Filippa Mannerheim som bland annat är känd för att ha skrivit en av de mest uppmärksammade debattartiklarna om skolan på senare år har skrivit en bok om undervisning (”Konsten att undervisa, en bok om lärarens hantverk”).

Det kommer finnas en och annan därute som kommer avvisa den som gammalmodig och bakåtsträvande.

Jag ska vara tydlig med att jag inte är en av dem. Det Filippa skriver ner är en utmärkt manual, inte minst för en oerfaren lärare. Den är bra att ha i handen om man vill lära sig en del av det fundament som man en gång i tiden, medan man undervisade i metodik där, fick med sig från lärarutbildningarna. Det handlar om grundläggande undervisningsmetoder som man kan hitta över hela världen och som fungerar väl.

Det som gläder mig speciellt är hennes inställning till bedömning. Ta bara en sådan sak som att hon skriver att man inte kan ha samma prov till två olika klasser om inte undervisningen i båda klasserna varit likadan. Om du i den ena klassen på grund av olika saker inte kunde täcka ett område tillräckligt djupt kan du inte fråga djupa frågor på det området i den klassen. Annars blir det bara pennalistiskt mot den klass som inte fått möjlighet att lära sig. Och det enda du mäter är en skillnad mellan klasser som beror på dig som lärare och vad du gjort och inte på vad dina elever gjort.

Det intressanta är att samma resonemang kan sträckas ut till våra invecklade betygskriterier. Bedömer du eleverna mot en standard som Skolverket satt upp? Har inte din undervisning något med detta att göra?

Filippa skriver, Liksom Majsa Allelin i sin avhandling, att i skolan idag har bedömning blivit ett undervisningsinnehåll.

Jag blev extra glad åt Filippas resonemang om detta för det känns som en vettig röst i all den kriteriestress som annars präglar mycket av samtalet om skolan i Sverige, inte minst bland lärare.

Jag ska föreläsa nästa vecka. På en av bilderna har jag skrivit (och det var innan jag läste Filippas bok):

  • En lärares jobb är inte att förmedla kriterier och bedöma elever.
  • En lärares jobb är att undervisa så barn och unga lär sig.

Det tål att tänka på och kan föra med sig ganska stora konsekvenser. Och jag tror mer glädje i klassrummet.

Kommentera

I den våg av digitalisering som fyller våra klassrum och skolor kan det vara viktigt att stanna upp och fundera över vilka verktyg man använder, varför man använder dem, när man använder dem och vad de ger för lärande för eleverna.

I en nyutkommen avhandling har Helena Eriksson studerat hur matematikundervisning utvecklats genom att använda så kallad learning study-metodik. Lärare har om och om igen testat olika lektionsupplägg, filmat, diskuterat med varandra och samtalat med elever. I sammanfattningen skriver Helena Eriksson något som fångade min uppmärksamhet:

”Resultatet av arbetet i de två forskningsprojekten ger signaler om att lärandeverksamhet som designredskap för undervisning kan möjliggöra utvecklingen av elevers kollektiva algebraiska resonemang i flerspråkiga klassrum. Arbetet i forskningsprojekt 2 innebar att de frågor som lärarna ställde förändrades under de tre år som projektet pågick. Arbetet innebar även att både lärare och elever fortlöpande utvecklade en vana att gemensamt formulera matematiska problem, att gemensamt utveckla lärandemodeller, samt att arbeta på tavlan och reflektera över innehållsliga aspekter av matematik. (s. 70)”

Man kan alltså utveckla elevers kollektiva algebraiska resonemang genom att medvetet arbeta med samtal om matematik i klassrummet. Detta är ju väl känt ända sedan internationella forskare undersökte japanska lärare och fick upp ögonen för den urgamla tradition de hade av lektionsutveckling genom så kallad lesson studies och den matematikundervisning de bedrev. En undervisning som handlade mycket om att kollektivt samtala sig fram till en förståelse av matematik.

Men det som jag stannade upp inför i läsningen var ”samt att arbeta på tavlan”. Här har vi en helt ny forskningsrapport, 2021, som handlar om hur man bevisligen kan utveckla matematikundervisning och som pekar på ”tavlan” som ett bra verktyg för matematikundervisning.

Nu har vi inte så många svarta tavlor kvar, inte heller gröna. Kritorna är försvunna och ersatta av whiteboardpennor och av interaktiva skrivtavlor. Men den framgångsrika undervisningsmetoden är densamma. Kollektiva samtal om matematikproblem. Och där manipulering och tänkande inför något alla tittar på tillsammans i kollektiva processer skapar ökad individuell förståelse.

I en intervju för Skolporten säger Helena Eriksson att det som överraskade henne var responsen i barngruppen:

”Barnen blev aktiva och ville vara med och formulera problemen. Hur tänker du, frågade de varandra. Om Mohammed tänker så här, och Sara så här… och så fortsatte de sina resonemang. De kallade våra fredagslektioner, då vi arbetade med projektet, för ’snällmatematik’ för de fick hjälpas åt och de ville gärna använda samma sätt att tänka även på andra lektioner.”

I korthet handlar hennes avhandling om hur man kan utveckla en metodik som gör att barn både lär sig matematik, har kul och får hjälpa varandra. Och det i flerspråkiga klassrum. Med hjälp av en tavla man kan skriva på.

Det förtjänar att funderas över och uppmärksammas.

Kommentera

1919 skriver Elsa Beskow om en undervisningsmaskin i sagosamlingen ”Muntergök”. Doktor Klokamundus (den allra lärdaste och styvaste i landet!) bygger där en undervisnings- och uppfostringsmaskin i landet Kringelikrokien. I den skulle de vanartiga och busiga pojkarna, bland annat hans egen son Petrus, stoppas in. De skulle sedan komma ut ”utan vidare besvär varken för föräldrar eller lärare”. Billigt, bra och arbetsbesparande!

Bland annat innehöll maskinen en grammofon som upprepade frågan eller räknetalet tills det blivit rätt besvarat (adaptiv teknologi?). Men hans rådiga son tog reda på hemligheterna i maskinen och såg till så att han och hans kumpaner i stället kunde roa sig och leva äventyrsliv.

Klokamundus funderade sedan hela sitt liv på vad som hade gått fel. Och det fick han grubbla länge på eftersom det ju inte fanns något fel på maskinen.

Idag hittade jag följande text i mitt flöde som jag har översatt till svenska (och förvanskat varumärkena). Det är en text som vänder sig till lärare som efter pandemin ska ta upp trådarna i sin undervisning. Man kan väl gissa att den framför allt vänder sig till beslutande chefer som ska betala för det.

”För att verkligen anpassa elevernas återhämtning och återfå inlärningsmomentet behöver du bedömningsdata som visar vad eleverna vet, vad de inte vet och vad nästa steg är, oavsett om de ligger ovanför, under eller i det betyg de bör ha. Våra skanningbedömningar ger de data du behöver för att fatta bevisbaserade beslut för varje elev:

  • Få ett standardbaserat riktmärke för nuvarande elevkunskaper med adaptiva tester som möter elever där de är.
  • Identifiera specifika kunskapsluckor i kunskapsnivå så att du kan justera undervisningen för att hjälpa eleverna att återfå förlorad kunskap.
  • Bestäm nästa steg med rapporterna Studentprofil och Lärandemål.
  • Definiera automatiskt personligt lärande baserat på testresultat med hjälp av anslutningar till vanliga individualiseringsplattformar som Classroof®, netspy® och Intelligens®.”

Undervisningsmaskinen är här!

Mitt enda problem är att om jag inte helt missuppfattat läraryrket så är det precis det ovanstående som en lärare gör fast utan maskin och troligen med fler parametrar inblandade och enligt Pisa 2018 mer framgångsrikt.

Jag ser, precis som Elsa Beskow, det inte som en bra dröm att maskiner övertar människans roll i undervisning. Jag skulle säga tvärtom att vi med alla de maskiner vi nu umgås med och genom så har den mänskliga dimensionen blivit än viktigare.

En annan text i mitt flöde var då så mycket viktigare tycker jag. Den handlar om hur vi ska ta hand om alla lärare som arbetat hårt under pandemin och se till att de känner sig uppskattade för sitt arbete och hur vi ska kunna samla ihop all den erfarenhet och den kunskap som nu finns i lärarkåren om hur man hanterar undervisning när alla yttre parametrar ställs på ända.

Kommentera

Skolverkets senaste genomgång av om skolor är öppna eller stängda visar en trend mot att färre skolor nu ger distansundervisning än i januari. Det är rimligt att tro att det också kan vara en av anledningarna till en ökad smittspridning i landet.

När man lyssnar på mediabild och presskonferenser från myndigheter kan man annars förledas att tro att den ökade smittspridningen ska bero bara på minskad följsamhet i befolkningen av de rekommendationer som finns. Men det är viktigt att komma ihåg att det finns en grupp människor där den individuella följsamheten inte existerar. Lärare är skyldiga att gå till sin arbetsplats och elever till sin skola om någon bestämmer att det är där undervisningen ska ske.

Exemplet från Lycksele visar hur och att en skola kan vara ett nav i en smittspridning. Den blir naturligtvis inte det om den är stängd.

Men eftersom vi alla vet att vi bör försöka hålla skolor öppna av andra skäl måste vi naturligtvis tillse att skolor när de är öppna för ”närundervisning” är så säkra som möjligt ur smittspridningssynvinkel. Detta görs på ett förtjänstfullt sätt men jag behöver inte gå långt i bekantskapskretsen för att få beskrivningar av det motsatta.

Det kan vara intressant för lärare att se hur den amerikanska smittskyddsmyndigheten ser på frågan. Man ger i en ny riktlinje en beskrivning av olika risknivåer beroende på vilka åtgärder man vidtagit:

Lägsta risk: Studenter och lärare deltar i virtuella lektioner, aktiviteter och evenemang.

Viss risk: Hybrid Learning Model, där de flesta studenter och lärare deltar i virtuellt lärande och vissa studenter och lärare bedriver personlig inlärning, med:

  • Små lektioner, aktiviteter och evenemang
  • Kohortering och alternerande eller förskjutna scheman, tillämpas strikt
  • Ingen blandning av grupper av studenter och lärare under / över skoldagar
  • Ingen delning av objekt mellan elever och lärare
  • Studenter, lärare och personal som följer alla steg för att skydda sig själva och andra hela tiden, inklusive korrekt användning av ansiktsmasker, social distansering och handhygien
  • Regelbundet schemalagd och konsekvent (dvs. åtminstone dagligen eller mellan användning) rengöring av områden som ofta berörs

Medelrisk: Hybrid Learning Model, där de flesta studenter och lärare bedriver närundervisningoch vissa studenter och lärare deltar i virtuellt lärande, med:

  • Större lektioner, aktiviteter och evenemang
  • Kohortering och alternerande eller förskjutna scheman tillämpas med vissa undantag
  • Någon blandning av grupper av studenter och lärare under / över skoldagar
  • Minimidelning av objekt mellan elever och lärare
  • Studenter, lärare och personal som följer alla steg för att skydda sig själva och andra såsom korrekt användning av ansiktsmasker, social distansering och handhygien
  • Regelbunden rengöring (dvs. åtminstone dagligen eller mellan användning) av områden som ofta berörs

Högre risk: Studenter och lärare deltar helt i närundervisning, aktiviteter och evenemang med:

  • Någon blandning av grupper av studenter och lärare under / över skoldagar
  • Viss delning av objekt mellan elever och lärare
  • Studenter, lärare och personal som följer några steg för att skydda sig själva och andra såsom korrekt användning av ansiktsmasker, social distansering och handhygien
  • Oregelbunden rengöring av områden som ofta berörs

Högsta risk: Studenter och lärare deltar helt i närundervisning, aktiviteter och evenemang med:

  • Studenter som blandar sig fritt mellan lektioner och aktiviteter
  • Studenter och lärare delar fritt objekt
  • Studenter, lärare och personal följer inte åtgärder för att skydda sig själva och andra såsom korrekt användning av ansiktsmasker, social distansering och handhygien
  • Oregelbunden rengöring av områden som ofta berörs

Tanken med riktlinjerna är naturligtvis att man ska anpassa skolan efter vilken smittspridning som finns i lokalsamhället. Något som ju också det svenska reglementet numera ger utrymmer för.

Riktlinjerna i USA innehåller naturligtvis starka rekommendationer att använda munskydd. Något som också borde vara en självklar slutsats också i Sverige inte minst utifrån den studie som Folkhälsomyndigheten publicerade och som visar att lärare precis som alla andra yrken med många människokontakter blir smittade oftare än yrkeskategorier som inte har så mycket kontakt.

När det gäller munskydd kunde man se i en studie av 17 skolor i Wisconsin dels att lärare och elever var duktiga på att använda dem och att användningen av munskydd minskade spridningen på skolor i förhållande till det omgivande samhället. Dvs munskyddsanvändning i skolan gjorde att skolorna inte var drivande i smittspridning utan faktiskt tvärtom bromsade den.

En rapport som ännu inte är kollegagranskad har också visat att idrott och andra gruppaktiviteter är de farligaste aktiviteterna. Troligen kopplat till utökad utandning  av partiklar. Även den studien visade att munskydd minskade smittspridningen också under sådana aktiviteter.

Vi ser i Sverige en förändrad attityd till munskydd där vissa huvudmän rekommenderar dem men inte alla. En nationell riktlinje här vore viktig och riktig. Inte minst eftersom det verkar som om mer smittsamma mutationer sprider sig bland unga.

Kommentera

En julbetraktelse

I denna tid när politiker inte verkar tycka att olika sakfrågor är tillräckligt viktiga för dem att stiga ner från sina höga hästar för, kan det kännas bra att närma sig skolan från ett annat håll: Elevernas. Eller i alla fall elevernas speglad, dels från en lärarhorisont och dels från spännande forskning.

I en insändare i DN skriver läraren Lars Östling om den press som han upplever att eleverna är utsatta för genom att vi har betyg. ”Vi måste tänka om och sluta göra allt med bedömning som mål. Vi behöver ta bort betygen”, skriver han.

Jag både håller med – och inte. Jag brukar själv berätta hur en av mina bonusdöttrar kom hem från skolan gladare när hon börjat gymnasiet än vad hon gjorde innan. När vi frågade varför svarade hon att det var ”för att lärarna på gymnasiet undervisade dem”. Men vad gjorde de på högstadiet blev vår något konfunderade motfråga. ”Då gav de oss matriser och skapade bedömningssituationer” blev svaret. I hennes svar finns något som jag tror är viktigt och är anledningen till varför jag tycker Lars Östling har fel och rätt.

Han har rätt i att om skolan har bedömning som mål – då blir det fel. Det blir en sorts inverterad syn på vad undervisning är och lärarens roll. Det blir dessutom väldigt fel när denna bedömning som används som måttstock på om en lärare, en skola, en huvudman, en kommun etc är ”bra”. Och när det dessutom används som säljargument för att få vårdnadshavare att välja skola (=flytta alla de pengar en elever är värd mellan skolor).

Det är alltså både ett inbyggt systemfel men också problematiskt ur undervisningssynpunkt. Här är Skolverkets nya allmänna råd om betygsättning en viktig markering. Bedömningsgrunderna ska enligt dem inte ligga till grund för planeringen av undervisningen. Vilket jag och många med mig uppfattar som kontraorder jämfört med implementeringen av såväl grundskolans som gymnasiets kurs- och ämnesplaner för några år sedan.

När jag säger att Lars Östling har fel menar jag att problemet inte är betyg i sig. Betyg kan vara mer oproblematiskt och ett bra betygsystem kan faktiskt stödja och hjälpa både elever och lärare. Problemet, menar jag, är hur vårt betygsystem är utformat – och vilken kontext det verkar i. Jag menar att själva betygsystemet är felaktigt konstruerat och jag hoppas innerligen att den revision Skolverket håller på med förändrar det i grunden.

Men systemet som betygsystemet verkar i gör det hela ännu mer komplext. Med fri etableringsrätt, konkurrens om skolpeng och vinstuttag kan vi (faktiskt) inte lita på varken huvudmän, skolor, rektorer eller lärare. Vi måste ha kontrollinstrument. Vi har låst in oss i ett system som bygger på misstro.

Betyg i sig är alltså inte alls problemet. Det är så irriterande att debatten alltid hamnar i för eller emot istället för i hur systemet är konstruerat (på något sätt är det symtomatiskt för svensk skoldebatt). Men ett konstigt system som inte bygger på vad undervisning egentligen är, och där bara ett konstigt urval av förmågor ska premieras, och ovanpå det ett märkligt konkurrenssystem gör att fällan slår igen. Jag tycker synd om de elever som har lärare som inte orkar stå emot det systemet.

Apropå det tycker jag att det är lite intressant att vi kanske nu har en ny generation lärare som upplever sin första reform-alienation. Vad menar jag med det? Jo, de lärare som lärt sig det nuvarande betygssystemet, som svalt det med hull och hår, de som verkligen byggt sin undervisning på förmågor och matriser och trott att detta var det sanna, det sköna, det riktiga – de får nu helt plötsligt se Skolverket göra en 90°-sväng.

Det kan vara bra för lärare att förlora sina illusioner och fokusera på vad som faktiskt fungerar i klassrummet. Men det kan också vara smärtsamt.

Apropå smärtsamt så utbrast en rektor vid ett tillfälle när jag redovisade den forskning om matematik som nyss fick stor spridning: ”Åh helvete!”. Det är den forskning som visade att elever har lärt sig sämre matematik när deras lärare har försökt vardagsanknyta matematiken, jämfört med lärare som pratat matematik och framförallt om eleverna har fått memorera formler och procedurer.

Det är så tvärtom mot vad vi fått lära oss. Antagligen också tvärtom mot vad rektorn i fråga försökt övertyga sina lärare genom åren var bra. En av de mest intressanta sakerna med den artikeln är att den också öppnar upp för att skillnaderna handlar om vilken typ av pedagogisk forskningstradition som verkar ha ”mest rätt”. Författarna pekar på att vardagsanknytningen har stöd i den reformpedagogiska traditionen (läs svenska lärarutbildningar) men att deras resultat stöder den position som utbildningspsykologer och kognitionsvetare har (forskning som synts lite av på svenska lärarutbildningar genom åren).

När vi ändå är inne på smärtsamma forskningsresultat så delade Jonas Vlachos en artikel som var otroligt intressant. Den pekar mot att så kallade icke-kognitiva egenskaper som inte premieras i skolan verkar vara fördelaktiga om man tittar i ett längre perspektiv. Att vara impulsiv och kanske till och med lite aggressiv verkar helt enkelt betala sig i det långa loppet.

Nu menar inte artikelförfattarna att man ska uppmuntra aggression i skolan. Men de menar verkligen att man kan behöva tänka igenom så att man inte skapar en kontrollorienterad undervisningssituation utan att man bör arbeta med en relationsskapande undervisning där det också finns plats för dem som externaliserar tydligare än andra barn och ungdomar. Att se värdet av de olika individernas sätt att uttrycka sig. Man ska alltså vara försiktig med att hämma kreativitet. Lugn och ordning och arbetsro får inte vara den enda normen som premieras. Intressant forskning som kanske breddar bilden?

Så när tomten frågar ”Har du varit snäll?” och du svarar ”Nej, men kreativ” kanske det också ska leda till ett fint paket under granen?

God jul!

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm