Låt oss börja med att definiera några saker som är svensk grundskolas stora problem. 

Det ena är att resultaten sjunker mer för de lågpresterande eleverna inom läsning, som framgår av nedanstående bild från Pisa 2012. Till vänster befinner sig de elever som presterar sämre och till höger de som presterar bättre. Den svenska nedgången i Pisa beror framförallt på att de sämre blivit allt sämre.

Det andra, som antagligen hänger ihop med det första, är att skillnaderna mellan skolor ökar, här illustrerat genom mellanskolvariationen i Pisa 2012.

En av de mest obehagliga bilderna av den segregation som pågår är följande från Skolverkets likvärdighetsrapport som visar hur andelen skolor där det är mer än 20 procent som inte får behörighet till gymnasiet ökar dramatiskt.

Denna segregation späds på av det fria skolvalet. Ett sätt att åskådliggöra det är genom att se vilka elever som går till friskolor. På bilden nedan som är framtagen av Jonas Vlachos syns hur friskolor skummar grädden (gräddan?) i skolsystemet.

Man kan också ur en bild som jag fått från Skolverket se tydligt hur detta visar sig i betygsstatistiken. De blå ringarna är de kommunala skolorna och de gröna de fristående. På grund av den segregerande effekten av valet kan man se hur de kommunala grundskolorna blir förlorarna i systemet. Om kommunerna kompenserar för denna ”white flight” utan socioekonomisk viktning blir resultatet också att mer pengar automatiskt går åt höger i systemet till ytterligare vinster eller marknadsföring.

Det finns också gott om både svensk och internationell forskning som visar på segregation som en effekt av skolval**

En del av den här statistiken har fått Skolverket att skriva till regeringen att skolmarknaden är ett ”genuint dilemma” och att det nu krävs ”krafttag” både på nationell och lokal nivå för att återställa likvärdigheten i skolsystemet.

Men vad säger då regeringen efter att ha haft makten i åtta år?

Innan vi tittar på det kan vi påminna oss om ett uttalande från Jan Björklund till sossarna vid tiden för maktövertagandet: 

”Under de senaste sex åren har Thomas Östros varit utbildningsminister och chef för utbildningsdepartementet. Under dessa sex år har krisen fördjupats. […] Östros kommer att få finna sig i att bli bedömd inte efter vilka avsikter han kan tänkas ha haft, utan efter vilka resultat han har uppnått.”
- Jan Björklund, Göteborgsposten 28/9 2004.

Följande lilla valaffisch är ju också bra att ha i minnet:

Men vad säger regeringen nu? Jo, att det är sossarnas fel att det är som det är – ridå.

Att säga det efter att ha suttit vid makten i 8 år är, ja vad ska man säga? Kan inte någon politiker** någon gång erkänna att de har haft fel, någon gång? Eller i alla fall att de missförstod problemets allvar?

Det är också lite oklart vad de menar med att det är sossarnas fel. Menar de skolpolitiken från 1940-talet, 1960-talet eller 1990-talet? För om de menar det senaste har en borgerlig regering faktiskt ansvar för både en av läroplansreformerna samt friskolereformen, så då blir det lite konstigt. Inte minst om man betänker att både grundskolans och gymnasieskolans senaste reformer bygger på Leif Davidssons av sossarna tillsatta utredning.

Betyg i fyran?
Vad vill man då göra nu efter att för några veckor sedan ha gjort en kovändning och tagit sossarnas idé om mindre klasser (som är problematisk i sig)? Jo, man vill införa betyg från årskurs fyra.

Det betygssystem som de själva har klubbat anger uppnåendemål i årskurs tre, sex och nio. Vad menar de att betygen i årskurs fyra ska mäta? Ska alla ha F? (Detsamma gäller egentligen betygen i 7:an och 8:an, vilket man inte problematiserat tillräckligt mycket).

Det finns ingen forskning som visar att betyg påverkar resultaten i skolan. Å andra sidan är de sällan skadliga heller. Men som metod att komma åt en galopperande segregation, olikvärdighet och minskande resultat för svaga elever är det ytterst tveksamma åtgärder om inte resultaten används för att på ett kraftfullt sätt flytta resurser dit där de behövs. Men några sådana reformer om nationell likvärdighet ser vi inte skymten av.

Centralt rättade nationella prov?
Man vill också införa centralt och anonymt rättade nationella prov. Det finns ingen forskning som visar att nationella prov rättade så ger en mer rättvisande bild av elever eller resultat än om de rättas av läraren. Dessutom faller flera syften som de nationella proven har i dag vid ett sådant förfarande, nämligen att vara ett sätt för staten att förtydliga innehåll och verka formativt på undervisningen.

Här behövs snarare en ordentlig diskussion om vad vi egentligen ska ha nationella prov till. Just nu fyller de en mångfald, ibland motverkande, syften: individuell bedömning, normering av bedömning, normering av kunskapsnivåer, utvärdering på skol- och klassnivå, marknadsföringsinstrument, underlag för skolval etc.

Det finns dessutom just nu en stor skillnad mellan svårighetsgraden på proven mellan åren som egentligen borde ge en stor försiktighet vid den vikt man lägger vid dem.

Men ett beslut i den här riktningen anser jag är en tydlig signal om att man inte litar på lärarkåren, och det kommer inte att leda till bättre kunskapsresultat, ökad likvärdighet eller minskad segregation.

Diagnostiskt test i årskurs ett däremot är en reform som jag tror är både nödvändig och viktig. Men bara om den kopplas till möjligheter att verkligen få stöd. Återigen visar sig något som är oerhört vanligt i svensk politik – man tappar systemperspektivet.

Hur kommer det sig att ingen av de föreslagna reformerna på något sätt kan tänkas komma tillrätta med svensk skolas verkliga problem? Antagligen eftersom det skulle innebära en analys och en på den verkliga situationen baserad politik, en som skulle ställa mycket svåra frågor om ansvar för den uppkomna situationen hos partier i den sittande regeringen. Men man spelar hellre det politiska spelet än man gör något åt situationen.

En av huvudslutsatserna i regeringens egna utredning om kommunaliseringen visar, som jag nämnde i mitt förra blogginlägg, att framtida reformer måste ske tillsammans med lärarna. Vad ser vi av det i regeringens nya utspel? Den av samma regering tillsatta utredningen av Per Thullberg visar också att svensk skolpolitik (till skillnad från andra länder) sällan är ordentligt utredd i förväg och ännu mer sällan är utvärderad i efterhand. 

När kommer utvärderingarna av skolmarknaden: skolvalet, elevpengssystemet och vinsterna?

När ska någon på allvar börja ropa att kejsaren är naken?

/Per

* Kom på att Miljöpartiet faktiskt har bett om ursäkt för sin delaktighet i att skapa friskolesystemet vi har.

** Här är en lista med några referenser som visar hur skolval ger segregation:

Allodi, Mara (2013) Simple-minded Accountability measures Create Failing Schools in Disadvantaged Contexts: a cas study of a Swedish junior high school. Policy futures in Education. Vol. 11 No. 4. 331-363

Andersson et al. (2010) Ethnic segregation and performance inequality in the Swedish school system: a regional perspective.Environment and Planning A 2010, volume 42, pages 2674-2686;

Bifulco & Ladd (2007) School choice, racial segregation, and test-score gaps: Evidence from North Carolina’s charter school program. Journal of Policy Analysis and Management. Vol. 26:1.

Fiske & Ladd (2000) When Schools Compete, A Cautionary Tale. Brookings Institution Press. Washington D.C.

Frankenberg et al. (2011). Choice without equity: Charter school segregation. Education Policy Analysis Archives Vol 19 No1 2

Kallstenius, J. 2010. De mångkulturella innerstadsskolorna Om skolval, segregation och utbildningsstrategier i Stockholm. Acta Universitatis Stockholiensis. Stockholm Studies in Sociology New series 49.

Karsten, S mfl.  (2003) School Choice and Ethnic Segregation. Educational Policy 2003 17: 452

Lankford & Wyckoff (2006) The Effect of School Choice and Residential Location on the Racial Segregation of Students. Improving School Accountability. Vol.14, Advances in Applied Microeconomics pp.185 – 239.

Musset, P. (2012), School Choice and Equity: Current Policies in OECD Countries and a Literature Review, OECD Education Working Papers, No. 66, OECD Publishing. http://dx.doi.org/10.1787/5k9fq23507vc-en

Trumberg Anders (2011): Den delade skolan. Segregationsprocesser i det svenska skolsystemet [Divided schools. Processes of segregation in the Swedish school system], Örebro studies in Human Geography 6, 325pp.

*Waslander & Thrupp (1995). Choice, competition and segregation: an empirical analysis of a New Zealand secondary school market, 1990‐93. Journal of Education Policy. Vol. 10, Iss. 1.

Wondratschek et al. (2013) The short- and long-term effects of school choice on student outcomes: evidence from a school choice reform in Sweden. Working paper. IFAU.

Östh et al. (2012) School Choice and Increasing Performance Difference: A Counterfactual Approach. Urban Stud 2013 50: 407

Kommentera

I min bok Barnexperimentet skriver jag på sidan 42-43: ”Hur kan man vara så styv i korken att man tror sig veta vad som ska bli bra för 1000 eller 100 000 barn och genomföra genomgripande förändringar i ett skolsystem utan att ha några påtagliga bevis för att det man gör kommer att fungera och sedan inte utvärdera det man gjort?”

Det är inte riktigt bra skrivet. Det borde ha stått 1 000 000 barn för det är ju faktiskt så många som finns i systemet hela tiden.

Nu tillsätter Björklund en utredning som ska titta på ordningen i skolan och det efter att i 8 år regerat med det som huvudfråga. Tomas Tobé (M) gick i tidningen ETC ut och pratade om att Moderaterna haft kunskaper i fokus i sitt skolarbete samtidigt som PISA 2012 visar att det svenska fria fallet inom just kunskaper fortsätter. Men i sitt förnekande av verkligheten och sitt eget ansvar verkar de vandra i en god svensk tradition.

Den sista tiden har det, förutom Leif Lewins kommunaliseringsutredning, tillkommit ytterligare två rapporter som styrker det jag skrev i min bok. Den ena är SNS-rapporten ”Likvärdig kunskapsbedömning i och av den svenska skolan – problem och möjligheter”.

I inledningen beskrivs kortfattat de ideologiskt motiverade förändringar som skedde i den svenska skolan under 1990-talet och sedan kommenteras de senaste reformerna med det något lakoniska ”För flera av dessa åtgärder saknas dock forskningsunderlag som ger grund för att förvänta sig positiva effekter på elevernas resultat. Det är också osäkert i vilken utsträckning det finns information som gör det möjligt att utvärdera effekterna av de vidtagna åtgärderna”. Rapporten är annars en väldigt bra genomgång av bristerna i det svenska uppföljningssystemet och innehåller kloka förslag om hur uppföljningen av den svenska skolan skulle kunna göras bättre och bredare. Men det slående med rapporten är något som saknas i den, nämligen huvudmannanivån.

Det finns nämligen en helt obesvarad fråga i det svenska skolsystemet: Vilket incitament har en huvudman eller skola att upprätthålla en likvärdig betygssättning? Svaret är inget, eftersom nationella prov och betyg är det främsta konkurrensmedlet och varje elev som kan lockas med ett bara lite friserat betygssnitt är värd 70 000 kronor.

Den andra rapporten är den mycket läsvärda ”Utvärdera för utveckling – om utvärdering av skolpolitiska reformer” som är slutbetänkandet från Per Thullbergs utredning om skolreformers effekter. Man skriver: ”… skolpolitiska reformer skulle vinna på att beslutas efter mer noggrann prövning” (s.15), ”Sverige saknar vidare en tradition att utvärdera reformer på skolans område” (s.15), ”Inte heller för de reformer som genomförts de senaste åren, finns något utvärderingsprogram…” (s15).

Detta trots att regeringen själva skrivit in i skollagen att ”Utbildningen ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det som ska gälla för skolor gäller inte regeringen själv kan vi konstatera. Men utredningen konstaterar också att detta uppmärksammades redan på 1970-talet så Urban Dahlöf skrev: ”Systematiska uppföljningar som syftar till att följa upp och utvärdera skolreformer lyser ännu med sin frånvaro. Det går i dagens läge inte att få en samlad bild av läget vare sig på kunskapssidan eller i andra avseenden.” (s.82). Blir man inte nästan lite uppgiven av att läsa sådant?

Är det konstigt att jag kallade en av avdelningarna i min bok för vanmakt just på grund av det huvudlösa, outredda och o-utvärderade sätt som svensk skolpolitik bedrivits? Nu har jag dessutom en statlig utredning som håller med mig om precis som en som håller med mig om att kommunaliseringen var ett misslyckande.

När vågar man tillsätta en riktig och bred utredning av skolmarknaden, av elevpengssystemet, den fria etableringsrätten och det sk. fria skolvalets effekter på skolsystemet? För det måste vara det som det handlar om. Man vill inte bli upptäckt.

Mitt i detta spottar nu politikerna inför stundande val ur sig det ena efter det andra av vallöften som är svåra att förstå vad de ska leda till eller ens hur de ska kunna genomföras. Genomgående för alla förslag är att de inte på något vis rör vid grundläggande resursfrågor, vid hur likvärdighet ska uppnås mellan skolor, hur vi ska komma åt segregeringen, de generella lärarlönerna eller den kommande lärarbristen.

Jag tycker att det är på gränsen till stötande.

Läget är skarpt. PISA 2012 innehåller siffror som skulle få vilket annat land som helst att reagera mycket, mycket kraftigare än vad Sverige nu gör. Men här är politiker fastlåsta vid ideologiskt motiverade val, vid sina egna dåliga (och outvärderade) reformer sedan decennier tillbaka. Reformer som införs på ett sätt som är raka motsatsen mot den vetenskaplighet och beprövade erfarenhet som man samtidigt menar ska gälla i skolan.

Det finns all anledning för politiker att backa, att säga förlåt, att säga ”nu tar vi ett omtag”. Det finns nu mer än tillräckligt mycket information, forskning och rapporter för att en opolitisk skolkommission skulle kunna leverera en analys och inleda en diskussion om svensk skolas framtid. En kommission som skulle kunna ge vägledning till en politik som utan tvekan helt har gått vilse i det dåligt hopsydda och smått kaotiska lapptäcke som svensk skola tenderar att bli på systemnivå.

I ett sådant arbete är det mer än hög tid att lyssna på lärare och skolledare. De som faktiskt vet vad som händer i skolorna och som trots systemet gör ett fantastiskt arbete i de flesta fall.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm