Häromdagen fick jag ett mejl från en person som arbetar som ingenjör. Personen tackade för min bok ”Barnexperimentet” som hen hade läst med behållning. Utifrån det engagemang för skolfrågor personen hade och som hade ytterligare förstärkts genom att läsa boken föreslog hen konkreta förslag om hur man skulle kunna komma tillrätta med problemen i skolan genom att på ett praktiskt och ingenjörsmässigt sätt gripa sig an problemet. Brevet var bra och trevligt och jag uppskattade det mycket men kände mig samtidigt som att jag ville skriva ett lite längre svar. Ett svar som jag tänkte skulle kunna passa på den här bloggen.

Så här är mitt svar:

Tack för ditt mejl och engagemang. Det har både styrkor och fördelar. Ett problem finns alltid när människor med kunskaper från andra fält föreslår förändringar i något de inte har så djupa kunskaper om och det är att man har en förenklad syn på den verksamhet man föreslår förändringar i. Ganska generellt kan man väl säga att detta har varit ett av skolans problem i Sverige. Visionära politiker (inte sällan uppbackade av andra kategorier) har föreslagit hur skolan ska vara och fungera och har inte sällan genomfört dessa förändringar trots motstånd från de som arbetar i skolan. Ett bra exempel är naturligtvis kommunaliseringen. Lärarna motsatte sig förändringarna kraftfullt och de varnade också precis för de negativa effekter som vi sedan också fått se.

Du nämner metoderna Sig Sigma DMAIC metodik (Define, Measure, Analyze, Improve, Control) i en oändlig loop och att man borde använda SMART-a mål (Specific, Measurable, Accepted, Realistic and Timed) och tydliga målsättningar. På ett sätt har du rätt och det är också så att en del av de utvecklingsmetoder som man idag använder i skolan är varianter på den här sortens modeller. Det finns också en stor brist i många skolor på att använda ett systematiskt kvalitetsarbete. Detta gäller inte minst på huvudmananivån där skolinspektionen pekade ut att 9 av 10 huvudmän har brister i det området.

Men – och här kommer mitt stora men – inte sällan när man tillämpar ”ingenjörsmässigt” tänkande gör man det på ett sätt som är främmande för skolan och för dem som arbetar i den. Man kommer utifrån utan att vara insatt i skolans uppdrag och ska ”rädda” de stackars mindre vetande. Det här är ofta anledningen till att man misslyckas med att nå resultat och att engagera dem som jobbar i skolan i sådana projekt. I ditt mail till exempel verkar du utgå ifrån att lärare inte känner till målen för sin undervisning. Tror du verkligen att det är så?

Det här gäller också för många av de försök som görs från näringslivets sida för att rädda skolan. Hela det misslyckade experimentet i Sverige med konkurrens om skolpeng är ett bra exempel på hur den här logiken inte alls fungerat. Många externa aktörer tycks tänka ”hur svårt kan det vara” och det är just det som är problemet. Det är nämligen mycket svårare än många människor tror att undervisa.

Det finns en vanlig missuppfattning att alla som kan något om något också är kapabla att undervisa om det – men så är inte alls fallet. Undervisning är en komplex verksamhet där en skicklig lärare inte bara har kunskap om det hen ska undervisa om utan också om hur elever lär sig och hur det elever kan i stunden kan användas som utgångspunkt för att utveckla deras tänkande vidare. Ett exempel på sådan lärarkunskap är de vanligaste missförstånden som uppstår när en elev ska lära sig nya begrepp.

Deborah Ball, professor i matematikdidaktik i USA, ger i en you-tubefilm inför delstatssenaten i Michigan följande demonstration av vad matematiklärarkunskap kan innebära. Hon frågar senatorerna hur många av dem som kan multiplicera 49 med 25. Det visar sig att nästan alla kunde det (fast de inte fick använda sina mobiler). Hon frågar dem sedan vilka av dem som kan tala om på vilka sätt som eleverna har tänkt fel i lösningarna nedan:

Nu blev senatorerna betydligt tystare.

Deborah Ball menar att alla lösningarna är exempel på typiska fel som nybörjare gör och där en skicklig lärare direkt ser vad de har gjort och hur de bäst kan hjälpas vidare. Undervisning handlar inte om att mekaniskt förklara algoritmer för eleverna utan om att bygga vidare på deras tänkande och utveckla centrala matematiska begrepp och idéer. Att undervisa är en specifik verksamhet som inte bara kräver bra ämneskunskap men också kunskaper om hur elever (på den ålder man undervisar) utvecklar ämneskunskaper och om hur man som lärare kan stödja detta. Man måste inse att det krävs en gedigen professionell kunskap och en avancerad klassrumspraktik för att eleverna ska utveckla djupa ämneskunskaper. Det är inte banalt.

Skolans uppdrag är också mycket bredare än vad de flesta inom näringslivet eller ingenjörsvärlden tänker sig. Det är inte serieproduktion av enkelt mätbara enheter som skulle kunna robotiseras. Skolan har som uppdrag att både inspirera till och skapa/förmedla kunskap, men också till att skapa medborgare som har alla de kvaliteter som vi vill att medborgare i vårt samhälle har. Det vill säga att skolan ska fostra till ansvarstagande både för sig själv men också för det allmänna goda. Skolan ska skapa reflekterande nya medborgare som med både kunskaper, självkännedom och självkänsla kan vandra ut i framtiden och föra vårt samhälle och vår kultur vidare.

Att det är allt det här som är skolan uppgift finns inbyggt i varje lärares ryggmärg och är en stark och stor del av det som varje dag motiverar lärare i trettiotusen klassrum i Sverige att fortsätta engagera sig i barns och ungdomars utveckling. När businesskonsulter med enkla lösningar från andra ämnesområden kliver in i en sådan verksamhet med enkla endimensionella mätbara mål så kan det (och ska!) lätt skära sig.

Det som egentligen stör mig mest i ditt svar (för ja, jag blir lite störd – det är så ofta som människor har enkla lösningar till svåra problem) är att du trots att du läst min bok ”Barnexperimentet” där jag går igenom problemen med svenska skolreformer och det nuvarande svenska skolsystemet ändå landar i att lite enkel tillämpning av ingenjörsmässiga modeller på lärarkåren skulle lösa alla problem. Våra problem har uppstått på grund av systemförändringar och då räcker det inte med lite arbete på ytan. Det här är ju också något som OECDs skolkommission kommer fram till.

Vi måste komma tillrätta med de negativa effekterna av den skolvals och finansieringsmodell som nu driver den svenska skolans utveckling åt fel håll. Vi måste säker-/återställa en struktur för skolan så att lärare och rektorer får det stöd de behöver och så att de kan samarbeta i stället för att konkurrera. Vi måste se till att alla skolor får de resurser de behöver utifrån de svårigheter de har så att alla barn till medborgare i Sverige få lika bra skolgång.

Det är uppenbart för de flesta externa bedömare som tittar på Sverige och den statistik som finns att detta är centrala saker som måste göras. Men vi behöver också se till att undervisningen blir bättre, att lärare får de kunskaper de behöver ha, den fortbildning de har rätt till, et cetera. Men hur skapar man då bättre undervisning? Det finns ett antal svar på den frågan och det börjar växa fram en sorts konsensus i den forskning som finns.

Det första vi måste göra är att erkänna problemen. Vi kan aldrig få med oss lärare och rektorer på tåget om vi inte tar deras upplevda verklighet på allvar. Man måste närma sig skolan med respekt för de som arbetar i den. Det är akademiskt utbildade människor som vet mer än vad du vet om vilka problem som finns. En annan sak man måste göra är att ta bort konkurrens och skapa samarbete istället. Skola är ett gemensamt samhälleligt åtagande där lärare och rektorer på olika skolor ska samarbeta inte konkurrera. Det här är till exempel en av de stora lärdomarna från det som kallas Challenge partners och som där gett positiva resultat.

Men här ser du, när man väl närmar sig det enskilda ämnet – när man har erkänt hur svårt det är – då kan lärare engageras djupt i hur man kan förbättra undervisningen i precisa delar av sin yrkesskicklighet (Läs gärna den här eller, om du har tid, min bok ”Alla i mål”). Det handlar om att engagera lärare att tillsammans utveckla sin undervisning. Det är också lärdomen från skolsystem som förändrats till det bättre enligt OECD, McKinsey och EU-kommissionen. Här kan också forskare och ämnesdidaktiker från universitet och högskolor spela en stor roll. Vad vi behöver göra är alltså att bygga upp professionen och ge den rimliga förutsättningar.

På grund av lärarbristen behöver vi också skicka en tydlig signal till ungdomar som idag går i högstadiet och gymnasiet om att läraryrket inte bara är spännande och roligt utan också ett framtidsyrke. Ett steg mot det är att etablera en lärandekultur i alla skolor så att elever inser hur dynamiskt läraryrket är – när de ser hur dessa vuxna hela tiden utvecklar sina kunskaper för att bli ännu bättre på att lära.

Det finns mycket att göra och det du pratar om kan man tillämpa på enskilda delar i undervisningen men då är man inne i ämnesdidaktiken, inne i lärarnas professionella kunskap. Det finns mycket annat vi också måste göra. Men jag är tacksam för brevet och tycker att det är så roligt och intressant att engagemanget för skolan är så starkt och finns överallt i samhället. Vi borde kunna göra något åt det här om vi bara ville och gav upp en del av våra käpphästar och inte minst bland politiker slutade göra skolan till ett ideologiskt slagfält.

Jag tycker också att vi skulle behöva lite mer av ingenjörsmässighet i skolans värld, ja i hela samhället, och då menar jag i synen på hur man utvecklar organisationer och verksamheter. Det sker bäst iterativt, steg för steg och med respekt för komplexiteten och de människor som arbetar i dem. Och inte minst att man bryr sig om att utvärdera och utforska det man håller på med innan man fattar stora beslut.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm