Annons

Viktigt att skrika åt barn för att markera

Ibland har jag skrikit så mycket åt barn att jag blir helt raspig i halsen.

Det finns vissa barn som man verkligen behöver skrika åt för att nå fram till. Vissa barn är så vana att bara få köra på utan att någon vuxen ser och säger något att de blir närmast förvånade när man faktiskt säger till.

Det tycker jag faktiskt är helt oacceptabelt. Så jag brukar markera, högt och tydligt, så alla i klassen ser och hör vad dessa elever gör.

”Shit, vilken grym rush du la där!”

”Hörrni, titta! Här är någon som verkligen vet hur man värmer upp!”

”Åh vad härligt att du skyndar dig så snabbt till samlingen.”

”Kanon att ni kollar hur det gick när han ramla, det gör mig glad att se!”

”Ojojoj, vad du tar i! Du är van att verkligen kämpa, det ser jag det!”

”Wow, nu kämpar ni ju allihopa! Vad härligt, ta i! Spriiing! Kötta!”

Det är exempel på det jag brukar skrika åt mina elever. Många barn är inte vana att få höra hur duktiga de är. Men det är de verkligen värda att höra. Och jag tror att det är viktigt att andra får höra och se när de gör bra ifrån sig. Särskilt vissa barn. 

Ett barn som ofta hamnar i situationer där hen gör sociala misstag – eller kliver över linjen för vad som anses vara acceptabelt för andra – riskerar att få en sådan stämpel av klasskamraterna och även av lärarna. 

En gör inte det för att vara elak, utan det är en direkt konsekvens av hur vi människor fungerar med vårt kategoriska tänkande. Så vi dömer ut dessa elever, och ju längre tid som går desto mer cementeras den rollen att det här barnet misslyckas ofta och brukar ställa till det. 

Men alla barn vill lyckas. Alla barn vill vara duktiga. Och det vi uppmärksammar förstärker vi. Därför är det min roll som lärare att se när sådana här förutfattade meningar finns och det blir min skyldighet att rikta om fokus från det som kan bli dåligt till det barnet göt bra. 

Så hjälper jag barnets omgivning att ge positiv bekräftelse istället för negativ. Så förhindrar jag som lärare att en elev utvecklar en skadlig relation till sin omgivning.

Så jag kommer nog fortsätta skrika på. Särskilt till de barnen som ofta gör fel. För de behöver få höra när de är duktiga och lyckas!

Reagera på inlägget:

Att bli utburen kan vara för barnets bästa

Relaterat

Är det kränkande att bli utburen? Ja.

Kan det vara nödvändigt? Ja.

När jag gick i skolan hände det titt som tätt att jag blev utburen från klassrummet eller i andra sammanhang. Anledningen kunde variera, men den gemensamma nämnaren var alltid att jag hade fått en låsning. 

En mental låsning är vanligt förekommande för barn med en NPF-problematik (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). Det är ett tillstånd man som barn hatar att hamna i och som är jobbigt, men ändå rätt enkelt att hantera för utomstående genom att:

  • Distansera
  • Distrahera

Det innebär i princip att helt ta bort det som påminner barnet om det som skapade låsningen och att fokusera på annat.

En känsla håller i sig i 90 sekunder om man inte blir påmind om den. Det kan enbart ske i ett sammanhang där man inte blir påmind om det som skapade låsningen. Man behöver alltså komma bort.

För personen som drabbas är den mentala låsningen väldigt svår att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta detta är någon som är starkare. Fysiskt, men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Det man måste förstå är att när en sådan här situation uppstår är det skademinimering som gäller. Det har alltså redan gått för långt och ens valmöjligheter är oerhört begränsande. För att undvika sådana här situationer i framtiden är det väldigt viktigt med efterarbete och förarbete. Det är här fokus och energi ska läggas.

Hade inte mina lärare och pedagoger vågat lyfta bort mig hade jag och mina klasskamrater tagit mer skada. Jag är glad att mina omtänksamma pedagoger, som jag älskade, vågade ta i mig när det blev för mycket.

Jag är tacksam för att de fanns där för mig när jag kom ner från mitt affektpåslag och låsningen släppte – med en kram istället för en utskällning. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

”NPF-säkring” kan bli en business på bekostnad av eleverna

Relaterat

Trenden just nu är att skolor ska ”NPF- säkras” (NPF=Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och hela klasser ska ha tillgång till saker som hörlurar, stressbollar, skärmar och tugghalsband. Checklistor över extra anpassningar ska upprättas och bockas av och var tjugonde minut ska eleverna ha brain breaks. Detta ska skolor ha oavsett om alla elever har en NPF-diagnos eller inte, då det anses vara bra för alla elever. 

När jag googlar uttrycket ”NPF-säkra skolor” och om dessa har effekt på elevernas lärande hittar jag ganska lite. De sidor som jag hamnar på förespråkar att elever med ADHD ska prestera bättre när de får vara fysiskt aktiva under inlärningen och att elever inom autismspektrat behöver fingra på något för att kunna fokusera.

Gemensamt för sidorna är att de säljer just dessa produkter. Dyrt är det också.

Jag menar att ”NPF-säkring” kan bli en business på bekostnad av elever med olika svårigheter i skolan, men även för undervisningen som helhet. Genom att köpa in prylar som hela klasser ska ha tillgång till tror man att man har en tillgänglig lärmiljö på sin skola. Det man då missar är att analysera individens faktiska behov. 

En farhåga jag har är att prylar som till exempel hörselkåpor målar över ett i grunden stökigt klassrum. I stället för att arbeta med sin undervisning och att det ska råda lugn och ro i klassrummet väljer läraren att låta elever använda hörselkåpor. Ibland väljer läraren också att sätta eleven bakom en skärm så att den inte ska se andra elever och störa eller bli störd.

Frågan läraren glömmer att ställa sig är varför eleven stör? Är uppgifterna för svåra? Har eleven förstått vad den ska göra? 

Vi ska naturligtvis analysera varför en elev uppvisar olika svårigheter med att klara av sin skolgång och anpassa vår undervisning. Vi har alla varit i svåra undervisningssituationer och då behöver vi fråga oss: vad kan jag som lärare förändra i min undervisning? Har jag pratat med klassen och frågat vad dom tycker? Har jag varit tydlig med mina instruktioner, det vill säga: vet eleverna var dom ska vara, vad dom ska göra, när dom ska göra det och hur dom ska göra? Har jag tydliga rutiner för start och avslut av min lektion?

Om du kan svara ja på dessa frågor och du har anpassat din undervisning behöver du ta hjälp av kollegor och ert elevhälsoteam. Det finns såklart en gräns för hur mycket som kan anpassas inom ramen för vad helklassundervisning innebär. Lärare kan inte slå knut på sig själva hur hårt trycket än är utifrån.

Jag vill även poängtera att anpassning av undervisningen inte betyder att jobbiga delar ska tas bort. Extra anpassningar betyder inte att vi ska sänka nivån på undervisningen utan just göra något extra.

Sedan vill jag också trycka på elevens egna ansvar. Vi kan anpassa hur mycket som helst men om eleven inte gör sin del av överenskommelsen går det inte. Kunskap regnar inte in i huvudet. Det krävs ansträngning och det är jobbigt för både elev och lärare. 

Som med så mycket annat gäller det att ha ett kritiskt förhållningssätt till trender och verkligen fundera över varför vi väljer att haka på den ena eller andra trenden. Hur påverkar detta våra elever? Varför väljer vi att arbeta på detta sätt? Vet jag om trenden vilar på en vetenskaplig grund?   

En skola som lyfts fram som att ha ”Det perfekta klassrummet” är Källbrinksskolan i Huddinge. Källbrinkskolan går i bräschen för att NPF-säkra skolan och skolpersonal står i kö för att besöka den. Jag har själv inte varit där och jag tvivlar inte på att studieron har ökat och att det är lugn och ro, men det jag tycker är anmärkningsvärt är elevernas resultat.

Senaste slutbetygen avviker markant mot resultaten på nationella proven. Bland annat kan man se att vid betygen som sattes i somras för årskurs nio har 70,8 % av Källbrinksskolans flickor fått ett högre slutbetyg än provbetyg på de nationella proven i matte. I engelska är det 49 % och i svenska 43,8 % som fått ett högre betyg. Pojkarna sticker ut i matte med 56,5 % (skolverket.se).

Intressant att veta kan vara att flickorna i hela landet hade en avvikelse i engelska med 15,1 %. Dessutom skulle resultaten på de nationella proven, från 2019, särskilt beaktas. 

Målet med en NPF-säkring borde väl vara att eleverna ska kunna fokusera och även lära sig mer? I detta fall verkar dom, enligt ett flertal artiklar, kunna fokusera bättre, men kunskaperna ser inte ut att ha hängt med. Kan man då säga att man har ”det perfekta klassrummet?” 

Det jag främst vänder mig mot med trenden att NPF-säkra skolor och köpa prylar är att det blir en dyr, kollektiv lösning. Det är helt självklart att elever med olika svårigheter ska få hjälp, men det finns en risk att individens behov försvinner.

Skolorna bredspacklar över sprickorna i dess organisation, i ledarskapet och undervisningen. Man hoppas att det inte ska synas, men det som göms i snö kommer upp i tö. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Att byta platser är inte problemfritt

”Varför måste vi byta platser?”

Jag frågar uppgivet min fröken. Precis på samma sätt som jag gjorde för tre månader sen då det hade varit dags igen. Det känns som jag precis hade fått vänja mig vid att sitta bredvid mina nya klasskamrater. Nu skulle det vara dags igen.

Jag bävade lika mycket inför varje gång, för jag kom ihåg hur ont det gör inom mig att gå från min stol till en annan. Hur otryggt det känns att ha andra, nya ansikten som mina bordsgrannar. Hur mycket ångest jag får efter mitt utbrott av känslor när alla dessa negativa tankar och känslor möter verkligheten och förändringen blir ett faktum. Hur mina klasskamrater såg ner på mig med sina undrande ögon när jag ligger där på golvet, skrikandes och sparkandes. Allt som bara blir fel. Varför kan inte allt bara få vara som vanligt?

Och min fröken försöker verkligen. Hon berättar var jag ska sitta och vilka jag får sitta bredvid. Ändå resulterar det i okontrollerbara känslor för mig. Så jag får gå med fröken själv, efter skoldagen, och bestämma var jag ska sitta och bredvid vilka. Det känns bra. Nästa dag kommer och jag får ett utbrott av att behöva byta plats.

Jag saknar helt enkelt mentaliseringsförmågan att leva mig in i hur det kommer att vara att sitta bredvid dom jag själv har valt, för jag har ju aldrig upplevt situationen i verkligheten. Det är för svårt för mig att förstå. Det går inte att begripa. Och det är inte bara platsbyten som blir ett problem.

Hade det bara varit svårt med platsbyten hade skolan kanske varit uthärdligt. Men mina utbrott från att behöva byta plats i klassrummet återfinner sig i andra sammanhang som också ställer krav på min mentaliseringsförmåga. Alla förändringar och övergångar resulterar i affektutbrott. Så trött jag är på att bli så arg och ledsen. Mitt huvud bultar.

Idrottslektionerna är extra jobbiga. Salens innehåll skiftar i princip varje gång. Jag får ett pirr i magen av oro, som att jag sjunker ned genom marken i brist av kontroll. Jag vill fly därifrån.

Det är trots allt en mänsklig reaktion när vi möter en situation vi har svårt att hantera. Slåss eller fly. Så jag flydde. Först sa jag att jag glömt idrottskläder. Sen slutade jag ta med mig dom. Till slut gick jag bara inte dit. ”Problem solved”, tyckte jag.

Ett ämne jag älskar i skolan är matte. Multiplikationstabellerna rabblar jag utantill. 100 tal klarar jag av att skriva på under tre minuter. Matte är logiskt. Det finns bara ett rätt och många fel. Inga gråzoner. 

”Nu är det fem minuter kvar tills vi ska lägga ned matteboken och börja med svenskan”

Stress slår mig. Jag vet inte hur lång tid fem minuter är men jag har mycket kvar att göra i min mattebok. Jag tittar på sidnumret. 27. Och jag har bara kommit halvvägs! Benen börjar vrida på sig av stresspåslaget, det är svårt att sitta still. Fjärilar bubblar i magen och fingrarna känns stela.

Jag måste skynda mig. Jag har en och en halv sida kvar för att sluta på ett jämnt nummer. Jag kan INTE sluta på ett ojämnt. Det är helt otänkbart. I min stress så slarvar jag, skriver stort. Det blir fel. FAN! 

”Lägg ner era matteböcker och ta fram svenskan”.

Alla fjärilar i magen går ut till fingerspetsarna. Jag ritar stenhårt och fort med min blyertspenna över sidorna i matteboken. Jag ritar över alla tal, över alla svar. Dom måste bara bort! Jag vill inte se dom mer. Jag kan inte! Jag hinner inte! Jag vill skada min mattebok, min dumma dumma mattebok som sårat mig. 

Fröken frågar vad som står på. 

”JAG HATAR MATTE OCH DEN HÄR DUMMA BOKEN!”

Jag slänger boken i bänken och rusar ut.

I en vrå bredvid datorsalen gömmer jag mig. Med armarna runt benen sitter jag under ett bord medan ilskan börjar släppa. Kvar finns sorgen.

Jag känner mig liten, jag vill inte gå i skolan mer. Jag önskar jag fick vara ett litet barn, och bara leka. Inga krav, inga dumma tidsgränser. Ångesten börjar komma över att jag blivit så arg framför hela klassen och min fröken. Min älskade, snälla fröken.

Ledsnaden slår mig över vad jag gjort med min mattebok. Jag älskar matte, jag älskar min mattebok. Den får mig att känna mig duktig. Jag älskar att lösa problem. Jag vill sitta här för alltid på det kalla stengolvet under bordet. Hoppas ingen kommer och letar efter mig, jag förtjänar inte deras kärlek.

Det känns som att jag har suttit under bordet i en timme. Varför har ingen letat efter mig? Jag tittar på klockan. Fem minuter. Jag börjar räkna sekunder. Hur lång tid är egentligen fem minuter? I klassrummet tog det slut så fort. Här, i ensamheten, är det en evighet. Oceaner av tid. Och här blir jag kvar, ensam med mina tankar och obearbetade känslor.

* * *

Förändringar och övergångar är svåra för mig. Måste vi byta platser?

Ja, vi kanske måste det. Jag förstår att allt inte kan handla om mig och mina behov. Idrottshallen kanske måste se olika ut varje gång. Vi måste kanske kunna byta ämnen under skoldagen för att andra inte ska tröttna, även fast jag skulle kunna jobba med matte hela dagen.

Det är fortfarande jobbigt med förändringar för mig som vuxen. Det skapar en stor osäkerhet när min plats byts ut och andra, okända klasskamrater blir mina bordsgrannar. När jag inte vet vad vi ska göra på idrottslektionen eller när jag inte får tid för att räkna klart i min bok. 

Jag brukar säga att om man vill undvika en svår övergång, ge makt och kontroll till barnet med svårigheten. I mitt fall räckte det inte att få veta platser i förväg. Inte ens att få välja var jag skulle sitta själv och vilka som satt bredvid mig. Kanske hade det hjälpt om jag fick behålla min plats och fick ett extra ansvar? Kanske fick jag vara bordschefen och visa de andra vad som gällde vid detta, nya bord. Precis som andra fick vara bordschef vid det andra bordet?

