En rubrik i en lärartidning fick mig att fundera: ”Nya skolministern Lotta Edholm … _ så vill hon skapa en ny skola”. Först blev jag så där trött som vi inom skolan ofta blir över alla utspel. ”Vad ska hon nu hitta på”, tänkte jag. Sedan inser jag ju att skolministern inte är ansvarig för rubriksättningen. Men rubriken belyser något.

Det verkar finnas en förväntan i Sverige på att skolministrar ska göra om och förändra hela tiden. Inte minst gäller det betygsystem och kursplaner. Det hade ju varit rimligt om det var riksdagens och regeringens ledamöter och deras kanslier som var bäst lämpade att göra sådana saker. Men det är de ju inte – för det första.

För det andra innebär en sådan ordning eller förväntan att skolpolitik, ända in i små detaljer, blir ryckig och svår för professionerna i skolan att hantera. Och det är ju dessa professioner som i verkligheten kan de här frågorna.

Ta en sådan sak som att det står i Tidöavtalet (och därmed är ett uppdrag till skolministern) att ”Skolledningen ska ha mandat att besluta om ordningsregler (elever ska kunna ge synpunkter och förslag, men rätten att vara med i beslutandet tas bort).” Det vill säga: Vi ska tydligt uttrycka att det är en auktoritär ordning som gäller och för elever är det lyda som gäller.

”De tog fram ordningsregler tillsammans med eleverna”

Det blir en sådan kontrast till när man lyssnar på en framgångsrik rektor med svåra förutsättningar, Raija Ilkonen, på Enbacksskolan i Stockholm. Hon beskriver det som en framgångsfaktor att de tog fram ordningsregler tillsammans med eleverna. Och att de där använde elevernas egna ord. Det var viktigt för att om arbetet med ordning inte vilade på både de vuxna och eleverna blir det inte hållbart.

Hon kan också berätta att de införde regler om bemötande. Men inte för eleverna utan för lärarna. Det är avgörande för hennes och hennes medarbetares elever att de vuxna runt omkring bemöter dem så att de får hopp.

Regler, kursplaner, betygsystem som tas fram långt från skolan och nya vart fjärde år eller oftare är helt enkelt inte ett framgångsrecept. Jag blev så glad över ett samtal som vi hade i podden ”Kornhall & Netz” med den finske statssekreteraren Dan Koivulaakso (kommer snart att läggas ut där poddar finns) där han beskrev att sådana frågor inte beslutas om av riksdag och regering i Finland. Att man tvärtom mycket medvetet har frikopplat den politiska nivån från beslut som rör de professionellas sakområden i skolan. Detta för att undvika sådana problem.

I övrigt gläder jag mig åt att det snart nu bara finns ett lärarfack. Det innebär också att den här bloggen i den här formen snart tar slut. Det här var inlägg nummer 268 så det har blivit ganska många!

Kommentera

Vi lever i en spännande tid med en ny regering snart på plats. Lärarbristen blir också allt mer akut och det finns frågor att ställa sig kring betygsinflation med mera.

Men en helt annan sak tilldrar sig mitt intresse. Den nydisputerade forskaren Stina Jerdborg som har tittat på hur rektorsutbildningarna fungerar säger i en intervju i Skolporten att det som överraskade henne var att:

”…rektorerna inte nämnde tidsbrist som förklaring till sina tillkortakommanden när det kommer till att leda skolornas kärnverksamhet kring undervisning och lärande och att organisera för det. I stället var de väldigt raka med att de helt enkelt inte förstod sig på sina verksamheter. Det här gällde främst rektorer som hade bytt skolform och som var tvungna att lära sig grunderna i den verksamheten. Tanken med åren i utbildning och arbete är ju att rektorerna ska lära sig att bli ledare, men utan kännedom om verksamheterna fick de dessutom mycket annat som de var tvungna att sätta sig in i. Det handlar om allt ifrån hur lärare arbetar i skolformen till hur elever i de åldrarna lär sig. De rektorer som kunde sin verksamhet utan och innan hade inte alls den typen av svårigheter, de hade väldigt goda möjligheter att verka som pedagogiska ledare direkt.”

”Jag har hört många lärare sucka”

Det här var väldigt intressant. Jag har hört många lärare sucka över att de har varit ledda av rektorer som kommer från andra verksamheter och skolformer. De har inte upplevt att deras chefer har pratat om rätt saker och inte har förstått dem. Och nu finns det alltså forskning som visar att dessa lärare har rätt.

Vilket också leder mig till att tänka på hur man förändrade reglerna för vem som fick bli rektor i svensk skola. Vi hade en period när den enda regleringen som fanns var att den som skulle anställas till rektor skulle ha visat ”pedagogisk insikt” eller som skolhistorikern Hans-Albin Larsson uttryckte det ”Till rektor kan vem som helst anställas”. Detta var efter kommunaliseringen och när målstyrning var det allena saliggörande i svensk skola.

Men innan dess hade vi faktiskt ett reglemente som sade att den som skulle anställas till rektor skulle ha minst fem års erfarenhet av att undervisa på det stadium man skulle bli rektor på. Det vill säga: Vi hade ett system som erkände just det som Stina Jerdborg i sin avhandling visat.

”Att hjälpa lärare utveckla undervisning”

Skolan är en komplex verklighet och du behöver känna till de specifika utmaningarna i och med en viss skolform eller stadium för att kunna fungera väl som ledare. Speciellt om du ska kunna jobba med det viktigaste – hjälpa lärare att utveckla undervisningen där.

Vi behöver vända tillbaka till en professionell syn på undervisning där kunskaper som finns i skolan värderas högre än modenycker i managementteorier.

Kommentera

Det har återigen kommit några viktiga studier om marknadsskolans effekter. Situationen börjar likna den vid den famösa rättegången i USA om huruvida så kallad Intelligent design var att räkna som vetenskap eller religiös tro (som jag skrev om i boken ”Skapelsekonspirationen” på Leopard förlag).

En av de som skulle försvara att Intelligent design var vetenskap fick under rättegången frågan om han stod fast vid uttalandet om att det inte fanns några studier som visade hur en viss biokemisk process kunnat uppstå genom evolution. Efter att han svarat jakande började den andra sidans advokat stapla vetenskapliga tidskrifter och böcker framför honom som handlade om just det. Till slut försvann skapelsetroanhängaren nästan bakom bokhögen. Men han framhärdade ändå i sin åsikt. Inga bevis kunde rubba hans övertygelse.

Det börjar bli så nu också för de som försvarar det hastiga och slarviga beslut som 1992 gjorde att vi gjorde om svenska skolan från ett skolsystem till en (kvasi-)marknad. Bevisen, bedömningarna och utredningarna börjar hopa sig i allt högre högar. Ändå får det så sällan genomslag i politiska förslag, ändå vågar så få av anhängarna vika från sin tro.

En starkt bidragande orsak till det är naturligtvis dels möjligheten att genom skolval välja bort ”de andra”, och dels naturligtvis de oerhörda pengar som står på spel. Vi måste inse att debatten om skola inte styrs bara av vad som är bra för barnen och Sverige utan också av vad som är bra för skolaktiebolagen och de utländska riskkapitalister som via avancerade ägarkonstruktioner äger stora delar av dem.

Skolinspektionen visar nu i en studie att huvudmän inte har vidtagit åtgärder i skolor som i mer än tio år inte lärt barn det de har rätt till enligt lag och förordning. Man skriver:

”Granskningen visar att det är ovanligt att huvudmannen genomför kraftfulla insatser baserade på en tydlig problembild för att vända långvarigt låga resultat. Ansvaret för skolans utveckling läggs ofta på rektorn. Mot bakgrund av skolsegregation och de utmanande förutsättningar många skolor i granskningen har, är det av största vikt att särskilda satsningar görs. Endast ett fåtal granskade huvudmän visar att uppföljning, analys, stöd och insatser är verktyg i ett förbättringsarbete som hela styrkedjan deltar i, och som tydligt syftar till att bryta de låga resultaten. Utifrån granskade kvalitetskriterier har 27 av de 28 granskade skolorna behov av utveckling.”

Vad man säger i klartext är bland annat att huvudmän lägger över bördan på rektorerna och att dessa slutar hela tiden. Det är ju inte så konstigt eftersom de får bördan av ansvaret (och skulden för resultatet) men inte det stöd man behöver. Skolinspektionens resultat stämmer för övrigt väl med en studie från företaget Successful schools som granskat kommunala skolplaner och inte kan hitta bevis för att någon kommun verkar arbeta strategiskt med att utveckla undervisningen.

”Resultaten från Skolinspektionen är ingen nyhet”

Men är detta ny kunskap? Nej att resultatstyrningen inte fungerar visade E&Y redan 2013 i en rapport som aldrig fick den uppmärksamhet den borde ha fått. De skrev: ”Resursfördelning sker i låg grad utifrån faktiska, konstaterade och dokumenterade pedagogiska behov hos aktuella elever.”

På samma sätt visade en rapport från Skolverket 2012 att huvudmännen inte bedrev några strategiska budgetprocesser. Man skrev i den: ”I praktisk handling underordnas de statliga kraven den kommunala prioriteringen. Det får till följd att statliga mål sorteras bort och nationellt satta målnivåer sänks. Tilldelningen av resurser sker dessutom schablonmässigt, inte utifrån analys av behov för att nå de nationella målen”.

Så de nya resultaten från Skolinspektionen är ingen nyhet. Inte heller är det som Lärarnas Riksförbund och Skolledarna har fått fram i sin nya undersökning bland 700 rektorer någon överraskning. De skriver (bland annat):

  1. Var tredje rektor som leder en skola med mindre gynnsam elevsammansättning, […], spår framtida problem med att rekrytera behöriga lärare och speciallärare. Det innebär en ökad risk för att befintliga lärare och annan personal får en ansträngd arbetssituation, vilket kan leda till en negativ spiral för skolan. Undervisningssituationens förutsättningar bedöms också påverkas negativt av exempelvis bristande möjligheter att göra nödvändiga investeringar i läromedel.
  2. En gynnsam socioekonomisk elevsammansättning, […], leder däremot till en positiv spiral. Exempelvis underlättas rekrytering av behöriga lärare, skolan är mer framgångsrik med att få alla elever att nå gymnasiebehörighet, många elever söker sig till skolan vilket ger en budget i balans eller ger överskott, och så vidare.
  3. En uppdelning av eleverna har skett, där elevunderlaget i stor utsträckning skiljer sig beroende på huvudmannatyp. Nästan hälften av friskolorna på högstadiet, 47 procent, har en mycket gynnsam elevsammansättning, medan motsvarande siffra för kommunala skolor är 15 procent. Istället drar de kommunala skolorna det tyngsta lasset då nästan en tredjedel av de kommunala skolorna har en elevsammansättning där föräldrarna sammantaget har låg genomsnittlig utbildningsnivå.
  4. Dagens finansierings- och resurstilldelningssystem tenderar att gynna skolor med det mest gynnsamma elevunderlaget, alltså de 25 procent av skolorna där föräldrarna har högst genomsnittlig utbildningsnivå. Detta trots styrdokumentens tal om likvärdig utbildning och socioekonomisk viktning både i kommunal finansiering och i många statsbidrag till skolan.
  • När det gäller punkt 1 ovan kunde Läromedelsförfattarna i våras visa samma sak. Det fanns en koppling mellan dålig tillgång till läromedel och elevers upplevda familjeekonomi.
  • Punkt 2 har också tidigare framkommit i ett antal studier utifrån OECD:s PISA-undersökning.
  • Punkt 3 framkom med obehaglig tydlighet i min och German Benders studie av segregation.
  • Och punkt 4 är det som både Skolinspektionen nu, och Skolverket, Ernst & Young m.fl. visat gång på gång genom åren.

Problemet är att för den kommun som vill göra något innebär det att skolans kostnader ökar mer eftersom friskoleföretagen då står på kö för att stämma kommunen inför rätta för att få del av samma satsningar, fast man inte har samma elevunderlag. Marknaden skapar ansvarslöshet och driver kostnad.

Studierna om effekterna av skolmarknaden staplas alltså på hög (jag har ju inte ens nämnt alla utredningar och OECD-rapporter, forskning om segregation med mera som finns) samtidigt som många riksdagspartier verkar ha fastnat i friskolelobbyns mantran och budskap.

Det innebär att de partierna borde glida iväg från sina väljare bland lärare och rektorer i Sverige.

Återigen, vad är det som händer? Tioårsjubiléet av debaclet kring Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, kanske ger en förklaring. SNS är sponsrat av näringslivet. När de för tio år sedan tog fram en studie, ”Konkurrensens konsekvenser” som visade på negativa konsekvenser av skolmarknaden formligen exploderade friskolelobbyn.

Hallandspostens ledarskribent Mattias Karlsson har nu intervjuat Laura Hartman som då var ansvarig redaktör för rapporten på SNS och som tystades och slutade där. Han frågade om hon var beredd på den kritik som skulle komma och hon svarar:

”Till viss del. Jag förstod att den skulle väcka intresse och debatt. Det är ju själva poängen med SNS att ta upp frågor som är viktiga i samhällsdebatten. Men reaktionerna var så kraftfulla och snabba. Det var inga spontana reaktioner, de hade förberett”.

Mattias Karlsson fortsätter med:

”Hon menar också att det var gigantiska ekonomiska intressen som utmanades, vilket gör det svårt att föra en sansad och forskningsbaserad debatt. Systemet försvarar sig med full kraft”.

”Kunskapen tillåts inte påverka politiken”

I valet mellan empiri och tro är det nu fortfarande alltför många politiker som väljer att tro på lobbyisternas budskap. I andra länder skulle bara dessa två nya rapporter från Skolinspektionen och Lärarnas Riksförbund/Skolledarna vara spiken i kistan för ett system. Men i Sverige verkar vi kunna slå i hur många spikar som helst utan att se någon förändring.

Under tiden får elever, lärare och rektorer arbeta med ett ibland omöjligt uppdrag och utan det stöd de enligt lag, och enligt demokratiska grundvärderingar borde ha. Lösningen på detta är inte mer marknad. Johan Enfeldt skriver om SNS-skandalen att:

”Alltmer tyder på att tiden nu är mogen för politiken att agera på forskarkritiken. Regeringen har utredningsförslag om både grundskola och gymnasium på sitt bord, Socialdemokraterna tar allt tydligare ställning och i de borgerliga partierna pågår omprövning under ytan. I helgen skrev Centerpartiets andreman i utbildningsutskottet, Niels Paarum-Petersen, dräpande om dagens skolsystem:

’Dagens system utmanar inte. Det utarmar. Det är inte liberalt och marknadsvänligt. Det är konservativt och företagsvänligt’.”

Om du som lärare undrar hur det kommer sig att du får fortsätta arbeta på en skola där resurserna inte räcker, där utmaningarna är för stora, där rektorerna byts snabbare än färgen på väggarna; så beror det inte på att vi inte vet vad som är problemet.

Det beror på att den kunskapen inte tillåts påverka politiken. Det är så enkelt och det är därför du känner dig alienerad.

Det är dags för lärare och skolledare att bry sig om vilken skolpolitik olika partier faktiskt för. Både genom hur man röstar men också genom att bli politiskt aktiv. Det är faktiskt dags att avsluta det här barnexperimentet.

Kommentera

Jag sitter med i redaktionskommittén för en europeisk hemsida för skolor, The European Toolkit for Schools. Det är en hemsida som är tänkt som en kvalitetssäkrad databas för den som söker information om olika projekt inom inkluderande undervisning samt hur man motverkar skolk och avhopp.

Med kvalitetssäkrad menas att det så långt som är möjligt ställs krav på att projekt som finns med är utvärderade och helst vetenskapligt så.

Som en del av det arbetet skulle vi ta fram filmer som beskriver olika skolor eller projekt vi tycker var värda att lyfta. Min tanke gick direkt till Malmaskolan i Kolsva. Jag har (på avstånd) följt rektorn Johan Hallberg och hans kollegor och det arbete de har gjort. De blev också utvalda tillsammans med den skola i Barcelona som jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg.

Filmerna både från Malmaskolan, Barcelona och en berörande film från Manchester finns nedanför den här texten.

Foto: Jonas Bilberg

Malmaskolans elevhälsoteam: Ann-Cathrin Jansson, föreståndare Ungdomsgården, Maria Hemström, skolsköterska, Johan Hallberg, rektor, Eva-Lena Arvidsson, specialpedagog, Henrik Zarins, studie- och yrkesvägledare och Josefine Göransson, högstadielärare.

Första gången jag träffade Johan Hallberg tror jag var på en fortbildningsdag anordnad av Skolverket någonstans och för många år sedan. Han beskrev hur man på Malmaskolan arbetat med en modell för elevhälsa som innebar en kontinuerlig och kollegial fortbildning för lärare tillsammans med ett helt team av specialister.

Skolan var enligt Johan Hallberg helt uppbyggd kring elevhälsan dit lärare kom med små såväl som stora problem och de hade som princip att inte skriva ner vad de kom överens om utan göra det.

Johan Hallberg har själv beskrivit att han hamnade i den modellen när han tillsammans med en kollega bestämde sig för att de verkligen ville ta skollagen på allvar; att alla elever verkligen skulle få det stöd de behövde. Detta har bland annat lett till att man vid en tid anställde en socionom som bland annat hade till uppgift att åka och hämta vissa elever till skolan och se till att de fick frukost. Man har under många år lyckats få alla elever som kommer till skolan i mål.

För ett tag sedan fick jag se en effekt av deras arbete men i en helt annan kommun. Jag hade tillfälle att se en fantastisk lektion i ett heterogent mellanstadieklassrum. Med respekt och fantastisk fingertoppskänsla ledde läraren lektionen och engagerade än den ena än den andre eleven i vad som pågick. Klassrummet var helt ordinärt möblerat med undantag för två bänkar som var precis vid läraren. Efteråt frågade jag hur hen tänkte kring det. Svaret blev: ”Ja, de två måste jag kunna röra vid ibland”.

I den efterföljande diskussionen framkom att hon hade jobbat på Malmaskolan. Hon sa att det som var nästan det viktigaste var just att de också hade gått till elevteamet med småsaker. Man fångade upp saker innan det blev stora problem och man hade hela tiden stöd för sina tankar och beslut. Att hon var skicklig var ingen slump eller begåvning, utan resultatet av en lång utvecklingsprocess.

Men hur får man lärare att verkligen komma till ett sådant, också om det är saker som de lärarna tycker att de borde klara av själva? Då kan det krävas lite list i början.  

Gun-Marie Persson och Johan Hallberg, rektorer på malmaskolan.
Gun-Marie Persson och Johan Hallberg, rektorer på malmaskolan. | Foto: Jonas Bilberg

Johan Hallberg och hans rektorskollega Gun-Marie Persson satte upp en regel. Man var tvungen att komma om man hade någon elev som kunde misstänkas inte nå målen i något ämne. Och det gällde ju alla. Det var inte regeln i sig som var det viktiga eller ens målet utan att bryta en ensamhetskultur bland lärarna.

Som alltid kan vi se betydelsen av en klok skolledning och vuxna som arbetar tillsammans och aldrig ger upp. Men botten i detta är en moralisk övertygelse om skolans uppgift, en övertygelse som är så stark att man gör vad som behövs och inte nöjer sig förrän man lyckas.

Med detta vill jag återigen säga: hatten av till alla de som arbetar varje dag med att se till att barn och ungdomar skapar sig en framtid, och speciellt så denna gång till Johan och hans kollegor på Malmaskolan.

* * *

Någon har frågat om skolan jag nämnde i mitt förra blogginlägg, skolan som bara har två (och bra regler). Den skolan är Brevik skola på Tyresö som leds av rektor Anna Bandelin-Bittar.

* * *

Malmaskolan: https://www.youtube.com/watch?v=5bx-6ZeBXAA

Malmaskolan teaser: https://www.youtube.com/watch?v=Tl0xfnTiQi4

Manchester: https://www.youtube.com/watch?v=PB0Akm5yjfc

Manchester teaser: https://www.youtube.com/watch?v=d22wM6RHVFg

Barcelona : https://www.youtube.com/watch?v=yFTI-U2aUCQ

Barcelona teaser: https://www.youtube.com/watch?v=Gqaq0skqKjo   

Kommentera

Jag minns när Nossebroskolan för några år sedan helt plötsligt kom i rampljuset. Jag läste om dem och var där och besökte dem. Det var spännande. Det var också uppenbart att de egentligen inte visste vad de hade gjort. I sin strävan efter att förändra situationen för sina elever hade de gjort allt möjligt. En del av det hade uppenbart varit jättebra.

Jag kunde också se att mycket av det de hade gjort stämde väl med den forskning om skolutveckling jag hade läst. Problemet för dem var bara att de utvecklades så snabbt och de fick hela Sveriges strålkastare på sig. Minst ett hundratal kommuner dånade in i lilla Nossebro och ville veta vad de gjort. De hade det inte lätt. Intresset för dem visade om inte annat hur vilse skolsverige var då.

Jag tänker på detta när jag läser om Vårbyskolan i Huddinge. Återigen är det en skola vars resultat förändrats, inte minst vad gäller pojkars resultat. Men det finns några skillnader. Det ena är att i det här fallet är det en skola som arbetat målmedvetet länge. Det är också uppenbart att de vet precis vad de gör.

Den stora likheten med Nossebro ligger i att återigen kan jag ticka av samma boxar, saker jag känner igen från skolforskning, som de har:

  • Arbetat långsiktigt (samma rektor har i tio år drivit utvecklingen).
  • De har fokus på undervisningen och hur den kan utvecklas.
  • De bygger relationer.
  • De arbetar kollegialt. Inte minst gäller detta specialfunktioner som elevhälsan.
  • Man arbetar utifrån analyser av resultat.

Det här är precis de saker som också Maria Jarl m.fl. fann i sin studie och som finns beskrivet i boken ”Att organisera för skolframgång”.

Men det allra viktigaste är kanske något annat än de faktorer jag räknat upp ovan. Det viktigaste tror jag ligger i ansvarstagande och i deras moralisk drivkraft. Rektor Lena Sjögren säger till DN:  

”När jag blev rektor för tio år sedan fanns det en attityd som gick ut på att det redan var kört för våra elever. Det var deras och deras föräldrars problem om de inte klarade av skolan. Men tänk om det istället var fel på undervisningen – om det i själva verket var vi på skolan som inte lyckades?

Detta är något som Kaser & Halbert lyfter i sin bok ”Leadership mindsets”. De menar att denna moraliska grund är det viktigaste kännetecknet på skolledare som leder skolor som utvecklas positivt. Jag lät deras lista vara grunden för kapitelindelningen i en av mina böcker eftersom jag tycker att vad de säger är så viktigt.

Om man bestämmer sig för att göra skillnad på riktigt och inte ger upp så kommer man att till slut lyckas. Det intressanta är att det då är väldigt sannolikt att man i den processen kommer att landa i de fem kännetecknen för en bra skola som finns i listan ovan.

De är alltså inte bara medel, utan också i någon mån resultatet av en moralisk övertygelse om skolans betydelse för varje barns möjligheter i livet. Kommuner runt om i landet borde börja fundera i banor som: ”Vad ska till för att våra rektorer ska stanna tio år på våra skolor”.

Till sist: Hatten av för Vårbyskolans rektor och lärare. De förtjänar en eloge för sitt arbete.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm