En snabb googling på uttrycket ”de bästa lärarna” får 23 600 resultat. Det var uppenbart i de lärarlönesatsningar som staten gjort att en del av retoriken var att de ”bra” lärarna skulle ha bättre betalt än de ”dåliga”. Jag har också träffat några lärare som tycker att det är rätt och riktigt att de som jobbar så hårt ska ha mer i lön än de andra. Jag har också pratat med människor från arbetsgivarsidan som menar att lönespridning ger bättre lön för alla.

Samtidigt är det ett direkt faktum att 25 år av individuella löner i Sverige INTE gett varken lönespridning eller något annat, och rejält uppenbart att de lönesatsningar som gjorts skapat en massa negativa upplevelser i lärarkåren. Jag har i böcker och annorstädes många gånger gett olika, i forskning baserade förklaringar, på varför det är så. Det handlar om att resultatbaserade löner är problematiska i yrken som lärares, om vikten av kollegialitet för att uppdraget ska bli bra, på grund av att drivkrafterna för att göra ett bra jobb inte är pengar i läraryrket med mera. Eller som Michel Fullan sagt: När både erfarenheten och forskningen säger att det inte fungerar så är det dags att lägga ner hjärnspöket resultatbaserade löner för lärare. Men att kunna diskutera detta på allvar i svenska skolan. Där är vi sannerligen inte (än).

Men jag läste om forskning från ett helt annat område som kastar en del ljus över saken (igen). Det var en artikel i Veckans affärer som handlade om så kallade talangprogram inom näringslivet. Det är forskare som tittat på vad som händer när man pekar ut vissa i personalen som extra bra, som de man ska satsa på i framtiden. Och det visar sig finnas en mängd problem med det. Man skriver att självbilden (för de som väljs ut) förutom att svälla även kan bli det begränsande:

”Att ses som en elit, en grädda, ger en positiv självbild. Men det finns en kraftfull effekt som är svår att stå emot, där självbilden blir trång och begränsande. Man vill inte ställa dumma frågor, alltid vara lösnings- och inte problemorienterad, alltid vara perfekt. Det kan bli så att medarbetaren gör avkall på det som gjorde denne till en talang och får en mer strömlinjeformad identitet. De som från början presterade riskerar därmed att pressas och stressas”, varnar Kajsa Asplund (en av forskarna). 

De flesta studier visar dessutom att sådana här program ger en nolleffekt på lojaliteten till organisationen:

”Ofta känner sig medarbetaren som utpekats som talang uppskattad, boostad och tacksam mot organisationen. Men samtidigt känner de sig mer attraktiva på arbetsmarknaden och ser utnämningen snarast som ett kvitto på att de tillhör ett globalt talangkollektiv.” 

Och:

”…ofta är deras bild riktig. Talangprogram ser bra ut på ett cv och de är attraktiva när de söker andra jobb. Men det är inte alls säkert att de blir talanger på nästa ställe. Kontexten är väldigt viktig.”

Och så avslutas artikeln med det här svaret på frågan om det är bra eller dåligt att leta talanger:

”Både och. Det är bra att lägga tid och resurser på att identifiera medarbetares potential och hur företaget kan utveckla dem framåt. I dag är det svårt att förutsäga exakt vad medarbetarna kommer att jobba med i framtiden. Det gäller därför att odla metakompetenser, som prestigelöshet, kreativt tänkande, teamarbete, problemlösning, etcetera, saker som står sig över tid.”

”Men man måste också se till kultur och värderingar. I mer konkurrensinriktade företagskulturer är det ofta okontroversiellt att leta talanger. I kulturer där laget sätts före jaget och ingen ska ha någon räkmacka blir talangjakt ofta misslyckat.”

Och skolan är ett ställe där laget hela tiden går före jaget. Skolan är vår plats där vi tillsammans tar hand om våra barn och ungdomar. Där vi måste ha lojalitet med vårt uppdrag och de människor vi är satta att ta hand om och med våra kollegor för att det ska fungera. Och där vi ”odlar metakompetenser, som prestigelöshet, kreativt tänkande, teamarbete, problemlösning etc, saker som står sig över tid”.

Kommentera

Bocken i örtagården

I en ledare om Isak Skogstads kritik av Skolinspektionen i Gotlands Nyheter skriver tidningen att ”att kontrollen (över skolor) inte hur som helst kan anförtros skolinspektionen. Bocken (ska) inte vara trädgårdsmästare.” Riktigt vem man tänker sig ska vara trädgårdsmästare lämnas obesvarad.

Det är väldigt svårt att tänka sig att det skulle vara någon annan än just den myndighet som har inspektionsansvaret. Den inspekterar ju dessutom bara vad den har i uppdrag att inspektera, dvs de styrdokument som politiker och Skolverket har beslutat om. Om det finns ett problem är det ju i myndighetens uppdrag, eller alternativt de styrdokument som den inspekterar utifrån.

Ledaren fick mig att fundera. Jag möter många skolledare runt om i landet som både gillar men också uttrycker stor frustration över Skolinspektionen. Man uttrycker att man blir inspekterad på småsaker och inte sällan saker som man inte själv är säker på att de är till elevernas fördel. Det här gäller inte minst frågor om tex elevinflytande, eller hur inspektörerna tolkar skillnader i betygsättning mellan olika elevkategorier.

Jag har i min ”Lärare – en handbok” skrivit om problemet med skollagens skrivningar om systematiskt kvalitetsarbete och om hur det leder till att alla blir ansvariga för allt och att hela samhället ska vara med innan lagtexten är uppfylld. För när det gäller systematiskt kvalitetsarbete står det sammanfattningsvis ungefär så här i skollagen:

  • Skolans verksamhet måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Huvudmannen har ett givet ansvar för att så sker.
  • Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan ska utvecklas kvalitativt.
  • Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas.
  • Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som med det omgivande samhället.

Vem har ansvar för vad här? Och om man läser noga så ser man att Skolinspektionen kan klaga på en skola ända tills ICA-handlaren på hörnet är med i det systematiska kvalitetsarbetet. Jag menar att den typen av texter borde förtydligas så att olika professioners ansvar blir tydligt och möjligt att utkräva på ett vettigt sätt. Jag föreslår att det i stället skulle stå så här när det gäller utvecklingen av skolans kärnverksamhet, undervisningen:

”Undervisningen måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Lärarna har ett givet ansvar för att så sker. Detta kräver att undervisningen ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. Ett sådant arbete ska ske i ett aktivt samspel med och mellan lärarna under rektors ledning.”

Med en sådan skrivning skulle Skolinspektionen kunna komma ut till en skola och ställa frågor som: Utvecklar lärarna på er skola sin undervisning? Utvärderar ni resultaten av undervisningen? Prövar ni nya metoder? Då skulle en inspektion faktiskt kunna bli både relevant och utvecklande.

Jag ser spår av ett sådant tänkande nu i Skolinspektionens nya modell för inspektion. Men jag ser också en del saker i texterna kring undervisning som jag undrar över. Jag har funderat över vad det är som gnager och vad det kan bero på. Men det finns kanske egentligen en ganska enkel anledning till frustrationen som landets skolor ibland känner inför inspektionerna.

Både skollag, men framförallt läroplanerna är ju inte sällan skrivna, eller influerade  av personer som man kanske skulle kunna karaktärisera som utbildningsidealister. Människor med en enorm ambitionsnivå för skolan. De vill så väl. Och de ska vilja väl, vi pratar ju om en av samhällets viktigaste institutioner. En hel del av styrdokumenten är också skrivna utifrån en reformpedagogisk dröm om skolan och dess elever som en spjutspets i skapandet av den ultimata demokratin. De har ibland kanske mer karaktären av inspirerande drömmar om ett idealtillstånd, än av ett regelverk.

Problemet är att vi per definition har ett målstyrt system. Och när vi nu sedan länge har en inspektion som måste betrakta de här idealistiska drömmarna som legalt bindande händer något. Och detta något är något som de som en gång författade stommen i styrdokumenten nog inte ens kunde drömma om. Drömmarna om direktdemokrati har blivit vad en myndighet använder för att inspektera professionerna till lydnad. Inspektionen har kanske verkligen blivit bocken, men i skoldrömmarnas örtagård?

Det är klart vi kan ha en inspektion, och att den inspektion som finns måste följa styrdokumenten. Men den måste ha ett för uppgiften och systemet anpassat styrsystem att inspektera utifrån – och utöver det ha ett stödjande uppdrag som gör att skolan kan närma sig drömmarna – annars får vi istället något som mer liknar ett anat talesätt, det om fan som läser bibeln. Det jag försöker säga är att i det här fallet är det kanske en fan som skrivit och en annan som läser, och det är det som skapar så mycket frustration?

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm