Rör inte våra lärarutbildningar (men gör om dem!)

Förra veckan fick jag en möjlighet att vara med när Anna Ekström besökte Färjestadens skola på Öland. Det kommer lite mer om skolan och besöket längre ner men jag vill börja med diskussionen om lärarutbildningarna.

Jag är den förste att säga att lärarutbildningarna behöver reformeras. Metodik, praktik, utbildningspsykologi etc behöver stärkas. Jag menar också att OECD:s förslag om att samla ihop dem och göra professionsinslaget tydligare är en utmärkt utgångspunkt.

Men jag vill på inga villkor se att utbildningarna flyttas ut från universiteten eller ersätts av någon annan aktör än det allmänna.

När man nu i diskussionen återkommande hör aktörer presentera förslag på fristående lärarutbildningar ska man vara uppmärksam på att det finns de som vill använda lärarkrisen för att åstadkomma något annat.

Den som uppmärksamt läser OECD:s rapport från 1992 (som jag skrivit om här) kan se att samma regering som marknadiserade det allmänna skolväsendet i Sverige då egentligen ville göra detsamma med universitet och högskola. Detta lyckades man inte med. Högskolesektorn var för stark för det. Där var inte myndigheter och expertorganisationer nedmonterade som var fallet med skolan efter Skolöverstyrelsens nedläggning. Men man har inte gett upp.

Att tro att det finns några andra som är bättre på att bedriva lärarutbildning än de som faktiskt har erfarenhet av det skulle vara ett dyrt misstag på många sätt. Om inte för något annat så för att universiteten garanterar en frihet i tanken och en teoretisk grund samt forskningsförankring som en profession måste ha med sig.

Varför detta i en text om en liten skola på Öland? Jo, för att de är en del av en av de många positiva förändringar som faktiskt skett och sker inom lärarutbildningarna.

Skolan i Färjestaden är nämligen en del av den lärarutbildning med VI-profil som genomförs inom ramen för försöksverksamheten med övningsskolor. Detta innebär i korthet att man som student befinner sig på en och samma skola två dagar varannan vecka, samt att man vid ett tillfälle i slutet av utbildningen som studentkollektiv helt tar över skolan en vecka.

Detta ger både skolans lärare att utveckla handledarkunskaper över tid, skolan en kontakt med universitetet och forskning och universitet en nödvändig relation till lärare och klassrum. Högskoleverket skriver om projektet:

”Det genomgående intrycket av försöksverksamheten med övningsskolor vid Linnéuniversitetet, campus Kalmar, är att det är en väl fungerande verksamhet som över tid har utvecklats på ett genomgripande sätt. Intervjuerna visar på ett närmare samarbete mellan övningsskolor, skolhuvudman och lärosätet samt mellan övningsskolorna och de arbetsenheter som ingår i grupperna av övningsskolor. Bedömargruppen ser tydliga tecken på utvecklad professionalisering för VFU-handledare genom samarbeten och handledarutbildning samt tydligare professionsutveckling för studenterna under utbildningen.”

Att det var så vittnade också mina värdar på besöket, rektorerna Lena, Lena och Ulrika, om. Vi behöver utveckla svensk lärarutbildning på universiteten, inte med bombastiska uttalanden som att driva på ett systemskifte ingen har glädje av. I det är övningsskolor ett av de viktigaste elementen (och något svensk skola ska tacka Jan Björklund för).

En sidoeffekt av utvecklingen på skolan och att det är en övningsskola var också att de hade alla tjänster på skolan besatta med behöriga lärare. Och så ska det naturligtvis också vara. Lärarstudenter ska under sin utbildning handledas av skickliga lärare i en extra professionell miljö (precis som i Finland).

Skolan i sig präglades av ett lugn och ett vänligt bemötande (glada stojiga barn på rast också, naturligtvis – vi pratar om en skola, inte ett interneringsläger). I matsalen åt barn tillsammans med glada pensionärer. Mina värdar berättade att skolan inte alltid hade varit som den är nu, utan att det var något de sett växa fram under en följd av år.

Man kunde tydligt bocka av ett av de kännetecken som ofta finns i skolor som går bra: Ett kollektivt ledarskap. Det var tre ledare som tillsammans upplevde ett starkt delat engagemang för skolan. Formellt var det en rektor och två biträdande, men som ledare fungerade de mycket som en enhet. De har också väldigt bra resultat.

Återigen får man bara säga: Hatten av för duktiga chefer och medarbetare – och grattis, Färjestaden

Det var också väldigt roligt att se Anna Ekström i aktion. Men kanske ännu roligare (sorry, Anna!) att se en skicklig lärare, Lilly Nilsson, i aktion.

Lektionen skulle handla om 6:ans tabell och vi fick se en välplanerad lektion med omväxling mellan lärarlett samtal, ramsor och arbete i grupper. Eleverna hade satt upp som mål med lektionen att förutom att öva på 6:ans tabell försöka övertyga utbildningsministern om att matte var roligare än svenska. De hade nämligen hört henne säga på ”Lilla Aktuellt” att svenska var roligare.

Anna Ekström sade att de lyckats med det (men då tror jag faktiskt att hon ljög lite grand).

En sak tänkte jag på i slutet av lektionen. Det slog mig att barn hela tiden var så närvarande och att de pratade så mycket med varandra. Både i klassrum och på andra ställen.

Jag blev tvungen att fråga om en sak: Har ni mobilförbud?

”Ja, vi samlar in telefonerna i början av dagen”.

Om man hade bra skäl fick man ha den med sig men det var undantagsvis. Jag måste säga att jag blir mer och mer övertygad om det kloka i att skolor ofta är mobilfria zoner. Detta för elevernas måendes skull, för koncentration och för träning av medmänskliga relationer.

Tack Lilly, och tack Färjestadens skola, för att jag fick vara med och för intressanta samtal.

(Och tack Anna Ekström för att du inte blev allt för förvånad när jag dök upp som gubben i lådan på skolan.)