Annons

Kan skolan säga nej till ledighet?

Många föräldrar och vårdshavare begär ledighet för sina barn på andra tider än de fastställda loven. Det är ett stort problem, menar lärare och skolledare, men givetvis också för föräldrar/vårdnadshavare och för barn och ungdomar.

En liten tråkig historia fick mig att blogga om ämnet. Skolporten, en populär skolsajt har också nyligen berört ämnet i sitt veckobrev. En flicka i åk 3 på grundskolans lågstadium behövde följa med sin mamma och pappa till ett annat land under tre veckor för att besöka sin svårt sjuka mormor. Det var nödvändigt för flickans mamma att besöka sin mamma som låg för döden. En och en halv vecka inföll på terminstid och resterande en och en halv vecka inföll på lov. Flickan ansågs ha vissa lärandeproblem. Skolan nekade ledighet. 

Det här ärendet upprörde mig och jag beslöt att ta reda på mera vad som egentligen gäller ledighet.

Ur skollagens kapitel 7, paragraf 18 saxas ”kortare ledighet för enskilda angelägenheter. Om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas”. Det är rektor som tar beslut om huruvida ledigheten ska beviljas, men kan uppdra åt någon annan att ta beslut om ledigheten understiger tio dagar.

Jag beslöt mig för att hjälpa familjen. De är nu efter många turer på väg till sin svårt sjuka släkting. Flickan har med sig skolarbetet och kan ägna sig en hel del åt medförd läxa. Den här familjen respekterar skolplikten och har alltid varit solidarisk mot skolan och fattade beslut. Den här resan kunde naturligtvis inte vänta. Det här skälet handlade inte om att utnyttja billiga flygbiljetter, eller om att besöka viktiga idrottstävlingar eller om att delta i religiösa högtider. Det här ärendet är en unik och svår situation, som inte går att skjuta upp till eventuella loven.

För mig handlar resan inte om ledighet utan om en särskild individuell studiegång. Föräldrarna är båda utbildade och helt kapabla att stödja flickans skolarbete under en och en halv vecka. Särskilda studiegångar måste även skolväsendet kunna planera för och tillämpa. Den här familjen måste förlägga sitt boende till en annan ort av högst angelägna skäl. Ärendet är möjligt att handlägga på annat sätt än genom ledighetsansökan och avslag.

Det finns ingen ordentlig statistik på hur det ser ut i landet med ledigheter.  Det vore bra om det fanns det. Har det verkligen blivit vanligare med ansökningar om ledighet? Många skolchefer, rektorer och lärare har ändå ett intryck av att det är allt flera som begär ledigt från skolan av enskilda skäl, för längre eller kortare perioder. Det handlar troligen om en attitydförändring. Skolan behöver inte vara bortprioriterad för det.

Vad kan då "enskild angelägenhet" vara? Skolverket ger exempel med vissa angelägna resor, familjehögtider och religiösa högtider. Begravningar är ett givet exempel, som de flesta nämner.

När det handlar om andra angelägna skäl blir det svårare. Att ha en policy, som säger att inga ledigheter beviljas för semesterresor eller idrottsturneringar, rimmar inte med skollagen. Beslut om ledighet ska motiveras och grundas på en samlad bedömning av den enskilda elevens situation. Det som bör vägas in är, enligt förarbetena till lagen, särskilt: hur lång frånvaro det handlar om, elevens studiesituation, möjligheterna att kompensera för den förlorade undervisningen och hur angelägen ledigheten är för eleven. Skolplikten gäller även i förskoleklassen, men för de yngsta eleverna får rektorn vara mer flexibel i sin bedömning. Det borde ha tillämpats i den lilla flickans fall.

Rektors beslut om ledighet kan inte överprövas, men missnöjda föräldrar vårdnadshavare kan förstås klaga till huvudmannen. Skolinspektionen får ytterst få klagomål som gäller beslut om ledighet. De ärenden som når Skolinspektionen handlar ofta om formaliafrågor.  Elever som är borta från undervisningen innebär fortfarande ett visst merarbete för lärarna. För gymnasieelever kan rätten till studiebidrag påverkas. I vissa fall ska skolan rapportera frånvaro till CSN.

Ledigt från skolan ska beslutas både med hjärta och hjärna. Skolan måste verkligen tänka efter före, innan det blir ett nej.

Reagera på inlägget:

Laget går före jaget i skolan

En snabb googling på uttrycket ”de bästa lärarna” får 23 600 resultat. Det var uppenbart i de lärarlönesatsningar som staten gjort att en del av retoriken var att de ”bra” lärarna skulle ha bättre betalt än de ”dåliga”. Jag har också träffat några lärare som tycker att det är rätt och riktigt att de som jobbar så hårt ska ha mer i lön än de andra. Jag har också pratat med människor från arbetsgivarsidan som menar att lönespridning ger bättre lön för alla.

Samtidigt är det ett direkt faktum att 25 år av individuella löner i Sverige INTE gett varken lönespridning eller något annat, och rejält uppenbart att de lönesatsningar som gjorts skapat en massa negativa upplevelser i lärarkåren. Jag har i böcker och annorstädes många gånger gett olika, i forskning baserade förklaringar, på varför det är så. Det handlar om att resultatbaserade löner är problematiska i yrken som lärares, om vikten av kollegialitet för att uppdraget ska bli bra, på grund av att drivkrafterna för att göra ett bra jobb inte är pengar i läraryrket med mera. Eller som Michel Fullan sagt: När både erfarenheten och forskningen säger att det inte fungerar så är det dags att lägga ner hjärnspöket resultatbaserade löner för lärare. Men att kunna diskutera detta på allvar i svenska skolan. Där är vi sannerligen inte (än).

Men jag läste om forskning från ett helt annat område som kastar en del ljus över saken (igen). Det var en artikel i Veckans affärer som handlade om så kallade talangprogram inom näringslivet. Det är forskare som tittat på vad som händer när man pekar ut vissa i personalen som extra bra, som de man ska satsa på i framtiden. Och det visar sig finnas en mängd problem med det. Man skriver att självbilden (för de som väljs ut) förutom att svälla även kan bli det begränsande:

”Att ses som en elit, en grädda, ger en positiv självbild. Men det finns en kraftfull effekt som är svår att stå emot, där självbilden blir trång och begränsande. Man vill inte ställa dumma frågor, alltid vara lösnings- och inte problemorienterad, alltid vara perfekt. Det kan bli så att medarbetaren gör avkall på det som gjorde denne till en talang och får en mer strömlinjeformad identitet. De som från början presterade riskerar därmed att pressas och stressas”, varnar Kajsa Asplund (en av forskarna). 

De flesta studier visar dessutom att sådana här program ger en nolleffekt på lojaliteten till organisationen:

”Ofta känner sig medarbetaren som utpekats som talang uppskattad, boostad och tacksam mot organisationen. Men samtidigt känner de sig mer attraktiva på arbetsmarknaden och ser utnämningen snarast som ett kvitto på att de tillhör ett globalt talangkollektiv.” 

Och:

”…ofta är deras bild riktig. Talangprogram ser bra ut på ett cv och de är attraktiva när de söker andra jobb. Men det är inte alls säkert att de blir talanger på nästa ställe. Kontexten är väldigt viktig.”

Och så avslutas artikeln med det här svaret på frågan om det är bra eller dåligt att leta talanger:

”Både och. Det är bra att lägga tid och resurser på att identifiera medarbetares potential och hur företaget kan utveckla dem framåt. I dag är det svårt att förutsäga exakt vad medarbetarna kommer att jobba med i framtiden. Det gäller därför att odla metakompetenser, som prestigelöshet, kreativt tänkande, teamarbete, problemlösning, etcetera, saker som står sig över tid.”

”Men man måste också se till kultur och värderingar. I mer konkurrensinriktade företagskulturer är det ofta okontroversiellt att leta talanger. I kulturer där laget sätts före jaget och ingen ska ha någon räkmacka blir talangjakt ofta misslyckat.”

Och skolan är ett ställe där laget hela tiden går före jaget. Skolan är vår plats där vi tillsammans tar hand om våra barn och ungdomar. Där vi måste ha lojalitet med vårt uppdrag och de människor vi är satta att ta hand om och med våra kollegor för att det ska fungera. Och där vi ”odlar metakompetenser, som prestigelöshet, kreativt tänkande, teamarbete, problemlösning etc, saker som står sig över tid”.

Reagera på inlägget:

En svensk skola brinner varje dag

Svenska skolor brinner. Det vet vi alla och vi upprörs över det meningslösa i att anlägga skolbränder. Antalet bränder i skolor, fritidsgårdar och förskolor ökar och fler och fler bränder är faktiskt dessutom anlagda. I min hemstad Sandviken har bland annat en låg- och mellanstadieskola och en förskola brunnit.

En expert, Anders Bergqvist, generalsekreterare i Brandskyddsföreningen (TT) säger: ”Det är bara en tidsfråga innan det sker en dödsbrand. Enligt de uppgifter vi fått har Sverige den största andelen anlagda skolbränder i världen”. Det är absolut inget världsrekord att vara stolt över.

Hur ser då statistiken ut för bränder i svenska skolor? Under 2017 brann 667 svenska skolor ner. Av dessa var hela 429 bevisligen anlagda. Två tredjedelar av det totala antalet (667) var anlagda bränder av barn och ungdomar. I tabellen från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap finns en översikt från 2010–2017.

Statistik över skolbränder i Sverige:

Det saknas kunskap om varför det blir vanligare att barn och ungdomar anlägger bränder på skolor, fritidsgårdar och förskolor.  Antalet anlagda skolbränder sägs ha ökat med nära 50 % under de senaste två åren. Kostnaden för skolbränderna är stora och beräknas årligen till nära nog en miljard kronor, enligt Brandskyddsföreningens kartläggning. Föräldrarna kan faktiskt också bli betalningsskyldiga, men för barnen och ungdomarna själva och även för yngre barn kan ett enda felsteg i form av en anlagd skolbrand bädda för en svår ekonomisk framtid.

Brandskyddsföreningen uppmanar landets riksdags- och kommunpolitiker att agera kraftfullt för att vända den utomordentligt trista utvecklingen. Det behövs naturligtvis aktuell forskning om själva fenomenet skolbränder, om orsakerna till skolbränder och sist men inte minst forskning och utveckling kring om hur man kan hindra att skolbränder anläggs.

”Det är bara en tidsfråga innan det sker en dödsbrand. Sverige syns ha den största andelen anlagda skolbränder i världen”, säger Anders Bergqvist (TT). Siffrorna är förstås mycket oroande, men skolbränder anses numera vara något normalt.

Skolbränderna torde vara ett symtom på ett större samhällsproblem. Skolan är en av samhällets absolut viktigaste institutioner. Kan skolbränderna vara en indikator på att nutidens elever inte respekterar skolan och att eleverna känner ett utanförskap i samhället? Brandskyddsföreningen är oroad över att chefer och skolhuvudmän syns uppfatta skolbränder, som något som vi får lov att acceptera, och att chefer och skolhuvudmän, absolut inte tror att det kan hända just på deras skolor.

Om vi ser på skolbränder ur ett nationellt perspektiv så är det ett stort problem och en stor utmaning, men detta syns ännu inte riktigt ha nått fram till den politiska nivån. Anders Bergqvist i Brandskyddsföreningen (TT) menar liksom såväl många lärare att det finns åtgärder som absolut måste vidtas och som kan öka säkerheten och till en del försvåra skolbränder. Kameraövervakning är en åtgärd, brandlarm även på utsidan av skolbyggnaderna är en annan åtgärd och en tredje åtgärd är att skolorna byggs med ett material som inte är så lättantändligt. Då blir i alla fall inte branden så stor.

Att anlägga skolbränder är allvarliga brott som också äventyrar människoliv. Då det handlar om barn och ungdomar, är det särskilt viktigt att agera kraftfullt för att förhindra fortsatt brottslig verksamhet. Det handlar om att skolans personal måste uppmärksamma elever i riskzonen som klottrar, krossar glas och förstör byggnader, eller ägnar sig åt annan form av skadegörelse och då gäller det att sätta stopp.

Skolbränder är nog egentligen inget nytt fenomen, men det syns ha en tendens att öka i samband med skolavslutning, skolstart och vintertid när pyroteknik säljs i handeln. Det är en iakttagelse, men den är ändå inte riktigt belagt. Miljön och atmosfären i skolan kan vara grunden till både skadegörelse, mobbning och anlagda bränder. Det är oftast i nedgångna skolbyggnader, med dålig fysisk miljö och dålig vuxennärvaro som bränderna anläggs.

En åtgärd är att ”rensa bort”. Det ska inte finnas lösa, lättantändliga saker kring skolbyggnaden på kvällstid. Lastpallar, däck, bänkar, leksaker, skräp måste tas undan så det försvårar anläggandet av bränder. Elever som har psykosociala problem och problematiska hemförhållanden och avsaknad av kamratrelationer finns i riskzonen. Ungdomar mår idag allt sämre och upplever sig som utsatta och kan anlägga bränder, men skolan måste förebygga genom att utbilda barn och unga i brandkunskap och vilka konsekvenser en brand kan få. Kunskap om hur vi kan förebygga bränder och hur man bör agera i händelse av brand är viktig. Det finns exempelvis god kunskap om bränder inom räddningstjänsten som det kan vara värdefullt för elever att ta del av. Världsrekordet i antalet anlagda skolbränder överlämnar vi gärna till en annan nation.

Reagera på inlägget:

Varning för egengjorda läromedel

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet. Svårare än så borde det faktiskt inte vara. Trots det verkar det snarare vara en utopi än en självklarhet.

Så länge jag har arbetat i skolan har frågan om läromedel varit infekterad. Läroböcker kostar pengar och är det något skolan inte får göra så är det att kosta pengar. Istället har jag och kollegor uppmuntrats till kreativitet och nyskapande för att utveckla våra egna läromedel. Ibland har det gjorts med olika pedagogiska argument, ibland med hjälp av någon inhyrd klämkäck förvaltningsideolog eller inspirationsföreläsare med peppigt tilltal.

Själv minns jag kommunens IT-pedagog som entusiastiskt försökte lära oss använda våra nya Ipads för att skapa digitala läroböcker. Fantastiskt! Den enda kostnaden var ju vår tid och ambition. Att dylika framsteg dessutom sågs med varma ögon från chefer gjorde ju att den som ville få en lite större pott i kampen om löneökningarna fick vara beredd att offra sig, för att kunna producera nytt, spännande och (framför allt) gratis material till sin arbetsgivares stora lycka.

Men när ytan är tunn spricker den lätt. Pedagogik har aldrig varit skälet. Det har alltid varit ekonomi.

I läromedelssatsningarnas dödsdal

Det satsas inte nog med pengar på läromedel. Det tror jag alla utom de som faktiskt styr över pengarna är överens om. Gång efter annan rapporteras det att mindre och mindre pengar satsas på läromedel och när det väl satsas tenderar pengarna att gå till inköp av olika digitala verktyg. Läroboken som en del av skolan vandrar i dödsskuggans dal.

Inte nog med det. Situationen är, som vanligt i Sverige, spretig. Det finns ingen likvärdighet i svensk skola i det här avseendet (heller). Skillnaden i grundskolan är enorm. Branschorganisationen Svenska läromedel berättar att kommunerna 2015 satsade mellan 277 och 1305 kr per elev. Även om man jobbar i den kommun som satsar allra mest så räcker de pengarna inte ens till böcker i SO-ämnena. Även de kommuner som satsar mest satsar alltså otillräckligt och då är det inte ett endaste dugg konstigt att man hyllar lärare som skapar eget material.

Oavsett om det är digitalt, analogt eller egenproducerat så är det priset som avgör. Aldrig innehållet. För den som önskar spara ännu mer på skolan är därför lärare som producerar sitt eget material en våt dröm. För dem är det fantastiskt med alla dessa innovativa lärare som faller i fällan och sparar än mer åt dem.

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet.

”Gör egna då”

Sedan terminen började har jag vid flera tillfällen hamnat i diskussioner med olika skolmänniskor som talat sig varma för antingen att avskaffa läromedel helt eller att lärare själva ska stå för produktionen. Diskussionerna peakade med läraren som menade att lärare själva kunde göra digitala läromedel om de inte fick tillgång till andra bra och rektorn som tyckte att läromedlen är otillräckliga och att man därför inte ska ha några alls.

Innovativt, nytt, gratis (och på din fritid).

Missförstå mig rätt. Jag förstår att lärare tillverkar eget material. Ibland brister kvaliteten i läromedlen man har, ibland saknar man läromedel eller har bara tillgång till dåligt uppdaterade och ibland vill man tillgängliggöra material på ett annat sätt än vad man kan med det material man har att tillgå. Jag har själv gjort det. 

Men att lärare generellt ska ägna sig åt att producera läromedel är inget annat än dumheter. Dels tar det mängder av tid och energi som kan ägnas åt eleverna och dels så ger det huvudmännen incitament att satsa ännu mindre pengar på eleverna. Att en enskild lärare aldrig någonsin kan vara i närheten av den kvalitetsapparat som ett bokförlag har tillgång till är dessutom ytterligare en aspekt som inte ska glömmas bort.

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet. Svårare än så borde det faktiskt inte vara.

Ett varnande finger

Naturligtvis finns det duktiga lärare som producerar exceptionellt material, men exemplen på motsatsen är långt, långt fler.

Släng ett öga på en av de ledande lärplattformarnas forum. Där finns den ena matrisen efter den andra, med mer eller mindre tvivelaktigt innehåll. Detsamma gäller Lektion.se, den ledande sidan för lärarproducerat material. Det räcker med ett snabbt besök där för att inse att det finns betänkliga kvalitetsbrister i det material lärare producerar själva.

I en situation där dessutom allt fler lärare är obehöriga blir naturligtvis också läromedlens kvalitet viktigare än någonsin. Kanske ska man akta sig för att propagera för att läromedlen ska styra undervisningen, men det ger i alla fall långt bättre vägledning för såväl utbildade som outbildade än om de ska producera sitt eget material.

Frågan om likvärdighet är brännande. Om alla lärare ska skapa sitt eget material, vad gör det med förutsättningarna för eleverna? Vilken likvärdighet finns det i det?  Skolan är en demokratisk rättighet och den rättigheten ska inte vara beroende av huruvida man  har en lärare med tid, ork och kunnande nog att sätta ihop kvalificerat material till sina elever. Dessutom ska vi inte glömma att det är jobbigt att skapa material. Vill vi verkligen ha en skola där kvalitet ska avgöras av hur mycket en lärare orkar arbeta?

Utöver detta finns också tung kritik mot lärarskapade läromedel. Bland annat har Skolinspektionen pekat på problemet med att många skolor inte använder läromedel utan istället sätter samman lösblad, webblänkar eller liknande. Dels påpekar de kvalitetsproblematiken men också likvärdigheten. Den som inbillar sig att tonåringar har lätt för att ha koll på papper och anteckningar och själva reder ut att strukturera dem på ett sätt som bringar ordning i kaoset har nog aldrig arbetat på ett högstadium.

Även bedömningsforskaren Tim Oates har höjt ett varnande finger över den den svenska läromedelssituationen och lärare som gör egna läromedel. Även Oates lyfter problem med kvalitet, arbetsbördan och likvärdigheten.

Det finns en myt, som man då och då springer på i skolans värld, om att duktiga lärare inte använder läroböcker. Ingenting kunde vara mer fel. Duktiga lärare använder läroböcker. De använder även skönlitteratur, youtube, tidningsariklar, artefakter och allt annat som förhöjer kvaliteten på deras undervisning.

Det är knappast läroboken som avgör om en lärare är bra eller dålig, men ett bra läromedel underlättar för alla.

Reagera på inlägget:

En ny variant av ”Det är lärarnas fel”?

Ett av de mest intressanta och för lärare relevanta forskningsresultaten på senare är de som Maria Jarl och hennes kollegor skriver om i boken ”Att organisera för skolframgång” (Natur & Kultur). Det är en studie som på ett ovanligt och tydligt sätt pekar på vad som skiljer väl fungerande från mindre väl fungerande skolor åt.

Det intressanta är också hur väl deras resultat stämmer överens med internationell forskning inom en hel mängd områden. Inte minst visar deras resultat på betydelsen av att lärare och ledning samarbetar. Både på ledningsnivå, mellan ledning och lärare och på lärarnivå är det utmärkande för de mer välfungerande skolorna att de samarbetar. Och bland lärarna är det samarbetet fokuserat på eleverna, men inte på eleverna i sig utan på undervisningen av dem. Man känner också ett stort kollektivt ansvar för alla elever och ett misslyckande med en elev är på dessa skolor ett misslyckande för hela kollegiet.

Det finns massor att säga om deras resultat, men det är inte mitt huvudsyfte med det här inlägget. Till exempel är det slående att man på de mer välfungerande skolorna har ett starkare inslag av lärarledd undervisning än man har på de icke så välfungerande. Detta stämmer väl med analyser av PISA som OECD redovisar för PISA 2012 och som McKinseyinstitutet har sammanfattat på ett effektivt sätt.

Men som sagt, det är inte mitt syfte med det här inlägget. Det jag vill belysa är att deras resultat kan användas som ett inlägg i ”Det är lärarnas fel”-debatten. För om det är så enkelt att bara lärarna samarbetar så löser sig allt. Bara de har höga förväntningar och undervisar och utvecklar undervisningen, vad väntar de på? Och naturligtvis ska vi läsa och göra vad vi kan.

Men så enkelt är det inte. För frågan är – har de här lärarna och skolledarna stöd av det system de jobbar i eller är det kanske så att de trots systemet och styrningen lyckats väl? Det finns rätt så många skäl att tro att det är det senare.

Jag möter ofta rektorer som tvekar i hur mycket de ska sitta med när lärare diskuterar sin undervisning. Varför? De tror att i och med att det är de som är lönesättande chefer så kommer inte lärare att våga säga vad de egentligen tänker av rädsla för att inte få löneutveckling.

Jag träffar också människor i systemet som pekar på att det inte finns någon anledning att samverka med andra skolor – då tappar de ju sin konkurrensfördel. Och i ett system med skolval och skolpeng gäller det ju att vara på tårna. Att locka elever är ju viktigare än något annat. Vi har ett system som är byggt på konkurrens, från hur lärarlöner sätts till hur skolor ska förhålla sig till varandra. Jag säger faktiskt ofta till rektorer, lärare och skolchefer att vi måste göra det rätta för barnen, att vi måste uppfylla skollagen ambitioner i första hand och motverka det destruktiva inflytandet av hur marknadssystemet fungerar.

Vi har nu svensk forskning som visar mycket tydligt på betydelsen av samarbete. Den kan vi lägga till högvis med internationell forskning som visar samma sak. Bör det inte vara politikernas ansvar att se till att systemet stödjer det vi vet fungerar istället för att skapa drivkrafter som leder till demontering av samarbete?

Att skapa ett system som stödjer och leder till det Maria Jarl och hennes kollegor har sett, istället för tvärtom?

Reagera på inlägget:

Sidor