Jag har varit tydlig med att jag menar att det har varit viktigt under pandemin att stänga skolor. Vilket nu också har skett. Jag har också tydligt uttryckt åsikten att Folkhälsomyndigheten har mörkat för Sveriges lärare, och troligen politiker, de risker för lärare och samhället som öppna skolor har inneburit. Detta blev helt uppenbart nu efter att höstens siffror presenterats i olika sammanhang.

Men jag är inte dummare än att jag förstår att det finns en samhällelig och mänsklig kostnad kopplad till detta. Grunden för mitt övervägande är dock att statens primära roll är att skydda liv. Efter detta kommer välmående och välfärd. Epidemin innebär också en mängd direkta konsekvenser i långtidssjuka och inställd vanlig sjukvård. När vi nu snabbt snart kommer att räkna de döda i den här epidemin till över den ofattbara siffran 12 000 är det viktigt att komma ihåg detta.

Det kan också vara på sin plats att påminna om att personer som uppenbarligen fick stort inflytande på den svenska strategin i våras uttryckte att vi inte skulle komma över 5 000 döda, att vi inte skulle få en andra våg och att vi senare i höst skulle se att (till exempel Norge) skulle få samma siffror på döda som vi. Så blev det inte. De hade gravt fel om sjukdomens både farlighet och spridning.

Med detta sagt, vill jag med emfas betona att skola är oerhört viktigt och att skolstängningar medför en mängd negativa konsekvenser för samhället och för individer. IFAU publicerade i dagarna en genomgång av konsekvenser på individ- och samhällsnivå. Det här är också något som är centralt i de diskussioner på EU-nivå jag har deltagit i. Alla i hela världen är oroliga för vad som ska hända och vad som har hänt, speciellt med de mer sårbara i våra skolsystem. Där vi har haft en unikt bra situation på grund av att vårt skolsystem är Europas mest digitaliserade.

Är lösningen då att inte bekämpa pandemin? Att låta lärare bli smittade och låta skolorna vara den plats där vi tillåter nya smittkedjor att hela tiden etableras. Nej, jag skulle hävda att vi (som vanligt) måste sluta att se på det här dikotomt, som antingen eller. Vi måste dessutom behandla skolan som andra samhällssektorer.

Allt för många lärare har vittnat om bristande smittskyddsrutiner. När andra fått jobba hemma har de tvingats trängas med både elever och andra lärare i trånga skollokaler. Folkhälsomyndighetens mässande om att hålla avstånd har för väldigt många lärare bara varit nästintill hånfullt och alienerande. Vad skulle vi då behöva? Självklart ska vi liksom alla andra länder beakta den evidens som finns och rekommendera munskydd enligt WHO:s riktlinjer. Självklart ska vi fortsätta jobba med skolstängningar på det sätt som görs lokalt och utifrån smittläget i regioner och kommuner och självklart ska vi skärpa rutiner så att trängsel helt enkelt inte får förekomma.

Men detta kommer att drabba barn och unga. De kommer att lära sig mindre. Barn med sämre förutsättningar hemma kommer både ha varit mer drabbade av sjukdomen (för den här sjukdomen har drabbat de socialgrupper värst som inte kunnat välja bort att gå till sin arbetsplats, som inte har kunnat välja bort kollektivtrafik, de som vårdat våra äldre, städar våra skolor och kontor och så vidare) och vara mer drabbade av att inte möta vuxna välutbildade lärare i skolan.

Men valet måste inte vara mellan att låta pandemin grassera eller att skada dessa barns utveckling. Det är en farlig dikotomi att tänka så. Ska lärare ta smällar eftersom skola är så viktigt för barn? Ja, i så fall ska de ju kompenseras för den risken. Då kanske Anna Ekström skulle säga: ”Vi vill ha skolorna öppna. Vi vet att ni och era familjer kommer att bli sjuka. Vi vill att ni ställer upp ändå. Men vi kommer ge er ett risktillägg (utöver den skyddsutrustning man behöver) och förtur till vaccinationer”.

Det skulle göra det tydligt. Men det tror jag inte hon vill. För hon inser att det kravet kan man inte ställa och så kan vi inte prioritera. Vi ber sjukvårdspersonal ta sådana risker, men då ger vi dem skyddsutrustning, övertidsersättning och vaccination.

Vad återstår då? Ja, det finns en sak vi måste göra. Vi måste investera så att vi kan ta igen det som går förlorat i kampen för att rädda liv.

Jag menar att Anna Ekström måste gå till Magdalena Andersson och säga att ”Titta här: IFAU har räknat ut att de minskade kunskaperna kommer att kosta oss minst 10 miljarder på sikt”. Regeringen måste nu inte bara ha en plan för hur man ska stödja näringslivet och de effekter coronan har på det. Vi måste nu se till att vi kan ge de utsatta skolorna i Sverige en ordentlig möjlighet att kompensera för det som skett det här året. Och detta så fort vaccinationerna (så sakteliga – vad händer egentligen?) normaliserar situationen i landet.

Då – i vår och allra senast i höst – måste svenska rektorer och lärare ha de miljarder till hands som de behöver för att kunna stödja de familjer, barn och ungdomar som farit illa under pandemin.

Det är upp till staten att visa vad som är viktigt. Lärarna ska inte behöva ta allt ansvar för det.

(PS: En väldigt intressant sak i IFAU:s rapport är att de menar att trots att betyg och liknande ligger på samma nivå efter distansundervisning så lär sig elever mindre. Det är ett intressant sätt att säga att proven inte mäter viktig kunskap. Något för lärare som ropar efter nationella prov att tänka på!)

Kommentera

Det är påtagligt att båda lärarfacken nu har höjt tonläget kring hanteringen av coronapandemin i skolorna. Man ställer högre och fler krav på både regering men också på skolhuvudmän och skolor kring hanteringen av pandemin. Detta är väl också i någon mening normalt. Först är man alla i samma nationella chock och sedan börjar man se detaljerna och var saker behöver förändras och förbättras.

Det finns däremot en hel del oklarheter kring de vägval man gjorde i Sverige i våras som ännu inte är utredda. Det finns mejlkonversationer som kan tolkas som att man valde att låta smittan sprida sig i yngre kohorter med skolan som verktyg. Tyvärr verkar de beslut som tagits och/eller skälen till dem inte finnas dokumenterade.

Krisledningen i den här epidemin verkar ha pågått i mejltrådar, telefonmöten och korridorprat, inte i dokumenterade analyser och beslut. Den skillnad som nu finns bland partiledare kring vad som egentligen sades till dem är ganska betecknande för situationen.

Det är dock mycket uppenbart att den bild av smitta bland barn, men framförallt på skolor och förskolor som kommunicerades under våren fått sig en riktig törn av data från verkligheten. Tvärtom är det ju nu mycket tydligt att det var både skolor och förskolor som var de mest drabbade arbetsplatserna i Sverige under hösten. Inte minst är det anmärkningsvärt att barnskötare befinner sig bland de mest smittade yrkesgrupperna.

  • Antalet smittade september–november 2020. Källa: FOHM

Sedan har vi det intressanta faktum att det finns någon sorts kvardröjande tanke om att den svenska strategin är att inte stänga skolor för att minska smittspridningen.

Jag har tidigare beskrivit att det finns ganska robusta data som pekar på att skolstängningar har stor effekt på smittspridningen i ett land. Mot detta står en sammanfattning som den europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC, gjort där man pekar på skolans betydelse för barn och där man avråder från att stänga skolor. Något som FHM har använt i sin argumentation. Den svenska myndigheten har också hävdat att Sverige nu blivit ett exempel på att man inte behöver stänga skolor för att bekämpa pandemin.

Men läget är ju långt ifrån så enkelt. Man stänger skolor överallt i Europa för att försöka få bukt med pandemin, inte minst den nya brittiska mutationen, och i Sverige stängde vi gymnasieskolorna hela våren och nu igen i vinter.

I Sverige ser smittläget lite bättre ut nu efter jullovet – precis som vi såg en kraftfull minskning av smittan i samband med sommarlovet förra året. Det är en av indicierna som visar skolors roll för att etablera nya smittkedjor. Den som inte är så insatt skulle nu kunna tro att vi går tillbaka till att ha skolorna öppna i Sverige och att den svenska modellen med öppna skolor fungerar. Men sanningen är ju faktiskt den motsatta.

Skolverket undersökte nyligen hur många huvudmän i Sverige som utnyttjar den nya möjligheten att på rekommendationer av smittskyddsmyndigheter övergå till distansundervisning på högstadiet. Och det är ju en stor andel av skolorna. Man skriver:

”Två tredjedelar av huvudmännen har helt eller delvis övergått till fjärr- eller distansundervisning vid alla, eller nästan alla sina skolenheter. Cirka 60 procent av huvudmännen har övergått till fjärr- eller distansundervisning vid alla sina skolenheter. Det är nästan 30 procent av huvudmännen som inte övergått till fjärr- eller distansundervisningen vid någon skolenhet.”

Och:

”Där fjärr- eller distansundervisning nu bedrivs i högstadiet omfattar den som regel en stor del av undervisningen. Bland de huvudmän med skolenheter som övergått till fjärr- eller distansundervisning uppgav ungefär två tredjedelar att detta gällde all, eller nästan all undervisning.”

Det vill säga att i Sverige har vi de facto övergått till att genom lokala beslut stänga en stor del av våra högstadieskolor (samtidigt som gymnasierna varit stängda). Vilket i sin tur kan vara en stor anledning till att smittan gått ner. Och på samma sätt kommer ju öppnade skolor att återigen innebära en risk för smittspridning – såklart.

Detta är naturligtvis något man bör kommunicera och tydliggöra. En strategi är beroende av att befolkningen förstår och kan följa med. Det är inget problem att säga: ”vi hade fel och vi justerar”. Men att hävda en sak, och göra något annat – då blir det kognitiv dissonans.

Jag tycker utifrån min förståelse av coronapandemin att det är mycket bra att man använder lokala möjligheter att stänga skolor. Det är också uppenbart när man ser på en bild av i vilka regioner och kommuner detta har skett att det följer smittläget och pandemins styrka. Det här är naturligtvis hur man borde ha agerat redan under våren. Frågan är hur många liv som hade räddats om man hade stängt ner grundskolorna i Stockholm och Östergötland under våren? Betydelsen av tidiga åtgärder är ju en av de viktigaste lärdomarna under den här pandemin vilket inte minst den här studien från USA:s smittskyddsmyndighet visar.

Men jag tycker att det vore rimligt att Folkhälsomyndigheten officiellt går ut och säger att detta är vad som nu är den svenska strategin och tar avstånd från den hållning de tidigare hävdat – att skolor är riskfria miljöer. Jag vet att de resonerar som att erkännande av misstag kan ses som en svaghet eller ge mindre förtroende. Men alla erfarenheter från kommunikation i kris pekar på det motsatta (däremot är det jobbigt för egot – men det är en helt annan sak).

Det finns ett problem och där måste facken vara på tårna. När besluten blir lokala öppnar det också upp för lokalt godtycke. Det vill ju till att man verkligen stänger där det behövs och har öppet där man kan. Vi vet alla att det finns skolor som borde varit stängda för länge sedan. Skolor där klasstorlekarna borde ha minskats för länge sedan. Skolor där trängsel i korridorer, matsalar med mera varit för stor. Därför är facken viktiga för att ge alla dessa individer det stöd som behövs för att så långt det är möjligt säkra alla arbetsplatser ur smittskyddsperspektiv.

Med allt detta sagt vill jag också uttrycka att jag på alla sätt förstår de som menar att skola är viktigt, att mötena är viktiga.

Pandemin är en katastrof vi levt med nu i ett år. En katastrof som skördar liv och orsakar en mängd andra negativa konsekvenser för barn, för ungdomar och för vuxna. Men det är klart vi måste ha en diskussion om ansvar när skillnaderna mellan de nordiska länderna ser ut som nedan.

Och det är självklart att fackföreningarna i yrken som under hösten var de mest drabbade – personal i skolan – nu ställer hårda krav på ordning, reda och smittskyddsrutiner ute i verksamheterna.

Att man i detta läge diskuterar lämpligheten i att använda mun- eller andningsskydd är anmärkningsvärt huvudlöst.

Data från Johns Hopkins University, https://coronavirus.jhu.edu/map.html och https://coronavirus.jhu.edu/data/mortality, 210127.

Kommentera

Äntligen!

Igår kom det första av två betänkanden från Gustav Fridolins utredning om skolbibliotek och läromedel. Detta första handlar om skolbiblioteken. Jag vet inte hur vanligt eller ovanligt det är att utredningar citerar lyrik – det får nog anses som ovanligt – men i det här fallet har man valt några strofer ur Tomas Tranströmers dikt ”Romanska bågar” och de är sällsynt väl valda med tanke på vad utredningen syftar till. Man citerar stället där en ängel viskar:

Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Och så skriver man:

”I skolbibliotek kan valven öppna sig. Här kan nya världar och frågor upptäckas. I skolbibliotek kan elever få syn på andra och på sig själva, på det som är sant och på det som behöver ifrågasattas. Genom skönlitteraturen och sakprosan i skolbiblioteket kan elevers bildning, tänkande och kunskapsutveckling stimuleras”.

Vilket ju i sig är snudd på lyrik, men också en sann beskrivning av vad bra skolbibliotek (och undervisning!) kan göra.

Men det är ju inte utredningens litterära kvaliteter som är det viktiga. Jag är glad att utredningen betyder en kursförändring från staten när det gäller skolbibliotek. Eftersom bibliotek kan göra det ovanstående föreslår utredningen lagändringar som ställer krav på huvudmännen att verkligen göra det möjligt.

Istället för skollagens nuvarande till intet förpliktande skrivning att elever ska ha ”ha tillgång till skolbibliotek” föreslås lagen ställa krav på ”tillgång till bemannade skolbibliotek på den egna skolenheten”. Det är en avsevärd skillnad och blir ett uttryck för en samhällelig ambition att alla elever har rätt till ett bemannat skolbibliotek på sin skola.

Utredningen innehåller andra viktiga saker som att statistikuppföljningen behöver bli bättre, ett uppdrag till det nationella centret för läsning på Skolverket att arbeta med frågan med mera.

Hatten av för en väl genomförd utredning som innebär en kursändring bort från den Laissez-faire som kännetecknat svensk skolpolitik sedan 1982. Om man låter tusentals huvudmän besluta om detaljer måste för elevers likvärdighet centrala delar vara tydligt styrda av staten med en hög ambition.

Och när man gör det gäller det att vara djupt förankrad i skolans centrala värden precis som utredningen här är. Eller som Tranströmer skriver:

Jag ligger på sängen med armarna utbredda.

Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och

håller kvar

den väldiga skuggan som flyter där ovan,

det stora okända som jag är en del av och som säkert

är viktigare än jag.

(Tomas Tranströmer i Carillon från Det vilda torget).

Kommentera

Utbildningsdepartementet har skickat ut en promemoria om en proposition om lärarutbildningarna på remiss. I den föreslås att styrningen av lärarutbildningarna görs om.

Jag kan för lite om lärarutbildningarna för att uttala mig om hur själva sättet att styra kommer att påverka utbildningarnas innehåll. Men jag noterar att förslaget också innehåller att alla lärosäten ska ha en struktur för övningsskolor och att övningsskolorna ska ”vidareutvecklas så att studenterna också får en inblick i praktiknära forskning”.

Det här tycker jag är utmärkt!

Man skriver också ”att det ska bli ett ökat fokus på metodik och en bättre koppling mellan teori och praktik” och att ”kognitionsvetenskap ska ingå i alla lärarutbildningar”.

Tänk att ordet metodik nu får sin renässans!

Att just peka ut kognitionsvetenskap tycker jag är lite konstigt, men välkomnar det samtidigt. Svensk lärarutbildning behöver vila på en bredare teoretisk grund än den pedagogiksyn som länge var dominerande.

De aviserade förändringarna (som är i linje med signaler jag har uppfattat från många lärarutbildningar) är väldigt efterlängtade. Vi behöver få in den praktiska kunskapen och ge den utrymme att tillväxa i utbildningarna. De innebär en viktig möjlighet att börja återupprätta lärarutbildningarna till verkliga professionsutbildningar.

Forskarna Eva Bejerot och Hans Hasselblad från Örebro universitet har skrivit om lärarutbildningarnas roll för att skapa en profession i boken ”Professionalisering av lärarutbildningen”(Studentlitteratur). Man har där jämfört lärarutbildningarna i Finland och i Sverige och sett hur lärarutbildningarna i Finland över tid behöll kopplingen till skolans praktik på ett helt annat sätt så att professionen och utbildningarna utvecklats i ett nära samarbete (under stort förtroende från en stat som inte lagt sig i så mycket).

Jag tycker att de föreslagna ändringarna går i den riktningen. Inte minst tycker jag att permanentandet och fastslagande av övningsskolor som huvudsakligt instrument för VFU är ett oerhört viktigt steg fram emot en mer kvalificerad lärarutbildning. Jag tycker också att det här verkar vara ett typiskt tecken för när Januariöverenskommelsen genererar bra och fungerande sakpolitik. Det finns i vissa frågor en helt blocköverskridande gemensam syn.

Kommentera

Folkhälsomyndighetens behandling av fakta och förhållande till lärarkåren blir allt besynnerligare. Det mantra som upprepats gång på gång om att barn inte blir sjuka och inte smittar och att skolor inte är platser där smitta sprids ifrågasätts allt högljuddare. Jag har redan skrivit om Folkhälsomyndighetens tveksamma för att inte säga vilseledande behandling av data kring lärares utsatthet för smitta i såväl grundskola som gymnasium.

30 medlemmar i Kungl. Vetenskapsakademins expertgrupp skriver om Covid-19 i en debattartikel i Dagens Nyheter. I den finns en faktauppgift som fick mig att studsa, artikelförfattarna skriver så här:  

”Mellan vecka 47 och vecka 50 var grundskolan den ojämförligt viktigaste miljön för coronautbrott i miljöer för allmänheten (och där ingår till exempel arbetsplatser och sällskap som träffas i hemmet). Vecka 50 stod grundskolan för hela 45 procent av alla sådana covid-19-utbrott i landet!”.

När jag går in och tittar i tabellen från Folkhälsomyndigheten man refererar till ser jag följande:

Det är ingen tvekan om att grundskolor är den vanligaste platsen för coronautbrott. Övriga arbetsplatser kommer tvåa och gymnasieskolor trea. Men det sker mer än dubbelt så många utbrott inom grundskolan som på alla andra arbetsplatser i Sverige! Lägger man ihop förskola, skola och gymnasium sker 71 procent av coronautbrotten i allmänna miljöer i slutet av året dessa!

Om man sedan relaterar detta till att det finns stark evidens för att skolstängningar har en avgörande betydelse för att bryta smittkedjor måste man ta detta på allvar. Annars fortsätter smittspridningen till helt samhällsfarliga nivåer. Förutom att den svenska lärarbristen kommer att accelerera. För det här är en dödlig sjukdom där också barn smittas och blir sjuka.

Om det dessutom är så, vilket det finns indikationer på, att vi nu har en ny virusstam som sprids i landet som verkar smitta effektivare bland unga än tidigare stammar finns det bara en slutsats att dra: Samma som andra länder = nedstängning av de verksamheter där smitta sprids. Vilket i Sverige idag är framförallt grundskolan.

De 30 forskarna skriver att med tanke på den okontrollerade smittspridningen i Sverige just nu så måste ytterligare åtgärder prompt införas. Man beskriver att enligt amerikanska CDC:s kriterier befinner sig Sverige, utifrån nivån på vår samhällsspridning, i den högsta riskkategorin för smittspridning i skolor. Och man menar att det vore förenat med mycket stora risker att åter öppna skolorna för fysisk undervisning vid terminsstarten. De föreslår:

”Att man under ytterligare två till fyra veckor håller samtliga skolor stängda för fysisk undervisning (med speciella arrangemang för barn till föräldrar i samhällsnödvändigt arbete), för att sedan utvärdera läget. Samtidigt bör skolledningarna åläggas att implementera hållbara smittspridningsstrategier. Om sådana skolstängningar med hjälp av den nya pandemilagen kan förenas med andra insatser som begränsar rörligheten i samhället, och dessutom med en stark generell munskyddsrekommendation, finns det hopp om att även Sverige, liksom andra länder som nått smittspridningstoppar under hösten, kan vända kurvan nedåt”.

Förutom detta menar jag att Folkhälsomyndigheten faktiskt måste ställas till svars för denna behandling av Sverige och de svenska lärarna. Har regeringen känt till detta?

Folkhälsomyndighetens beräkningar, prognoser och rekommendationer behöver uppenbarligen omprövas hela tiden. Det vore kanske bättre att ersätta myndigheten, eller i alla fall inom regeringskansliet skaffa sig kompetens för att överpröva vad de säger och uttrycker?

(Det är för övrigt dags för svenska höga tjänstemän att sluta lansera böcker och åka till mallis under den här pandemin).

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm