Ta forskarnas kritik mot FHM på allvar

I två inlägg har jag nämnt de forskare som tittat på i vilken grad lärare har blivit smittade. Det finns anledning att titta på detta speciellt. För här händer något som antingen är en skandal i forskarvärlden eller är en skandal när det gäller Folkhälsomyndighetens underlag till regeringen.

Låt oss ta det från början. I våras publicerade Folkhälsomyndigheten en rapport om skolbarn och corona. I den jämförde man Sverige och Finland och kom fram till att barn inte drev smittan. Studien drar långt gående slutsatser från väldigt magert material. Detta eftersom barn inte testades i Sverige och ytterst få blev smittade i Finland överhuvudtaget. Vi ska redan här säga att det är ett internationellt väl känt faktum att barn blir mindre sjuka och smittar mindre.

Vad som också är väl känt är att ju äldre barnen blir gäller detta i allt mindre grad naturligtvis. I höst publicerade Folkhälsomyndigheten en till sådan studie, troligen på grund av den kritik man fick från forskare mot kvalitén i den första. I båda fallen är syftet enligt Folkhälsomyndigheten att vara underlag för beslut ”om åtgärder på skolområdet”.

Men båda rapporterna har nu fått skarp kritik av flera olika forskare.

Jonas Björk, professor i epidemiologi vid Lunds universitet, säger till DN: ” Ska jag vara ärlig kan man inte dra några säkra slutsatser av deras rapport”.

Docent Per Adman vid Uppsala universitet säger ”Resultatet riskerar att bli missvisande” och ” Jag tycker att det är allvarligt att man går ut så ­hårt och slår fast att lärare inte utsätts för större risk att få covid-19 än andra helt utan reservationer”. Han och hans kollega, Jonas Larsson Taghizadeh, har därför i bland annat Expressen kritiserat Folkhälsomyndigheten och menar att de ”vilseleder” och skriver att lärare förtjänar bättre eftersom den nya liksom den äldre rapporten har samma brister och att ”Riskerna med att klassrumsundervisa tonåringar underskattas därför, på nytt. Lärarna, och deras anhöriga, förtjänar mer tillförlitliga riskbedömningar från myndighetens sida”.

De skriver: ”Folkhälsomyndighetens nya data täcker emellertid nästan halva höstterminen. Enligt myndighetens rapport var antalet smittade gymnasielärare 48 procent högre 1 juli–19 oktober då de hade klassrumsundervisning (och sommarlov, då få sannolikt smittades), än 13 mars–30 juni då de i huvudsak hade digital undervisning (177 resp. 120 fall). För grundskollärarna, som hela tiden hade klassrumsundervisning, var ökningen bara 6 procent (640 resp. 602 fall). Dessa anmärkningsvärda siffror lämnas okommenterade.”

Man kan läsa mer om detta här, här, och en gedigen genomgång av Emanuel Karlsten här.

Jag tog med det långa citatet ovan av en anledning. För här framkommer att det finns en möjlighet att jämföra gymnasielärarnas förändrade smittoläge med studien från i våras i de data myndigheten har tillgång till. Nu, när de gick tillbaka till skolan ökade smittorisken med 48 procent. I studien i våras kunde man se det motsatta. Det vill säga att högstadielärarna som undervisade blev i dubbelt så hög grad smittade som sina kollegor på gymnasiet som jobbade hemma.

Och här kommer anledningen till att jag tog med citatet: Så här säger Folkhälsomyndigheten om detta: ”I den data vi har tillgänglig, från SCB, finns inte den uppdelningen på personnivå. Men om det framöver finns behov av uppdelningen i våra analyser kan det eventuellt vara möjligt att komma vidare”.

Men det forskarna precis visat är att myndigheten redan har tillgång till data som ger en tydlig signal.

Jag kan bara se två alternativ. Antingen är man på Folkhälsomyndigheten inte tillräckligt kunnig eller så försöker man vilseleda.

Och när vi är inne på det spåret berättar Per Adman för Aftonbladet att ”på presskonferensen i tisdags förra veckan fick Tegnell en fråga om vår kritik. Han sa att vi hade fått data från dem och gjort om vår beräkning – vilket inte stämmer, något vi sedan fick en ursäkt för på mejl, men det blev ju inte budskapet på presskonferensen”.

Så här sade Tegnell enligt Läraren: ” Våra statistiker har haft kontakt med de där, och de har nog gjort om beräkningarna. Vi hade lite olika data. Jag tror inte att risken ser väsentligt annorlunda ut än den gjorde i mars–april”. Detta är alltså den kontakt som enligt forskarna aldrig ägt rum och ett uttalande de fått en ursäkt för. Men har Folkhälsomyndigheten ändrat sig. Nej.

Så: Myndigheten slirar med sin studie; man slirar med vilka slutsatser man skulle kunna dra och sedan drar man en vals om en konversation med forskare inför riksmedia som dessa forskare inte känner igen sig i. Det här är ytterst allvarligt.

Det är fler forskare som uttalat sig om detta. Jonas Vlachos som alldeles nyligen arbetade inom en av de stora skolutredningarna säger till Skolvärlden: ”Frågan vi ställer oss är: Vad hade hänt om man stängt högstadiet på samma sätt som gymnasiet. Enligt vår uträkning hade vi fått en betydligt lägre nivå av smittade och svårt sjuka lärare”.

Det allvarliga i detta är att det är denna typ av undermåliga, av forskare helt sågade rapporter som ligger till grund för avgörande beslut i pandeminbekämpningen och skolans roll i den.

Om jag vore Anna Ekström skulle jag begära en överprövning av de här underlagen. Jag skulle kalla till mig de forskare som tittat på det och jag skulle kräva oförvitliga underlag för mina beslut.

Vore jag Åsa Fahlén eller Johanna Jaara Åstrand skulle jag sätta några av mina duktiga utredare på att göra detsamma. Det minsta lärare kan begära i en pandemi är att inte bli förda bakom ljuset om vilka risker de utsätter sig för. Visst är det bra att lita på myndigheter, men myndigheter som gång på gång visar upp bristande kunskaper om det som är deras uppdrag måste man också kunna förhålla sig skeptisk till.

Det förtjänar att nämnas att skolan är ett område där Folkhälsomyndighetens rekommendationer också avviker från bedömningar i andra länder. Den tyska federala motsvarigheten, Robert Koch Institut har rekommendationer för skolans personal. Den första regeln lyder: ”Persönliche Schutz- und Kontrollmaßnahmen Hierzu zählen • Verhaltensmaßnahmen wie die AHA-Regeln: Abstand halten (auch im Unterricht), Hygieneregeln befolgen (Husten-/Nies- und Händehygiene) und das Tragen von Alltagsmasken, wenn der Mindestabstand von 1,5 m nicht eingehalten werden kann.”. Det vill säga: avstånd, hygien och munskydd – om man inte kan hålla avstånd.

Men sådana miljöer finns enligt Folkhälsomyndigheten inte. För i Sverige skyddar vi oss med avstånd. För man lever inte i verkligheten som Sveriges lärare upplever.

En kompis till mig beskriver sin högstadietillvaro så här:

”Vi lärare på mitt jobb fick i tisdags en flaska handsprit och en flaska ytdes var att sprita oss och eleverna med vid lektionsstart. Det var alltså denna vecka, inget tidigare ens innan sommaren har vi fått något att ”skydda” oss och eleverna med. Förutom lite klistermärken på golvet i skolan som uppmanar till avstånd. Jobbar ändå på en relativt liten skola med 200 högstadieelever så får vara glad för det. Tills kommunen bestämde i somras att hela mellanstadiet ska flytta in i samma lokaler som högstadiet så vi har lite trångt nu.”

Därför bär inte min kollega något skydd mot den dropp- och aerosolsmitta som sprider sig. Hon fick en flaska handsprit. För i Sverige håller vi avstånd. Och att rekommendera munskydd i de miljöerna min kompis har sin vardag i det vill inte Folkhälsomyndigheten göra för som de säger till DN: ”Vi ser det som viktigt att vår trovärdighet bygger på att vi själva står bakom besluten, att de inte tas efter påtryckningar”.