Det här är en fråga där jag vet att åsikterna bland lärare går isär. Det finns de som gillar de nationella proven och det finns de som inte gillar dem. Själv tycker jag inte att det är fel med nationella prov i sig – så länge man vet varför man har dem, om de används till just detta och de inte leder till ”teaching to the test”, till ett fattigare undervisningsinnehåll och/eller begränsning av undervisningsmetoder för lärare.

Tyvärr uppfyller de prov vi har nu de flesta av dessa negativa boxar. Det är test som används till allt möjligt och de påverkar starkt lärares undervisningsformer. De tar dessutom för mycket tid och de skapar en falsk känsla av kontroll och rättvisa.

Rättvisa i skolan skapas inte genom att alla barn tar samma test. Rättvisa i skolan skapas genom att alla får samma chans att lära sig genom lika bra undervisning.

Att vi nu också i vår inte lägger tid på att summativt bedöma kan frigöra tid för undervisning. Det kan (i den bästa av världar) göra lärare mer modiga att ta oväntade vägar genom ett stoff, vägar som passar hens elever bättre. Det kan göra att vi har konferenser (digitala) om hur vi i de här svåra tiderna ska kunna nå ut till de elever som har det svårt istället för konferenser där vi diskuterar genomsnittsresultat.

En väldigt klok sak som man nämnde på presskonferensen är att man kommer att göra prov tillgänglig för dem som vill ha. Och det är just så jag tycker att ett sådant här provsystem ska fungera: som ett stöd för dem som vill ha. En hjälp till nya lärare att sätta sig in i betygsystem och hur centrala aktörer ser på ämnet. Systemet ska vara en ledstång för dem som vill ha det och inte en black om foten på dem som inte behöver det.

En av de viktigaste aspekterna av beslutet är att detta är ett sätt för Utbildningsdepartementet att försöka lätta på bördan för en nu mycket sliten lärarkår. I en kommunaliserad skolmarknad har man inte så många andra verktyg att ta till.

Man kan undra i hur många kommunfullmäktige och riskkapitalisters styrelserum man funderar på samma sak? Jag får en känsla av att allt som oftast tänker att skolan – den får sköta sig själv, bara de håller sig innanför de ekonomiska ramar vi satt upp. Att ta ansvar för lärarkåren har inte varit vårt splittrade skolsystems bästa gren. Nu försöker Utbildningsdepartementet i alla fall göra vad de kan.

Sedan kan man utifrån beslutet fundera på hur man på Utbildningsdepartementet ser på våren. Hur kommer den att se ut?

Kommentera

Nu har beskedet kommit från OECD om de svenska resultaten. De säger (enligt TT) att de svenska resultaten är rimliga.

Det verkar samtidigt finnas en brasklapp i att det har varit svårt för dem att studera vad som hänt i detalj på grund av sekretessbestämmelser (det verkar som om allt som har med skola numera är affärshemligheter – hur har det blivit så – och hur kan det få vara så?).

Jag skrev om det här i ett tidigare blogginlägg och tycker nog att jag i stort står kvar i den bedömning jag då gjorde.  Det är fortfarande hedrande för Anna Ekström att ”hon inte körde med politiskt tränade dimridåer när hon fick reda på det utan omedelbart kontaktade OECD och startade en översyn av de svenska resultaten och inrapporteringen” – som jag då skrev.

Enligt uppgifter igår ska nu också Riksrevisionen titta på det och det är bra. Jag hoppas och tror de kan göra en fristående undersökning med stor integritet.

Vi behöver en analys av vad som händer med de här testerna när det börjar bli en Pisa-tävling och en betygstävling i svenska skolan. Pisa-undersökningarna är också fortfarande, eftersom vi inte har andra system för övervakning, alldeles för viktiga för att korrumperas på olika sätt.

Men jag vill också, återigen, lyfta vad som faktiskt ligger till grund för det som hände och till de svenska siffrorna (förutom att enskilda skolor/rektorer kan ha tänjt på reglerna för mycket). Och det är att vi under Syrienkrisen slog europeiskt rekord i humanitet.

Det är sällan man hör det uttryckas så. Oftast talar vi om att det var ett problem att vi tog emot många gånger fler flyktingar per capita än något annat land i Europa. Men man kan också se det som att vi var landet med det varmaste hjärtat, vi var landet som verkligen öppnade upp våra gränser för människor i nöd. Och det är viktigt, speciellt när det har gått några år. Man minns inte Norge, vars judar skeppades ut till en säker död i koncentrationslägren – man minns Danmark där befolkningen mangrant satte på sig gula stjärnor i solidaritet och förhindrade det.

Jag vill inte med detta förneka de problem som fanns, funnits och finns. Jag vill inte förminska effekterna av konstiga beslut om hur invandring till Sverige ska gå till, eller var flyktingar placeras.

Jag vill inte heller bortse från det faktum att vi är urusla på att avsätta centrala resurser till att ta tillvara alla de kunskaper som hårt arbetande lärare och rektorer fått runtom i vårt land om hur man bedriver undervisning för dessa elever eller förringa det faktum att alla dessa människor fått alldeles för lite stöd.

Jag vill bara påpeka att det som hände också är något vi alla bör vara väldigt stolta över.

Kommentera

Betygsutredningen som presenterades idag är ett väl genomtänkt fall framåt för svensk skola, tycker jag. Utredaren pekar på en del saker som jag och många andra har menat vara problem, som kursbetyg och kunskapskravens snedvridning av undervisningen.

Man ska komma ihåg att det kursbetygsystem vi haft på gymnasiet aldrig på allvar utreddes varken vid införandet eller senare. När nu en mängd generationer elever har fått leva med dess brister kommer nu en utredning som pekar på det självklara: kursbetyg skadar undervisningens långsiktighet.

När man nu föreslår förändringar är man också klok nog att föreslå ett system där ett underkänt på sista nivån inte ska innebära ett sänkt slutbetyg. Man ska alltså inte förlora på att ta en högre kurs (men frågan är om inte elever snabbt kommer att inse att man därför tjänar på underkänt jämfört med ett lägre betyg). Men även med den invändningen är det glädjande att utredningen skisserar ett system där lärare och elever har tid på sig att utveckla kunskaper.

Detsamma gäller också de resonemang man för kring vad man kallar för ”kompensatorisk” betygsättning.

Sammanfattningsvis kan man säga att utredningen stödjer en professionell bedömning framför den avbockningskultur som etablerats i svensk skola det senaste decenniet. Lärare har jagat belägg, informerat om kriterier och trott sig behöva samla in underlag för varje del av kunskapskraven. Undervisning har ersatts av för vad Majsa Allelin i sin avhandling kallar ”kriterieförmedling”.

För att markera bytet av filosofi i bedömningarna föreslår utredningen byte till betygskriterier istället för kunskapskrav. Javisst, varför inte? Men det viktigaste är naturligtvis hur de och reglerna kring dem är formulerade.

Ett eventuellt införande av ämnen och ämnesbetyg innebär att gymnasielärare till sist får den reform som vi förberedde oss för redan 2007. Jag var då lärare i Gävle. Jag minns hur vi såg fram emot ett mindre snuttifierande betygssystem och besvikelsen när Jan Björklund blåste av den.

Nu, 13 år senare, finns det en utredning som vägen tillbaka på det spåret. Jag tror att det i hela samhället och i breda politiska läger kommer finnas stöd för denna förändring. Det är i så fall bara att gratulera elever, lärare och det svenska samhället.

Vi behöver en skola där man får bygga kunskaper som tar tid att bygga och där man bedöms efter vad man kan och inte efter vad man inte kan.

Kommentera

Igår höll Anna Ekström en presskonferens där hon gjorde vad en ansvarig minister ska göra. Hon följde expertmyndighetens råd. Något annat vore dumt och oansvarigt.

Vi vill inte ha ett annat sätt att leda landet på i sådana här situationer. Expertmyndigheten ser av olika orsaker inte att det är meningsfullt att idag utfärda en generell rekommendation om att stänga alla skolor. Jag har inga kommentarer om det. Jag tycker att de huvudmän och rektorer som gnäller om detta (ursäkta, jag tycker det) och som tycker det är jobbigt med föräldrakontakterna och föräldraoron får finna sig att de är en del av samhället och samhällets krisberedskap.

De skulle önska att någon annan skulle ta ifrån dem deras ansvar. Men så är det inte just nu. Här blir kanske det så uppenbart att det finns ett problem när man börjar betrakta skolutbildning som en kommersiell vara, istället för som en samhällsfunktion.    

Jag har – som alla – en generell oro kring den pandemi vi ser utvecklas. Vi har en situation som jag under mina 59 år inte sett. Det som oroar mig är att man nu i Sverige gett upp smittspårning, genom att man mer eller mindre slutar att testa personer med misstänkt smitta. Jag antar att det beror på att vår sjukvård är – liksom skolsystemet – så fragmentiserad att ansvarsfrågor kring sådant här helt enkelt blivit oklara. Det var ju inte länge sedan som oseriösa företag och dåliga upphandlingar orsakade kris på våra sjukhus – och då helt utan en pandemi.

Jag kan dock inte se att regeringen har något annat alternativ än att följa de rekommendationer som getts av myndigheten. De är ju också väldigt tydliga med att dessa kan ändras. I övrigt måste vi alla i samhället försöka minska smittspridning för att minska konsekvenserna för dem som behöver vårdresurser.

Vi kan inte stoppa epidemin, men med hjälp av försiktighet kan vi minska takten som den sprids, vilket ger sjukvården en chans att hinna med att hjälpa de som behöver vård.

I detta arbete behöver vi också se till att konsekvenserna av pandemin blir så milda som möjligt. Och det är i det ljuset jag skulle vilja rikta en rekommendation till landets lärare. En rekommendation som faktiskt alltid gäller men som kan bli extra tydlig i sådana här tider.

Det finns ett budskap från Anna Ekström om att huvudmännen har en möjlighet att nu vara mer flexibla i hur man ser på läsårsdata, terminslängder, lov etc. Detta för att elever ska kunna få den utbildning de har rätt till. Det andas i detta också så att de ska kunna nå upp till betygskravens formuleringar. Man skulle kunna tänka sig att vi får en hel generation elever som helt plötsligt på grund av en pandemi får lägre betyg än de annars skulle fått.

Men då menar jag att man har missförstått betygsättning i grunden. Betygsättning måste alltid utgå ifrån vilken undervisning eleverna faktiskt har fått. Betygsättning kan aldrig vara en pennalistisk utövning av makt oberoende som sker oberoende av vilka chanser man har haft att lära sig eller vilken undervisning man fått.

Nu, precis som alltid, gäller att den lärare som säger till en elev att den får låga betyg för att läraren inte hunnit undervisa om allt gör fel – moraliskt och etiskt fel – om än inte rent tekniskt.

Det är dags för skolsystemet att bli förlåtande. Vi ska ”keep calm and carry on” – och i det vara mycket mänskliga och ta hand om varandra.

Kommentera

Jag har varit en stark kritiker till kunskapskravens formulering i kurs- och ämnesplaner ända sedan de togs fram på Skolverket. Då arbetade jag där och jag menade att de togs fram genom en helt undermålig process. Jag har också kritiserat dem i böcker och i artiklar (t ex här).

En del i processen när de togs fram var att man sade sig utgå från Andersons revision av Blooms kunskapstaxonomi. I en form ser denna ut som följer:

Det är alltså en taxonomi där den ena kunskapsformen bygger på den andra i ett hierarkiskt mönster. Detta fångar inte in all kunskapsbildning, som ju är rörigare än så, men den är ett bra stöd för tanken. Man kan till exempel inte förstå, eller analysera något, utan att minnas något om detta, och så vidare.

Skolverkets hantering (eller kanske misshandel) av modellen innebar i korthet att man först tog bort den grundläggande dimensionen ”att minnas”. Man strök sedan också alla kunskapsdimensioner:

Efter detta skapade man nivåer inom de processdimensioner som fanns kvar, där dessutom alla nivåer skulle bedömas på varje betygssteg. Jag menade då, och menar fortfarande, att detta är ett oacceptabelt sätt att skapa ett betygssystem på. Och att detta har gett upphov till väldigt mycket förvirring och stress i skolsystemet. Det är ett system som inte är forskningsförankrat, inte var beprövat och som inte går att egentligen begripa.

Då, när det begav sig, och senare, har jag sagt till Skolverket och andra att det bästa hade varit om man hade skickat ut Blooms reviderade taxonomi i den form som finns på första bilden och sedan gett lärare en 20-gradig betygsskala och bett dem att lösa problemet. Det hade fungerat. Man hade dessutom fått lärarkåren som medarbetare i bedömningspraktiken, som är central för deras professionella kunskapsbas.

Mitt förslag byggde jag helt på min magkänsla; för att jag som lärare känner igen mig i taxonomin. Min erfarenhet av undervisning och elevers lärande sa mig att taxonomin, med sina brister, är ett begripligt och användbart verktyg för att förstå elevers kunskapsutveckling. Man använder också taxonomin väldigt mycket i lärarutbildningar utomlands och i till exempel IB-systemet, har jag förstått. Det finns alltså mycket beprövad erfarenhet kring modellen.

Det roliga, och anledningen till att jag skriver detta nu, är att jag häromdagen träffade på en rektor som provat det som min magkänsla sagt mig. Han och hans kollegor hade, när kunskapskraven var på väg ut, gjort ett litet experiment. De hade låtit lärare bedöma elevexempel utifrån kunskapskraven och utifrån taxonomin. Vad de såg var att lärarnas bedömningar enligt taxonomin var mycket mer samstämmiga än när de använde kunskapskraven. Taxonomin gav alltså större reliabilitet, eller om du så vill: mer likvärdig betygssättning.

Varför? För att den är begriplig och bygger på kunskap om hur kunskap byggs. Något som Skolverkets modell mer eller mindre saknar (tycker jag).

Det här är viktigt eftersom mängder av lärare har försökt hantera kunskapskraven och hitta mening i dem. Vad jag menar är att det inte fanns särskilt mycket mening i dem från början. I sådana lägen måste professionen både lita på sin magkänsla och protestera. Ett nytt betygssystem måste bygga på forskning och beprövad erfarenhet på ett helt annat sätt. Och på en kunskapssyn som är verklig och realistisk.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.