Jag kanske hade behövt få veta vad som skulle göras på idrotten innan? Kanske få komma med förslag till uppvärmning eller hjälpa till att ta närvaron? Att få känna mig viktig. 

Någon kanske hade kunnat säga till mig att stanna på sida 26, innan jag började jobba med matten? Så jag hade sluppit komma till den där dumma, ojämna sidan 27. 

Jag kan med säkerhet säga att jag som barn med nedsättning i min mentaliseringsförmåga och med en extra dos känslor skulle behövt väldigt mycket förberedelser kring mitt skolarbete. Ändå är det ingen garanti för att det ska gå bra. I vissa situationer är jag dömd att misslyckas.

Min nedsättning medförde ett stort behov av att få känna mig duktig, självuppfyllelse som är ett av människans basala behov. Men framförallt ett stort behov av att känna mig trygg. 

Att känna sig trygg och uppskattad är en grundförutsättning för lärande. Att känna sig älskad och sedd är en grundförutsättning för att leva.

Reagera på inlägget:

Jag vill vara som alla andra – men arbetar med ett osynligt funktionshinder

Relaterat

Hur är det att arbeta med ett osynligt funktionshinder egentligen? Jo, det ska jag tala om för er.

För det mesta spelar mitt funktionshinder inte så stor roll i min vardag. Jag har lärt mig att anpassa vissa arbetsuppgifter så att de fungerar. På habiliteringen har jag gått hos en arbetsterapeut som gett mig stöd och metoder för att förebygga situationer och hantera arbetsuppgifter. Med erfarenhet hittar jag nya vägar och metoder för mina egenheter så jag kan utföra ett gott arbete och ligga på förhand. Jag undviker vissa situationer och förbereder andra. Jag planerar min tid noga både på jobbet och hemma för att få återhämtning och vara utvilad.

Men när saker ställs på sin spets eller extraordinära krav oväntat ställs på mig – det är då min värld brukar falla.

Allt jag gör är att sträva efter att vara normal, klara lika mycket som en neurotypisk person fixar. Jag vill vara som alla andra. Klara minst det som andra människor klarar. Det vill vi alla. Men sanningen är att jag inte klarar av lika mycket som ni. 

Och när jag lyfter detta är det få som förstår. För mitt funktionshinder syns inte. Det är inte som ett trasigt ben. Min hjärna orkar inte med lika mycket. Och det verkar så otroligt svårt för andra att förstå.

Andra tycker att jag är lat eller larvig som klagar över små saker. Att jag bryr mig så mycket om att lektioner är lika långa eller är på samma tid. Jag anses inte ställa upp för skolan eller kollegiet. Men att ställa upp är något jag vill. Det vill vi alla. Så det ger mig jättemycket ångest när jag inte klarar av det.

Och jag får inte heller något nämnvärt stöd fackligt. Vi har få fall där sådana som jag med en NPF-problematik inkluderas på arbetsmarknaden. Så när en chef ställer krav som går emot min funktionsnedsättning finns det ingen praxis att vila på. Jag bedöms som alla andra, precis som jag egentligen vill. Som att jag inte har en funktionsnedsättning.

Så jag ställer upp ändå. Jag vill inte vara den osolidariska kollegan. Jag vill inte vara jobbig för min chef. Jag gör mer än jag egentligen klarar av. 

Det andra inte ser är när jag kommer hem och kollapsar i sängen på grund av för mycket buller och intryck under en arbetsdag. Hur jag dagen efter fortfarande är bullerbakis. Hur min sambo i dagarna två får ta hand om hushåll och familj. Allt för att jag ställde upp för chef och kollegor. 

Så jag ber alla mina kollegor om ursäkt. Jag vill hjälpa er, jag vill ställa upp. Men jag är inte lika stark som ni, jag är inte lika högfungerande. Förlåt för att jag inte kan finnas där för er.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor