Annons

Obehöriga lärare är faktiskt guld värda

Relaterat

Skolverkets stöd till obehöriga lärare legitimerar insatser för gruppen, men anses alltjämt vara kontroversiellt.

Läsåret 2018/2019 är snart slut och sommarlovet tar sin början. Om bara ett par månader kommer återigen tusentals elever att gå till höstterminens första skoldag och mötas av lärare som inte är lärarutbildade och därmed inte behöriga.

Dessa obehöriga lärare har ofta olika akademiska utbildningar, men saknar adekvat lärarutbildning. Skolinspektionens granskningar visar att obehöriga lärare inte får det stöd och den introduktion som är så viktig för att de ska kunna utföra sitt arbete på ett så bra sätt som möjligt, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson.

Det är absolut inte något nytt. Det visste vi alla. Så har det varit över tid med obehöriga lärare. Behöriga lärare får stöd av mentorer, men inte obehöriga. Behöriga lärare får ta del av kompetensutbildning, men inte de obehöriga. Olika särskilda utbildningsinsatser för obehöriga fanns förr i tiden, men finns inte idag.

Läsåret 2018/2019 undervisar cirka 31 000 personer utan lärarutbildning i grundskolan och gymnasieskolan, och cirka 40 procent av alla anställda i förskolan har förskollärarutbildning. Vi har absolut inte råd att behandla obehöriga lärare illa, som faktiskt sker idag. Verksamheten i skolan och förskolan står och faller med obehöriga.

Skolverkets senaste prognos visar att det totalt kommer att saknas omkring 80 000 lärare när vi ser tio år framåt. Sverige klarar inte av att hantera den stora lärarbristen utan de obehöriga lärarna, och då måste vi också ge dem stöd, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson i en intressant och tänkvärd artikel i DN.

Det är utmärkt att generaldirektören tar till orda och legitimerar stöd till obehöriga lärare. Nu kanske huvudmännen vågar stödja obehöriga lärare.

Det kan uppfattas som mycket kontroversiellt att Skolverket ger stöd till obehöriga lärare och förskollärare. I vårt decentraliserade skolsystem är det förstås huvudmännen, det vill säga rektorer, kommuner och fristående skolor som har det yttersta ansvaret för att ge stöd till lärare, såväl behöriga som obehöriga.   

En granskning som Skolinspektionen gjort visar att i mindre än hälften av de granskade skolorna fick obehöriga lärare ett fungerande stöd i det dagliga arbetet.

Stödet som Skolverket ger finns tillgängligt för alla och det finns på Skolverkets webb och är uppdelat i två spår: Ett som vänder sig till lärare i skolan och ett som vänder sig till personal i förskolan. Det tar upp sådant som egentligen alla med ansvar för barns och ungdomars lärande och utveckling måste ha kunskap om.

Det finns också möjligheter till fördjupning inom varje område:

  • Skolans respektive förskolans uppdrag, skollagen och läroplanerna.
  • Undervisning, bedömning, betygssättning, uppföljning och analys av lärande och utveckling.
  • Skolan och förskolan som social arena (Skolverkets hemsida). Det är viktiga områden som valts ut.  

Det finns också en uppsjö av böcker men väldigt få som vänder sig direkt till obehöriga lärare. I boken ”Uppdrag vikarie – ledarskap i klassrummet” ger författaren John Steinberg en grundläggande introduktion till de kompetenser och kunskaper som vikarier kan använda sig av för att skapa arbetsro och arbetsglädje med hjälp av ledarskap, bemötande och val av metoder. Varje kapitel avslutas med praktiska övningsuppgifter. Det är ett utmärkt initiativ och boken kan med fördel användas i stödet av obehöriga lärare. Den är konkret och praktisk.

De obehöriga lärarna behövs i förskolan och skolan. Utan dem skulle det, med dagens lärarbrist, vara tomt i katedern i många klassrum. Uppmuntra att obehöriga lärare och förskollärare tar del av stödet. Det kan gynna skolan på flera sätt, men stödet har ett överordnat syfte – alla elevers rätt att få en bra och likvärdig utbildning, även de som har obehöriga lärare.

Men Skolverkets stöd är bara en insats av flera. Det behövs många, många fler insatser för obehöriga lärare. Återuppta utbildningar för oexaminerade lärare, stärk obehöriga. De är faktiskt guld värda.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Jag är din coach – men också din domare

”Vilken sida står du på… Vilken färg har din fana?”

Du kanske inte känner igen den där textraden. Den har säkert fallit i glömska bland många, eller också har den aldrig nått dig ens från första början.

Det är en textrad ur en låt av Fria Proteatern. Som jag tycker om. Som inte särskilt många av mina elever i en högstadieskola i Örebro har hört. Och det är väl knappast något man varken kan förvänta sig eller kräva av dem.

I deras lurar flödar helt annan musik, mycket hip hop – Antwan, Cherrie, Z.e. Där handlar låtarna inte om någon röd 1968-fana. Men de handlar ofta om något som liknar det. Lojalitet, rättvisa, utsatthet. Och drömmen om att lyckas. Att vara fri.

Och in, mitt ibland dem, kliver en medelålders vit snubbe. Som studerar till lärare. Syfte: jobba i skola med elever som kommer från så kallade utsatta områden. I Örebros fall stadsdelarna Vivalla och Oxhagen. Stadsdelarna som finns med på polisens ”55-lista”, över områden med särskilt svåra sociala problem.

Vi kommer från skilda världar. Som en elev sa till mig en dag. ”Jonas, när vi åker hem från skolan, du åker åt vänster, vi åt höger. Alla lärare åker åt vänster.” Jag måste såklart hålla med. Lärarna i Örebro bor i stans östra delar, de mer bemedlade. Många av eleverna bor i stans västra delar. De mer utsatta.

Men vi ses i skolan. Och vilken sida står vi lärare på? Vilken färg har vår fana? Såklart på elevernas sida. I alla fall de allra flesta av oss. En och annan lärare kliver kanske ibland snett och tappar det enda möjliga perspektivet, elevperspektivet. Men still, jag är sjukt imponerad av hur lärare dag för dag kämpar för att så många som möjligt ska lyckas i skolan – och på så sätt få en framtid.

Men det finns ett stort problem med skolan. Många skulle efter att ha läst ända hit fylla i: ”Jo, det har man ju läst om. Ingen ordning, elever med bara rättigheter, inga skyldigheter, hög arbetsbelastning, för mycket krav på dokumentation, otydliga styrdokument, svaga ledningar, fritt skolval, segregation…”  

Jo, självklart finns det stora utmaningar. Men min poäng är inte dessa, inte den här gången.

Min poäng är snarare frågan vilken sida du står på. Vilken färg din fana har. Vi har elever som vi ska hjälpa till framgång, deras bästa coacher är vi. Men samtidigt är vi deras yttersta domare. Som ”Döden” i ”Sjunde inseglet” närmar vi oss Antonius Block. Som betygssättande lärare närmar vi oss dem vid varje terminsslut, och fäller ner bilan över deras framtid. Slutbetyget i nian kan bli stupstocken för många. Och skada deras framtid för lång tid framöver.

”Bedömer du det här, Jonas?” Det är en av de vanligaste frågorna inför en arbetsuppgift som eleven ska utföra.

Jag försöker förklara att nästan allt vi gör i skolan är övning eller träning. Som att öva eller träna inför en viktig match. Egentligen finns det bara ett riktigt slutspel, en riktig finalmatch. Och det är slutbetyget i nian. Så brukar jag säga till mina elever. De fattar, börja öva. Och det kan bli riktigt trevligt längs vägen, inser de i bästa fall.

”De här veckorna ska vi bara lära oss”, säger jag ibland. Inte bedömas. Det brukar bli riktigt lärande, och kul.

Hur skulle du själv reagera som vuxen på en arbetsplats om du vägdes på våg varje timme? Hur skulle du prestera, leverera?

Så igen, vilken sida står jag på då?

Som jag sa till mina niondeklassare nyligen inför det nationella provet i kemi:

”Ni ska veta klassen, det är ni och jag, mot alla de som inte annat vill än bedöma er. Börja jobba nu.”

PS: Cred till den här texten ska utmärkta skribenten och tänkaren Micael Dahlén, som inspirerat mig genom den här texten, jag tog den bara vidare till min lärarvardag. Och han om någon vet väl vad han pratar om.

Reagera på inlägget:

Uppdrag i yttre tjänst – vänligen håll avståndet!

Jag åker ofta på utflykt med mina elever. Oftast går det hur bra som helst. Men ibland händer det saker och jag önskade att jag på något sätt kunde signalera till omvärlden:

”Nu är jag i tjänst. Håll avstånd. Jag har befälet och gör bara exakt som jag säger.”

Mina elever går på högstadiet och många har vuxit sig så stora att de nog kan tas för myndiga personer. Men under skoltid är de mina elever och de regler vi har i skolan gäller ju även när vi är på utflykt.

När vi lämnar skolbyggnaden under skoldagen är jag inte längre vilken civilperson som helt. Jag är i tjänst och tar kommandot i den miljön jag nu må befinna mig i. Precis som en polis klädd i civila yrkeskläder sätter på sig en uniformskeps vid akut situation eller en brandman tar kommandot vid en nödsituation. Så gör även jag när jag är i tjänst. Varje rum eller miljö vi besöker blir min arbetsplats.

I de här lägena vore det skönt att på något sätt kunna visa för omvärlden att det här är en person i tjänst som du möter.  Det finns ju aldrig några tvivel om vad en parkeringsvakt eller lokalvårdare har för uppdrag. Men i vissa delar av min tjänstgöring så väcker jag nog en del frågor hos de som befinner sig i min närhet.

Kanske kan jag uppfattas som en gränslös person som ropar ut kommandon i tunnelbanan eller, som senast, går in på NK:s parfymavdelning och höjer rösten.

Vi skulle besöka NK:s julskyltning som finns på varuhusets utsida. Min kollega sa tydligt till våra elever: ”Titta nu på julskyltningen här ute.”

Några elever tolkade kollegans ord som: ”Gå in i varuhuset till NK:s parfymavdelning och lukta på alla de goda dofterna.” Varav ett helt gäng elever helt enkelt hängde på in i varuhuset.

Hade aldrig trott att jag skulle storma in på just det varuhuset för att höja rösten till 30 ungdomar som hört något som aldrig uttalats. 

Men där jag befinner mig med mina elever, där är jag i tjänst. Ingen sätter upp fötterna på pendeltågets sittdynor när de åker med mig. De får sig en tillsägelse. En pendeltågsvagn är lång och de som sitter längst bak i tåget kan omöjligt veta att ungdomarna som blir tillsagda är del av en grupp.

Jag undrar så vad de vi möter tänker?

Vi många tillfällen har jag önskat att jag likt polisen hade en keps som jag sa ”Lärare i yttre tjänst”. 

Jag vill ju inte att någon ska tro att personen som plötsligt dyker upp och tar befälet i rummet är någon som kanske egentligen borde vara inlagd för observation för att den kan vara en fara för allmänheten.

För oss som är i yrket och har ett tränat öga så ser vi snabbt vilka som är i tjänst och vilka som är civila. Under samma utflykt som vid ovannämnda NK-incidenten så besökte vi även Gamla stans julmarknad. Jag hade informerat mina elever att vi skulle samlas på trappan till Nobelmuseet och om de ville något före samling så skulle en av oss vuxna finnas där under hela besöket.

Ståendes där på trappan, inte helt olikt en av de vakter som bevakar slottet eller Säpo-vakter som finns i vid statsministerns sida, hade jag god sikt över torget och eleverna. Där i vimlet såg jag en gammal studiekamrat. På hennes blick och medvetna gång så visste jag, trots att hon var helt ensam, att hon var där i tjänst.

”Hej hur går det? Är du här i jobbet?”, frågar jag henne fast svaret var givet.            

”Javisst, håller koll så alla är där de ska”, blev svaret.

Inga fler ord behövde yttras. Hon fortsatt raskt sin medvetna gång. Min tankeläsning var att hon nog tyst förbannade alla som fanns där på marknadstorget som inte såg att hon var lärare och att de genast borde skingra sig och förstå det tysta kommandot:

”Uppdrag i yttre tjänst, vänligen håll avståndet!”

Reagera på inlägget:

Barn gör bra ifrån sig om de kan

På engelskalektionen var det flera elever som inte började jobba med de tilldelade uppgifterna. Det här gjorde mig rätt irriterad. Varför försöker de inte ens? De vill bara inte jobba tänkte jag. De brukar ändå vara så stökiga. Det är så de är, den här gruppen.

Dessa elever fokuserade på helt andra saker. De gick runt i klassrummet, snackade med kompisarna. Filmade med sina ipads, gick ut ur klassrummet och hade någon form av socialt ungdomscafé utanför. Allt för att inte behöva jobba helt enkelt, tänkte jag. 

Inte ens när jag försökte hjälpa dem gick deras motivation igång. Till slut blev några av de mer ambitiösa eleverna klara och de fick gå från lektionen lite tidigare. Välförtjänt ändå när man jobbar och andra bara stökar. 

Det satte fart på ”stökisarna”. De ville verkligen ha hjälp och blev stressade. Klart de ville ut på rast också. Deras favoritämne, tänkte jag. Jag överrumplades av frågor från höger till vänster. Det blev omöjligt för mig att bemöta en elev i taget. Kaos utbröt.

Är det så här det ska kännas att undervisa i skolan? Att aldrig räcka till. Bara för att några elever väljer att inte lyssna på genomgången, tänkte jag.

Jag känner hur min frustration ökar och hur jag får tankar om att det ändå är rätt åt eleverna, bra att de får känna av konsekvenser när de inte gör som de ska. Nästa gång kanske de kan lyssna ordentligt när de ser att andra som gör det får sluta tidigare?

En elev får nog och säger att hen går ut på rast nu. Jag påminner att om hen gör detta blir det att stanna kvar vid nästa tillfälle som gäller.

Orättvist! Dörren slås igen, frustrationen kokar över hos eleven. Hen kommer tillbaka och ber frustrerat om hjälp igen.

”Jamen, vad ska jag göra då?” Halvdant lyckas de skramla ihop svar till mina frågor. Löst kopplat till frågeställningen och knappt acceptabla svar. Vissa till och med på svenska. 

Efteråt kände jag mig tvungen att mejla hem och fråga vad det var som hände egentligen. Varför de inte jobbade utan bara hittade på annat. Jag ville mest informera om att det hade varit svårmotiverat att jobba och bad om råd från hemmet, kanske hade jag missat något. Tur var nog det.

För som svar fick jag av flera att eleven inte hade förstått uppgiften, tyckte det var orättvist när andra fick gå och att de blev stressade då. Någon tyckte det var jobbigt att behöva be om hjälp. Sen när de bad om hjälp så förklarade jag på engelska. Det var svårt för eleverna som redan hade svårt att förstå då.

Så värdefull information. Barn gör bra ifrån sig om de kan, och idag hade jag elever som inte fick den möjligheten. Vilken tillgång att ha vårdnadshavare som har en god relation med barnet som kan få fram vad de känner. 

Det ger mig en helt annan energi att ta mig framåt. Jag säger inte att det helt är jag som lärare som äger det här problemet ensam. Det gör vi tillsammans, jag och eleven. Men, jag är lärare och i min profession. Vill jag bli bemött med den respekt som det medför är det jag som får ta ansvar för den situationen. Och det är precis vad jag kommer göra, ta ansvar för problematiken. 

Så till nästa gång blir det större fokus på instruktionen och att möta upp de elever som inte kommer igång och söker sig till att göra annat. Stor risk är att de inte förstått vad de ska göra och helt enkelt tar kontroll över situationen genom att göra annat. Förtränger att de inte förstår uppgiften.

Och det är skönt för mig att kunna skaka av mig de negativa tankarna som uppstod om elever och istället fokusera på de metoder som inte fungerade.

Reagera på inlägget:

Bygg undervisning på sunt förnuft – inte mirakelmetoder

Det finns inga metoder som alltid fungerar. När debatten blir så svart eller vit som vi på senare tid har sett kring lågaffektivt bemötande (”lab”), missar den ofta perspektivet som kallas fronensis.

Fronensis är latin för praktisk klokhet och det som utmärker detta perspektiv är att det inte bara inkluderar vad som ska läras ut och hur – utan även när.

Vanligtvis är skolan en stelbent organisation som inte tar lika stor hänsyn till när, vilket kan skapa konflikt. Det är vad vi ser när en metod försöker implementeras men inte ges rätt förutsättningar.  Här har skolan att lära av fritidshemsverksamheten som är skickligare att använda sig av spontana lärotillfällen, som ett exempel. 

Men tillbaka till metoder. Varför är det viktigt att lära sig om metoder som ”lab” då? 

Jo, för att ”lab” sätter ord på sådant jag redan kan och gör. Jag har jobbat lågaffektivt innan jag ens visste att det fanns. Det betyder inte att jag ska avfärda metoden, för jag kan få nya begrepp som gör att jag kan förklara en företeelse mer specifikt.

Det funkar på samma sätt som när jag utökar mitt ordförråd egentligen. Jag får en djupare förståelse och kan då utveckla mitt sunda förnuft. Istället för att jag säger att jag går i taket nu och blir vansinnig säger jag att jag når mitt metodtak. Då är det helt plötsligt inte jag som är själva problemet utan bristen på metoder. 

Det är en väsentlig skillnad att skilja på person och situation. Brist på metoder kan betyda att jag behöver utveckla mitt ledarskap men det kan lika gärna betyda att ramfaktorerna förhindrar andra metoder. 

Jag kan alltid utveckla mitt sunda förnuft, allt jag behöver göra är att vara öppen och mottaglig för nya metoder och ta till mig av det som är relevant till den undervisningssituation jag möter. Allt kommer inte alltid fungera friktionsfritt. Men det kan alltid bli bättre.

Därför vill jag aldrig sluta lära mig. Jag försöker suga åt mig som en svamp av metoder jag stöter på. Lågaffektivt bemötande, känsla av sammanhang, variationsteorin, kognitiv psykologi. Allt bidrar till att skapa mitt underlag för min undervisning och ju mer jag kan desto bättre kan jag bemöta olika situationer. Fronesis. 

Och som motivation visar, den inre är starkare än den yttre, så det jag själv vill göra eller tror kommer fungera får ett större genomslag än vad andra säger att jag ska göra. Därför försöker jag själv ha ett positivt synsätt på det jag möter, för då finns det en möjlighet att jag lär mig något nytt. Dessutom riskerar jag inte att fultolka vad andra menar och gör, vilket bibehåller en god ton i debatten.

Be conservative in what you do, be liberal in what you accept from others. 

Och om jag får säga mina two cents om hur en lärare bör uppträda så är det:

  • förutsägbar
  • Lyhörd
  • Tydlig
  • Konsekvent
  • Empatisk 

I den ordningen vid undervisningen och konflikter. Men det här är sådant som många redan håller med om och har i sitt sunda förnuft. Jag har haft stökiga lektioner ett tag och kan direkt se det till dessa punkter. Jag har inte varit tydlig och förutsägbar kring vad som gäller på idrotten. Sedan vi på idrotten skrev ut och satte upp listan här nedan gjorde det en stor skillnad. För eleverna fick veta vad som förväntades av dem, hur de skulle uppträda. Precis det som ”lab” talar om, till exempel. 

Här är våra ”nya” ordningsregler. De har alltid gällt, men har nu blivit uttalade.

Omklädningsrummet före:

  • Ta av dig skorna innan skogränsen.
  • Lägg dem på skohyllan.
  • Välj en sida där alla i klassen placerar sina kläder.
  • Häng upp kläderna på krokarna, eller lägg in i gympapåsen.
  • När du har bytt om, sätt dig ned på bänken. Prata i samtalston med den som byter om närmast dig.
  • Om du inte har några idrottsskor, ta av dig strumporna i omklädningsrummet.
  • Vänta i omklädningsrummet tills klassen som har idrott före kommer ut.

Korridoren/idrottshallen:

  • Gå tyst igenom korridoren till idrottshallen.
  • Sätt dig ner på angiven plats under tystnad och lyssna på lärarens instruktion.
  • Sätt dig bredvid någon som gör att du klarar av att vara tyst och lyssna.
  • Om du är sen till lektionen, smyg in tyst utan att märkas.

Under lektion:

  • Öppna öronen, stäng munnen när läraren pratar.
  • Var aldrig i materialförrådet om du inte fått lov att hämta/lämna något.
  • Säg alltid till idrottsläraren innan du går ut ur salen för att dricka eller gå på toa.
  • När det är samling, avbryt det du gör och gå en säker och rak väg till samlingsplatsen.
  • Vet du inte vad som gäller, fråga en kompis eller läraren.
  • Var rädd om dig själv och dina kamrater.
  • Gör ditt bästa på lektionen.

Omklädningsrum efter:

  • Prata i samtalston.
  • Koncentrera dig på dig själv och det du ska göra.
  • När du är färdig, gå ifrån omklädningsrummet.
  • Men lämna aldrig någon ensam i omklädningsrummet, vänta in den som är sist.

Att skriva ned och förankra dessa regler bland personal, elever och vårdnadshavare gör att det står klart vad som förväntas av eleverna. Det blir tydligt och förutsägbart, lågaffektivt bemötande nämner detta som en nyckel men det är dessutom ett logiskt resonemang byggt på sunt förnuft. Alla mår bra av att veta vad man ska göra och vad som förväntas av en.

Så var öppen för andra perspektiv, ta tillvara på det som är bra i dessa metoder, våga utmana egna tankar och föreställningar. Det finns alltid nya sätt att bedriva undervisning på. Ta tillvara de metoder som hjälper just dina elever att nå längre efter de förutsättningar ni har. Men framförallt, utgå ifrån din motivation och sunda förnuft.

För i slutet av dagen är det du som är lärare, det är du som är ledaren. Och tror du själv inte på en metod kommer metoden inte fungera ändå. 

Reagera på inlägget:

Sidor