Annons

Inkludering la grunden för mirakelskolan

Den svenska skoldebatten har den senaste tiden låtit som en parodi på en klassisk överklassdiskussion. Den om hur man ska kuva den stökiga underklassen.

Det ska göras genom tystnad (= studiero) och lydnad (= ordningsbetyg), genom disciplin och endimensionell katederundervisning.

Det barn ska lära sig verkar vara att lyda, vara tysta, sitta still – om man hårdrar vissa debattörers inlägg. Man verkar se framför sig barn i raka rader, tystnad och individuell flit. Och detta ska på något sätt rädda arbetarklassen från sig själv, men kanske mest överklassen från stök underifrån. Själva har de valt skolor med olika spännande profiler för sina självklart mer begåvade barn.

Alla som följt mina inlägg och böcker i skoldebatten vet att jag är starkt kritisk mot den progressivism som präglat svensk skola. Men när man slinter från att belysa vikten av lärarledd undervisning till disciplin, från systemproblemen i världens mest marknadsorienterade skolsystem, till att man ska skära ner på musik, bild och slöjd för barn, känner jag ett starkt obehag.

Och ovanpå det har vi den pinsamma skrivningen i Januariöverenskommelsen om att ”inkluderingstanken har gått för långt”. Hur tänker man då? Inkludering är centralt för en demokratisk skola. Jag får skämmas bland de europeiska kollegor jag träffar. Vilka är det som inte ska vara med de andra och varför?

Är ni som står för dessa åsikter säkra på att ni har rätt?

Ett klassrum i skolan Escola Joaquim Ruyra, där femåringarna diskuterar konst. Foto: Per Kornhall

Jag ställer frågan eftersom jag idag i ett klassrum såg femåringar diskutera en målning av Van Gogh. Detta i ett klassrum som hade namnet ”Sonya Delaunay” (googla om du inte vet vem hon var!).

Skolan, Escola Joaquim Ruyra, ligger i Barcelona, i vad som enligt uppgift är det mest tätbefolkade bostadsområdet i Europa. Det talas 200 språk där, människor bor där legalt och illegalt, ibland flera familjer tillsammans i små, små lägenheter. Skolans elevsammansättning skiftar snabbt eftersom människor flyttar in och ut ur området. Ibland för att polisen vräker de som bor där olagligt.

Skolan överträffar ändå de flesta skolor i Spanien i resultat. Detta utan extra ekonomiska resurser (förutom resurser till en timme mer undervisning i veckan). De menar själva att de kommit dit de är genom två saker: De har använt vetenskap, och – de ger aldrig upp.

Vad gör de då? De fokuserar på inkludering och demokrati, på gemenskap och kommunikation. De har inga särlösningar. De tillämpar inkludering. Detta eftersom de vill att deras barn ska integreras i samhället, istället för att lära sig utanförskap.

Istället för särlösningar arbetar man med medvetna gruppindelningar. I under visningen utgår man ofta från musik eller konst, från klassisk litteratur och eleverna pratar med varandra konstant. En kommentar från en elev var att detta var den enda skola han varit på där han blivit tillsagd för att han pratade för lite istället för det motsatta. När det blir tyst ställer de frågan ”Vad är fel?”.  

Två grupper arbetar med matematik i korridoren. Foto: Per Kornhall

Att kliva in i skolan är det den rakt motsatta bilden av ett tyst klassrum med elever som arbetar ensamma. Det är en kakafoni. Detta eftersom klasserna en stor del av tiden är delade i fyra delar där eleverna arbetar tillsammans, genom att prata med varandra. Grupperna leds alltid av en vuxen, som är antingen läraren (som hela tiden har ansvaret för vad som pågår i hela klassrummet), en specialpedagog eller – i hög grad en förälder. Det senare eftersom en del av skolans medvetna arbete i sin stadsdel är att involvera föräldrar i skolans arbete. I ett klassrum vi var arbetade en pakistansk och en brasiliansk mamma tillsammans. De hade blivit vänner genom arbetet på skolan.

Skolans rektor Raquel Garcia Sevilla (t.h.) tillsammans med professor Teresa Sorde Marti från Universitat Autònoma de Barcelona (t.v.).Det är alltså en skola som arbetar med det talade språket och träning i demokratiska strukturer som en integrerad del av ett arbete, som har en vision som sträcker sig utanför skolans väggar. De är en del av det pussel som ska skapa en framtid för de barn de har ansvar för, en framtid som sträcker sig mycket längre än till att de ska kunna vissa saker. De ska uppleva vad det är att vara en respekterad medmänniska. Därför är också konst och musik en central del i deras metod. Och de arbetar hårt för detta, tillsammans med det omgivande samhället.

Deras metod är alltså konst och inkludering samt prat istället för tystnad. Och de kallas för en mirakelskola i Spanien på grund av sina resultat.

Det tål att tänka på.

Reagera på inlägget:

Hur ska vi göra med kramarna i skolan?
 


Det är uppstartsdag efter ledighet för oss i kollegiet. Vi ses igen efter en lov. Några kramas andra inte. Vissa får många kramar andra får inga.

Vi är vuxna och tar förhoppningsvis egna beslut och visar tydligt om vi vill kramas eller inte. Förhoppningsvis får alla som vill i alla fall ett erbjudande om en kram.


Hos mig väcker kramen en del funderingar. Måndagen efter ett lov blir frågan väldigt aktuell. Ska vi krama våra elever som en välkomstgest eller inte?

Vem vill verkligen ha en kram? Vilka ställer upp på en kram för att det är artigt? Vilka ställer upp på en kram för att de känner att det är ett måste att uthärda både i hemmet och i skolan?


En del elever kan känna att de förväntas ge ömhet till vuxna. En del saknar ömhet och längtar den. En del avskyr kramen. En del lever för kramen. För vissa är det en artighetsgest. Törs man säga nej när en vuxen frågar om den får ge en kram?




I början av karriären kramade jag alla på avslutningen, tog varvet runt. Vilka av eleverna ville egentligen krama mig? Det var en fråga jag inte ställde mig då.

Jag är själv som person inte den kramiga typen på jobbet. Kommer någon elev fram till mig med öppna armar så får de en kram. Annars ger jag väldigt få kramar till mina elever.

Jag minns en lärare från min skoltid som gav mig en kram, det tyckte jag själv var väldigt speciellt. Idag får våra elever betydligt fler kramar.



Jag tycker kramfrågan är svår. Hur vet jag om eleven verkligen vill ha en kram? Är det en del av min roll att kramas? Kan kramen väcka avund hos några? Oro hos vissa? Trygghet för någon? Kanske till och med kännas som ett måste för att alla andra verkar krama just den läraren?




Jag hittar inga bra svar. Hur ska vi göra med kramarna i skolan?

Reagera på inlägget:

Att stämpla enskilda elever leder till exkludering

Ordningsbetyg stämplar och exkluderar barn och ungdomar. Ordningsbetyg behövs för att upprätthålla ordning i skolan. Att införa skriftliga omdömen på högstadiet och gymnasiet i ordning och uppförande är en synnerligen dålig idé, tycker många. Andra tycker att det är en mycket god ide och tror att de kommer att bidra till bättre ordning och reda i skolan. 

Även om skolans intressenter tycker olika, så behöver skolan få allt stöd från politiskt håll för att skapa arbetsro, men att stämpla enskilda elever leder alltjämt till större exkludering. Det här är en mycket viktig fråga för lärare. Det är lärare som ska utforma och skriva omdömena, men också delge eleverna dem. Det är också en viktig fråga för politiker som ska ge lärare ramar och resurser för att kunna utföra sitt arbete i skolan.

I Januariavtalet finns det en lång rad andra skolpolitiska åtgärder. Bland annat ska man öka lärarnas disciplinära befogenheter och förbjuda mobiltelefonanvändning i klassrum. Riksdagen uppmanar regeringen att införa skriftliga omdömen i ordning på högstadiet och gymnasiet. Enligt det så kallade tillkännagivandet ska omdömet finnas med i terminsbetyget, men inte slutbetyget och gälla för högstadie- och gymnasieelever. De ska tydligen också vara frivilliga?

Det är inte förvånande att det ska införas omdömen i ordning. Ordnings- och uppförandebetyg finns i många andra länder idag och det fanns även i Sverige fram till 1970, då de avskaffades. Avskaffandet gjordes bland annat för att det ansågs att det inte hjälpte de elever som hade mest problem i skolan. Det kommer det sannolikt inte att göra nu heller.

Om man ser på de politiska partierna så vill de borgerliga partierna L, KD, M, C och SD att regeringen inför ordningsomdömen för att komma till rätta med allt stök och alla problem i skolan. Ett gemensamt vallöfte från de borgerliga partierna var att de skolor som vill ska kunna ge elever på högstadiet och gymnasiet ett skriftligt omdöme i ordning, men det ska inte ingå i slutbetyget.

De borgerliga partierna tog upp detta under den förra mandatperioden. Då tillsatte regeringen en utredning, men valde att inte gå vidare med förslaget. Utbildningsutskottet har dock fattat beslut om att uppmana regeringen att ta tag i frågan.

Utbildningsminister Anna Ekström (S) är kritisk till omdömen i ordning. Hon anser i TT:s intervju att förslaget skulle skapa mer administration och byråkrati och inte stärka studieron i skolan. Hon menar att regeringen nu arbetar med att ta fram en nationell handlingsplan för ökad studiero som innehåller en rad andra åtgärder. Bland annat mobilfria lektioner och att det ska bli lättare att omplacera elever som är hotfulla mot lärare eller elever. Utbildningsminister Anna Ekström måste naturligtvis följa riksdagens beslut om omdömen, men hon menar att införandet skall ske på ett sådant sätt att det inte orsakar ökad administration. Hur skall det gå till egentligen? Lärare dignar idag under administrativa bördor.

Det här är en mycket viktig fråga för lärare. Från Lärarnas Riksförbund kommer kritiska synpunkter, man tycker inte att det här är en bra idé. Exempelvis lokalavdelningen i Västerås är misstänksam och funderar på hur de ska utformas och vad det kommer att betyda för enskilda lärare.

Om skolan ger tydliga och tidiga signaler så blir det färre elever som hamnar i stora problem. Betyder omdömen i ordning att elevernas bristande respekt för lärarnas auktoritet blir bättre? Betyder de att lärarna ska bestämma i klassrummet och inte de bråkigaste eleverna? Upphör skolk, klotter, förstörelse, vandalisering och ett språkbruk som är oacceptabelt?

Att upprätthålla ordning i skolan, är det administration egentligen? Ordning och reda är en förutsättning för ett kvalitativt gott skolarbete. Målet finns det överensstämmelse om, men absolut inte om medlen.

Reagera på inlägget:

Lärare sitter i en rävsax

Som lärare förväntas du att bemöta varje elev efter deras enskilda behov, förmåga samt nivå. Detta samtidigt som läraren ansvarar för klassrumsklimatet. Att vara lärare idag innebär så mycket mer än att förmedla kunskap.

Jag är övertygad om att det inte finns en enda lärare som vill göra ett dåligt jobb. Vi människor är inte skapta så, vi vill lyckas bra med det vi gör. Vi vill känna att vi passar in och att vi är duktiga. Ändå pekas det ofta finger kring hur en lärare bör agera.

Precis lika fel blir det att anta att en elev inte vill vara duktig. Här har det börjats kolla på miljön runtomkring och hur den påverkar elevens möjlighet att få lyckas. Av någon anledning missas det ofta i debatten kring lärarens roll.

Läraren sitter i en rävsax mellan krav att bemöta elever på ett värdigt sätt efter individens behov och att upprätthålla en god undervisningsmiljö i helhet. De här perspektiven ställs ofta emot varandra, vilket är synd. För det ena ska inte behöva utesluta det andra, fokuset på lärarens rävsax är fel.

Det spelar ingen roll hur mycket jag eller andra poängterar att lärare ska jobba lågaffektivt, att lärare ska vara en auktoritär ledare i klassrummet eller att vi behöver en strängare skollag för att komma åt stöket i skolan. Så länge ramfaktorerna inte ger utrymme för en god undervisning är det lönlöst att se läraren som hjälten eller boven i dramat.

Jag kommer nå mitt metodtak och antingen går jag själv in i väggen eller så kraschar några elever. Så simpelt är det, matematiken är inte så svår om man väljer att se problemet för vad det är. Så det är inte ett hållbart synsätt att se lärare och elev som problemet till skolans nuvarande situation.

Oavsett hur väl jag vill mina elever går det inte att upprätthålla de mjuka värdena i en skola som är uppbyggd kring ett systemfel. När det inte går att upprätthålla klassrumsklimatet är det naturligt att se till auktoritära åtgärder. Lite som när ett barn säger ”sluta” utan att definiera vad som ska slutas med. Även om det definieras vad som ska upphöra så är det bara ett symptom av något. Att krafsa på ytan ger inga hållbara lösningar. Vi behöver gå djupare, se vad som ligger bakom. 

Att lärare ska få mer mandat att tillrättavisa elever, elever ska rätta sig in i leden och visa respekt för sin lärare och klasskamrater kommer slå hårt mot elever som inte är normativa och man missar helt att barn gör rätt om de kan. Lösningen på ett sådant problem blir att lärare fortutbildas i hur man bemöter elever på ett bra sätt. Vips så har vi skapat en låt gå-metodik där läraren sitter i kläm och vet inte hur hen ska agera för att göra rätt. Då finner man sig själv i situationer där man inte gör någonting. Det är inte hållbart och det är även situationer vi människor mår dåligt av att befinna oss i, för där är vi maktlösa. 

Det är det här som tär isär mig som lärare. Jag vill inte vara för sträng, skrikande eller skuldbeläggande. För jag har egna erfarenheter av att få mottaga detta när jag var barn. Jag vet hur ont det gör. Ändå är det här situationer jag hamnar i som lärare när det inte finns utrymme.

Skolan har andra strukturella problem som behöver tas itu med först. Ett av dessa är NPM och besparingshysterin som råder i välfärden. Ett annat är hur skolpengen är finansierad. Debatten måste handla om det övergripande perspektivet innan vi kan gå ned på detaljnivå. Det snäva synsättet polariserar och splittrar. Det finns alltid någon lärare som har lyckats bra med en mjuk ledarstil och andra med en hård. Diskuteras detaljer kommer helheten att gå om miste.

Tills dessa är åtgärdade kommer läraren få svårt att lyckas med sitt uppdrag. Tills dessa systemfel är korrigerade kommer det alltid vara elever som får betala notan, oavsett om det är som ett kollektiv eller barn som inte är normativa. Lärare kommer lika så att betala med sin hälsa.

Så innan det ska talas om för lärare och elever vad de får och inte får göra, se till att det finns ett utrymme. Se till att vi fokuserar på rätt saker. För stök i skolan kommer inte att försvinna för att vi inför strängare regler.

Reagera på inlägget:

Det räcker inte för att stoppa hoten mot lärare, Anna Ekström

Relaterat

På senare tid har hot och våld mot lärare väckt mycket debatt. Nu menar utbildningsministern Anna Ekström att det måste bli slut på hoten mot lärare.

Inte en dag för tidigt. Vi har stora avhopp på lärarsidan, troligen delvis orsakat av skolans arbetsmiljöproblem. Lärare vågar inte ingripa mot allehanda fridstörare, inte ens om situationen kräver det. Hur kunde det bli så här? Vad har hänt? Vad kan vi göra åt det?

Nya texter i läroplanen är utbildningsministerns recept som ska tydliggöra elevernas plikt att visa respekt för sin lärare och sina klasskamrater. Det är viktigt att från samhällets sida tydligt beskriva skyldigheter för skolans elever. Utbildningsministern betonar också vikten av att lärare inte ska vara rädda för att ingripa mot elever när situationen kräver det. Hon talar också om att en nationell handlingsplan för trygghet och studiero i skolan ska tas fram av regeringen som ytterligare stöd.

Men hur ska lärare egentligen göra? Många lärare säger sig inte veta vad som är tillåtet/lämpligt/effektivt. Ordningsregler på skolor är också olika.

Plikten att visa respekt för lärare och för elever handlar inte om några märkvärdigheter, utom om ”ordning och reda” och ”ett gott uppförande”. När barnen kom till skolan förr hade de med sig detta hemifrån, åtminstone grunderna, som skolan sedan skulle vidareutveckla.

Skolans uppdrag att disciplinera har funnits med sedan starten på folkskolan i 1800-talets mitt, och det finns självklart med ett disciplineringsuppdrag för skolan idag, men möjligen inte tydligt nog? Sedan 1800-talets mitt fanns kyrkan också, men kyrkans roll har tonats ned och nästan försvunnit. Kyrkans förlängda arm, skolan, står i praktiken ensam.

Idag ska skolan ta ansvar för att ge eleverna det man inte får med sig hemifrån. Finns det verkligen förutsättningar för skolan att klara detta? Jag tror dessvärre inte det, men jag kan ha fel. Det handlar absolut inte bara om nya läroplanstexter för skolan. Det handlar om dagens samhälle och om dagens samhällsmedborgare. Det handlar om normer och värderingar, etik och moral. Det är inte enbart en fråga för skolan. Det är en stor och viktig samhällsfråga som skolan absolut inte kan lösa ensam.

Hot mot lärare är ett problem som också är större i Sverige än i andra länder i Europa. Cirka 4000 lärare lämnar sina arbeten per år. Det har Sverige inte råd med. Varför stör svenska barn och ungdomar mera än andra nationaliteters barn-och ungdomar? Varför har lärare så problematisk arbetsmiljö i de svenska skolorna?  Svenska föräldrar är också kritiska mot skolan och stöder inte lärare och samarbetar inte med skolan.

Även föräldrar kan faktiskt orsaka arbetsmiljöproblem för svenska lärare men vi ser på vad föräldrabalken säger: 

”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”. (Föräldrabalken 6:1)

Människan lever omgiven av andra människor. Vi måste ta hänsyn till varandra i ett socialt samspel för att undvika att komma på kollisionskurs. Vår bild av oss själva byggs upp kring andras reaktioner på oss. Då är det av vikt att vi kan ”spelreglerna” i vår kultur. Beter man sig ouppfostrat och fel så tittar andra människor snett på oss och kanske förskjuter de oss, för att vi inte kan leva efter reglerna.

Det är därför angeläget att föräldrar är raka och ärliga i budskapen mot sina barn kring vad som går an i skolan, i vårt samhälle och i vår tid.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor