Nu är beslutet om de tre miljarderna till lärare klubbat. Det var väl några år för sent – annars finns det mycket gott att säga om hur själva förslaget är utformat vilket jag återkommer till. Men först en kommentar till en kolumn i Svenska Dagbladet. Jag brukar inte hålla med Inger Enkvist om så mycket. Jag brukar tycka att hon är för enkelspårig och för bombastisk i sin förklaring till den svenska skolans problem. Och så är det också i viss mån i hennes senaste krönika. Men förutom att hon stämmer in i en nyliberal hyllningskör till låga löner (i stället för utbildning) har hon en verklig poäng. Hur kommer det sig att det amerikanska presidentvalets inledande primärvalsturer får större mediauppmärksamhet än de allvarliga problemen med likvärdigheten i svensk skola?

Hon skriver om OECDs senaste rapport utifrån PISA att ”Rapporten nämner att det är negativt för svagpresterande elever att vissa länder har problem med att kunna tillsätta lärartjänster, att lärare är från-varande av olika orsaker och att lärare är lågt motiverade. Denna situation är på väg att bli allt större svenskt problem.”

På väg?

Trots varningssignaler redan på 1990-talet har svenska regeringar och arbetsgivarorganisationer struntat i lärarnas situation, effekterna av decentralisering och skolmarknad, målstyrning m.m. och hur det individuella lönesystemet kollapsat lärares löneutveckling. Resultatet är att vi nu har en prognosticerad lärarbrist på över 90 000 lärare inom fem år. Och där de kommer att saknas allra mest är i matematik, naturvetenskap, teknik och moderna språk. Inger Enkvist skriver ”Rapporten väcker frågor om information och desinformation. OECD upprepar alltså att Sveriges självbild av att vara en kunskapsnation inte stämmer med verkligheten.” Det börjar bli sant. Frågan är om Inger verkligen vill att vi ska bli ett låglöneland istället? Jag tycker inte det utan det vi borde göra är naturligtvis att lägga ett fokus på utbildning och skola och som Skolverket uttrycker det ”hela samhället behöver kraftsamla” kring skola och utbildning.

Inger Enkvists kommentar om lärares arbetssituation och hur man behandlar lärarkåren bottnar i OECDs analyser utifrån PISA och TALIS. Följande bilder är två av de mest kusliga och samtidigt till handling mest förpliktigande av alla resultat från OECDs jämförelser. Den första visar hur det (bland västländer) finns ett kusligt kraftfullt linjärt samband mellan hur lärare uppfattar sin status i samhället och andelen lågpresterande i matematik:

 

Korrelationen är oerhört stark, men vad är kausaliteten? Antagligen att vi inte får nog med lärare och att de bäst lämpade väljer andra yrken. Men det kusliga är naturligtvis vilka barn som drabbas av detta. Ett sätt att synliggöra det är nästa bild som visar hur Sverige är ett land som är väldigt dåligt på att se till att de barn som bäst behöver erfarna lärare får det.

När de mest utsatta barnen i ett land med lärarbrist allt oftare får outbildade och/eller oerfarna lärare så finns det bara en utgång. Det landet slutar vara en kunskapsnation och blir ett allt mer segregerat samhälle med stora skillnader. Att vi stillatigande har suttit och låtit detta ske är anledningen till att OECDs chef för utbildningsfrågor Andreas Schleicher förra året sade att det svenska skolsystemet har ”förlorat sin själ”. Rapporten han överlämnade till regeringen betonade vikten av 1. Likvärdighet (= kompensatorisk förmåga), 2. Läraryrkets status och 3. Styrningen, för att få fason på svensk skola. Man kan verkligen fråga sig varför OECDs rapport fått så lite täckning i svensk media. Jämför antalet spaltmeter med de amerikanska primärvalen!

Nu tillbaka till lärarlönerna.

Det förslag som nu klubbas innehåller en förändring som i någon mån innebär en total omvälvning i svenska statens förhållande till lärarna i landet. Staten har tillsammans med fack och arbetsgivare varit delaktig i att formulera (visserligen rudimentärt – men ändå) nationella lönekriterier för lärare. För första gången sedan Göran Perssons dagar som skolminister och de avtal som slöts efter kommunaliseringen finns det nu centrala kriterier för vad som ska ge en lärare högre lön. Och det är inte en subjektiv bedömning av ”skicklighet” utan mer konkreta kriterier. Det handlar om vad en lärare gör och också för första gången på decennier kan det löna sig för en lärare att utbilda sig. Kriterierna är skrivna så att den lärare som ska få lönehöjningar har (med mina betoningar i fetstil):

  • tagit särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet,
  • med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen eller förskollärarexamen förbättrat undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt,
  • tagit särskilt ansvar för att stödja lärar- eller förskollärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller tagit särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden, eller
  • tagit särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisnings- situationer.

Heureka! Det är viktigt vad lärare gör och det ansvar de tar, inte bara att de är ”skickliga”. Förutom att det första kriteriet ovan innehåller en tydlig dimension av att poängtera betydelsen av det kollegiala samspelet finns detta också i den inledande texten där det står:

Läraren, förskolläraren eller fritidspedagogen ska ha visat intresse för och god förmåga till att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kolleger och därigenom förbättrat elevernas studieresultat eller måluppfyllelsen i förskolan.

Observera det lilla ordet och i fetstil innan. Det är alltså ett krav. Är det här en liten vindkantring som kan leda till att lärarkåren börjar betraktas som ett kollektiv igen, ett kollektiv om det är en ära att få tillhöra? Jag vet inte. Det får framtiden utvisa. Det är i alla fall ingen tvekan om att det brådskar.

Kommentera

I media kan vi just nu läsa om hur ett nytt verktyg på marknaden för sociala medier, Periscope, på sina håll orsakar problem för både elever och lärare. En av mina vänner i skolvärlden, Peyman Vahedi, skrev ett mail till mig där han citerade någonstans där jag hade skrivit att man ibland måste dra i nödbromsen i skolan. Detta när saker händer som gör det svårt att sköta grunduppdraget. Man kan man inte fortsätta att ”leka skola” när skolan inte fungerar. När Peyman fick höra om att kränkningar hade skett genom Periscope så drog han i nödbromsen och handlade omedelbart. Det här är hans beskrivning av vad han gjorde:

1) Jag fick tips av lärare i Stockholm om att kolla Periscope på fredag 15/1.

2) Jag kollade och hittade smygfilmningar från vår skola. I filmerna fanns det förutom filmning också negativa kommentarer om lärare och värdegrundsbrytande språk mellan elever.

3) Jag samlade allt material offline ifall disciplinära samtalen och åtgärderna skulle ifrågasättas (det är nämligen här en massa osäkerhet kommer upp från skolledare känner jag).

4) Jag skickade ett mejl till all personal på söndag kväll och förberedde dem på vad som skulle komma att ske direkt på måndag morgon.

5) Sedan skickade jag det bifogade mejlet till hela BKU-förvaltningen med kopia till kommunchef, personalchef och IT-chef. Mejlet spreds inom förvaltningen och alla chefer och stor del av personalen för barn i alla åldrar hade därmed förvarnats. Det blev alltså ett samtal om detta i princip hela kommunens utbildningskrets men också i kommunledningen. (På måndag morgon ringde IT-chefen och undrade om han kunde bistå på något sätt. Wow!).

6) På måndag morgon gick jag igenom vad som skett och visade utdrag ur filmerna och påpekade i detalj vad vi reagerar på: smygfilmning, förtroendebrister, språkanvändning, risker för kamrater med hemlig identitet, arbetsmiljöfråga, risker för flickor, risker för pojkar, risker för särskoleelever, risker för övrig personal osv. Fullkomligt stöd i personalstyrkan och gemensamt gick vi ut ur aulan till varenda klassrum och gav samma budskap till eleverna.

7) En träff med Likabehandlingsteamet genomfördes där mina förslag till åtgärder presenterades och godkändes.

8) En efter en började eleverna som hade haft en dominerande roll att få besked om inplanerad möten. Vårdnadshavarna, var i Sverige de än bodde (en fick åka väldigt långt!), fick komma till mötena.

9) Bland eleverna spreds budskapet. Filmningarna upphörde. Alla väntade på vad som skulle ske.

10) Mötena med eleverna genomfördes. Mycket känslomässiga elever och vårdnadshavare hade olika typer av åsikter, viljor och tankar. Men samtliga möten slutade med att skolans värdegrund var det som gällde, och motparterna accepterade budskapet och godtog de åtgärder som sattes in. Inga elever hamnade i en situation där deras studieväg riskerade att brytas, men kraftfulla åtgärder sattes in ändå.

11) Förvaltningen meddelades om vilka åtgärder vi satt in, inte minst med anledning av skollagens krav.

12) Efter dessa initiala möten inträffar fas 2. Det är de elever som inte haft en aktiv roll men brutit mot värdegrunden och behöver uppmärksammas på sitt språkbruk och kommande konsekvenser om beteendet inte ändras. Vårdnadshavarna får information om detta också.

13) När samtliga samtal är genomförda kommer vi att samlas i Aulan för en genomgång för alla elever där jag har följande budskap/frågor:

  • Trots omfattande förebyggande arbete lyckades vi inte förebygga detta. Jag stod själv på scen och talade om beteendet av killar i grupp med Köln och Eriksdalsbadet som exempel i över 30 minuter vid terminsstarten 11/1. Det tog inte ens 5 arbetsdagar förrän detta skedde. På vilket sätt ska vi förbättra vårt förebyggande arbete? Detta ska diskuteras i klasserna.
  • En genomgång av vad som skett och vad vi förväntar oss framåt. Det är inte rimligt att varje ny sorts teknisk innovation ska innebära utbrott av detta slag. Det är samma sak om du skriver text, spelar in film, livesänder eller lägger upp den i efterhand osv.
  • Vilka konsekvenser som blivit och vad som sker härnäst.
  • Till detta möte hoppas jag att media närvarar så att bygden upplyses om hur vi hanterar ärendena samt att föräldrar ska uppmärksammas på sina barns aktiviteter.

Det här tycker jag är ett exemplariskt agerande som visar hur vuxenvärlden måste reagera när kränkningar flyttar in i på en ny arena. Internet är naturligtvis ett fantastiskt verktyg för allt möjligt, men som alla andra kommunikationsmedia är det också väl ägnat att skada andra människor. Internet har till skillnad från tryckta media ingen ansvarig utgivare och andra kontrollmekanismer. Därför måste vuxenvärlden vara ännu tydligare än någonsin tidigare om vi ska skapa en bra uppväxt för våra barn och elever. Det hjälper inte att förfasa sig, och beklaga sig. Vad det handlar om är att ta ansvar och tydligt reagera och tala om vad som gäller, precis som Peyman gjorde i det här fallet.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.