Det finns fyra rapporter som jag tycker att alla som är intresserade av (och som uttalar sig om) hur svensk skola ska styras bör läsa.

Den första är Skolverkets Kommunalt huvudmannaskap i praktiken. Den visar hur slumpmässigt, oreflekterat och okunnigt skolan hanteras i de kommuner som man studerade. Rapporten fick kritik internt på Skolverket och man var väldigt försiktig med den eftersom den var en kvalitativ studie av endast ett fåtal kommuner. Man var väldigt rädd för den kritik man skulle kunna få på grund av att urvalet var så litet. 

Efter den har det kommit tre rapporter till med betydligt större antal kommuner och som på alla punkter bekräftar det mest anmärkningsvärda i rapporten.

Det är i ordningsföljd Ernst & Youngs rapport Hur styr vi bort från dyrt och dåligt? om hur kommuner hanterar mål och resultatstyrningen och dess ekonomiska konsekvenser.

Sedan kom SNS rapport Rektor – en stark länk i styrningen av skolan om rektorernas förhållande till nämnder och styrelser.

Och sist kom nu i dagarna Skolinspektionens rapport Segregation i skolan om huruvida kommunerna de studerat bryr sig om skolors resultat när man fördelar resurser och huruvida de försöker bryta segregationens negativa effekter.

Läser man dessa fyra högkvalitativa rapporter får man en tydlig bild av ett av svensk skolas största problem. Alldeles för få kommuner bryr sig om skolresultat och alldeles för få försöker uppfylla skollagens krav på likvärdig utbildning och att alla barn ska få samma möjligheter oberoende av bakgrund.

Det framgår också att det finns en oerhörd brist på kompetens och förståelse för hur skolsystemet är tänkt att fungera, hur mål och resultatstyrning fungerar, liksom kunskap om det statliga uppdrag de har. Det finns också ett stort glapp i förtroende mellan rektorer och deras styrelser/nämnder och i de kommunala beslutsleden.

Detta 20 år efter att kommunerna fick förtroendet från staten.

Det skulle förvåna mig om Leif Levins utredning om kommunaliseringen, som presenteras den 10/2, kommer att innehålla annat än en ganska stark kritik över hur stat och kommuner tillsammans har hanterat den svenska skolan och dess professionella.

/Per

Kommentera

Att ge OECD i uppdrag att granska svensk skola tycker jag är en bra idé och ett självklart initiativ i det läge vi är i.

Men det finns en oklarhet i regeringens beskrivning och det är om det ska vara något annat än en vanlig landsrapport från OECD. Vissa uttryck i beskrivningen och i Björklunds presskonferens tyder på det. Om man till OECDs grupp knyter några internationella och duktiga skolforskare kan granskningen bli ännu värdefullare för Sverige. 

Ärligt talat är jag inte säker på att det ens var regeringens idé. Jag kan mycket väl tänka mig att Andreas Schleicher från OECD ringde upp Björklund dagen efter att resultaten var klara och frågade om Sverige ville ha hjälp. Ett sådant dramatiskt fall som det Sverige har gjort har aldrig skett i PISAs historia och vi har definitivt omvärldens ögon på oss.

Men en skolkommission är det inte.

Att kalla det för det är antagligen ett sätt att försöka få tyst på den opinion som finns för det jag skulle kalla en riktig sådan. Istället för att försöka hitta en nationell samling och försöka hitta utveckling och analys i Sverige försöker man parkera frågan utomlands. Detta trots att vi har en mängd svenska rapporter och forskning som skulle kunna leda en svensk kommission ganska långt.
 
Jag tror de flesta som pratat om en skolkommission menar något som ska ske i Sverige med svenska forskare och skolans intressenter inblandade. I en sådan ”riktig” skolkommissions arbete vore de naturligt att söka hjälp från till exempel OECD men också andra internationella skolforskare och från länder som har förändrat sina skolsystem till det bättre. Men det är viktigt för alla inblandade att lite tydligare definiera vad det egentligen är man vill ha.
 
Problemet är att man återigen inte tar med de viktigaste parterna i en diskussion om skolan nämligen lärarna och rektorerna. De som dagligen arbetar i den svenska skolan. Jag skulle rekommendera de som vill ha en verklig skolkommission att fortsätta arbeta för detta. Men uppenbarligen är inte politiken där att man inser hur allvarligt läget faktiskt är och är beredda att erkänna det.
 
Det finns bara två länder som har fler lågpresterande elever i alla tre områden som PISA består av och det är Chile och Mexico (som av en händelse är Chile det andra landet i världen som har den typ av skolmarknad som vi har). Om man inte inser hur allvarligt det är för ett land som för tjugo år sedan var ett mönster av likvärdighet så vet jag inte riktigt vad som ska till.
 
Utspelet om ett utbildningsvetenskapligt råd tycker jag är utmärkt liksom mer pengar och uppdrag kring forskning i skolan. Men jag kan också bli orolig över den ökande plottrigheten i skolsystemet.

Vart tar Skolverkets utvecklings- utvärderings- och forskningsspridningsuppdrag vägen i alla institut och råd? Hur är Skolverkets och Skolinspektionens roller egentligen och leder systemet till verklig förändring? Svensk skola behöver en systemöversyn och en helhetsvision som en skolkommission med ett uppdrag att säkerställa likvärdigheten skulle kunna ta fram.

Alltså: Jag upprepar mitt krav på en verklig skolkommission som kan mobilisera Sverige till hårt arbete med att återställa likvärdigheten i skolsystemet, men välkomnar naturligtvis OECDs studie och analys! 

Kommentera

I dag skrev jag ett brev till ett par bekanta. Ja, alltså ett sådant där e-brev (vanliga brev minns jag knappt hur man gör när man skriver, det finns en hel del bortkastad välskrivning i de händerna som nu knattrar över tangentbordet).
Brevet kom till på grund av den diskussion som har funnits i debattartiklar och som försöker skylla nedgången i Pisa på allt från tidsandan till föräldrars uppfostran. Jag skrev följande:

Hej,
Alla dessa spekulationer och anekdoter (det finns många – jag har några själv!) i all ära, men de förklarar inte varför just svenska elever skulle drabbas allra mest av detta.

Om man samtidigt ser på rekryteringen till lärarutbildningarna i Sverige. Lägger till nedtoningen av ämneskunskapers vikt och ovanpå det lägger arbetstidsförsämringar, segregation, det problem med styrning som Elisabeth Nihlfors och Olof Johansson pekat på (och som också både Skolinspektionen och Skolverket pekat ut många gånger, se citat nedan) och så vidare, så tror jag att det finns påtagliga anledningar till det svenska raset som gör att man inte behöver spekulera kring tidsandan och annat sådant. 

Fokus behöver ligga på vad vi faktiskt vet.

Det finns en sak som jag aldrig håller med lärare om och det är när de börjar skylla klassrumssituationen på barnen eller deras föräldrar. För skolan har barnen ”i sitt våld” under så stor del av deras vakna tid att skolan kan bestämma vilken kultur som ska gälla. Att så ibland ändå inte sker tror jag kan hänga ihop med pedagogiken och bristen på utbildning i klassrumsledarskap som svenska lärare har fått i sina utbildningar. 

Långsamt har kraven sänkts och grodan kokats. Men skolan behöver nu tydligt sättas i samhällets centrum. Ett av de bästa sätten att göra det är genom att uppgradera lärarna.

I en kommentar till PISA 2009 skrev OECD: ”För det första, medan de flesta nationer i offentliga dokument deklarerar sin överlåtelse till, och engagemang för, utbildningsfrågor, prövas dessa uttalanden först när de vägs mot andra prioriteringar. Hur betalar man lärare i förhållande till andra grupper i samhället? Vilken betydelse har utbildning för att man ska få olika typer av arbete? Skulle du vilja att ditt barn blev lärare? Hur mycket bryr sig medierna om skola och utbildning? Vilket betyder mest, landets sportresultat eller utbildningsresultat? Är föräldrar engagerade i att se till att deras barn studerar, om de umgås med vänner eller sportar? … I de mest framgångsrika skolsystemen har samhällets ledare övertygat sina medborgare om att man ska göra valet att prioritera skolan mer än andra saker.”

Det krävs en nationell samling för den svenska skolan som går på djupet i samhället. Och för att få till det måste man tydliggöra och väcka tanken på En skola för alla. 
Det är bara den och dess moraliska dimension som kan göra det.

I’m just sayin…

/Per

P.S. Citatet från Skolverkets Kommunalt huvudmannaskap i praktiken: ”…kommuners tolkning av sitt huvudmannauppdrag kan hindra dem att agera för att öka likvärdigheten och väsentligt förbättra måluppfyllelsen i skolorna. Oklarheten kring ansvarsfördelning, styrning och uppföljning är stor. Detta försvårar samspelet mellan förvaltning, nämnd och kommunledning. Styrningen tenderar att ske mer ensidigt mot vissa nyckeltal och jämförelser. Detta kan bidra till att förklara de bestående bristerna i så grundläggande förutsättningar för skolverksamhetens kvalitet som rektors ledarskap, lärarnas behörighet, undervisningens kvalitet och en resursfördelning som utgår från olika skolors behov. Trots att Skolverket och Skolinspektionen årligen påtalar att ett betydande antal elever i kommunerna inte når ”den miniminivå av kunskaper som alla elever skall uppnå”, mål att uppnå i årskurs 5, tycks det inte finnas en sådan respons hos kommunerna att förutsättningarna för elevernas lärande påtagligt förbättras.”

Elisabeth NIhlforss och Olof Johanssons rapport fins här.
 

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.