Vi har nu mer än 40 000 smittade i covid per dag. Men ändå verkar inte situationen på IVA bli i närheten av var vi var under den första och andra vågen. Detta beror på två olika saker: Dels verkar omikron vara en annan typ av sjukdom. Viruset har evolverat till att infektera de övre luftvägarna för att på så vis snabbt kunna ta sig från värd till värd vilket också mildrat sjukdomens effekter och så att vaccinationerna också ger skydd mot svår sjukdom fats viruset lyckas ta sig förbi dem.

Smittotakten och sjukdomsbilden, tillsammans med vaccinationerna, gör att vi kan ana slutet på tunneln – fastän det är som mörkast om man bara ser till hur många som smittas.

Det är en bit kvar. Inte minst vad gäller dem som nu arbetar i skolan där elever, lärare och familjemedlemmar nu blir smittade i en takt som gör det svårt att upprätthålla vettig verksamhet på många skolor, precis som inom andra sektorer.

Det lustiga i detta är att coronapandemin, nu den tredje våren, beter sig så som Folkhälsomyndigheten från början menade att den skulle bete sig. Kommer ni ihåg när deras konsult Johan Giesecke stod och sade att det var en vanlig influensa, att den skulle snabbt sprida sig i befolkningen och sedan skulle den vara över? Hur Folkhälsomyndigheten med ljus och lykta sökte efter bevis på flockimmunitet som aldrig visade sig?

”Vi måste rida ut den här stormvågen”

Men nu är vi där, för dödligheten har minskat och sjukdomen fungerar nu, med vaccinationer och mutationer, likt den influensa myndighetens ursprungliga pandemiplan byggde på.

Jag menar att vi nu ser slutet på tunneln – fast vi måste rida ut den här stormvågen först. Sedan tycker jag att samhället skulle inse hur hårt detta har slitit på lärarkår, skolledare, skolchefer och alla andra som jobbat inom skolan.

Ni som arbetar dagligen där är värda en eloge efter allt detta, och jag hoppas innerligen att era arbetsgivare ger er ett kännbart bevis på uppskattning så småningom.

Loven i vår och sedan sommarlovet kommer också vara av stor betydelse för vår möjlighet att ta igen oss.

Låt oss göra det ordentligt!

Kommentera

Både yrkesutbildningarna och vuxenutbildningen befinner sig oftast i medieskugga. Det pratas sällan om dem. Detta trots att båda är oerhört viktiga för Sverige både som kunskaps- och industrination. Yrkesutbildningarna ger den utbildade arbetskraft vi behöver inom en mängd sektorer och vuxenutbildningarna möjliggör för människor att gå från arbetslöshet till studier och sedan till arbete.

Vuxenutbildningarna är dessutom en del av en av de saker som gör de nordiska ländernas skolsystem unika. De ger möjligheten till en andra chans. Jag har själv bara i min egen släkt och bekantskapskrets människor som fick en sådan andra chans och som idag är produktiva samhällsmedborgare med ansvarsfulla positioner.

En artikel i Skolvärlden pekar på den utarmning som har skett av vuxenutbildningarna i takt med att den verksamheten avreglerats, konkurrensutsatts och marknadiserats.

Professor Andreas Fejes vid Linköpings universitet säger i artikeln att folk i allmänhet tror att allt är som det var för 25 år sedan men att marknadiseringen av vuxenutbildningen har smugit sig på gradvis och utan samma insyn som i den vanliga skolan. ”Det har skett i tysthet” säger han.

Han beskriver sedan en verksamhet som helt bedöms på grundval av pris och betyg, och där bara hälften av kommunerna någon gång inspekterat verksamheten de betalar för. Detta medan lärare vittnar om orimliga arbetsbördor och kraftfullt förändrade villkor.

Vad gäller yrkesprogrammen analyserar Peter Vigren i en rapport för tankesmedjan Arena Idé situationen inom industriprogrammen och det är heller ingen rolig läsning. Han beskriver hur systemet belönar dem som inte tar på sig de stora kostnader som till exempel industriprogrammet egentligen kräver och ställer frågan: ”Föreligger det verkligen ett skriande branschbehov av personal till zooaffärer och till djurparker, men inte alls i jord- eller skogsbruket?” Och förklarar vad som sker med:

”Det troliga är att de fristående skolkoncernerna har valt att i stället för att satsa på dyra klassrumsutbildningar välja lärlingsvarianter, nu när lagstiftningen har justerats för att underlätta detta – i synnerhet eftersom elevpengsmodellen ännu inte uppdaterats för att täcka in de uppenbara skillnaderna i undervisnings- och investeringskostnader modellerna emellan. Det lär helt enkelt vara mycket billigare för skolhuvudmannen att överlåta investeringar, undervisning i yrkesämnen och slitage på lokaler till branschen än att ta de kostnaderna själv, samtidigt som skolhuvudmannen får lika mycket betalt från det offentliga.”

”Betraktas som tillåten ’collateral damage’”

Det är intressant att just gymnasiefrågan är den enda fråga där näringslivet verkar ha förstått vad marknadiseringen gör med skolans samhälleliga uppdrag. Det var påfallande att de var positiva till en ökad reglering av utbudet inom gymnasieskolan i deras remissvar på gymnasieutredningen. För när de ser hur deras egna verksamheter drabbas av att skolan inte är planerad blir de oroliga.

Men frågan återstår:

  • Varför har båda dessa systemförändringar kunnat pågå så länge och varför har de generellt bemötts med så mycket tystnad?

Det enkla svaret tror jag är lika sorgligt som det är sant. Det här handlar, vad gäller yrkesprogrammen, om att det ofta är elever till föräldrar som inte vet hur man gör sin röst hörd, och när det gäller vuxenutbildningarna om vuxna som inte är så väletablerade i samhället.

Det är personer som samhället borde vara en röst för, personer ett gott samhälle ser till att de får möjlighet att delta i samhället, men istället blir de nu offer för den övre medelklassens valfrihets- och marknadsvurm.

Det precis på samma sätt som alla de elever som på olika skandaler med konkurser genom åren i privata yrkesprogram fick sin skolgång förstörd, men utan att det fick någon återverkan. Det verkar betraktas som tillåten ”collateral damage” som uppstår på grund av marknadens ”osynliga hand”.

Det är inte värdigt ett samhälle med ambitioner om alla människors lika värde och möjligheter att skaffa sig ett bra liv.

Kommentera

Smittspridningen i Sverige har utvecklats exponentiellt på grund av den nya virusvarianten omikron. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Folkhälsomyndigheten var omedveten om hur logaritmiska utvecklingar ser ut. När en kurva ser ut som nedan kan man förutsätta stora problem.

Vi får se hur det utvecklar sig. Det finns en nedgång nu på slutet men vi vet också att det varit helg och att många regioner haft problem med provtagning.

Källa: Folkhälsomyndigheten 11/1 2022.

I DN uttalar sig nu lärare om sin oro, upplever det som ett ”kamikazeuppdrag”och önskar att skolor stängde.

Jag är medveten om att WHO den här gången går ut och rekommenderar skolstängningar som den sista åtgärden. Men man ska också vara medveten om att det är en av de allra mest effektiva åtgärderna för att stoppa en smittspridning.

Det bevisades också i Sverige under toppen vid samma tid förra året. Att de flesta högstadieskolor var stängda innan jul var en av anledningarna till att vi då tillsammans med jullov och umgängesbubblor kunde trycka ner smittan. Sedan kom vaccinationerna igång på allvar och förändrade spelplanen helt.

Men nu har vi som sagt en ny variant på viruset som inte tar hänsyn till vaccinationerna. Den sprider sig snabbare och mycket bland barn till skillnad från tidigare. Vaccinationerna verkar ge visst skydd mot allvarlig sjukdom och en tredje spruta också mot smitta.

Det finns all anledning för lärare att vara oroliga. Tvärtom mot vad en del myndighetspersoner har sagt har lärare, och deras familjer, drabbats hårt under de tidigare vågorna. Att så är fallet kan man se både i data som publicerats av Coronakommissionen såväl som i forskning. Det är bara gymnasielärare som ligger på genomsnittet (tack vare distansundervisning).

Källa: Vlachos mfl. 2021.

Lärare tillhör de som tillsammans med sjukvårdspersonal tagit Sverige genom krisen men det till en kostnad. En kostnad som lärarkåren inte har fått något erkännande för. Istället har de blivit informerade om att deras arbetsmiljö är riskfri, vilket bevisligen var felaktigt. Kanske tåget har gått. Men jag skulle föreslå följande om inte utvecklingen bryts:

  1. Skapa ett tillfälligt smittstopps-lov. Två veckor som lärare använder till enskild fortbildning. Detta är en tillfällig insats som tillsammans med övriga åtgärder tvingar viruset att börja om och under tiden hinner vi vaccinera fler med tredje dosen. Varför då inte prioritera lärare?
  2. Ge alla lärare ett skattefritt fortbildningsbidrag att köpa böcker för. Detta som en signal om vad lovet ska användas till, men också som ett erkännande för att man har stått i frontlinjen och för att lärare och deras familjer därigenom har blivit smittade mer än de många andra.
  3. Det tredje är så självklart att det fortsatt är pinsamt att behöva skriva om det: Se till att Folkhälsomyndigheten omedelbart gör en tydlig kovändning i munskyddsfrågan. Deras halsstarrighet och felaktiga uppfattning om att de skulle tappa förtroende om de erkänner misstag låter viruset spridas i en helt onödig omfattning.

Jag åkte på ett fullsatt tåg från Lund till Stockholm i söndags och munskydden var få. Varför? För att i Sverige måste du ha stort civilkurage för att använda mask. I andra länder är det tvärtom. Och det är Folkhälsomyndighetens fel. Ett fel de bör åtgärda genom att tydligt ta ställning för munskydd.

Grundregel i kriskommunikation är alltid att vara ärlig med sina misstag. Att tro att man kan tiga om misstag för att inte tappa ansiktet och tro att det i sin tur ger förtroende är fel. Helt fel.

Utöver detta hoppas jag att vi ändå får ett år där vi kan börja leva lite mer normalt igen.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm