Annons

Eländes elände – skolproblemen förstoras alltid vid skolstarten

Skoldebatten tar nu för tiden inte någon sommarsemester, utan den pågår året om. När höstterminsstarten 2019 närmar sig accelererar den okontrollerat.

Skolan är i fokus hela året, men debatten blir mer negativ ju närmare höstterminsstarten vi kommer.

Det är viktigt för skolans huvudmän, chefer och lärare att se detta årligen återkommande fenomen, men också att förhålla sig till detta. Ansvariga och berörda slås annars ned av den många gånger aggressiva debatten. Man behöver verkligen inte bry sig om allt som skrivs. Man behöver inte läsa artiklarna. Skriv post-it-lappar och sätt upp dem väl synligt: ”Strunta i mediedebatten!”

Skoldebatten tillför ingenting i sak. De teser jag driver i bloggen är dels att visa på att media frossar i skolproblem vid höstterminsstarten, dels att det är ett årligen återkommande fenomen. Samlade pressklipp några år tillbaka kring skolstarten från såväl riks- som lokalpress stöder det.

Det är i stort enbart negativa artiklar om allt mellan himmel och jord. De positiva inslagen saknas. Varje läsårsstart, samma sak. I skottgluggen står elever, lärarstudenter, lärare, skolledare, huvudmän och skolpolitiker.

Vad ska då egentligen åstadkommas med detta? Varför accelererar den negativa mediadebatten varje år vid höstterminsstarten?  

Så här är det inte i de nordiska grannländerna. I Finland finns exempelvis inte motsvarande negativa skoldebatt vare sig vid höstterminsstarten eller under någon annan tidpunkt på skolåret, bland annat beroende på tydligare statlig styrning, en lärarkår med hög status och mer auktoritet och en annan syn på läraryrket. Finland rekryterar de allra bästa studenterna till läraryrket. Det finska samhället stöder sin skola och sin lärarutbildning.

Meddelar man ”skandaler” till media, då ges omedelbart gehör. De goda exemplen, de idoga strävanden som görs i skolan för att förbättra verksamheten är inte av allmänt intresse, som det heter.

Vad skrivs det då om egentligen vid höstterminsstarten 2019? Det skrivs i stort sett om samma saker varje läsårsstart. Jag har följt debatten de senaste fem åren.

Lärarbristen 2019 är naturligtvis märkbar under hela sommarlovet, men veckorna innan skolstarten accelererar eländet och då får vi veta att det är tusentals lärartjänster som fortfarande inte tillsatta. Det skrivs också om lärares pensionsavgångar som syns förvärras vid höstterminsstarten. Katastrof för de elever som ska börja skolan. Katastrof för skolan. Katastrof för samhället.

Sedan har vi söktalen till lärarutbildningen. Man kan alltid vinkla söktalen till att bli eländes elände. Räcker inte antalet sökande till negativ publicitet, kan man säkert fokusera på hur dåliga förkunskaper lärarstudenterna har i Sverige. Lärarstudenterna hängs ut lite nu och då för låga antagningspoäng. Att andra utbildningar rekryterar dåligt och har dåliga förkunskaper intresserar inte.

Bristen på behöriga och legitimerade lärare går det säkert också att göra negativa artiklar om. Testresultat på exempelvis Pisa-undersökningen dammas också av och görs till ett nytt eländes elände vid höstterminens start.

Eleverna som går ut åk 9 och deras studieresultat är också ett tacksamt objekt att kritisera vid höstterminsstarten. Resultaten har visserligen blivit något bättre, men det behöver man inte skriva om. Grundskolans resultat är alltjämt dåliga. Många slutar grundskolan, utan att vara behöriga till gymnasieprogram. Många slutar gymnasiet utan examen.

Skolledare får naturligtvis också sin beskärda del. Skolledare slutar exempelvis efter endast kort tjänstgöringstid. De har inte heller pedagogisk legitimitet, vilket de borde ha.

Skolpolitiker är en grupp som oftast klarar sig bra i mediadrevet. Men det är inte säkert. Politiker kan också själva gå ut och kritisera skolans elever, lärare och skolledare.

Detaljerade åtgärdsprogram om högt och lågt presenteras gärna av politiker inför terminsstarten utan att se att det är politikerna själva som ger ramarna för verksamheten, det vill säga att de skjuter sig själv i foten.

Reagera på inlägget:

Föräldern skällde ut mig i mitt eget hem

Jag minns det som igår. Ett argt samtal på min telefon i mitt hem precis när jag gått på lov.
 Jag har aldrig i tjänst lämnat ut mitt telefonnummer.

Jag startade min lärarbana med ett stort fackligt engagemang och fick via en klok föreläsare lära mig att inte lämna ut numret. Vem har egentligen numret till sin läkare, bilmekaniker eller kocken på favoritrestaurangen? Så varför sina barns lärares nummer?


Trots det så hade en förälder hittat mitt nummer och beslutat sig för att ringa hem till mig. Det var tidigt i min lärarkarriär och jag hade mycket kvar att upptäcka och erfara. Jag var precis hemkommen och om minnet inte sviker mig så var det fredag och sportlovet skulle börja på måndagen. Jobbet var således långt borta. Ett samtal skulle dock få det hela att ändras.


En arg person i andra änden. Hur kunde jag göra som jag gjort? Hur kunde jag behandla personens barn på det sättet jag gjort? Där i mitt eget kök skällde en för mig främmande person ut mig.

Vår syn på vad som hänt var som hämtad ur skilda världar. Det här var den terminen jag hade börjat lära och förstått att det fanns något som hette ”maktlekar”. En kunskap som jag nu är evigt tacksam för. Men då med en ny elevgrupp famlade jag fortfarande med att försöka förstå vad det var som gjorde att så mycket märkliga händelser skedde mellan eleverna i gruppen och att samma person alltid verkade dra den största nackdelen av det som hände.


Den arga personen hade i sitt uppjagade tillstånd än mindre förståelse för situationen jag såg i klassrummet, mellan lektionerna och på rasterna. Allt fokus låg på mitt agerande, baserat på den arga personens barn, och inte alls på att det kanske fanns ett ”varför” till vad som hänt.

Jag minns hur överrumplad jag kände mig i samtalssituationen. Stressen som samtalets innehåll förmedlade gjorde mig inte till det proffs jag hade varit om jag varit på jobbet. Tonläget höjdes ytterligare.

Till slut sa jag: ”Vi kommer inte att förstå varandra i den här situationen utan vill du prata vidare om det här så får du kontakta min chef.”


Svaret jag fick var givet, personen skulle verkligen göra så, mitt agerande var oacceptabelt, förklarade den arge.


Jag lade raskt på och slog direkt numret till min chef. Jag ville förvarna om att ett ilsket samtal väntade. Berättade exakt vad som hänt. Min dåvarande chef berömde mitt agerande och mod att genast kontakta henne. Hon bekräftade att jag hade gjort allt korrekt både i skolan och i samtalet. Skulle personen ringa så skulle hon vara redo.

Nästa samtal gick till min kollega som även denne vart helt överrumplad över att någon kunde bete sig så illa.


Nu har det gått över tio år sedan samtalet, jag bär det fortfarande med mig. Den arga personen ringde aldrig till min chef.


Jag kommer ihåg min utsatthet. Oron som samtalet väckte hos mig. Jag kommer ihåg hur jag ifrågasatte mig själv och vad jag kunde och gjort. Jag kommer ihåg påhoppet på mig som person.


Lärdomen och vad jag efter hela händelsen verkligen tog till mig var att när sånt här händer så är det bästa jag kan göra att berätta för kollegor och min chef vad som hänt. Att få bekräftelse på att det var den andra och inte jag som gjorde fel.

Ibland, tyvärr, så hamnar jag som lärare i situationer där jag får mottaga föräldrars och vårdnadshavares frustration och maktlöshet. Vissa personer tvekar inte i dessa lägen att kasta sin frustration och ilska på den personen som ägnar sin yrkesdag åt att ta hand om och göra det yttersta för att deras barn ska utvecklas och nå så långt det bara är möjligt.

Det känns inte kul, det känns inte rättvist men med åren har jag verkligen lärt mig att hantera liknande situationer så de blir lättare. Lyssna in, förbereda och alltid vara tydlig med vilka mina arbetstider är och hur jag bäst blir kontaktad.


En tung men viktig lärdom från ett argt samtal.

Reagera på inlägget:

Det räcker inte för att stoppa hoten mot lärare, Anna Ekström

Relaterat

På senare tid har hot och våld mot lärare väckt mycket debatt. Nu menar utbildningsministern Anna Ekström att det måste bli slut på hoten mot lärare.

Inte en dag för tidigt. Vi har stora avhopp på lärarsidan, troligen delvis orsakat av skolans arbetsmiljöproblem. Lärare vågar inte ingripa mot allehanda fridstörare, inte ens om situationen kräver det. Hur kunde det bli så här? Vad har hänt? Vad kan vi göra åt det?

Nya texter i läroplanen är utbildningsministerns recept som ska tydliggöra elevernas plikt att visa respekt för sin lärare och sina klasskamrater. Det är viktigt att från samhällets sida tydligt beskriva skyldigheter för skolans elever. Utbildningsministern betonar också vikten av att lärare inte ska vara rädda för att ingripa mot elever när situationen kräver det. Hon talar också om att en nationell handlingsplan för trygghet och studiero i skolan ska tas fram av regeringen som ytterligare stöd.

Men hur ska lärare egentligen göra? Många lärare säger sig inte veta vad som är tillåtet/lämpligt/effektivt. Ordningsregler på skolor är också olika.

Plikten att visa respekt för lärare och för elever handlar inte om några märkvärdigheter, utom om ”ordning och reda” och ”ett gott uppförande”. När barnen kom till skolan förr hade de med sig detta hemifrån, åtminstone grunderna, som skolan sedan skulle vidareutveckla.

Skolans uppdrag att disciplinera har funnits med sedan starten på folkskolan i 1800-talets mitt, och det finns självklart med ett disciplineringsuppdrag för skolan idag, men möjligen inte tydligt nog? Sedan 1800-talets mitt fanns kyrkan också, men kyrkans roll har tonats ned och nästan försvunnit. Kyrkans förlängda arm, skolan, står i praktiken ensam.

Idag ska skolan ta ansvar för att ge eleverna det man inte får med sig hemifrån. Finns det verkligen förutsättningar för skolan att klara detta? Jag tror dessvärre inte det, men jag kan ha fel. Det handlar absolut inte bara om nya läroplanstexter för skolan. Det handlar om dagens samhälle och om dagens samhällsmedborgare. Det handlar om normer och värderingar, etik och moral. Det är inte enbart en fråga för skolan. Det är en stor och viktig samhällsfråga som skolan absolut inte kan lösa ensam.

Hot mot lärare är ett problem som också är större i Sverige än i andra länder i Europa. Cirka 4000 lärare lämnar sina arbeten per år. Det har Sverige inte råd med. Varför stör svenska barn och ungdomar mera än andra nationaliteters barn-och ungdomar? Varför har lärare så problematisk arbetsmiljö i de svenska skolorna?  Svenska föräldrar är också kritiska mot skolan och stöder inte lärare och samarbetar inte med skolan.

Även föräldrar kan faktiskt orsaka arbetsmiljöproblem för svenska lärare men vi ser på vad föräldrabalken säger: 

”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”. (Föräldrabalken 6:1)

Människan lever omgiven av andra människor. Vi måste ta hänsyn till varandra i ett socialt samspel för att undvika att komma på kollisionskurs. Vår bild av oss själva byggs upp kring andras reaktioner på oss. Då är det av vikt att vi kan ”spelreglerna” i vår kultur. Beter man sig ouppfostrat och fel så tittar andra människor snett på oss och kanske förskjuter de oss, för att vi inte kan leva efter reglerna.

Det är därför angeläget att föräldrar är raka och ärliga i budskapen mot sina barn kring vad som går an i skolan, i vårt samhälle och i vår tid.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vi kan inte leva i förnekelse längre

Det är så enkelt att hävda vad skolan ska göra för att hantera de problem som finns. Men det är precis som med ett utåtagerande barn, man kan inte bara säga till hen att sluta med det negativa och tro att det kommer hjälpa.

För att verkligen förstå skolans problematik behöver man vara där, känna den, uppleva den och förstå varifrån den kommer. Vi som arbetar där är sällan upphov till problemet. Ja, jag kan nå mitt metodtak och göra dåliga val eller agera på en känsla i affekt, men det beror inte på att jag har brister i min utbildning eller kunskap. Det är mina förutsättningar som gör att det inte fungerar, som gör att jag inte ens får möjligheten att använda en bra metod.

Går man bara in en snabbis på en lektion så skulle man nog få massor att sätta fingret på som skulle kunna göras annorlunda. Varför gör du inte si eller så? Du gjorde så här, det blev ju inte så bra. Testa att göra så här istället. Säg till barnen som bråkar och så vidare. Ja, du har lyckats analysera symptomen, det hade jag med om jag haft tid till efterarbete.  

Du undrar varför det ändå blev som det blev? Jo, för jag hade inte tid eller möjlighet att planera detta inför lektionen. Eller, kanske något så absurt att jag i ärlighetens namn var för trött och utsliten för att göra det. För har man inte jobbat i en skola några år har jag full förståelse för att det är svårt att se hur dränerad man kan bli.

Precis som vi kollar med eleven om hen hade förutsättningarna att lyckas måste vi kolla om läraren hade förutsättningarna för att lyckas också. Jag kan lära mig hur mycket som helst om bra metoder men ges jag inte förutsättningarna att tillämpa dessa är det meningslöst hur mycket jag än kan.

Jag låter kanske lite väl trångsynt och negativ nu, men jag tror vi måste acceptera att antingen behöver det skjutas till kopiöst med medel till välfärdsapparaten och skolan, eller så accepterar vi att vi inte ska ha en välfärd. Vi kan inte leva i förnekelse längre, och där har politiker ett stort ansvar att faktiskt visa vilken väg de vill gå. För det finns ingen som jag känner till idag som säger att hen vill spara på skolan, ändå är det vad som budgeteras runt om i landet.

Tankesmedjan Balans har skapat en interaktiv karta som de kallar för Skolnedkärningskartan. Här redogörs hur kommuner satsar/sparar på skolan. Kartan är en skrämmande påminnelse om vad som sker i det dolda. Läser man hur kommunbudgetar skrivs kan jag lova att man blir upprörd. 

Besluten jag ser runt om i landet tyder på att det känns bättre i politiken att krama ur det sista ur välfärden och sedan begrava den. Men ändå går nästan varje kommun ut med att de satsar på skolan, hur kan det komma sig?

Här anser jag att det behövs ett regelverk. Jag som medborgare har rätt att inte bara veta utan även förstå vad pengarna går till. Hur ska jag annars kunna göra ett bra, medvetet val när jag röstar?

Jag hävdar att det är emot demokratins grundprinciper att inte tala klarspråk i en kommunbudget. Det lurar sådana som jag, som inte är så insatta eller smarta att tro att kommunen satsar på skolan, för de säger det i text, när siffrorna i själva verket visar på besparing.

Så innan du som fritidspolitiker lägger ett besparingskrav på skolan – prova att jobba i en verksamhet där alla kollegor inte sprudlar av energi. Där sjukfrånvaro gör sig påmind utan empati. Där arbetsuppgifterna inte är dina att styra över.

Testa att jobba i skolan innan du väljer att lägga besparingar på den. Och Innan fingret riktas mot läraren, kolla om förutsättningarna är tillräckligt goda för att läraren hinner med sina arbetsuppgifter utan att nå sitt metodtak.

Reagera på inlägget:

Vi måste våga nämna trollet vid dess namn

Länge har jag funderat på att skriva en text som belyser något som jag tycker är ett växande problem i svensk skola, men jag har dragit mig för det då jag vet hur tongångarna riskerar att bli i sociala medier. Det jag vill lyfta upp till ytan är att vi i svenska lärarrum måste våga prata om de problem som faktiskt uppstått när vi fått ett ökat antal nyanlända i våra skolor.

Detta måste vi kunna prata om utan att bli stämplade som rasister.

Syftet med denna text är inte att den ska kidnappas av högertrollen och användas i en argumentation kring att alla nyanlända är ett problem, för så är det inte. Tanken med texten är istället att vi vuxna ska steppa upp och ta ansvar, oavsett vilka problem vi står inför.

Jag är liberal och jag har skrivit flera texter tidigare kring hur mycket jag tycker om att undervisa mina nyanlända elever samt visat att jag står upp för människors lika värde.

Därför tycker jag att jag också vågar lyfta problem som uppstår. Jag är runt på skolor i Sverige och föreläser samt håller i workshops. Genom dessa uppdrag befinner jag mig i många olika lärarrum runt om i Sverige. En diskussion som ibland uppstår har etsat sig fast hos mig, och jag har funderat mycket kring den. Lärarna undervisar elever mellan 9–12 år och de menar att det absolut inte är konstigt att det uppstår rasism i svenska skolor. Ingen vågar ingripa av rädsla för rasiststämplen. De menar att det också är en tydlig hierarki bland olika nationaliteter. De ensamkommande pojkarna från Afganistan är absolut lägst i rang. Barn av annan nationalitet anser sig själva som högst i rang och är svårast att tillrättavisa.

Jag uppfattar det som att lärarna i några av dessa lärarrum i stort sett har abdikerat:

”Det är inte lönt att ingripa. De är så många och de gör precis som de vill. I förra veckan såg jag hur flera stycken spottade på golvet i klassrummet och jag sa inget för jag orkar inte”.

”De är så högljudda och gapar och skriker och slåss. På rasten går man en omväg som rastvakt för att inte åka på en massa extra jobb”.

Det är dock inte vanligt att någon som jobbar som lärare vill stå för dessa åsikter utåt.

En av lärarna i ett av lärarrummen ställde frågan om vad är det som gör att det är på detta sätt? Hur kan det vara så att 9–10 åringar känns ”okontrollerbara”? Ja, vad är svaret på den frågan? Jag vet faktiskt inte. Är det så att de tidigare gått i en skola som är stentuff med disciplin och att det saknas i många svenska klassrum? Eller är det så att barnen är så traumatiserade att man inte kan förvänta sig något annat? Hade det kanske sett annorlunda ut om barnen fått samtalsstöd och hjälp?

Min åsikt är att vi vuxna absolut inte får abdikera från vuxenrollen och att det absolut viktigaste är att påverka just de yngsta barnen. Om inte vi i skolan ingriper och tar vårt samhällsansvar, vem ska då göra det? Föräldrarna, tycker du säkert. Men om de inte har föräldrar här, utan bor på HVB för ensamkommande? Vem tar diskussionen med dom då?

Föräldrarna kanske inte vet vad deras barn gör när de kommer samman i grupp i skolan? De pratar kanske inte svenska och du tycker det är för svårt att få tag på och anlita tolk för att ringa hem? Ska det ha någon effekt att höra av sig hem måste du ju ringa samma dag och det är sällan det går att lösa med tolk om man inte har turen att ha studiehandledaren på plats den dagen.

Exemplet ovan är från ett lärarrum och jag menar absolut inte att det ser ut så här i alla skolor, men jag ser att det är ett ökande problem. Jag menar att det också hänger ihop med lärarbristen. I och med att vi har så många obehöriga lärare på våra skolor ökar arbetsbelastningen för oss andra som måste handleda, hjälpa till med att lägga upp undervisningen samt ansvara för bedömningen. Som lärare orkar du inte och hinner inte ta i alla de konflikter som du borde. Ett bråk som du väljer att ingripa i generar så mycket mer arbete i form av dokumentation och tar tid från din planering. Jag förstår att man väljer att ibland titta bort. Inte för att man vill, utan för att man helt enkelt är rädd om sig själv och sin hälsa.

Vi behöver lyfta dessa frågor i våra lärarrum och diskutera fram lösningar. Ingen kan väl tycka att vi, oavsett problem vi står inför, ska abdikera från vuxenrollen?

Kommunpolitiker måste också ta sitt ansvar och se till att det faktiskt finns tillräckligt med resurser för att lärare ska hinna med sitt jobb. Anställ personal vars uppdrag är att vara heltidsmentorer, vara ute på rasten och även se till att det råder lugn i korridorerna. OM sedan klassläraren känner att han eller hon vill vara med klassen på rasten för att bygga relation så varsågod, men du måste inte. Heltidsmentorerna ansvarar för kontakterna med hemmen och avlastar läraren som kan fokuserar på undervisningen.

Jag menar att heltidsmentorerna inte behöver ha lärarutbildning. Här sticker jag ut hakan och säger att det faktiskt är viktigare med personlig lämplighet än formell utbildning. Se också gärna till att någon av dessa heltidsmentorer talar flera språk så att kommunikationen med hemmen flyter smidigare. Idag saknar många skolor “kringpersonal” som kan vara ute bland eleverna.

Om du som mentor har elever som bråkar mycket blir din arbetsbelastning väldigt hög. Är det du som mentor som ska släppa dina arbetsuppgifter när dina elever har bråkat eller kan dessa heltidsmentorer hjälpa till här? Vem ska undervisa klassen om du hela tiden måste reda ut bråk? I klassrummet är det dock ditt ansvar som lärare att ingripa. Du kan inte titta åt andra hållet om någon spottar på golvet inomhus eller om någon kränker någon annan. Se till att dom får städa efter sig och känner du att du inte klarar det själv – tveka inte att be om hjälp. Kontakta heltidsmentorerna eller någon kollega så att du kan driva igenom det du bestämt.

Absolut viktigast av allt är faktiskt att våga prata om det som är problem och att försöka hitta lösningar. Vi får inte ducka för att lyfta upp jobbiga saker av rädsla för att till exempel bli rasiststämplade. Vi får inte abdikera från vuxenrollen.

En av de bästa chefer jag haft genom mina år i skolan arbetade hårt för att förändra det tuffa klimat som rådde på min dåvarande skola. Hon brukade säga: ”Vi måste våga nämna trollet vid dess namn”. Med detta menade hon att vi måste våga lyfta upp de problem vi ser, leta lösningar och agera.

Om någon, oavsett härkomst, beter sig illa måste vi ta diskussionen och visa vad som är rätt och fel. Varje gång.

Barnen är Sveriges framtid och barn behöver hjälp, råd och vägledning. Barnen behöver också känna en framtidstro. Det är där vi lärare gör skillnad.

Reagera på inlägget:

Sidor