsammansättning där föräldrarna sammantaget har låg genomsnittlig utbildningsnivå.
  4. Dagens finansierings- och resurstilldelningssystem tenderar att gynna skolor med det mest gynnsamma elevunderlaget, alltså de 25 procent av skolorna där föräldrarna har högst genomsnittlig utbildningsnivå. Detta trots styrdokumentens tal om likvärdig utbildning och socioekonomisk viktning både i kommunal finansiering och i många statsbidrag till skolan.
  • När det gäller punkt 1 ovan kunde Läromedelsförfattarna i våras visa samma sak. Det fanns en koppling mellan dålig tillgång till läromedel och elevers upplevda familjeekonomi.
  • Punkt 2 har också tidigare framkommit i ett antal studier utifrån OECD:s PISA-undersökning.
  • Punkt 3 framkom med obehaglig tydlighet i min och German Benders studie av segregation.
  • Och punkt 4 är det som både Skolinspektionen nu, och Skolverket, Ernst & Young m.fl. visat gång på gång genom åren.

Problemet är att för den kommun som vill göra något innebär det att skolans kostnader ökar mer eftersom friskoleföretagen då står på kö för att stämma kommunen inför rätta för att få del av samma satsningar, fast man inte har samma elevunderlag. Marknaden skapar ansvarslöshet och driver kostnad.

Studierna om effekterna av skolmarknaden staplas alltså på hög (jag har ju inte ens nämnt alla utredningar och OECD-rapporter, forskning om segregation med mera som finns) samtidigt som många riksdagspartier verkar ha fastnat i friskolelobbyns mantran och budskap.

Det innebär att de partierna borde glida iväg från sina väljare bland lärare och rektorer i Sverige.

Återigen, vad är det som händer? Tioårsjubiléet av debaclet kring Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, kanske ger en förklaring. SNS är sponsrat av näringslivet. När de för tio år sedan tog fram en studie, ”Konkurrensens konsekvenser” som visade på negativa konsekvenser av skolmarknaden formligen exploderade friskolelobbyn.

Hallandspostens ledarskribent Mattias Karlsson har nu intervjuat Laura Hartman som då var ansvarig redaktör för rapporten på SNS och som tystades och slutade där. Han frågade om hon var beredd på den kritik som skulle komma och hon svarar:

”Till viss del. Jag förstod att den skulle väcka intresse och debatt. Det är ju själva poängen med SNS att ta upp frågor som är viktiga i samhällsdebatten. Men reaktionerna var så kraftfulla och snabba. Det var inga spontana reaktioner, de hade förberett”.

Mattias Karlsson fortsätter med:

”Hon menar också att det var gigantiska ekonomiska intressen som utmanades, vilket gör det svårt att föra en sansad och forskningsbaserad debatt. Systemet försvarar sig med full kraft”.

”Kunskapen tillåts inte påverka politiken”

I valet mellan empiri och tro är det nu fortfarande alltför många politiker som väljer att tro på lobbyisternas budskap. I andra länder skulle bara dessa två nya rapporter från Skolinspektionen och Lärarnas Riksförbund/Skolledarna vara spiken i kistan för ett system. Men i Sverige verkar vi kunna slå i hur många spikar som helst utan att se någon förändring.

Under tiden får elever, lärare och rektorer arbeta med ett ibland omöjligt uppdrag och utan det stöd de enligt lag, och enligt demokratiska grundvärderingar borde ha. Lösningen på detta är inte mer marknad. Johan Enfeldt skriver om SNS-skandalen att:

”Alltmer tyder på att tiden nu är mogen för politiken att agera på forskarkritiken. Regeringen har utredningsförslag om både grundskola och gymnasium på sitt bord, Socialdemokraterna tar allt tydligare ställning och i de borgerliga partierna pågår omprövning under ytan. I helgen skrev Centerpartiets andreman i utbildningsutskottet, Niels Paarum-Petersen, dräpande om dagens skolsystem:

’Dagens system utmanar inte. Det utarmar. Det är inte liberalt och marknadsvänligt. Det är konservativt och företagsvänligt’.”

Om du som lärare undrar hur det kommer sig att du får fortsätta arbeta på en skola där resurserna inte räcker, där utmaningarna är för stora, där rektorerna byts snabbare än färgen på väggarna; så beror det inte på att vi inte vet vad som är problemet.

Det beror på att den kunskapen inte tillåts påverka politiken. Det är så enkelt och det är därför du känner dig alienerad.

Det är dags för lärare och skolledare att bry sig om vilken skolpolitik olika partier faktiskt för. Både genom hur man röstar men också genom att bli politiskt aktiv. Det är faktiskt dags att avsluta det här barnexperimentet.

Kommentera

Psykologen John Sweller är en av de namnkunnigaste kritikerna av konstruktivistisk pedagogik. Utifrån dels empiriska resultat och dels forskning om arbetsminne, långtidsminne och lärprocesser menar han i korthet att den vurm för så kallad undersökande pedagogik som funnits länge och i hela världen bygger på väldigt lös grund.

I en artikel för ett australiskt institut sammanfattar han sin kritik kortfattat. Han avslutar med:

”Förhoppningsvis kommer kombinationen av att det saknas en teoretisk bas och starka empiriska data från både randomiserade, kontrollerade tester och korrelationsstudier att hjälpa till att vända på inställningen till undersökande pedagogik och de sjunkande resultat sådan leder till.”

Det leder mig till budskapet i en artikel som han hänvisar till i rapporten. Det är en fördjupningsstudie av sex länders resultat i Pisa 2015. Man har där jämfört hur lärarledd undervisning, adaptiv undervisning och undersökande undervisning samvarierar med elevresultat. (Adaptiv undervisning är undervisning där eleverna har uttryckt att läraren tydligt tar hänsyn till deras förkunskaper och ändrar undervisningen om så behövs).

Resultatet i studien är ganska brutalt tydlig men innehåller också några diagram som fick mig att dra lite på smilbanden.

För det första var alltså resultatet ganska entydigt. Både lärarledd och adaptiv undervisning korrelerar starkt med högre resultat och undersökande pedagogik med lägre. De skriver:

” … studenter på de lägre nivåerna av vetenskaplig läskunnighet konsekvent de som rapporterar de lägsta frekvenserna av lärarstyrda aktiviteter i naturvetenskaplig undervisning. För alla sex länder är dessutom studentgrupper som visar de högsta nivåerna av vetenskaplig läskunnighet de som också rapporterar höga nivåer av lärarstyrd undervisning och lärande i sina naturvetenskapliga klassrum.”

Skillnaderna är ganska dramatiska. Här är en bild som illustrerar sambandet mellan andel undersökande undervisning och prestationer. Längst till vänster är de elever med lägst resultat och till höger de med högt och man kan se att ju mindre undersökande pedagogik desto bättre går det för eleverna på testet:

Källa: https://link.springer.com/content/pdf/10.1007/s11165-019-09901-0.pdf

So far soo good. Men det blir bättre. För materialet ger möjlighet till mer upplösta studier och det är här jag börjar le. Låt oss ta sex diagram:

Källa: https://link.springer.com/content/pdf/10.1007/s11165-019-09901-0.pdf

Vad är det vi ser?

  • Längst uppe till vänster: Det verkar inte spela så stor roll för resultaten om elever får förklara sina idéer.
  • Längst uppe till höger: Det är dåligt om man aldrig får göra experiment, men det är heller inte bra om man alltid får det och med högst resultat på ”några lektioner”.
  • Andra raden vänster: Att diskutera om vetenskapliga frågor är inte korrelerat med högre resultat.
  • Andra raden höger: Att aldrig bli tillfrågad att dra slutsatser är dåligt och att alltid bli det är det också med högst resultat i några lektioner.
  • Sista raden vänster: Det är viktigt att läraren förklarar vilken vetenskaplig idé som kan användas på ett fenomen, men inte så bra om det alltid sker.
  • Och slutligen längst ner till höger: Att alltid eller ofta konstruera sina egna experiment är väldigt dåligt medan att få göra det några gånger kan vara bra. Också här stämmer resultaten väldigt bra med Swellers resonemang. Elever behöver oftast instruktion och modellering av en lärare.

Konkret är resultatet en direkt varning mot att använda så kallade ”öppna laborationer” om du inte verkligen, verkligen, vet vad du vill uppnå med dem och elevgruppen är mogen för det.

Men det som roar mig är att den bild som framträder här är precis den som alla skickliga och erfarna lärare i naturvetenskap jag känt alltid har gjort. Man har för det mesta berättat, instruerat, modellerat, gjort demonstrationsexperiment och man har brutit av det med hands-on-erfarenheter för eleverna. Precis det som korrelerar med höga resultat enligt studien.

I den här debatten måste man samtidigt komma ihåg att undersökande pedagogik ofta upplevs som mer inspirerande och att en polarisering mellan lärarledd och undersökande pedagogik är långt från vad dessa resultat pekar på. För som författarna till den här studien säger:

”Enligt vår uppfattning, snarare än en fråga om huruvida en undersökande pedagogik ska användas, kan frågan vara bättre utformad som hur ofta en lärare ska använda sådan undervisning och för vilka ändamål? Precis som i ”Guldlock och de tre björnarna” kan det finnas en användningsnivå som inte är för mycket och inte för lite, men lagom. Att inta en enkel ståndpunkt som förespråkare eller kritiker till undersökande undervisning verkar oklokt och blir i slutändan att man gör en björntjänst för både naturvetenskaplig utbildning och läraryrket.”

Också John Sweller påpekar att undersökande pedagogik inte är dåligt i sig, bara att det ska användas till rätt elever vid rätt tidpunkt. Han menar att undersökande pedagogik kan vara helt överlägset lärarledd undervisning om elevernas förkunskaper är på rätt nivå.

Så vad det handlar om är att det inte finns någon ”One size fits all” men att i genomsnitt är en blandning av lärarledd undervisning med inslag av undersökande pedagogik oftast ett vinnande koncept. Speciellt för nybörjare i ett ämne. Vilket rimligen svenska elever i naturvetenskap bör räknas som upp till och med gymnasiet.

Det vill säga den praktik som många lärare känner igen sig i är den som är bäst. Och den skulle behöva tränas i, och utvecklas, på våra lärarutbildningar, på VFU, på övningsskolorna och i början av yrket.

Kommentera

Jag har funderat lite över begreppet ”expertmyndighet” som används i debatten kring Sveriges coronastrategi. I den debatt som var förra våren avfärdades verkliga experter, som till exempel de ”22 forskarna˝, som hobbyepidemiologer. Många av dem var genuina experter inom området med mängder av vetenskapliga publikationer bakom sig. Detta medan termen ”expertmyndighet” på något sätt har fått stå odiskuterat som en beskrivning på en myndighet full med kunniga experter.

Men så är ju långt ifrån fallet. ”Expertmyndighet” innebär bara att de av alla myndigheter är den myndighet som har ett ansvarsområde. Det innebär inte att de som är anställda där är forskningsmässigt djupt kunniga inom området.

Ta till exempel Skolverket när jag arbetade där. Det var ju så klart en expertmyndighet inom skolområdet. Man visste mer om skola på Skolverket än vad man visste om skola på Naturvårdsverket. Men det innebar inte alls att vi som arbetade på Skolverket var ”experter” i meningen att vi hade djupa forskningsbaserade kunskaper om utbildning.

När jag blev anställd var vi till exempel få disputerade på myndigheten och ännu färre som var disputerade inom utbildningsområdet (om det fanns någon). Myndigheten hade heller inga forskningsanslag etc. Tvärtom var det uppenbart för oss som då arbetade på myndigheten att vi var tvungna att ha dialog med vetenskapssamhället, bjuda in dem, ta reda på vad de visste. Men vi hade inte deras expertis (jag vet att det idag är fler disputerade anställda än när jag jobbade där, men man har fortfarande inget uppdrag om att forska).

Så – vad menar både politiker och journalister egentligen när de pratar om expertmyndigheter? Vet de inte då hur myndigheter ser ut och är bemannade?

Det är också i det ljuset jag tycker att det är anmärkningsvärt att de ändrade rekommendationerna för gymnasieskolan kommer under en brant ökande smittspridning där man också på landets infektionskliniker varnar för att allt fler yngre blir svårt sjuka på grund av att de olika mutationerna tar över. Detta beslut verkar också ha tagits utan att man först säkerställer hur det ser ut på de arbetsplatser som drabbas.

Lärarförbundet har visat att bara tre av tio fackliga ombud anser att arbetsgivaren har satt in tillräckliga åtgärder mot smittspridning. En av tio menar att elever följer FHM:s rekommendationer, och vart femte ombud menar att vårdnadshavarna respekterar arbetsplatsens covid-regler. Enligt deras studie får var tredje lärare i fritidshem och 45 procent av lärarna i förskolan inte arbeta hemifrån ens när detta är möjligt, en tredjedel av skolledarna upplever att de har svårt att uppfylla sina arbetsmiljöuppgifter under pandemin, och 74 procent upplever att det finns en stor oro bland personalen för att bli smittade på arbetsplatsen.

Lärarnas Riksförbund gjorde en liknande undersökning i maj förra året som visade att så många som en tredjedel av lärarna ansåg att arbetsgivaren inte hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att skydda riskgrupper i skolan.

Lyssnade man på facken? Har man tagit in annan expertis som till exempel Tove Fall som pekar på hur man gör i England? Det senare har jag personlig erfarenhet av via en släkting i England. Det genomtänkta sätt som både hon som sjuksköterska och hennes barn testas på i skolan, det systematiska arbete som finns för att begränsa smitta genom ett nationellt regelverk och så vidare, imponerar.

Men i Sverige tror vi ju på att skjuta ut ansvar. Det skjuts ända ut till dem som står med ryggen mot väggen. Och av de som står där, i klassrummen, säger alltså bara tre av tio att arbetsgivare har tagit sitt ansvar. Det måste man fixa först, innan man öppnar skolor!

Jag har en personlig erfarenhet av det. Av 42 vuxna gymnasieelever som befann sig i samma klassrum före påsk är nu tio konstaterat smittade. Ingen har ringt eller hört av sig till de elever som inte testats positivt.

Jag hade, precis som de flesta lärare, kunnat ställa mig positiv till en strategi, om den verkligen fanns.

I övrigt har jag hört bofinkar sjunga, blåsippor blommar vid vårt garage och lärkor fyller luften med extatisk sång. Det är vår och det kommer att bli sommar.

Men just nu ska vi genom en prövningsperiod till. Och jag tror att Sveriges lärare hade mått bra av att någon brydde sig om deras situation.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.