Annons

Lärarutbildningsboken alla politiker bör läsa

Skolan antas forma elever som i sin tur formar samhället på lång sikt. Lärarkåren är därför ofta en måltavla för politiska reformer, vilket den också varit i Sverige under lång tid. I stort sett varje ny regering har reformerat lärarutbildning. Men hur formas då lärarutbildningen av reformer, av vilka och med vilket fokus? I den nyutkomna boken Professionalisering av lärarutbildningen analyseras den svenska lärarutbildningen, hur den har förändrats över tid samt vilka ideal och aktörer som ligger bakom utvecklingen. Den svenska lärarutbildningen jämförs med den finska. 

Vid en snabb och ytlig betraktelse ter lärarutbildningarna sig närmast identiska, men som visas i boken är de diametralt olika i en lång rad avseenden. Boken ingår i en ny serie som heter INSIKT. Serien är vetenskapligt granskad forskningslitteratur, inriktad på organisation, ledning och styrning. Böckerna fokuserar på centrala frågeställningar och riktar sig till forskare och studenter samt till praktiker. 

Redaktörer för boken Professionalisering av lärarutbildningen är Eva Bejerot och Hans Hasselblad, båda från Handelshögskolan i Örebro. Författare i antologin är såväl svenska som finska forskare. 

Skillnaderna mellan svensk och finsk lärarutbildning har historiska rötter som synliggörs i den nya antologin. I Sverige har lärarutbildningen ganska låg status. Utvärderingar ger svidande kritik och visar stora brister.  Den svenska lärarutbildningen har reformerats ett antal omgångar sedan andra världskriget: 1968, 1977, 1988,1992, 2001 och 2011. Ytterligare en reform är på väg. 

I Finland är läget det omvända. Lärarutbildningen har hög status. I Finland är det svårt att få en studieplats på lärarprogrammet. Efter en grundläggande reform i slutet av 1970-talet har förändringarna varit mindre och skett inom ramen för den befintliga utbildningsstrukturen.

Boken ger läsaren en möjlighet att lära sig om historien om den svenska och finska lärarutbildningen. Det är intressant att se i boken att lärarutbildningen egentligen inte blivit bättre för att den görs om. Läsaren kan tvärtom se att det blir problematiskt med många reformer. 

Den finska lärarutbildningens kvalitet och status har gynnats av att den inte gjorts om från grunden. Förändringar har gjorts naturligtvis, men inom befintlig ram och i största möjliga samförstånd. För den svenska lärarutbildningen är det i det närmaste tvärtom, det vill säga det har blivit problem med de täta reformerna och framför allt konflikterna kring dessa. I Sverige har det aldrig någon gång varit konsensus i lärarutbildningsutveckling.

Frågan är om politiker och experter tagit lärdom av detta? Boken är, enligt min uppfattning, synnerligen lämplig att läsa för politiker och lärarutbildningsexperter. Det kunde ha lagts till i informationen om till vilka boken är ämnad.  

Den förra socialdemokratiska regeringen drog faktiskt inte igång någon ny utredning, trots att den var genomförd av en borgerlig regering. En utredning tillsattes däremot när Pisa-resultaten visade den svenska skolans problem. Rapporten publicerades 2017 och lyfte fram att det fanns problem i lärarutbildningen. Samtidigt sa utredningen att lösningen kanske inte var en ny reform utan kanske skulle man mera förändra inom befintlig struktur. 

Den svenska höga reformtakten framstår som problem i boken. Men vi har ändå ännu en reform på gång. I Januariöverenskommelsen har regeringen slagit fast att lärarutbildningen ska reformeras. Nu ska kraven skärpas igen och intagningskraven ska höjas igen. Flera lärarledda timmar ska införas igen. Kopplingen mellan teori och praktik ska stärkas och det ska bli ett fokus på metodiken. 

Mitt bidrag i boken handlar om metodiken, som nu ska komma tillbaka i lärarutbildningen. Mycket intressant utveckling.

Reagera på inlägget:

Vad bestämmer en lärares status?

Jag förstod sent att för många har läraryrket låg status. Ovetskapen kan ha berott på min egen skolgång, där ingen av killarna i min gymnasieklass läste vidare på universitet. Och jag minns att jag skämdes när en av dem sa att jag skröt när jag pekade ut min universitetsbyggnad i Göteborg. Det var skryt att läsa till lärare.

Färska studier visar att svenska lärare anser att yrket inte har hög status i samhället. Det har visserligen gått från 5 procent 2013 till 11 procent idag, men internationellt sett ligger vi ändå relativt lågt. I Finland anser 57 procent av lärarna att deras yrke har hög status. Hur kan vi ligga så långt efter?

Jag har hört många lärare nämna till exempel arbetsmiljön, lönerna och skolmarknaden som orsaker till den låga statusen. Vissa av de sakerna har blivit bättre på sina håll, men mer behöver göras. 

Men är status ens något att bry sig om? Jo, status är viktigt för det kan påverka de som går och väger mellan vilket yrke de ska utbilda sig till. Statusyrken tenderar att locka högpresterande studenter.

Status är också viktigt för hur det känns att vara lärare. Du håller kanske inte med om det, men för många är status en del av att känna yrkesstolthet, även i sociala sammanhang. 

När ens väns vän frågar “så, vad sysslar du med då?”, hur tycker du det känns att svara “jag är lärare”? Om du tillhör de 89 procent som inte tycker att läraryrket har hög status, påverkas kanske din känsla. Möjligen påverkas den också om du möter en medlidsam reaktion i stil med “Oj, är inte det tufft?”

Under min egen universitetstid skojade lärarstudenter om att under rätt förutsättningar, det vill säga hög musik och några glas innanför västen, kunde ordet lärare misstas för läkare, om någon frågade vad man studerade till. Jag undrar om någon läkarstudent någonsin hoppats på det motsatta. 

Slutligen tror jag också att statusen hänger ihop med hur vi ser på vad man kan som lärare. Och hur användbart det kunnande anses vara i andra sammanhang. En lärarvän som sökte ett jobb utanför skolans värld frågade mig “Vad kan jag egentligen, förutom att bara undervisa?”. 

Men att kunna undervisa är verkligen inte så “bara”. Att få en grupp med 30 individer att dra åt samma håll, vilja lära sig något som de inte visste att de ville lära sig och att skapa en positiv lärmiljö är ovärderliga färdigheter i de flesta yrken som handlar om att leda människor. Bra lärare är experter i ledarskap, lärandeprocesser och relationsskapande. Inom vilka andra yrkesområden tror du själv att dina lärarerfarenheter skulle komma till användning?  

För mig är läraryrket ett statusyrke, oavsett vilka ämnen du har eller i vilken skolform du undervisar. Och andra delar av arbetsmarknaden ska vara mycket glada om de lyckas anställa en lärare för att leda och lära ut på deras arbetsplats.

Vad upplever du att läraryrket har för status och vad påverkar statusen? 

Reagera på inlägget:

Nytt behörighetsprov – en snabbväg för outbildade lärare?

Ett nytt behörighetsprov aviseras nu till högskolor och universitet år 2025. Det blir en slags snabbväg för exempelvis outbildade lärare. Detta behörighetsprov kan eventuellt börja tidigare än 2025 enligt Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning, som säkerligen oroas över antagningen till lärarutbildningen.

Att fylla platser på exempelvis lärarutbildningarna är mycket angeläget och ett behörighetsprov förväntas nu underlätta rekryteringen till flera program, eftersom högskolornas möjlighet till validering inte gett önskat resultat. 

Det har endast handlat om några hundra studenter varje år som tagits in på reell kompetens. Till många utbildningar har det varit fler sökande än platser. Då måste lärosätena göra ett urval och då ska det finns ”ett meritvärde” att konkurrera med. Även om man blir behörig till högskolestudier via reell kompetens får man inget ”meritvärde”.

”Ett meritvärde” får man exempelvis först när man skriver högskoleprovet. ”Meritvärdet” är helt enkelt summan av de poäng för de betyg man söker på. Det gör att validering av reell kompetens inte har något egentligt värde i en konkurrenssituation. Det ska man nu ändra på genom ett behörighetsprov.

Regeringen avsätter 15 miljoner kronor till Universitets- och högskolerådet (UHR) för att de ska utveckla ett nytt nationellt behörighetsprov. Anledningen till detta är att Sverige helt enkelt behöver ta tillvara människors kompetens, så att flera hittar ingångar in till högre utbildning. Sedan länge har högskolor/universitet haft i uppdrag att locka fler studenter från studieovana hem.

Trots det har den gruppen från studieovana hem inte ökat de senaste tio åren. Nu är såväl politiker, som näringsliv och akademi helt överens om att ett nationellt behörighetsprov behövs för att rekrytera från studieovana hem. Det synes också vara nödvändigt med centrala åtgärder för att få detta att fungera.

Matilda Ernkrans har inte sagt något om hur ett sådant behörighetsprov ska se ut, om det ska vara skriftligt eller muntligt, men det ska testa de grundläggande kunskaperna för att se om de är i nivå med kunskaperna hos den som gått klart gymnasiet. Det är säkerligen inte något lätt uppdrag till Universitets- och högskolerådet. En validering av praktiska erfarenheter behöver bygga på en kvalitativt god meritportfölj, det vill säga en tydlig beskrivning av hur erfarenheterna erhållits. Det måste främst, enligt min uppfattning, handla om att utröna om studenterna kan klara av att gå en högre utbildning.

I Sverige hade vi tidigare den så kallade 25:4-regeln sedan högskolereformen år 1977. Flera tusen personer togs årligen in på den bestämmelsen som betydde mycket för att minska social snedrekrytering. Regeln innebar att man skulle ha fyllt 25 år, ha kunskaper i svenska motsvarande B, samt engelska motsvarande A och dessutom skulle man då ha fyra års dokumenterad arbetslivserfarenhet. Man fick då så kallad grundläggande behörighet. 

Samtidigt infördes högskoleprovet som gav en extra möjlighet att uppnå högskolebehörighet. Regeringen Reinfeldt avskaffade 2008 dels möjligheten att tas in på 25:4-regeln, dels möjligheten att få extra tillägg till högskoleprovet för arbetslivserfarenhet samtidigt.  Regeln 25:4 syftade till att minska den sociala snedrekryteringen, men det var inget som prioriterades av Regeringen Reinfeldt.

Det är naturligtvis en ren förlust för samhället att inte utbilda människor som missat att klara av sin gymnasieexamen, men som skaffat sig en gedigen erfarenhet och hög kompetens på annat sätt.  Ett nytt behörighetsprov kan vara en möjlighet att åtgärda bristen på yrkeslärare och vårdpersonal. Fler studerande kan då söka direkt till högskolan, utan att gå år ut och år in på Komvux, till exempel. Många studenter får idag gå alltför länge på Komvux för att få behörighet till högre utbildning.

Problemet har varit att högskolorna inte tagit sig tid att testa personer i den utsträckning de faktiskt borde. Möjligheten för högskolor och universitet har funnits sedan länge, och det har varit upp till varje lärosäte att utveckla sina tester för att försöka bedöma så kallad reell kompetens. 

Med reell kompetens menas den samlade kompetensen som studerande har skaffat dig både i och utanför det formella utbildningssystemet. Det kan till exempel, förutom formella betyg, vara kunskaper och erfarenheter som man har fått från arbetsliv, kursverksamhet, föreningsliv, längre utlandsvistelse, annan utbildning osv. 

Möjligheten att ansöka om bedömning eller validering av reell kompetens har varit till för dem som helt eller delvis saknar formella meriter för att vara behörig till högskolan, men som har de kunskaper och erfarenheter som krävs för att klara utbildningen. Detta uppdrag som funnits sedan länge har inte prioriterats av landets lärosäten.

Det är märkligt att det har upplevts som så svårt att klara av en validering av praktiska erfarenheter? Det kan givetvis också handla om att högskolorna inte prioriterat validering av praktiska erfarenheter. Det kommer ju studenter ändå till utbildningarna.

Regeringen försökte genom Universitets- och högskolerådet, stödja universitet och högskolor 2016-2018 med hela 30 miljoner per år för att utveckla antagningen av reell kompetens. Men satsningen på 90 miljoner kronor gjorde inte att antagningarna baserade på reell kompetens ökade. Man kan undra hur lärosätena använda dessa utvecklingsmedel. Vad blev resultatet av denna satsning egentligen? Vad sa Riksrevisionen i sina rapporter?

Antagningen av dem med reell kompetens varierade, men det rörde sig tydligen enbart om bara några hundra personer. Någon samlad statistik finns inte hos vare sig UHR eller Universitetskanslersämbetet (UKÄ). 

Nu ökar regeringen pressen på landets lärosäten, dels genom att kräva att UHR ser över antagningsprocesserna på högskolorna, men också genom att besluta om ett enhetligt nationellt prov för hela landet som alla lärosäten ska använda. Varför inte vara mera generös när det gäller antagning till högre utbildning? Systemet rensar ändå effektivt bort dem som inte klarar av högskolestudierna.

Reagera på inlägget:

Äntligen får lärarstudenter kombinera studier med arbete som lärare

Nu vill regeringen att fler och fler ska arbeta och studera samtidigt. Regeringen satsar 30 miljoner kronor fördelat på elva lärosäten, för att lärarstudenter ska kunna kombinera studier till lärare med lärararbete. Det är fler och fler som både arbetar och studerar samtidigt för att teoretiskt utveckla sina kompetenser samtidigt som de får praktisk yrkeserfarenhet.

Att öppet tillåta kombinationen studier på lärarutbildningen med lärararbete är ett trendbrott när det gäller lärarutbildningen. Lärarstudenter har egentligen alltid arbetat som lärare i det tysta vid sidan om utbildningen i olika stor utsträckning. Det har dock inte alltid varit tillåtet.

Såväl lärarutbildare som utbildningsledning har ägnat mycket tid och kraft åt att utgjuta sig över lärarstudenters lärararbete och framför allt har de ägnat tid och kraft åt att förhindra detta. På årliga utbildningsledarkonferenser 1979-1989 för lärarutbildningarna diskuterades kontinuerligt det olämpliga i att arbeta och studera samtidigt. 

Lärarstudenterna skulle satsa helhjärtat på sin teoretiska utbildning på lärosätet och absolut inte arbeta som lärare vid sidan om studierna. Visserligen fanns ett tillfälligt arbete som lärare inbyggt i klasslärarutbildningens praktikanttjänstgöring under lärarhögskoletiden 1968-1977.

Lärarstudenterna var då anställda på en 50-procentig lärartjänst och fick då lön under sin praktiktermin som varade i 20 veckor. Det var i mitt tycke den allra bästa formen för praktikanttjänstgöring och lärarutbildningen blev kvalitativt bättre genom detta. Detta smarta system räddade dessutom Sverige från lärarbrist 1968-1977. 

De fackliga organisationerna motsatte sig också lärararbete under lärarutbildningen. Utbildning kräver handledning, inget vikariat under lärarutbildningens praktik. Jag minns många diskussioner med våra fackliga företrädare om det olämpliga i att lärarstudenterna arbetade. Så här har det alltså varit om man gör en tillbakablick på tiden från 1950-talet och fram till idag.

Nu har trenden brutits, för hoppningsvis för gott, och nu är det arbetsintegrerad lärarutbildning som gäller. Regeringen lyfter nu också fram den så kallade Dalamodellen och ger Högskolan Dalarna hela 5 miljoner kronor. Högskolan Dalarna var det lärosäte som startade ett sådant projekt för en tid sedan som syftade till att förse regionen med lärare. 

Dalamodellen, konceptet med studier på lärarutbildningen i kombination med lärararbete, spreds till andra lärosäten och dessa arbetsintegrerade lärarutbildningar fick ett högt söktryck. Då beslöt regeringen att satsa medel, för det handlar naturligtvis nu om att försöka komma tillrätta med den stora lärarbristen. Det fanns också en arbetsintegrerad lärarutbildning vid Malmö Universitet. Nu är det alltså både tillåtet och önskvärt att studera på en arbetsintegrerad lärarutbildning. Lärararbete och studier på lärarprogrammet är önskvärt till och med.

Arbetsintegrerad utbildning är mycket vanligt i dagens konkurrensutsatta arbetsmarknad, det vill säga betyder det att fler och fler studerande arbetar och studerar samtidigt. Det handlar om att utveckla sina kompetenser samtidigt som man får praktisk yrkeserfarenhet. Med rätt inställning, en tidsplanering och stöd är det absolut möjligt att utveckla sina färdigheter utan att sätta resten av livet på spel. Det finns goda exempel på hur andra yrken tillämpat arbetsintegrerade studiemodeller, exempelvis utbildningen till sjuksköterska. 

Hur tänkte vi egentligen om lärande när lärarutbildningarna förbjöd arbete som lärare under studietiden? Jag minns inte att vi över huvud taget funderade över detta. Det är alldeles klart att man lär sig läraryrket på ett bra sätt genom att integrera lärararbete med studier på lärarprogrammet. Det har varit min uppfattning sedan länge, men jag har naturligtvis solidariserat mig med rikstäckande beslut.

Kopplingen teori och praktik som alltid varit svår i lärarutbildningen, underlättas genom arbetsintegrerat lärande. Praktiskt arbetande lärarstudenter kan ställa andra och mer relevanta krav på lärarutbildningen. De kan ställa tydligare krav på sin lärarutbildning när de vet mera om vad det behöver som yrkesverksamma. 

Samtidigt kan det finnas vissa risker med att kombinera arbete och studier. Lärarstudenterna kan förlora sig i prestationshets. Ingen kommer någonsin att tacka de lärarstudenter som tar på sig mer lärararbete än vad de egentligen orkar. Lärarutbildarna får hjälpa dem att ta några steg tillbaka och titta på hur duktiga de är som klarar av att både arbeta och studera samtidigt.  Om lärarstudenterna är noga med att både planera och lyssna på sin kropp, kommer de att lära sig mycket om sig själva, få nya värdefulla yrkeserfarenheter och dessutom ett tillskott i plånboken.

Reagera på inlägget:

Släpp restriktionerna kring lärarutbildningen

Utbildningsminister Anna Ekström och ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans, bjöd in alla nyckelaktörer inom skola och högskola för att diskutera hur man kan öka antalet som utbildas till lärare, hur lärarbristen kan åtgärdas och hur läraryrket kan göras mera attraktivt.

Foto: Magnus Glans

Det är i sig ett mycket bra initiativ.

Det första som skulle diskuteras var åtgärder för att minska lärarbristen, samtidigt som prognoserna ändras från att det har behövts 80 000 nya lärare till att det nu ”bara” fattas 45 000. Hoppas att dessa prognoser håller åtminstone en liten tid.

Jag är starkt kritisk till såväl statens dimensionering som statens lokalisering av lärarutbildningen. Det kan inte vara en oöverstigligt svår uppgift att planera för bättre balans i tillgång och efterfrågan.

Vi har tillgång till goda statistiker och vi vet mycket om lärares tjänstgöringsbenägenhet. Jag argumenterar här för bättre och framför allt säkrare underlag för beslut om dimensionering och lokalisering. Jag reflekterar också över möjligheten att helt enkelt släppa all statlig styrning av lärarutbildningen. Det skulle knappast kunna bli sämre.

Lärarbristen anses just nu vara alarmerande hög, och situationen måste nu igen tas på största allvar. Lärarbristen blir troligen ännu större än vad man tidigare trott, visar siffror (SCB).  

År 2025 kommer det (troligen) att saknas över 65 000 behöriga lärare i skolan. Det finns olika antal angivna i olika studier. Statistik (SCB) visar också att det blivit allt svårare att rekrytera lärare, vilket speglar det låga antalet sökande till lärarutbildningar i vissa ämnen sedan lång tid tillbaka.

Från 1960-talet fram till idag har prognoserna svajat betänkligt. Kurvorna över tillgång och efterfrågan har under drygt sextio år sett ut som ett alplandskap, med höga bergstoppar och djupa dalgångar.

Det har också från regeringens sida varit snabba ryck att åtgärda underskott och överskott. Nedläggning av lärarutbildningar exempelvis. Katastrofal brist har ändrats på exempelvis mindre än ett decennium till ett problematiskt överskott.

Vi som arbetat med att administrera lärarutbildning kan aldrig mer lita på några statliga prognoser.

Det går tydligen inte att få balans mellan tillgång och efterfrågan i lärarutbildningen. Det är tydligen så obeskrivligt svårt att prognostisera lärarbehov och dimensionera efter ett någorlunda rättvisande behov. Om man ser till andra akademiska yrkesutbildningar så går prognosarbetet i stort sett utan problem. Vilket annat akademiskt yrke har figurerat i media som lärarutbildningen? Ingenjörer, nej. Ekonomer, nej. Sjuksköterskor, nej.

När jag ser tillbaka så har alla försök till statlig dimensionering misslyckats. Olika myndigheter har dessutom lämnat olika bilder av verkligheten, vilket naturligtvis skapat en nationell förvirring. Det är viktigt att det åtminstone finns en någorlunda samstämmighet i beskrivningen av verkligheten från olika aktörer.   

Mitt förslag till lösning av den här osäkra situationen är följande:

  • Släpp alla restriktioner vad det gäller dimensionering och lokalisering.
  • Överlämna till de lokala lärosätena att på egen hand besluta om dimensioneringen av lärarutbildningen. Det finns kloka lokala lärarutbildare, lokala statistiker, lokala strateger, intresserade kommuner runt lärosätena. Det kan absolut inte bli värre än det är idag.

I mitt minne finns 70-och 80-talet, exempelvis, när dåvarande regeringar lade ned lärarutbildningar på felaktiga prognoser. 1976 lades exempelvis lärarutbildningen i Falun ned, 1986 beslöts att lärarutbildningen i Gävle inte behövdes.

Lärarutbildningen i Falun kom naturligtvis tillbaka, liksom lärarutbildningen i Gävle. Jag var utbildningsledare under nedläggningen i Gävle och vi kunde då efter ett hårt arbete visa regeringen att de statliga prognoserna var felaktiga, genom att samarbeta med kommunerna för att ta fram mera detaljerade prognoser av lärarbehovet.

Det här visar sammantaget att staten inte klarar av att styra lärarutbildningens dimensionering. Skolpolitiken idag syns handla om att lappa och laga i befintliga system, när vi i själva verket behöver något helt nytt.

Reagera på inlägget:

Sidor