När jag en lördag läste om hur Internationella engelska skolans Floridaboende multimiljonär Barbara Bergström torkade sina händer på DN-fotografens skjorta tänkte jag att verkligheten verkligen överträffar dikten.

Bilden på detta har följt mig sedan dess. Nu visar det sig också att själva skolsystemet också utan särskilt mycket överdrifter blir bra humor.

Först såg jag ”Svenska nyheters” genomgång av hur skolpengen fungerar. Det man egentligen gjorde var bara att man mycket pedagogiskt förklarade hur det går till när friskolor får pengar i efterskott på grund av kostnader de själva har skapat genom sin etablering och som kommunerna inte kan gardera sig emot.

Haha! Ja, det vore ju lustigt om det inte vore både sant och tragiskt. Verkligheten är nu så absurd att den går att göra humor av.

”Allt det där stämmer ju”

Sedan såg jag sista delen av ”Vem mördade skolan”. Bilden man ger är i allt väsentligt korrekt. Politikernas vårdslöshet, vimsighet och ideologiska tilltro till sina egna reformer, utbildningsutskottets velighet, pedagogernas otydlighet och edtech-industrins stress- och pengamaskin. Allt det där stämmer ju.

LÄS MER – stor intervju med Jesper Rönndahl: ”Skolan är helt enkelt viktig för mig”

Det sorgliga är att det är Sveriges viktigaste samhällsinstitution som behandlats på det här viset.

Programmet ställer frågan om vem som var skyldig. Man lutar åt Göran Persson och det är nog faktiskt ganska sant. Utan kommunaliseringen hade inte alla de andra förändringarna kunnat glida iväg på det sätt de gjorde. Det Socialdemokraterna gjorde då var också att bryta den tradition av stora och breda överenskommelser som fanns inom skolpolitiken.

Jag tycker det är viktigt att vi ser att reformernas inverkan framför allt drabbade läraryrket. Skola handlar om möten i klassrum och när läraryrket inte längre upprätthålls till status, löner, lönesystem och arbetsvillkor, då rasar skolan.

Tydligt för över 100 år sedan

De tidiga reformatörerna var kristallklara med läraryrkets oerhörda betydelse för hur skolan skulle utvecklas. Fridtjuv Berg skrev 1883 att om man bara kan locka rätt unga personer till läraryrket är det mesta redan vunnet. Också 1946 års skolkommission skrev 1948 att det som var avgörande för lärarkårens standard var yrkets förmåga att locka till sig de lämpliga människorna.

Men de var hoppfulla för de menade att yrkets förmåga att göra just det var stor på grund av att uppgiften att ”fostra de blivande samhällsmedborgarna och ta hand om växande liv” alltid måste utöva en dragningskraft på vissa människor och man fortsätter:

”Insikten att detta värv är vanskligt och att det kräver insats av hela personligheten utgör en del av lockelsen, medvetandet att uppgiften är en av de viktigaste samhället kan anförtro en medborgare utgör en annan del. Man bör alltså kunna räkna med att stora ungdomsskaror alltid kommer stå beredda att välja läraryrket, om detta av statsmakterna erhåller de yttre och inre betingelser för att även i övrigt vara lockande.”

Man betonar sedan lönens betydelse och utbildningen för att komma tillbaka till förutsättningarna för yrket och skriver sedan:

”Vid sidan av utbildningen är lärarnas arbetsförhållanden av avgörande betydelse både för yrkets rekrytering och för den enskilde lärarens förmåga att gå i land med sin uppgift. Redan de yttre betingelserna är härvidlag av vikt: trivsamma och ändamålsenliga lokaler, riklig undervisningsmateriel, väl anpassade arbetstider, en rimlig arbetsbörda. Tilltron till tron till välviljan, sakligheten och rättvisan hos överordnade myndigheter har stor betydelse för yrkestrivseln. Samarbetet med kollegerna och med lärjungarnas föräldrar är av vikt för en lyckosam yrkesutövning. Viktigast torde dock vara den frihet, som den enskilde läraren till- erkännes, och den möjlighet till utveckling som yrkesman skolan ger honom.”

”Man har blivit lurad och förråd av staten”

Om man ska sammanfatta 1990-talets reformers påverkan på lärarkåren är det väl att allt det som 1946 års skolkommission betonar som viktigt för läraryrket är just det som har gått förlorat. Det skulle man också kunna göra humor av.

Statusen har försvunnit, friheten likaså. Arbetstiderna har försämrats, löner sätts i tävling med kollegor, man får inte köpa in läromedel och man får ibland jobba i direkt olämpliga lokaler.

Ansvarig är inte längre statsmakten utan en tusenhövdad hydra i form av kommunala och fristående huvudmän. Man har blivit en leverantör av administrativ data och lämpliga betyg istället för den pelare i samhället som man faktiskt är och upplever sig vara. Man har i någon mening blivit lurad och förråd av staten och nu skulle vi kunna skratta åt eländet.

Frågan är vad vi ska göra för att bygga upp det igen.

Politiker måste förstå att när skolsystemet är något man driver med öppet så har man gått vilse i pannkakan och det rejält. Vill man ställa till rätta måste man börja där reformatörerna gjorde det: med läraryrket.

Kommentera

Häromdagen publicerade den världsberömde skolbloggaren Diane Ravitch en text på sin blogg som har direkt bäring på den svenska skoldebatten. Vi i Sverige införde 1992 med en skolmarknad byggd på importerad nordamerikansk nyliberal ideologi. Ett system där marknadens aktörer har fördelar medan det demokratiska samhället både på nationell och lokal nivå tappar kontrollen.

Man har haft samma problem i USA med det som där heter charterskolor. Charterskolor drivs av organisationer som tar på sig att driva skolor mot att de får en finansiering med en budget för det antal elever de beräknas utbilda. Det är alltså mer som en upphandling än den svenska extrema marknaden.

Men även utan en total marknad som i Sverige har dessa skolor kantats av skandaler, nedläggningar och bevis på ekonomiska oegentligheter. Problemen har till exempel Diane Ravitch och lärarfackföreningar i USA beskrivit gång på gång. För att komma åt dessa problem har USA:s utbildningsdepartement nu tagit fram en plan som består av tre huvudsakliga delar:

  • För att få statlig finansiering måste skolorna presentera en konsekvensbeskrivning, som beskriver a: demografin de kommer att betjäna (dvs socioekonomiskt och geografiskt); b: om det finns ett behov av en skola där; c: om skolan kommer intensifiera rassegregationen i det lokala skoldistriktets skolor och/eller hur de på annat sätt skulle kunna påverka dessa skolor
  • För det andra ska de behöva bevisa att de kommer att tjäna lokalsamhället, dvs att deras skola kommer att bidra positivt.
  • För det tredje ska skolor som drivs av vinstdrivande organisationer inte längre vara berättigade till finansiering.

Det här betyder att (om det går igenom) så hamnar, i motsats till den svenska modellen, bevisbördan hos den som vill starta en skola. Man måste visa att man är till gagn för lokalsamhället (i Sverige måste kommunen tvärtom visa att friskolan kommer att vara kraftfullt negativ för kommunens skolor). Skolorna ska drivas för att man är intresserad av att utbilda barn och unga och bidra till samhället, inte för att man vill tjäna pengar.

Diane Ravitch menar att  detta är betydande reformer som har potential att förvandla charterskolorna till goda grannar med offentliga skolor. De är inte beslutade och hon uppmanar nu lärare i USA att skriva till departementet och uttrycka sitt stöd för de planerade reformerna. Det här är i USA. Reformer som vissa frispråkeförespråkare i Sverige skulle kalla kommunism. Det är märkligt.

”Med krav på att vara icke-vinstdrivande slipper vi lycksökarna”

Översatt till det nuvarande svenska systemet skulle det innebära att man kunde ställa krav på skolor som vill etablera sig att de accepteras av kommunerna. Om kommunerna ska betala för skolor måste de också få det avgörande ordet om var och när de ska startas. Med krav på att vara icke-vinstdrivande slipper vi alla lycksökarna och den cyniska optimeringen som nu pågår.

Om vi skulle gå över till en statlig finansiering är det samma krav som ska gälla men då fattas naturligtvis beslutet på nå nationell nivå. Men kraven på lokal förankring och förbud mot vinstuttag bör vara självklart. Lika självklart som det är att staten kan ställa det kravet på alla som vill få del av en nationell skolpeng. Staten är inte en bankomat för företagare utan ska vara en garant för en bra skola för alla.

Men ett hinder på vägen till en sådan skolpolitik är naturligtvis det som Skolvärlden beskriver i sin granskning. Friskoleägarna värnar om sina vinster genom att skapa ett nät av politiska kontakter. Detta för att det ska bli så svårt som möjligt att fatta de beslut som skolan, dess elever och lärare skulle behöva för att vi skulle få en bra skola för alla.

Är det korruption? Ja, ibland är det det.

Kommentera

Innan jag kommer in på mitt riktiga ärende vill jag säga något om det hemska som hände i Malmö. Det var oacceptabelt; för dem som dog, för deras nära och kära och för alla elever på skolan som har rätt att uppleva sin skola som en trygg plats. Vilka konsekvenser detta bör få kan man undra över. Är det mer säkerhet på skolor, eller behöver vi göra något åt samtalet på olika internetforum? Jag vet inte.

Vad det i alla fall visar är något alla vet – hur utsatt och viktig – en lärare är. Att våld riktar sig mot lärare beror på det. Som lärare är du en ledare, du är en extraförälder, du är den vuxne och den som står där framme. På samma sätt som det kan leda till så oerhört mycket gott kan det leda till den här typen av ondska. Men vi måste komma ihåg att vi inte vill låta ondskan bestämma vilka vi är, eller vad skolan är för plats. Detta får inte leda till att vi blir rädda. För då har ondskan segrat.

”Ondskan får helt enkelt inte segra”

Apropå ondska är kriget i Ukraina är inne på sin andra månad. Och ondskan där är det totalitära samhället och en maktgalen despots galna tankar om hur världen fungerar. Hur fel (och feg) han är visar sig i hur han stryper demokratin i sitt eget land. Här får vi inte heller bli rädda. Ondskan får helt enkelt inte segra. Fakta, demokrati och fritt tankeutbyte är det farligaste för en diktator. Och det är just det vi ska lära ut i skolan.

Trots allt detta elände rullar det officiella Sverige på. Utbildningsdepartementet har skickat ut en imponerande mängd reformförslag som jag skrev lite om i mitt förra inlägg. Genom några av dem vill regeringen försöka att, i alla fall lite grand, ta bort udden av den skada marknadsskolan gör i vårt samhälle. Jag vill upprepa att detta är en avgörande stund. Det är dags för partierna att visa om de står på lärarnas och elevernas sida eller på riskkapitalets.

I SVT:s satirprogram ”Svenska nyheter” refererades det till Skolvärldens uppgifter om kommuners utbetalningar till friskolekoncerner som inte fanns.

Jag noterar att humorprogrammet ”Svenska nyheter” gjorde humor av att beskriva det svenska skolpengssystemet precis som det fungerar i verkligheten. Programmet är en pedagogisk förklaring av hur det fungerar och det blir roligt. Det säger något.

Något som inte var humor var nationalekonomen Anne-Marie Pålssons utredning om skolmarknaden som hon gjort åt Lärarnas Riksförbund. En oerhört välgjord utredning men som jag (precis som skolministern) inte tycker landar i det självklara den borde landat i. Den före detta moderata riksdagsledamoten konstaterar formellt och sakligt att det finns oerhörda problem med skolmarknaden och framförallt med närvaron av associationsformen aktiebolag i den. Hon skräder verkligen inte orden.

”Jag tycker hon tänker väldigt fel”

Men sedan landar hon ändå i slutsatsen att vi inte kan göra oss av med aktiebolagen. Och den främsta anledningen för henne verkar vara prislappen. Det skulle kosta tiotals miljarder kronor.

Här tycker jag att hon tänker väldigt, väldigt fel. Skulle vi som samhälle acceptera att vi hålls gisslan av aktiebolagen för att det skulle bli dyrt att göra oss av med dem? Och det för en summa som i jämförelse med vad skolsystemet kostar varje år faktiskt är en ganska mycket liten summa.

Nej det är inte en rimlig slutsats. Det är vi som bestämmer vem som ska driva skolor, inte de utländska riskkapitalisterna, eller deras ersättningsanspråk.

Har vi gjort fel får vi göra rätt. Så enkelt är det.

Kommentera

Jag skriver detta i demokratins vagga. Jag sitter ett par stenkast från Akropolis i Aten. Igår kunde jag betrakta klippan med det fantastiska templet i månsken och höra Atenas uggla; minervaugglan, ropa i natten.

Men det går det inte att lösgöra sig från tankarna på despoten i Moskva som tänkt köra över ett demokratiskt grannland med stridsvagnar och bomba sönder deras städer. Varför gör han det? För att de inte vill vara som han, för att de inte lyder hans minsta vink?

Demokratin är inte självklar och vi verkar vara tillbaka i ett läge där den måste försvaras med vapenmakt. Likheterna mellan Hitler 1939 och Putin 2022 är skrämmande. Och vi som trodde att vi nu när pandemin börjar ebba ut skulle få frihet och gemenskap över gränser. Tji fick vi.

Men samtidigt måste livet gå på och så också skolan och dess reformer. Regeringen kommer i juni lägga fram en rad propositioner som kommer att bli en prövosten för riksdagen (en prövosten är en sten med vilken man kan kontrollera äkthet i tex guld). Jag tycker att lärare ska se hur partier väljer att rösta då. Och jag tycker man sedan ska tänka till i höst om på vilket parti man vill lägga sin röst.

”Vrid tillbaka felen som begåtts”

Det är trettio år sedan kommunalisering och friskolereformen klubbades i starkt oeniga riksdagar. Två ogenomtänkta och illa genomförda reformer där problemen var uppenbara från start. Det är dags att vi börjar vrida tillbaka lite av de fel som begått.

Den första prövostenen är att se till att kommunala skolor får en möjlighet att konkurrera på lika villkor genom att kommunerna får göra avdrag för sina skolplikts- och andra liknande kostnader innan de beräknar friskolornas skolpeng. Detta var meningen från början men schackrades bort av en socialdemokratisk regering i kohandel med Centerpartiet. Om man säger nej till det så vill man gynna friskolor på bekostnad av kommunala skolor. Det kan ingen lärare ställa sig bakom menar jag. Oavsett om man själv jobbar på en kommunal eller en privat skola. Skola är till för alla barn och då ska alla barn ha tillgång till samma resurser.

Den andra prövostenen är naturligtvis att ersätta det djupt orättvisa systemet med köer till friskolor med ett generellt skolvalssystem med rättvisa urvalsgrunder när platserna fördelas. Det finns bara ett enda skäl till varför man skulle vilja behålla köer, och det är att man i första hand värnar om friskolors möjlighet att välja elever så att de lättare kan gå med vinst. Av alla andra skäl är det bättre med det system som kommer föreslås i propositionen. Detta är något en i princip enig forskarvärld, till exempel, står bakom.

Det här är två av förslagen som är på väg och det finns fler och jag kommer ha anledning att återkomma. Just nu konstaterar jag bara att båda dessa har passerat lagrådet. Det verkar vara välskrivna propositioner med andra ord. Inget av förslagen påverkar skolmarknaden på något väsentlig sätt. Möjligen kan de minska möjligheterna till oskäliga vinster men det är väl inget problem som jag ser det. Men var så säker på att man inom privatskolelobbyn nu kommer att försöka påverka.

”Det är klokt att ge utredningen mer tid”

Sedan har en annan sak väckt debatt och det är förstatligandeutredningens förnyade uppdrag. Svek säger vissa. Jag skulle säga att det är klokt. Utredningsuppdraget var bundet av januariöverenskommelsens hastigt formulerade krav. Krav som Nyamko Sabuni har sagt i vissa fall ställdes bara för att göra Socialdemokraterna obekväma. Nu är inte regeringen bunden av överenskommelsen och då tycker jag att det är klokt både att ge utredningen mer tid, och också ett friare uppdrag.

Inte minst tror jag att det är viktigt att förstatligandeutredningen få tid på sig både att ta del av och inkorporera både vad Ann-Marie Pålsson kommit fram till om aktiebolagen, och vad Riksrevisionen kommer att säga om skolpengen som konstruktion för att finansiera skolor på.

Jag noterar att Skolinspektionen nu stänger tre skolor med 1 200 elever. Det är 1 200 barn och unga som nu kommunen måste ta hand om. Det är 1 200 barn och unga vars skolvardag helt plötsligt förändras. 1 200 barn och unga som ska vänja sig vid nya vägar till skolan, nya lärare och nya klasskamrater. Varför? För att vi i Sverige tycker att rätten att starta skola är viktigare än att varje barn får en bra och trygg skolgång.

Detta är en av de grundläggande anledningarna till att skola inte ska vara en marknad. Skolan är samhällets åtagande för barn och unga och investering i vår gemensamma framtid. Då ska inte enskilda barn och unga komma i kläm eftersom vi leker att detta är en marknad!

Kommentera

Jag tillhör de gymnasielärare som 2007 förberedde sig för en gymnasiereform (Gy07) som var klubbad och klar. En av de saker jag allra mest såg fram emot i den var att ämnesbetyg skulle införas.

Jag tyckte som lärare instinktivt illa om kursbetygen och den effekt det hade på min undervisning och på eleverna. Införandet av kursbetyg i svenska gymnasieskolan tillhör för övrigt en av de särskilt olustiga och ogenomtänkta sakerna i svensk skolreformhistoria. Det är väldigt oklart på vilka grunder det infördes.

Det närmaste man nog kan komma sanningen är att några unga politiker hade varit på utbyte i USA och tyckte att det verkade kul och att det passade in skolmarknadslogiken.

Reformen 2007 genomfördes aldrig. Det lär vara den enda färdiga skolreform som skrotats innan den införts. En borgerlig regering tillträdde och i den var Jan Björklund skolminister och han ville inte ha den reformen. Så han snabbutredde en annan gymnasiereform, den som blev Gy-11.

Utredaren Anita Ferm behandlade frågan om kursbetyg oerhört grunt. I princip skriver hon att hon pratade med några elever och att de gillade systemet. Så då körde vi på i drygt tio år till med det.

”Det minskar stressen”

Varför välkomnade jag 2007 ämnesbetyg och varför tycker jag det är viktigt idag? Det ger möjlighet för lärare att ge elever tid att utveckla kunskaper. Det minskar stressen på de enskilda kursmomenten och kan minska den negativa betygsstressen.

Ett exempel på hur man kunde göra på det gamla linjegymnasiets tid är den lärare i matematik och fysik jag hade i Örebro. Hon lät oss göra ett diagnostiskt prov och konstaterade krasst att vi inte hade förutsättningar att klara gymnasiets matte. Så hon började med att låta oss repetera grundskolans matematik i ett halvår. Sedan började hon med gymnasiets ämnesinnehåll. Hon kunde göra så för hon visste att hon hade tre år på sig. Det hon också gjorde var att skapa intresse för matematik för oss. För när man kan något och blir utmanad så är det ju alltid roligt.

Nu kommer vi ha kvar kurserna men de ska bygga på varandra. Det låter som en bra idé. Men – du som är lärare: glöm inte gå in på Skolverkets sida och se vad som händer. För djävulen ligger i detaljerna. Känner du inte igen ditt ämne – skriv och påtala det!

”Det finns ett stort MEN med förslagen”

En annan nyhet ligger i att man nu ska byta namn på kunskapskraven till betygskriterier och att lärares helhetsbedömning ska bli viktigare än matrisavprickningen. Båda dessa saker är oerhört viktiga. Det senare signalerar tillit till det vi vet är bra – lärares förmåga att bedöma elever. Det förra handlar om att betona förändringen, ta bort betoningen på ”krav” och sätta fokus på just helhetsbedömningen. Det finns ju dock ett stort men med förslagen.

När vi med den nordamerikanske internationellt välkända forskaren Linda Darling Hammonds ord ”släppt in djävulen i systemet” finns det alltid en risk att samvetslösa skolägare ser sin chans. Det blir ju ännu lättare att sätta för höga betyg. Som till exempel Internationella engelska skolans elever verkar göra i förhållande till hur eleverna klarar sig på gymnasiet. Dags för en svekdebatt? ”Ni lovar ge våra barn en bra utbildning – ni gör vinst på dem – men de blir sämre förberedda för gymnasiet…”. (De ledsna ungdomarna på KREAB:s och friskolelobbyns helsidesannonser mot regeringens förslag om rättvis skolpeng och rättvis antagning skulle kunna ges en annan text och annat innehåll och då bli mer sanna).

Apropå sanning så skriver just Internationella engelska skolan ofta att de inte fungerar segregerande eftersom de har många elever med utländsk bakgrund i sina skolor. Men den ballongen sticker olika undersökningar hela tiden hål på. Nu senast i Lärarförbundets undersökning som säger att:

”Bakom det fagra talet om att friskolor har en stor andel elever med utländsk bakgrund döljer sig en stor segregation som avslöjas först när man går bakom siffrorna.”

Varför ska vi behöva hela tiden rätta lobbyisters påståenden? Varför har vi inte en skoldebatt som utgår från fakta. Svaret är enkelt, det finns pengar att tjäna. Och aktiebolagen agerar enligt det uppdrag de har enligt lag – att ge sina aktieägare vinst. Då är alla medel tillåtna.

* * *

Apropå svek och tveksam moral: Staten har pumpat ut ungefär en miljard extra per år som kompensation för ökade kostnader för pandemin. Som av en händelse är det ungefär de vinster skolkoncernerna gör per år nu. Pandemin har gett glada dagar på börsen eftersom lärarkostnaderna har sjunkit. Lärare har ju varit sjuka…

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.