Annons

Statsmakten måste ta ansvar för människors liv i en pandemi

Relaterat

Anna Ekströms presskonferens idag om att inte stänga gymnasieskolor var både bra och dålig. Låt mig först säga: Det är ett svårt uppdrag hon har och att jag har full förståelse för det och medkänsla med de avvägningar man försöker göra.

Det som var bra är hennes betoning på att skola är viktig. Hon sade att vi är varandras förebilder och om vi följer rekommendationerna så går det här bra. Skola är viktig. Det vet vi alla. Gymnasieundervisning borde också kunna bedrivas om man är försiktig, om lokalerna är tillräckligt stora och så vidare. Det vill säga om man kan följa det som gäller på andra arbetsplatser.

Det var också bra att hon menar att man i gymnasieskolan på allvar ska ta hänsyn till pandemin och undvika trängsel. Men hon gjorde samtidigt en tydlig markering av att man i första hand ska hålla igång undervisningen på plats.

Problemet med att på detta sätt skjuta ifrån sig ansvaret är att det bygger på att varenda lärare, och framförallt varenda rektor och varenda chef på högre nivå själva nu ska vara sina egna epidemiologer och inse vad som behöver göras. Men både lärare och elever har vittnat om att så inte har varit fallet.

Det är inte alls säkert att en lärare ute på en gymnasieskola kommer ha chefer som kommer att hantera detta på ett sätt så att de och deras elever kan gå tryggt till sin skola. Och vi pratar om många gymnasieskolor som är väldigt stora.

Frågan är hur ska elever och lärare få det inflytande som behövs för att de ska kunna varna för den trängsel som i alla fall fram till nu har funnits? För Anna Ekström sade att de skulle ta ansvar. Men ansvar utan makt – när finns det Anna? Hur ska elever kunna göra något åt de scheman de fått?

I min familj har vi en vuxen kvinna som går till en skola med 1 000 elever och vet att hon på grund av det inte kan träffa sin mormor i jul. Hon berättar om trängsel i såväl klassrum som korridorer. Hon vill ju inte vara den som smittar. På en nära väns arbetsplats är de lite färre eftersom en av dem har blivit Covid smittad av sin fru som är lärare. Vägvalen att hålla gymnasieskolan öppen påverkar hela samhället på många sätt.

Och det måste sägas att detta är en chansning.

Jag hoppas innerligen man gör rätt. Men min åsikt är fortfarande att i det läge vi nu har med 180 IVA-vårdade fall och en kurva över dödsfall som pekar uppåt för varje dag, behöver vi nog bryta smittan med mer bestämda och gemensamma åtgärder än detta. Jag tycker inte att det är att begära för mycket när man önskar sig kraftfullare åtgärder. Att lägga ut ansvaret på befolkningen är ett konstigt sätt att hantera en pandemi.

Vi är snart återigen i en situation där fler personer dör per vecka i Sverige än vad som dött i Finland under hela pandemin. En av anledningarna till att vi fick så många döda i våras var de jämförelsevisa milda restriktioner vi införde jämfört med många andra länder och en av anledningarna till att vi startade hösten med liten smitta var att det var i slutet på ett långt sommarlov.

Jag tror därför fortfarande att om man väger ihop riskerna vore det bättre i det här läget att stänga ner några veckor. Statsmakten måste ta ansvar för människors liv i en pandemi. Man kan inte skjuta ut det ansvaret till lärare och elever som inte har makt över sina arbetsvillkor.

Det har också varit oerhört hattigt i höst med lättnader i restriktioner hela hösten, med dåliga prognoser kopplade till prat om att vi inte skulle få en andra våg (sic!) – och så plötsligt när man senfärdigt ser en andra våg dundra in, då rullas det ut en bombmatta av lokala restriktioner och regeringen tilltalar sin befolkning med förmaningar om ansvar blandat med budskap om att vi är dåliga på att följa dem.

Jag kan förstå deras panik, men det ger dem inte rätt att agera så. Om detta inte fungerar, kommer man då att skylla på oss igen? Är det då lärarnas fel när det gäller skolan?

Jag har inte tagit upp grundskolan. Detta eftersom vi vet, precis som Anna Ekström sade att barns sjukdom och smitta avtar med sjunkande ålder. Det är dock ändå så att man borde utifrån forskningsresultat föra en diskussion om högstadiet. Vlachos m. fl. visar ju tydligt att färre gymnasielärare än högstadielärare blev allvarligt sjuka i Covid i våras. Detta eftersom gymnasierna var stängda.

När vi summerar den här hösten kommer vi alltså med stor sannolikhet se att också fler gymnasielärare har blivit svårt sjuka. Så diskussioner borde föras om hur högstadielärare kan skyddas. Vilket också är slutsasen i Vlachos m. fl. rapport.

Men detta är alltså en övervägning som regeringen gör: Dessa lärares sjukdom och eventuella död är mindre viktig än de negativa effekterna av en skolstängning.

Detta måste man vara tydlig med. Och jag tycker att lärare bör ha det avgörande inflytandet över om man accepterar den risken.

Vad det gäller universiteten berättade Matilda Ernkrans att många Campus är stängda, att majoriteten av undervisningen sker digitalt. Detta är också min bild. Därför har jag heller inte skrivit något om det. Det vill säga lärosätena verkar ha tagit det här ansvaret mer seriöst än vad många gymnasieverksamheter gjort.

Kanske på grund av att det är färre huvudmän, kanske för att de många gånger har tillgång till medicinsk expertis? Jag vet inte men, det är intressant att fundera över. Hade vi till exempel med en statlig skola haft möjlighet att införa tvingande smittskyddsregler på ett annat sätt än vi har nu?

Jag vet också att det finns många universitetsinstitutioner som har infört regler om munskydd i situationer där de behöver genomföra undervisning på plats som vid praktiska moment. Och därför undrar jag (liksom en mängd människor som kan mycket mer om detta än jag): När kommer det att finnas information på Folkhälsomyndighetens hemsida om hur man kan använda munskydd och den evidens som finns som stödjer detta?

Utöver detta tycker jag att alla ska läsa det Filippa Mannerheim skrev i Expressen.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer