Utbildningsdepartementet har skickat ut en promemoria om en proposition om lärarutbildningarna på remiss. I den föreslås att styrningen av lärarutbildningarna görs om.

Jag kan för lite om lärarutbildningarna för att uttala mig om hur själva sättet att styra kommer att påverka utbildningarnas innehåll. Men jag noterar att förslaget också innehåller att alla lärosäten ska ha en struktur för övningsskolor och att övningsskolorna ska ”vidareutvecklas så att studenterna också får en inblick i praktiknära forskning”.

Det här tycker jag är utmärkt!

Man skriver också ”att det ska bli ett ökat fokus på metodik och en bättre koppling mellan teori och praktik” och att ”kognitionsvetenskap ska ingå i alla lärarutbildningar”.

Tänk att ordet metodik nu får sin renässans!

Att just peka ut kognitionsvetenskap tycker jag är lite konstigt, men välkomnar det samtidigt. Svensk lärarutbildning behöver vila på en bredare teoretisk grund än den pedagogiksyn som länge var dominerande.

De aviserade förändringarna (som är i linje med signaler jag har uppfattat från många lärarutbildningar) är väldigt efterlängtade. Vi behöver få in den praktiska kunskapen och ge den utrymme att tillväxa i utbildningarna. De innebär en viktig möjlighet att börja återupprätta lärarutbildningarna till verkliga professionsutbildningar.

Forskarna Eva Bejerot och Hans Hasselblad från Örebro universitet har skrivit om lärarutbildningarnas roll för att skapa en profession i boken ”Professionalisering av lärarutbildningen”(Studentlitteratur). Man har där jämfört lärarutbildningarna i Finland och i Sverige och sett hur lärarutbildningarna i Finland över tid behöll kopplingen till skolans praktik på ett helt annat sätt så att professionen och utbildningarna utvecklats i ett nära samarbete (under stort förtroende från en stat som inte lagt sig i så mycket).

Jag tycker att de föreslagna ändringarna går i den riktningen. Inte minst tycker jag att permanentandet och fastslagande av övningsskolor som huvudsakligt instrument för VFU är ett oerhört viktigt steg fram emot en mer kvalificerad lärarutbildning. Jag tycker också att det här verkar vara ett typiskt tecken för när Januariöverenskommelsen genererar bra och fungerande sakpolitik. Det finns i vissa frågor en helt blocköverskridande gemensam syn.

Kommentera

Förra veckan fick jag en möjlighet att vara med när Anna Ekström besökte Färjestadens skola på Öland. Det kommer lite mer om skolan och besöket längre ner men jag vill börja med diskussionen om lärarutbildningarna.

Jag är den förste att säga att lärarutbildningarna behöver reformeras. Metodik, praktik, utbildningspsykologi etc behöver stärkas. Jag menar också att OECD:s förslag om att samla ihop dem och göra professionsinslaget tydligare är en utmärkt utgångspunkt.

Men jag vill på inga villkor se att utbildningarna flyttas ut från universiteten eller ersätts av någon annan aktör än det allmänna.

När man nu i diskussionen återkommande hör aktörer presentera förslag på fristående lärarutbildningar ska man vara uppmärksam på att det finns de som vill använda lärarkrisen för att åstadkomma något annat.

Den som uppmärksamt läser OECD:s rapport från 1992 (som jag skrivit om här) kan se att samma regering som marknadiserade det allmänna skolväsendet i Sverige då egentligen ville göra detsamma med universitet och högskola. Detta lyckades man inte med. Högskolesektorn var för stark för det. Där var inte myndigheter och expertorganisationer nedmonterade som var fallet med skolan efter Skolöverstyrelsens nedläggning. Men man har inte gett upp.

Att tro att det finns några andra som är bättre på att bedriva lärarutbildning än de som faktiskt har erfarenhet av det skulle vara ett dyrt misstag på många sätt. Om inte för något annat så för att universiteten garanterar en frihet i tanken och en teoretisk grund samt forskningsförankring som en profession måste ha med sig.

Varför detta i en text om en liten skola på Öland? Jo, för att de är en del av en av de många positiva förändringar som faktiskt skett och sker inom lärarutbildningarna.

Skolan i Färjestaden är nämligen en del av den lärarutbildning med VI-profil som genomförs inom ramen för försöksverksamheten med övningsskolor. Detta innebär i korthet att man som student befinner sig på en och samma skola två dagar varannan vecka, samt att man vid ett tillfälle i slutet av utbildningen som studentkollektiv helt tar över skolan en vecka.

Detta ger både skolans lärare att utveckla handledarkunskaper över tid, skolan en kontakt med universitetet och forskning och universitet en nödvändig relation till lärare och klassrum. Högskoleverket skriver om projektet:

”Det genomgående intrycket av försöksverksamheten med övningsskolor vid Linnéuniversitetet, campus Kalmar, är att det är en väl fungerande verksamhet som över tid har utvecklats på ett genomgripande sätt. Intervjuerna visar på ett närmare samarbete mellan övningsskolor, skolhuvudman och lärosätet samt mellan övningsskolorna och de arbetsenheter som ingår i grupperna av övningsskolor. Bedömargruppen ser tydliga tecken på utvecklad professionalisering för VFU-handledare genom samarbeten och handledarutbildning samt tydligare professionsutveckling för studenterna under utbildningen.”

Att det var så vittnade också mina värdar på besöket, rektorerna Lena, Lena och Ulrika, om. Vi behöver utveckla svensk lärarutbildning på universiteten, inte med bombastiska uttalanden som att driva på ett systemskifte ingen har glädje av. I det är övningsskolor ett av de viktigaste elementen (och något svensk skola ska tacka Jan Björklund för).

En sidoeffekt av utvecklingen på skolan och att det är en övningsskola var också att de hade alla tjänster på skolan besatta med behöriga lärare. Och så ska det naturligtvis också vara. Lärarstudenter ska under sin utbildning handledas av skickliga lärare i en extra professionell miljö (precis som i Finland).

Skolan i sig präglades av ett lugn och ett vänligt bemötande (glada stojiga barn på rast också, naturligtvis – vi pratar om en skola, inte ett interneringsläger). I matsalen åt barn tillsammans med glada pensionärer. Mina värdar berättade att skolan inte alltid hade varit som den är nu, utan att det var något de sett växa fram under en följd av år.

Man kunde tydligt bocka av ett av de kännetecken som ofta finns i skolor som går bra: Ett kollektivt ledarskap. Det var tre ledare som tillsammans upplevde ett starkt delat engagemang för skolan. Formellt var det en rektor och två biträdande, men som ledare fungerade de mycket som en enhet. De har också väldigt bra resultat.

Återigen får man bara säga: Hatten av för duktiga chefer och medarbetare – och grattis, Färjestaden

Det var också väldigt roligt att se Anna Ekström i aktion. Men kanske ännu roligare (sorry, Anna!) att se en skicklig lärare, Lilly Nilsson, i aktion.

Lektionen skulle handla om 6:ans tabell och vi fick se en välplanerad lektion med omväxling mellan lärarlett samtal, ramsor och arbete i grupper. Eleverna hade satt upp som mål med lektionen att förutom att öva på 6:ans tabell försöka övertyga utbildningsministern om att matte var roligare än svenska. De hade nämligen hört henne säga på ”Lilla Aktuellt” att svenska var roligare.

Anna Ekström sade att de lyckats med det (men då tror jag faktiskt att hon ljög lite grand).

En sak tänkte jag på i slutet av lektionen. Det slog mig att barn hela tiden var så närvarande och att de pratade så mycket med varandra. Både i klassrum och på andra ställen.

Jag blev tvungen att fråga om en sak: Har ni mobilförbud?

”Ja, vi samlar in telefonerna i början av dagen”.

Om man hade bra skäl fick man ha den med sig men det var undantagsvis. Jag måste säga att jag blir mer och mer övertygad om det kloka i att skolor ofta är mobilfria zoner. Detta för elevernas måendes skull, för koncentration och för träning av medmänskliga relationer.

Tack Lilly, och tack Färjestadens skola, för att jag fick vara med och för intressanta samtal.

(Och tack Anna Ekström för att du inte blev allt för förvånad när jag dök upp som gubben i lådan på skolan.)

Kommentera

I pocketupplagen av ”Barnexperimentet” (som kom ut 2014) skrev jag:

”Problemet är inte bara att de lärare som finns inte är utbildade. De som har utbildning går nu i rask takt i pension samtidigt som påfyllningen är otillräcklig. I år läser ett knappt trettiotal till grundskolelärare inom NO och teknik på landets lärosäten. Men 350 kommer att gå i pension samma år.

Rektorerna ute i landet börjar bli mycket medvetna om situationen. Det fanns hösten 2013 mycket få förstahandssökanden till landets lärarutbildningar för grundskolans högstadium i dessa ämnen. I ämnet kemi var det 12, teknik 16 och fysik 20 sökanden. Våren 2014 finns det till biologi 3 och till matematik 24 förstahandssökanden till lärare i grundskolans högstadium. I vissa ämnen är det så lågt tryck att det inte ges några kurser som i exempelvis kemi, teknik, fysik samt franska och tyska.”

Och:

”Ungdomar har redan nu, precis som de nuvarande lärarna, en mycket positiv inställning till yrket. Det är de professionella ramarna, arbetsförhållandena och lönen, som de inte är nöjda med. Enligt en annan rapport har de studieinriktade studenterna försvunnit från utbildningarna och medelbetygen från gymnasiet sjunkit hos de sökande, vilket beror på sjunkande lönenivåer och på att yrket har fått mer karaktär av omsorg än kunskapsförmedling.”

Och så läser jag nu 2019 i Skolvärlden, alltså fem år efter att jag skrev det ovanstående:

”På andra ämneslärarutbildningar för gymnasiet kan nämnas att Lunds universitet i höst har fem personer intagna på inriktning fysik, Luleå tekniska universitet har tre intagna på matematik/fysik och åtta på svenska/historia, Stockholms universitet har tre intagna på både geografi/religion och svenska/tyska, Mittuniversitetet har sju intagna på svenska/engelska och fem på svenska historia, och så vidare”

Redan 2012 frågade jag en dåvarande statssekreterare om inte situationen var en katastrof. ”Jo” svarade han. Och jag stod där och undrade: ”Men vad gör du då? Hur bör man agera i katastrofsituationer?”.

Jag kan konstatera att svenska regeringar av olika färger och schatteringar inte har kunnat komma åt den lärarbrist som hotar den svenska skolans samhälleliga uppdrag. Vad bör man göra i en katastrofsituation? Jo, då får man lägga sina käpphästar åt sidan och ompröva. Man kan ju börja med att erkänna att det som lett till detta, lärares tidsavtal, kommunalisering och individualisering av lärarlöner, var ett stort misstag.

Och sedan börja därifrån – hur kan man bygga tillbaka en ung generations respekt för och lust till ett av samhällets viktigaste yrken?

Det är enkelt:

  • Inför ett professionsprogram med fasta lönenivåer och belöning för tjänsteår – kanske kopplat till en rörlig mindre individuell del.
  • Återinför undervisningsskyldighet som begrepp för de högre stadierna och gymnasiet.
  • Bygg styrdokument som talar om kunskap och som har en bättre teoretisk förankring.
  • Var tydliga med lärares autonomi i betygsättning och ge dem verktyg professionen kan använda för nivellering av prestationer.
Kommentera

I ett av mina internationella uppdrag fick jag i uppdrag att på fem minuter formulera vad jag tyckte var det viktigaste att fokusera på i skolreformer. Ett omöjligt uppdrag men ungefär så här tänkte jag:

Jag tog min utgångspunkt från Gert Biestas beskrivning av skolan som att den har tre uppdrag:

  • Kvalificering – att se till att unga människor får de kvalifikationer och kunskaper de behöver för sina framtida yrken.
  • Socialisering – förmedla våra samhälleliga och kulturella traditioner och värden.
  • ”Subjektifiering” – göra individen fristående, omtänksam, trygg…

Var sker det här? Det sker i klassrummet och på våra skolor. Alltså behöver reformer fokusera på att göra mötet mellan lärare och elever (med ett stort omfattande och) bättre. Det vill säga skolreformer bör centreras på undervisningens kvalitet.

När det gäller det vet vi att det är viktigt att skapa en lärarkår som tillsammans och med stöd och utmaningar utifrån utvecklar sin kunskapsbas – undervisningen. Vi behöver både en bra inledande utbildning, men också strukturer så att man tillsammans med sina kollegor kan fortsätta att utveckla undervisningen hela sitt yrkesliv.

Det andra vi behöver styra reformer mot är att få en skola som är lika bra överallt. Eftersom varje klassrum ska vara bra måste varje skola vara bra. Varje barn ska få samma chans.

Detta beror inte på att vi har någon flummig inställning till barn, eller tycker synd om de som har det sämre, utan det är en rationell följd av att vi lever i en demokrati. I våra länder är det en människa – en röst. Människovärdet är exakt lika. En annan anledning är att vi inte har råd som samhälle att mista de talanger vi skulle gå miste om om inte skolan är tillräckligt bra överallt.

Så reformer bör placeras i klassrummet – undervisningen – och för likvärdighet – i skolorna utifrån behov. På det sättet placeras reformer i centrum av vad skolan handlar om så väl rumsligt som värderingsmässigt.

Detta är också min stora frustration i det svenska skolsamhället. Hur kan det komma sig att vi tillåtit politiska ideologier att styra oss bort från denna vår demokratiska tradition?

Den neoliberalism som drabbat svenska skolan är långt, långt ifrån den liberalism som en gång i tiden gav oss ett skolsystem för individens frigörelse.

Kommentera

Den överenskommelse, som när det här skrivs kan ligga till grund för att en S/Mp-regering kan tillträda, är spännande sedd ur skolans synpunkt. Av 63 punkter rör i och för sig bara åtta skolan och de ligger nästan sist i överenskommelsen. Jag tänker att jag redovisar dem en efter en och ger en snabb reflektion efter varje punkt:

  • 49. … Läroplaner och kursplaner ska revideras i syfte att stärka betoningen på kunskap och faktakunskaper och för att uppmuntra flit och ambition. (Uppdrag till Skolverket hösten 2019) Möjligheterna för Skolinspektionen att stänga skolor med stora brister, såväl fristående som kommunala, ska öka (Utredning 2019–2020. Ny lagstiftning 1 januari 2022). Lika villkor ska gälla för både privat som offentligt drivna skolor. Höga kvalitetskrav ska vara styrande (Utredning om kvalitetskrav 2020–2022). Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer. Lärarna ska ges det bedömningsstöd de behöver för att betygen ska vara rättvisa och likvärdiga i hela landet. De nationella proven ska digitaliseras och ska rättas centralt (Uppdrag till Skolverket 2019) för att stärka likvärdigheten och öka attraktionskraften i läraryrket.

Det är intressant att man uppenbarligen inte nöjer sig med den revision som Skolverket just nu gör, utan vill ge ännu ett uppdrag åt Skolverket att ännu mer jobba med kunskapsfrågan och dessutom flit och ambition. Det senare vet jag inte hur man ska göra. Stänga skolor är plakatpolitik – för vad ska ske med de barn som går på de skolorna? Det viktiga är väl ändå att skapa bra skolor?

Externa examinatorer tycker jag är en intressant fråga. Många länder har det på gymnasienivå. Jag tycker att det är mycket bättre än slutprov. Varför då? För att undervisning och kunskap är komplext och bör bedömas av skickliga människor. Och som i de flesta länder bör det vara en sammanvägning mellan betyg och examinators bedömning = en ”gammaldags” studentexamen (gammaldags inom citattecken eftersom det är fullt modernt i många länder runtom oss).

Den sista meningen är märklig. På vilket sätt stöder central rättning attraktiviteten? Det ser för övrigt ut som att Jan Björklund fått mycket att säga till om i förslagen.

  • 50. Skolor som vill ska kunna införa betyg från årskurs fyra. Reformen införs första juli 2020, då det nuvarande försöket upphör.

Igen Björklund. Men en meningslös reform. Det är undervisning som skapar lärande, inte betyg.

  • 51. Tioårig grundskola. Regeringen ska bereda möjligheten att införa en tioårig grundskola och återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

Också meningslös, och Björklund. Det har vi redan i praktiken, och vi saknar egentligen kunskap om huruvida det ena eller andra är bättre.

  • 52. Ge rätt stöd i tid. Nyanländas barn ska ha rätt till en obligatorisk språkförskola från tre år med minst 15 timmar i veckan inom ramen för den vanliga förskolan. Förverkliga läsa-skriva-räkna-garantin. Inför läxhjälpsgaranti och prioriterad timplan för barn som riskerar att inte bli behöriga till gymnasieskolan. Mer tid måste ges till de nyanlända ungdomar som kommer sent till Sverige för att klara skolan genom förlängd skolplikt och kortare sommarlov. Det ska vara möjligt för högstadieelever att läsa kurser på gymnasial nivå och som gymnasieelev att läsa högskolekurser. Förhöjd studietakt ska kunna ges till elever som snabbare når kunskapsmålen. Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp (Uppdrag till Skolverket hösten 2019). Resursskolor ska utvecklas. Insatser görs för att stärka särskolan. Öka skolans kunskap och stöd för barn med neuropsykiatriska svårigheter. Specialpedagogik för lärande byggs ut. Fler speciallärare och lärare i svenska som andraspråk ska fortbildas. Investera i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem.

Att i en sådan här text skriva ”inkluderingstanken har gått för långt” är väldigt märkligt. Vilka är det som ska exkluderas och varför? Att vi behöver göra något åt bristen på speciallärare och bristen på bra elevhälsoarbete är en sak. Men att lösa det med exkludering är inte en helt oproblematisk utsaga på många sätt. Återigen Jan Björklund.

  • 53. Skapa studiero. Genomför en nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobilförbud införs i klassrum, med rätt för rektor/lärare att bestämma att mobiler kan/ska användas vid olika tillfällen med bestämda syften (Ds hösten 2019. Ny lagstiftning från 1 januari 2021) Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Nationella riktlinjer tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna (Uppdrag till Skolverket efter vårändringsbudgeten). Elever som hotat eller utsatt andra för våld ska lättare kunna stängas av eller omplaceras (Samma Ds som mobiltelefoner).

Socionomer är intressant, när de behövs. Lärarassistenter om det finns behov. Många av de här kraven kommer reflexmässigt och är mycket dåligt utredda. Vad är det man försöker åtgärda och varför. Något man borde titta närmare på är den på sina håll väldigt stora användningen av elevassistenter. Inte sällan outbildade människor som arbetar med svåra pedagogiska fall i skolan. Vad har vi för ambitioner?

Mobilförbud är intressant. Jag tror det blir svårt att genomföra, men det kan ge ett bra stöd för de skolor som har problem med att införa regler.

  • 54. Ge likvärdiga förutsättningar. Arbeta vidare med förslag från Skolkommissionen för att öka likvärdigheten i skolan med bland annat regionaliserade skolmyndigheter samt införande av ett professionsprogram för lärare och rektorer med grund i SOU 2018:17 (Färdigt under 2019). Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Fler karriärtjänster inrättas i utanförskapsområden. Lagen om tillgång till elevhälsa ska definiera vilken tillgång som är en acceptabel lägstanivå (Utredning 2020-2021. I kraft 2022). Förslagen i 2018:57 genomförs (Proposition våren 2020). Alla barn ska ha goda möjligheter att gå i kulturskola. Ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram.

Det här är för mig överenskommelsens mest intressanta punkt. Dels plockar den upp skolmyndighetsutredningen ur papperskorgen, och dels pratar den om något som jag har lyft i åratal – tillgång till elevhälsa måste kvantifieras. Vi behöver regelverk. Det gäller också skolbibliotek och andra liknande institutioner i skolan. Målstyrningen har här i Sverige varit helt fundamentalistisk vilket skadat likvärdigheten.

Och sedan kommer att ett statligt huvudmannaskap ska utredas. Detta är naturligtvis en väldig seger för Lärarnas Riksförbund med flera aktörer i skolfrågan. Skolan är en så viktig samhällsinstitution att den måste verka inom en stark och skicklig professionell organisation.

  • 55. Nya betyg i gymnasieskolan. Övergå till ämnesbetyg på gymnasiet och reformera betygssystemet genom att justera reglerna för sammanvägningen av olika delmoment inom ett betyg i ett ämne, så att ett enstaka lägre resultat i ett delmoment i ett ämne oftare kan kompenseras med goda resultat i andra delmoment. Denna förändring ska ske utan att utlösa en ny betygsinflation (Utredning 2019–2020. I kraft 1 juli 2021).

Äntligen! Och något som det också redan finns en utredning om som Anna Ekström tillsatt.

  • 56. Reformera lärarutbildningen. Kraven på utbildningen skärps. Intagningskraven höjs. Fler lärarledda timmar införs och kopplingen mellan teori och praktik stärks och fokus på metodiken ökar Förutsättningarna för akademiker att välja läraryrket underlättas. Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs. Möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras. Sex och samlevnadsundervisning ska vara en obligatorisk del av lärarutbildningen liksom kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. (Genomförs från 2021).

Bra förslag tycker jag,

  • 57. Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Befintliga skolor med konfessionell inriktning ska kontrolleras bättre. En utredning ska först definiera avgränsningar.

Rör få skolor men för de barnen som hamnar på sådana skolor är det viktigt.

* * *

Sammantaget får man väl säga att detta för skolan handlar mer om en överenskommelse om vad liberalerna ville ha för att stödja en S-regering än om en gemensam politik. Det som en tillträdande S/Mp-regering själva kommer ta till initiativ till ligger ju såklart utanför detta.

Jag tror att det hade varit ännu bättre med en koalitionsregering för då hade det inte varit en lika starkt ensidig gisslansituation.

Men förslagen är pragmatiska, de pekar i en riktning. Några kanske inte är så bra men om man inte fattar beslut får man heller inte veta vad som var fel. Som helhet pekar de mot införande av regelverk, mot förstatligande, mot en professionell organisation för lärare och skolledare att arbeta inom och det kan på sikt visa sig vara väldigt viktigt.

Det överenskommelsen är renons på är åtgärder för att komma tillrätta med lärarbristen och frågan om segregation. Det senare naturligtvis eftersom en utgångspunkt i hela överenskommelsen är att inte röra något vid det extremt marknadsliberala system vi byggt in i skolan i Sverige. Ett system som alla de professionella i skolan vet är problematiskt, men som är anatema i politiken.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm