Regeringen har precis skickar iväg en lagrådsremiss med förändringar som ska syfta till att införa ämnesbetyg i gymnasieskolan.

För mig är det en oerhört välkommen nyhet. En nyhet som innebär att ett dåligt utrett system med kunskapskrav som fått väldigt dåliga konsekvenser för både elever och lärare nu till slut rättas till.

Det sorgliga är att det egentligen var på väg att rättas till för 14 år sedan. Då jobbade jag som lärare i Gävle. Vi var alla beredda på det nya gymnasiet som skulle dra igång till hösten. Reformen Gy-07 om nu någon minns den?

Det är den enda större beslutade skolreformen i Sverige som dragits tillbaka innan den sjösatts. Jan Björklund blev skolminister och drog tillbaka reformen, snabbutredde en ny gymnasiereform och så fick vi sedan Gy-11 där kursbetygen blev kvar. Enpersonsutredaren för Gy-11 avhandlade frågan om kurs- eller ämnesbetyg oerhört sparsamt. Hon hade pratat med några elever och de tyckte kursbetyg var bra – så var den saken beslutad (typ).

Så nu efter 13 år och en betygsutredning kommer nu ett förslag om ämnesbetyg. Jag tror de flesta lärare välkomnar det. Det sätter ett fokus på kunskaper i det långa perspektivet. Så som man faktiskt lär sig. Sedan kan också en sådan här reform få märkliga effekter i ett system om elever väljer att inte läsa ämnen länge. Men det får vi se och hantera då.

Men förslaget innehåller också en annan förändring som nästan är ännu viktigare och som gäller alla skolformer. Idag står det i lagen att:

  • När betyg sätts efter det att ett ämne har avslutats ska betyget bestämmas med hjälp av bestämda kunskapskrav.

Detta föreslås ersättas av:

  • När betyg sätts efter det att ett ämne har avslutats ska läraren göra en sammantagen bedömning av elevens kunskaper i förhållande till de betygskriterier som har föreskrivits för ämnet och sätta det betyg som bäst motsvarar elevens kunskaper. För att eleven ska få ett godkänt betyg ska samtliga kriterier för betyget E vara uppfyllda.

För att översätta detta till ren svenska innebär det att matrishysterin bara ska gälla betyget E. Över det är det lärarens professionella sammanvägning som ska avgöra. Detta är alltså en reform som erkänner lärares professionella bedömning. Detta är en mycket viktig sak och viktigt för lärarkår, lärarutbildningar med flera att ta fasta på. Sedan har vi problemet att alla dessa lärare arbetar på en marknad där betyg är en handelsvara.

Hur kan vi tydligare stärka lärarkårens oberoende i en sådan situation?

Kommentera

Psykologen John Sweller är en av de namnkunnigaste kritikerna av konstruktivistisk pedagogik. Utifrån dels empiriska resultat och dels forskning om arbetsminne, långtidsminne och lärprocesser menar han i korthet att den vurm för så kallad undersökande pedagogik som funnits länge och i hela världen bygger på väldigt lös grund.

I en artikel för ett australiskt institut sammanfattar han sin kritik kortfattat. Han avslutar med:

”Förhoppningsvis kommer kombinationen av att det saknas en teoretisk bas och starka empiriska data från både randomiserade, kontrollerade tester och korrelationsstudier att hjälpa till att vända på inställningen till undersökande pedagogik och de sjunkande resultat sådan leder till.”

Det leder mig till budskapet i en artikel som han hänvisar till i rapporten. Det är en fördjupningsstudie av sex länders resultat i Pisa 2015. Man har där jämfört hur lärarledd undervisning, adaptiv undervisning och undersökande undervisning samvarierar med elevresultat. (Adaptiv undervisning är undervisning där eleverna har uttryckt att läraren tydligt tar hänsyn till deras förkunskaper och ändrar undervisningen om så behövs).

Resultatet i studien är ganska brutalt tydlig men innehåller också några diagram som fick mig att dra lite på smilbanden.

För det första var alltså resultatet ganska entydigt. Både lärarledd och adaptiv undervisning korrelerar starkt med högre resultat och undersökande pedagogik med lägre. De skriver:

” … studenter på de lägre nivåerna av vetenskaplig läskunnighet konsekvent de som rapporterar de lägsta frekvenserna av lärarstyrda aktiviteter i naturvetenskaplig undervisning. För alla sex länder är dessutom studentgrupper som visar de högsta nivåerna av vetenskaplig läskunnighet de som också rapporterar höga nivåer av lärarstyrd undervisning och lärande i sina naturvetenskapliga klassrum.”

Skillnaderna är ganska dramatiska. Här är en bild som illustrerar sambandet mellan andel undersökande undervisning och prestationer. Längst till vänster är de elever med lägst resultat och till höger de med högt och man kan se att ju mindre undersökande pedagogik desto bättre går det för eleverna på testet:

Källa: https://link.springer.com/content/pdf/10.1007/s11165-019-09901-0.pdf

So far soo good. Men det blir bättre. För materialet ger möjlighet till mer upplösta studier och det är här jag börjar le. Låt oss ta sex diagram:

Källa: https://link.springer.com/content/pdf/10.1007/s11165-019-09901-0.pdf

Vad är det vi ser?

  • Längst uppe till vänster: Det verkar inte spela så stor roll för resultaten om elever får förklara sina idéer.
  • Längst uppe till höger: Det är dåligt om man aldrig får göra experiment, men det är heller inte bra om man alltid får det och med högst resultat på ”några lektioner”.
  • Andra raden vänster: Att diskutera om vetenskapliga frågor är inte korrelerat med högre resultat.
  • Andra raden höger: Att aldrig bli tillfrågad att dra slutsatser är dåligt och att alltid bli det är det också med högst resultat i några lektioner.
  • Sista raden vänster: Det är viktigt att läraren förklarar vilken vetenskaplig idé som kan användas på ett fenomen, men inte så bra om det alltid sker.
  • Och slutligen längst ner till höger: Att alltid eller ofta konstruera sina egna experiment är väldigt dåligt medan att få göra det några gånger kan vara bra. Också här stämmer resultaten väldigt bra med Swellers resonemang. Elever behöver oftast instruktion och modellering av en lärare.

Konkret är resultatet en direkt varning mot att använda så kallade ”öppna laborationer” om du inte verkligen, verkligen, vet vad du vill uppnå med dem och elevgruppen är mogen för det.

Men det som roar mig är att den bild som framträder här är precis den som alla skickliga och erfarna lärare i naturvetenskap jag känt alltid har gjort. Man har för det mesta berättat, instruerat, modellerat, gjort demonstrationsexperiment och man har brutit av det med hands-on-erfarenheter för eleverna. Precis det som korrelerar med höga resultat enligt studien.

I den här debatten måste man samtidigt komma ihåg att undersökande pedagogik ofta upplevs som mer inspirerande och att en polarisering mellan lärarledd och undersökande pedagogik är långt från vad dessa resultat pekar på. För som författarna till den här studien säger:

”Enligt vår uppfattning, snarare än en fråga om huruvida en undersökande pedagogik ska användas, kan frågan vara bättre utformad som hur ofta en lärare ska använda sådan undervisning och för vilka ändamål? Precis som i ”Guldlock och de tre björnarna” kan det finnas en användningsnivå som inte är för mycket och inte för lite, men lagom. Att inta en enkel ståndpunkt som förespråkare eller kritiker till undersökande undervisning verkar oklokt och blir i slutändan att man gör en björntjänst för både naturvetenskaplig utbildning och läraryrket.”

Också John Sweller påpekar att undersökande pedagogik inte är dåligt i sig, bara att det ska användas till rätt elever vid rätt tidpunkt. Han menar att undersökande pedagogik kan vara helt överlägset lärarledd undervisning om elevernas förkunskaper är på rätt nivå.

Så vad det handlar om är att det inte finns någon ”One size fits all” men att i genomsnitt är en blandning av lärarledd undervisning med inslag av undersökande pedagogik oftast ett vinnande koncept. Speciellt för nybörjare i ett ämne. Vilket rimligen svenska elever i naturvetenskap bör räknas som upp till och med gymnasiet.

Det vill säga den praktik som många lärare känner igen sig i är den som är bäst. Och den skulle behöva tränas i, och utvecklas, på våra lärarutbildningar, på VFU, på övningsskolorna och i början av yrket.

Kommentera

Det är viktigt att notera att jag inte skriver de här bloggtexterna i min roll som ordförande för Läromedelsförfattarna. Men det är klart att det är svårt att helt skilja på de rollerna när det gäller en utredning om läromedel så jag kommer i den här kommentaren att markera när jag har ordförandehatten på mig och när jag är den författare och debattör jag är, när jag inte har den hatten på mig.

Utredningen föreslår bland annat och i korthet att:

  • Skollag och läroplaner ska förtydligas så att det tydlig framgår att elever har rätt till läromedel inklusive läroböcker och att det blir tydligare att rektor ska se till att lärare har möjlighet att kvalitetsgranska och välja läromedel.
  • Att myndigheter ska få i uppdrag att arbeta mer med läromedelsfrågan och att det ska skapas offentlig statistik över läromedelsinköp.
  • En läromedelsnämnd inrättas på Skolverket med generaldirektören som ordförande. Nämnden ska bestå av representanter för lärare, läromedelsbranschen och myndigheter och ha i uppdrag att ta fram kvalitetsindikatorer, stöd för lärare att välja läromedel och fördela stöd till läromedelsutveckling främst inom små ämnen där kommersiell produktion inte är lönsam.
  • Förändringar i examensmål för lärarutbildningen så att lärarstudenter får lära sig om hur man använder läromedel i undervisningen.
  • Att läromedel ska bli kostnadsfria inom kommunal vuxenutbildning samt
  • Skolforskningsinstitutet ska ta fram forskningsöversikter över läromedelsanvändning.

Frågor kring eventuell statlig finansiering riktad till inköp av läromedel hänskjuter utredningen till den utredning om ett beslutsunderlag för ett förstatligande av skolväsendet som har börjat arbeta men utredningen rekommenderar att läromedel ska ha särskild finansiering eftersom de är så viktiga för elevers möjlighet att lära sig.

Om jag först sätter på mig ordförandehatten så ser vi inom Läromedelsförfattarna utredningen som ett stort fall fram för läromedel i Sverige. För första gången på faktiskt 40 år utreds läromedelsfrågan ordentligt och för första gången på väldigt många år lyssnar man till vad elever, föräldrar och lärare hela tiden har sagt om läromedel och konstaterar att de är viktiga och att frågan varit försummad.

De förslag utredningen lagt ligger också väldigt nära det som vi och båda lärarfackförbunden förde fram till utredningen och i debatten. Vi tror att de föreslagna förändringarna skulle kunna skapa ett bättre fungerande läromedelssystem i det svenska skolsystemet.

Om jag tar av mig den hatten igen är jag personligen och som lärare (för det är vad jag upplever mig som även om jag just nu inte står i ett klassrum dagligen) imponerad och väldigt glad över utredningen. Jag tror att om förslagen genomförs kommer det att på sikt innebära att många fler elever än idag får de läromedel som de själva, deras föräldrar och lärare tycker att de behöver för att skolan ska bli så bra som möjligt.

Förslagen är dessutom billiga att genomföra och borde inte vara politiskt kontroversiella. Om jag får önska något så är det att det inte blir en politisk strid om detta, att ingen gör det till en valfråga utan att besluten bara klubbas igenom.

Förslaget är ett enkelt, okontroversiellt och billigt sätt att på sikt utjämna en del av de klyftor vi ser växa i svensk skola.

”Utredningen är bland det bästa jag läst på länge”

Det enda som förvånade mig med utredningen är att de betonar den tryckta bokens värde. Det trodde jag inte att en utredning skulle våga. Krafterna i samhället som drar emot en ogenomtänkt digitalisering av skolan är starka. Men jag sympatiserar helt med utredningens förslag och menar att de argumenterar väldigt bra för varför.

När samhället och skolan digitaliseras snabbt gäller det att ha is i magen så man inte kastar ut barnet med badvattnet. Det är också viktigt vilka det är som påverkat utredningen i den riktningen. Även om tex Läromedelsförfattarna har visat att lärare tycker tryckta läromedel är lite mer betydelsefulla för inlärning än digitala så skulle man kunna skylla det på att de är konservativa och teknikovana. Men det är inte de som i främsta rummet påverkat utredningen att betona att vi behöver ha både digitala och tryckta läromedel i skolan. Det är faktiskt den unga digitala generationen som till utredningen skickat en stark signal om att de vill ha böcker också. Detta eftersom de lär sig på ett annat sätt genom dem, för bättre överblick med mera. Det är ju också en bild som finns i mycket forskning om läsning som utredningen också hänvisar till.

Jag skulle också kort vilja kommentera det som kanske är utredningens allra viktigaste del men som kan komma lite i skymundan och som en läsare kanske missar betydelsen av.

Den för ett empiriskt väldigt väl underbyggt resonemang om läromedels betydelse för läsning, då speciell naturligtvis av sakprosa, facklitteratur. Man sammanfattar med: ”Läroböckerna utgör en väsentlig del av elevers läsande och utan tillgång till läromedel skulle läsning av sakprosatext troligen vara mycket låg”. Det förtjänar att läsas tills det sjunker in. Vill vi att barn och unga ska läsa facklitteratur och sakprosa? Ja, då måste vi se till att det finns läromedel i skolan. För det är där och kanske bara där för många unga, de kommer i kontakt med de texterna och kan lära sig läsa dem.

Sammantaget är utredningen bland det bästa jag läst på länge i utredningsväg. Jag uppfattar att utredarna har gjort ett gediget arbete. De har dessutom navigerat sig fram till förslag som bör vara möjliga att genomföra. Jag uppfattar att detta är en utredning som Sveriges lärare bör omfatta med glädje.

Men så är den ansvarige utredaren också en aktiv lärare.

Bara en sådan sak.

Kommentera

Idag presenterar Gustaf Fridolin sin utredning om läromedel. Utredningen har presenterat sina centrala tankar i en artikel i Svenska Dagbladet. Jag tror många svenska lärare gläds åt vad som står där. Och en del av det är ganska anmärkningsvärt. Jag citerar:

”De flesta föräldrar tar för givet att eleverna får de läromedel som behövs för undervisningen. Men faktum är att skollagen inte längre uttryckligen nämner läromedel […] Vi har inte kunnat finna några utvecklade motiv till varför läromedlens roll för undervisningen nedvärderas i skolförfattningarna, men det är ett beslut som fått konsekvenser.”

Det vill säga att läromedel försvann ur lagstiftningen utan att någon vet varför. Kvar blev lärarna att försöka motivera för sina skolledningar varför de behövde få köpa något som inte lagen eller andra styrdokument pekade ut som viktiga. Hur kan det få gå till på det viset?

”En utredning svenska lärare kommer att gilla”

En annan sak jag fastnar för i artikeln är att, baserat på utredningens kontakter med elevorganisationerna, vill man ge den tryckta ”läroboken” ett särskilt skydd. Det vill säga att utredningen tar ställning för att olika medier har olika värden för elever när de vill lära sig och att en digitalisering av skolväsendet inte bör innebära att böckerna försvinner. En viktig observation i artikeln är att läromedel är oerhört viktigt i en skola där allt fler klassrum leds av inte lärarutbildad personal.

Artikeln avslutas med:

”Svensk skola har stora utmaningar. Att stärka tillgången till och användningen av bra läromedel är ett av de enklaste och mest självklara sätten att öka likvärdigheten, höja kunskapsresultaten och ge bättre stöd till elever och lärare i deras arbete”.

Jag tycker det bör vara få partier som inte kan ställa sig bakom det ovanstående. Det finns ingen i Sverige som inte menar att barn och unga ska ha alla möjligheter att lära sig. Och läromedel är en basresurs som alla borde ha samma tillgång till.

Det här låter som en utredning svenska lärare kommer att gilla. Det ska bli väldigt spännande att ta del av den.

Kommentera

1919 skriver Elsa Beskow om en undervisningsmaskin i sagosamlingen ”Muntergök”. Doktor Klokamundus (den allra lärdaste och styvaste i landet!) bygger där en undervisnings- och uppfostringsmaskin i landet Kringelikrokien. I den skulle de vanartiga och busiga pojkarna, bland annat hans egen son Petrus, stoppas in. De skulle sedan komma ut ”utan vidare besvär varken för föräldrar eller lärare”. Billigt, bra och arbetsbesparande!

Bland annat innehöll maskinen en grammofon som upprepade frågan eller räknetalet tills det blivit rätt besvarat (adaptiv teknologi?). Men hans rådiga son tog reda på hemligheterna i maskinen och såg till så att han och hans kumpaner i stället kunde roa sig och leva äventyrsliv.

Klokamundus funderade sedan hela sitt liv på vad som hade gått fel. Och det fick han grubbla länge på eftersom det ju inte fanns något fel på maskinen.

Idag hittade jag följande text i mitt flöde som jag har översatt till svenska (och förvanskat varumärkena). Det är en text som vänder sig till lärare som efter pandemin ska ta upp trådarna i sin undervisning. Man kan väl gissa att den framför allt vänder sig till beslutande chefer som ska betala för det.

”För att verkligen anpassa elevernas återhämtning och återfå inlärningsmomentet behöver du bedömningsdata som visar vad eleverna vet, vad de inte vet och vad nästa steg är, oavsett om de ligger ovanför, under eller i det betyg de bör ha. Våra skanningbedömningar ger de data du behöver för att fatta bevisbaserade beslut för varje elev:

  • Få ett standardbaserat riktmärke för nuvarande elevkunskaper med adaptiva tester som möter elever där de är.
  • Identifiera specifika kunskapsluckor i kunskapsnivå så att du kan justera undervisningen för att hjälpa eleverna att återfå förlorad kunskap.
  • Bestäm nästa steg med rapporterna Studentprofil och Lärandemål.
  • Definiera automatiskt personligt lärande baserat på testresultat med hjälp av anslutningar till vanliga individualiseringsplattformar som Classroof®, netspy® och Intelligens®.”

Undervisningsmaskinen är här!

Mitt enda problem är att om jag inte helt missuppfattat läraryrket så är det precis det ovanstående som en lärare gör fast utan maskin och troligen med fler parametrar inblandade och enligt Pisa 2018 mer framgångsrikt.

Jag ser, precis som Elsa Beskow, det inte som en bra dröm att maskiner övertar människans roll i undervisning. Jag skulle säga tvärtom att vi med alla de maskiner vi nu umgås med och genom så har den mänskliga dimensionen blivit än viktigare.

En annan text i mitt flöde var då så mycket viktigare tycker jag. Den handlar om hur vi ska ta hand om alla lärare som arbetat hårt under pandemin och se till att de känner sig uppskattade för sitt arbete och hur vi ska kunna samla ihop all den erfarenhet och den kunskap som nu finns i lärarkåren om hur man hanterar undervisning när alla yttre parametrar ställs på ända.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.