Jag var på pressträffen där det första delbetänkandet i Björn Åstrands utredning ”Om en bättre skola genom mer attraktiva skolprofessioner” presenterades. Det är ett klokt och välskrivet betänkande (SOU 2017:51) som mer än något annat handlar om reformvård, att justera små saker i systemet som inte fungerar så bra. Den slår vakt om legitimationsreformen och föreslår att också fritidspedagoger ska bli legitimerade och ett intressant och som jag tycker viktigt förslag är att förskolechefer också ska tituleras rektor och ha en kort obligatorisk statlig befattningsutbildning. Men den innehåller inga stora nyheter och inget som man kan se på allvar påverka lärarbristen i Sverige. Det kanske kommer i slutbetänkandet som kommer i december. Men jag kan bli lite orolig över hur lång tid det tar att ta fram de förändringar vi faktiskt skulle behöva göra för att ställa tillrätta ett par decennier av new public management och nedbrytning av lärarprofessionen i Sverige.

Det råder liten tvekan om att läraryrket på olika sätt har avprofessionaliserats. En sådan analys handlar inte om hur lärare agerar i klassrummet utan om hur själva yrket, dess ställning och status har förändrats. Det finns en mängd studier som pekar åt det hållet till exempel Niklas Stenlås ESO-rapport ”En kår i kläm”, Leif Lewins kommunaliseringsutredning ”Staten får inte abdikera”, OECD:s rapport ”Improving schools in Sweden”, Skolkommissionens betänkande med flera. Men hur kan man bygga upp en profession? Ja ett första steg är att man måste tydligt visa att man litar på den. OECD rekommenderade 2015 Sverige att sätta upp ett fristående professionsinstitut för skolledare och lärare med ett starkt inslag i ledningen av detta från professionerna. Detta förslag finns också med i Skolkommissionens slutbetänkande fast där kallas det för en ”funktion” och läggs in i en översyn av skolmyndigheterna i Sverige.

Det har varit alldeles för tyst om denna fråga. Vid en av EU-kommissionen anordnat så kallad peer counselling-event i Stockholm förra året där några olika länder delade med sig av sina erfarenheter om reformer som berört läraryrket som profession, rekommenderade såväl de skotska som de irländska representanterna Sverige att inrätta en sådan organisation på grund av de positiva erfarenheter de har. De har sett kvaliteten på lärarutbildningen och läraryrket som profession utvecklas. En sådan institution gör professionen mer synlig i samhället som de uttryckte det.

Det är i de här länderna obligatoriskt för alla lärare på skolor som får offentliga medel att certifiera sig hos dessa institut. Man skulle kunna säga att ett sådant institut här tar över Skolverkets roll för lärarlegitimationen. Det är en avgörande skillnad ur professionssynvinkel att det inte är en myndighet utan professionen själv som tar ansvar för legitimationen och kraven på den. Detta är egentligen en självklarhet om man ska prata om en verklig profession och skulle kunna innebära en tydlig och viktig maktförskjutning i Sverige. Den här institutionen skulle också få ett avgörande inflytande över lärarutbildningars utformning och innehåll och vara en tydlig remissinstans vad gäller alla skolfrågor. Institutet är kanske ett sätt att lösa upp de problem som situationen med olika fackförbund innebär. Facken skulle då arbeta mer med de rent fackliga frågorna såsom löner, arbetstider avtal och försäkringar. Men skulle samarbeta inom ramen för institutet vad gäller de professionsfrågorna, kvalitet, legitimering, ut- och fortbildning.

En sak som var intressant med Peer counselling-eventet var att de deltagande länderna kunde berätta om de spänningar och konflikter som kom till ytan vid inrättandet av sådana institut och de maktförskjutningar det innebar och hur dessa diskussioner och motsättningar i sig hade gett många positiva effekter. Det kanske något för det konflikträdda svenska konsensus (= minsta gemensamma nämnare-) systemet att våga sig på?

Om man menar allvar med professionerna i skolan måste man våga släppa taget och ge dem reellt inflytande över kvaliteten i sin yrkesutövning, över vad som krävs för att bli lärare, lärarutbildningarna och fortbildningsstrukturer. Och vi kanske någon gång skulle kunna inse att man gör något bättre någon annanstans och våga oss på en verklig kursändring bort ifrån den extrema individualisering som har präglat svensk skolas strukturer kring läraryrket ända sedan de avtal och förändringar i styrning som på 90-talet, efter kommunaliseringen, gav oss såväl världsunikt individuella löner för lärare och skolledare, som en extrem målstyrning av hela skolsektorn.

Staten bör kanske också ställa krav på huvudmännen att de för statliga bidrag för skolverksamhet ska ha en miniminivå av legitimerade lärare anställda. Som det är nu finns det egentligen få tunga incitament som försäkrar att huvudmän verkligen gör allt för att fortbilda och anställa sådana lärare. Vi måste bestämma var ansvaret ligger och ställa krav utifrån det. Den nuvarande situationen där alla är ense om problemet med för få lärare men staten skyller på universiteten och huvudmännen och huvudmännen på staten och universiteten är nöjda så länge de får pengarna att använda till vad de vill är inte värdig ett land som menar sig vara en kunskapsnation. Det gäller att ställa till rätta grundförutsättningarna!

Jan Björklund gjorde en bra start med lärarlegitimationen, en reform som Gustav Fridolin nu verkar vårda, men medan Jan Björklund inte vågade sig på de bakomliggande strukturerna kanske det är dags för det nu?

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm