Först hade Sverige en starkt centralstyrd skola med hög likvärdighet och en respekterad och autonom lärarkår.

Om denna skola sade Göran Persson i kommunaliseringspropositionen:

”Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.

Det som varit avgörande för att vi i detta avseende lyckats så väl är enligt min mening några olika faktorer. För det första har vi sedan länge haft för hela landet gemensamma läroplaner för resp. skolform. Härigenom har det varit möjligt att garantera en grundläggande mål- och värde‐ gemenskap i arbetet i olika skolor över hela landet. För det andra har lärarutbildningen varit utformad så att den, tillsammans med behörighets‐ regler för lärartjänster, medfört att vi över hela landet i stort sett haft tillgång till väl utbildade lärare. För det tredje har staten genom betydande statsbidrag till kommunerna för skolan gett förutsättningar för undervisningsinsatser på i huvudsak likvärdig nivå i alla kommuner.

Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell, utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen, knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. Härigenom har svensk skola kommit att bli organisatoriskt lika i hela landet. Det innebär att skolan inte bara är likvärdig utan i stor utsträckning också likformig i bemärkelsen likadan.”

Sedan genomfördes kommunalisering, målstyrning, avreglering, marknadifiering, nedtoning av lärares undervisning med mera och nu är skolan mer olik i både betydelsen olikvärdig likväl som i o-likadan. Som ett resultat börjar Göran Perssons beskrivning stämma allt sämre. PISA och TIMSS med flera mätningar pekar helt i fel riktning.

Panik uppstår på 2000-talet bland politikerna och alla verkar få vädra sina käpphästar och ingen vill återställa. I stället hämtar man sin inspiration från väster (USA och England). Det som ska rädda skolan är ansvarsutkrävande (accountability).

In kommer en skolinspektion som bara fick påtala fel; ett system av nationella prov som ödelägger all undervisning i åk 9; och eftersom lärarna och eleverna är så lata så skriver man nya kursplaner – de ska tvingas upp på banan och allt detta i ett system där kunden hela tiden alltid har rätt (att byta skola) och entreprenörerna att bygga skolor när och var de vill.

För det kan ju inte vara systemet som är fel – det måste vara individerna, de där lärarna. Man fortsätter sedan på samma sätt. Lärarna ska lyftas individuellt och sedan ska skolan räddas genom att de skickliga individerna ska ha högre lön. Vad de dåliga lärarna riktigt ska göra är oklart.

Samtidigt som detta pågår gör man det precis motsatta i ett antal länder på jorden. Man bygger där på likvärdighet och på att bygga lärares kollektiva ansvarstagande och gemensamma kunskapsproduktion.

Det är ingen tvekan om vilken väg som leder till bäst skola. McKinseyinstitutet skriver om dessa länder att det de har det gemensamt att oavsett i vilken kultur de verkar så har de utvecklat en kollegial praxis. Man samarbetar och utvecklar undervisningen och man har gott om tid för det (i Sverige får inte lärare nämna tid för då är de naiva och bakåtsträvande).

McKinsey skriver att det är ”anmärkningsvärt” denna kollegiala praxis i dessa länder har ersatt yttre ansvarsutkrävande. Det behövs inte där – precis som i Finland – som inte har nationella prov eller skolinspektion. Man litar nämligen på sina lärare (sedan har Finland mycket att lära om skolutveckling och fortbildning).

Det är två helt motsatta tankesystem som manifesterar sig i den USA-inspirerade accountability-rörelsen jämfört med tillitsrörelsen i de bästa systemen. Skillnader som är avgörande. Medan accountability-rörelsen vilar på tanke på straff och ekonomiska belöningar bygger tillitsrörelsen på professionell etik, moral och gemensamt ansvar.

Den stora anledningen till accountability-rörelsens misslyckande ligger också just här. Det är en rörelse född bland ekonomer som tror att ekonomiska belöningar eller straff är den enda drivkraften för människor. Men det finns gott om forskning som visar att de har fel – grovt fel. Professioner som arbetar med människor har inte pengar som drivkraft. Drivkraften för en lärare är det meningsfulla mötet med eleverna. Accountability-rörelsen bygger helt enkelt på en helt felaktig premiss om vad det är som motiverar professionella och det är därför som den misslyckas så kapitalt.

Sverige har ett val mellan att fortsätta dansa efter accountability-rörelsens pipa eller börja arbeta mot det som på riktigt fungerar: att återupprätta lärarskickligheten och lärarkårens professionella och kollegiala ansvar för undervisningen och undervisningens resultat.

Niklas Vestin på Skolverket inspirerade mig att tänka vidare kring det här häromdagen. Han påminde mig om att variationen mellan klassrum är större än variationen mellan skolor. (Det här är något som accountablity-människorna brukar använda som ett argument för att man ska göra sig av med de dåliga lärarna och behålla de bra; gärna genom tuffa resultatbaserade kriterier och lönestrategier).

Men det är ju precis på grund av detta som de länder som använder sig av kollegial praxis och kollegialt lärande är så effektiva och varför de också så påfallande ofta har hög likvärdighet. Genom att kollegor samarbetar kring undervisning minskar variationen mellan klassrummen.

Karin Berg som är lärare och skolutvecklare i Göteborg kom hem från Kina för några veckor sedan (Läs om det här). När jag pratade med henne beskrev hon att hon upplevt de skickligaste lärarna hon någonsin hade sett. I klasser med över 50 elever bedrev de avancerad undervisning med i allra högsta grad engagerade och medverkande elever.

Hon beskrev också hur de här lärarna sade att de aldrig skulle gå in och hålla en lektion som de inte hade kollat av med sina kollegor. Men hur hade de blivit så skickliga och hur hann de kolla med sina kollegor? Jo – de undervisade 10 timmar i veckan. Övrig tid förberedde de lektionerna individuellt och samarbetade kring undervisningsutveckling. De var kollegialt gemensamt ansvariga för den undervisning som pågick.

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Tilliten skulle staten kunna manifestera till exempel genom att omedelbart göra alla nationella prov frivilliga och ge lärare rätt att ordinera särskilt stöd.

Det vore inte svårt att få Sveriges lärare med sig på ett återuppbyggande. Alla vill det – alla vill ha och ta revansch. Vi som jobbar med skola gör det för att vi tycker att det är en viktig plats och ett viktigt uppdrag!

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Kommentera

Min bok ”Förstelärare” kom ut för snart ett halvår sedan och handlar framförallt om hur man kan gestalta försteläraruppdraget för att skapa skolutveckling men innehåller också en bakgrund till karriärtjänstreformen och en analys av vad jag tycker är problemen med den. Min huvudsakliga kritik handlar om att kraven för att få en förstelärartjänst var så vacklande mellan belöning och verklig karriär. Jag hade så gärna sett att man hade läst och funderat mer på det som bland annat OECD har skrivit om när det gäller behoven av en verklig karriärstruktur i Sverige. En som bygger på mer än godtycke från de närmaste cheferna (som OECD skrev 2011).

Därför var jag lite orolig över hur den nuvarande regeringen skulle hantera sin lönereform för lärare. Skulle det bli mer av samma sak? Medierapporteringen antydde att det skulle bli så. Särskilt skickliga lärare skulle återigen belönas. Det är väldigt problematiskt, för det är nämligen oerhört svårt att fastställa vem som är skicklig. Och frågan är om det gör någon nytta att försöka.

Jag bad därför om att få se det nya förslaget som nu är ute på remiss och jag blev positivt överraskad. Regeringen skriver:
Läraren, förskolläraren eller fritidspedagogen ska ha visat intresse för och god förmåga till att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kolleger och därigenom förbättrat elevernas studieresultat eller måluppfyllelsen i förskolan.

Detta ska ha skett genom att läraren, förskolläraren eller fritidspedagogen har:

– tagit särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet,

– med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen eller förskollärarexamen förbättrat undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt,

– tagit särskilt ansvar för att stödja lärar- eller förskollärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller tagit särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden, eller

-tagit särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisnings- situationer.

Jag är väldigt glad att löneförhöjningen ska bygga på kriterier som man faktiskt i någon mening observera, mer objektivt bedöma och argumentera kring (jag repeterar):

– att man har tagit ansvar för kollegialt lärande
– att man har någon utbildning
– att man har handlett nya lärare eller utvecklat undervisning
– eller hanterat komplicerade undervisningssituationer.
 
Det här är ett steg fram emot ett karriärsystem för svenska lärare som verkligen kan fungera och som ger lite ledning till arbetet lokalt. Det krävs mer än såhär. Nu behöver förstelärarreformen harmoniseras med detta och ett enhetligt system skapas. Gärna med en tydligare vision och ännu mer konkretisering; men detta är verkligen mycket bättre än förstelärarreformens skrivning!
 
Sedan återstår naturligtvis det allra viktigaste. Att få de här reformerna att fungera i ett permanent tillstånd på arbetsmarknaden – inte som extra pengar i en osäker statsbudget. Vi behöver precis som OECD skriver en långsiktig strategi för lärar- och skolledarprofessionerna.
 
Källor: 
 
OECD (2011) OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education, SWEDEN.
 
OECD (2015) Improving Schools in Sweden: An OECD Perspective
 
Utbildningsdepartementet (2015) Statsbidrag för höjda löner till lärare och vissa andra personalkategorier. U2015/05040/UH.
 

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.