Annons

Ett stort fall framåt, Skolverket!

Relaterat

Skolverkets nya allmänna råd om betyg och betygsättning tycker jag är i stort sett ett stort fall framåt. Detta även om det också finns en och annan konstig formulering som är svår att förstå och som visar på en ouppklarad problematik. Det finns en generell kritik att det faktum att detta allmänna råd ska ersätta bl.a. det råd som hette ”Planering och genomförande av undervisningen” ska ses som en signal att bedömning är viktigare än undervisning.

Jag kan förstå resonemanget – det kan skicka en sådan signal – men jag väljer nog att tolka signalen tvärtom: Skolverket försöker nu signalera att varken de eller någon annan styr över hur lärare undervisar. Och jag tycker också att detta synsätt präglar detta allmänna råd.

Det kan ha sin betydelse att framhålla att allmänna råd är inte vad det låter som – lite sådär allmänna tips om hur man skulle kunna göra om man har lust – det är tvärtom. Allmänna råd är Skolverkets tolkning av den juridiska reglering som finns. Det innebär att man måste göra som det står här – om man inte kan visa att man uppfyller regleringen på ett annat sätt, som de skriver. Allmänna råden borde heta: ”Det här är vad som gäller juridiskt…”.

Som helhet tycker jag att detta nya allmänna råd visar på en tydlig kursändring hos Skolverket, som jag välkomnar. Det kan verkligen vara ett stöd för en lärarkår som vill hävda sin autonomi och sin rätt att bestämma över både hur man undervisar och betygsättningens praktik.

På många ställen är budskapet i rådet precis det motsatta mot vad man sade till lärare under implementeringen av LGR11. Detta gäller inte minst kunskapskravens ställning vid undervisningen. Då var budskapet (tvärtemot beställningen i Leif Davidssons utredning) att det nu var förmågorna i kunskapskraven som var det viktiga.

Nu skriver myndigheten istället väldigt tydligt att ”Kunskapskraven är således inte mål för undervisningen utan medel för att sätta betyg. De är därför inte avsedda som grund för planering eller genomförande av undervisningen.” Detta är mycket bra och som sagt en tydlig kursändring. Detta ger lärare en tydlig ”tillåtelse” att koncentrera sig på de ämneskunskaper som finns beskrivna i syfte och centralt innehåll utan att vara så nervös över kunskapskravens luddiga förmågor. Detta framgår också när Skolverket skriver:

”Det är inte ändamålsenligt att utforma en bedömningssituation och göra en analys av elevernas kunnande enbart med stöd av kunskapskraven.”

Detta kunde kanske göra slut på det kunskapskravsbingo som ibland förekommit. Jag frågade en gång en av mina bonusdöttrar varför hon var så glad över att gå på gymnasiet. ”Jo för att de undervisar oss” sade hon. ”Jaha”, sade jag. ”Men vad gjorde de på högstadiet då?”, ”Nej , de bara delade ut matriser och sade till oss att det här var vad vi skulle uppnå”, sa hon. Och sedan ordnade de säkert bedömningstillfällen för dessa matriser. Men hela det som är en lärares arbete: att undervisa, skapa förståelse med mera det gjorde lärarna inte i så hög grad. Lära sig fick de göra själva. Inte konstigt att hon var sönderstressad på högstadiet!

Det centrala innehållets ökade betydelse i Skolverkets ögon framkommer också i meningen ”Vilka delar av ämnets eller kursens syfte, centrala innehåll och kunskapskrav som aktualiseras i bedömningssituationen beror alltså̊ både på̊ hur läraren har utformat situationen och på vad eleverna visar i den”.

Man sågar verkligen också i rådet felaktig användning av matriser och är väldigt tydlig med att det är lärare som bestämmer hur och vilken dokumentation som behövs för betygsättningen: ”Läraren avgör vilken dokumentation som behövs för att stödja elevernas kunskapsutveckling och för att säkerställa ett brett och varierat underlag inför betygssättningen.”

Man ifrågasätter också otvetydigt den användning av olika internetportaler som finns och skriver ”Det är viktigt att dokumentationssystemen i de fall de används är ett stöd för läraren i att göra en allsidig utvärdering vid tiden för betygssättningen”.

Men samtidigt är det lite knepigt skrivet här. Man vågar inte riktigt löpa linan ut, Skolverket sätter inte riktigt ner foten. Kan en lärare åläggas att använda ett dokumentationssystem när Skolverket samtidigt säger att det är läraren som bestämmer över sin dokumentation? Det är lite av en gråzon i texten, men samtidigt en tydlig övervikt för lärarens bestämmanderätt över betygsättningen och dess praktik. Och om regler sätts upp är det tydligt längre ner i texten att detta i så fall ska göras i samverkan mellan rektor och lärare. En huvudman kan alltså inte bestämma detta, som jag läser texten.

En sista mycket viktig formulering är denna: ”Att kunskapskraven behöver läsas och tolkas i relation till ämnets eller kursens syfte och centrala innehåll samt utifrån den undervisning som har bedrivits innebär att läraren vid betygssättningen fäster större vikt vid sådana kunskaper som betonas i syftet eller som kan kopplas till många punkter i det centrala innehållet. Läraren fäster också̊ större vikt vid sådant som har fokuserats i undervisningen och där eleverna fått möjlighet att särskilt fördjupa sina kunskaper.”

Detta innebär att eleven ska bedömas utifrån vad man undervisat om – inte enbart utifrån kunskapskraven. En lärare kan alltså aldrig någonsin säga att du kan inte få det betyget för vi har inte gått igenom detta, eller vi har inte kunnat bedöma dina kunskaper utifrån denna del av kunskapskraven eftersom vi inte haft någon möjlighet att göra det. Det här är väldigt intressant eftersom det ger tillåtelse för att det man ska mäta är hur elevernas lärande förhållit sig till den undervisning som getts – inte till en tro på att alla elever ska lära sig precis samma sak eller kunna uppvisa precis samma kunskaper. Återigen ett större bemyndigande för läraren att utforma sin undervisning som hen ser bäst – och att bedöma utifrån detta.

Som helhet tycker jag alltså att de nya allmänna råden är en klar förbättring och känns som i alla fall början till verklig kursändring för Skolverket mot en syn på kunskap och undervisning som mer rimmar med lärares och lärandets verklighet än den socialkonstruktivistiska läroplanspoesi som tidigare präglat styrningen av svensk skola. Tyvärr kan Skolverket inte få A på grund av att kriteriet för det inte är fullt uppfyllt i och med missen vad gäller vikten av kunskapen om ord när man lär sig språk.

Så det får blir ett B, men med möjlighet till förbättring!

För kunskapskraven är ju fortsättningsvis oerhört problematiska. Det visar sig i det stycke i det nya rådet som jag tycker är riktigt dåligt. Det står:

”Informationen från en bedömningssituation kan ofta användas i både formativt och summativt syfte, men inte alltid. Ett exempel kan vara att en lärare vill använda sig av ett glosförhör i språk för att eleverna ska öva sin ordförståelse. Detta kan vara ett led i att eleverna på sikt ska kunna skriva mer utförliga och nyanserade texter. Informationen från glosförhöret ger i sig ingen användbar information för att värdera elevernas kunskaper i förhållande till kunskapskraven. Däremot kan läraren använda sig av den för att ge återkoppling till eleverna och för att planera den fortsatta undervisningen.”

Här tar man sig för pannan. Anledningen till att det står är att man inte i kunskapskraven har med ordkunskap. Vilket är korkat. Detta i sin tur beror på att kunskapskraven är uppbyggda efter Skolverkets reformpedagogiska, socialkonstruktivistiska, svensk-flumpedagogiska, tjänstemannapåhittade (här kan du stryka eller använda de/n beteckning du vill)  ideologi som gjorde att man strök dimensionen ”Att minnas” som viktig vid kunskapskravens konstruktion.

Det var sorgligt, ledsamt och ovetenskapligt att göra det. Det är väl självklart att det är en grundläggande och viktig kunskap att kunna många ord när man lär sig ett främmande språk och att det också bör reflekteras i betygsättningen? Enligt uppgift är det också en del av de nationella proven, vilket gör texten ännu mer obegriplig.

Min oro är här att när nu Skolverket lägger in just detta exempel i det allmänna rådet – ska vi se det som en signal om att man kanske inte har svängt vad gäller vilken kunskapssyn och synen på ämneskunskaper som ska råda i de reviderade kurs- och ämnesplaner som vi har att se fram emot?

Ps: En del av rådet handlar om hur man ska förhålla sig till Nationella prov. Jag ska inte upprätthålla mig vid det problematiska med denna kurs- och ämnesplan nr. II i den svenska skolan. Här hänvisar jag till ett tidigare inlägg.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Unicefs larmrapport: Skolsegregationen ökar i Sverige

Relaterat

Nu kommer nästa larmrapport om likvärdigheten i den svenska skolan. Idag släpper Unesco en rapport, An Unfair Start - Inequality in Children´s Education in Rich Countries, där de utgående från skillnader i läsförståelse rangordnar länders förmåga att kompensera för olika bakgrunder hos barn. Sverige hamnar på plats 25 bland 41 länder, bakom länder med mycket sämre ekonomiska förutsättningar.

Christina Heilborn, programchef vid Unicef Sverige säger i ett pressmeddelande att:

– Det är anmärkningsvärt att Sverige inte ligger bättre till i en internationell jämförelse, eftersom vi har en stark välfärd. Det är djupt oroväckande att barn riskerar att fastna i ett livslångt utanförskap för att skolan inte klarar av att kompensera för de skillnader som finns i barns livsvillkor.

I Unicefs pressmeddelande kan man läsa:

”Rapporten visar att skillnaderna i resultat mellan de bäst och sämst presterande eleverna i Sverige ökar ju äldre de blir. Nästan var femte femtonåring i Sverige bedöms inte ha de grundläggande läskunskaper som behövs för att på ett fullgott sätt kunna delta i samhällslivet.

De senaste årens migration har haft inverkan på Sveriges resultat, men enligt rapporten är det inte hela förklaringen till varför Sverige inte presterar bättre när det gäller att se till att det finns en kvalitativ utbildning och en skola som klarar av att kompensera för ogynnsamma livsförhållanden. Andra faktorer som spelar in och påverkar elevernas resultat är till exempel föräldrarnas yrken och skillnaderna mellan olika skolor.

Enligt barnkonventionen har alla barn samma rätt att utvecklas till sin fulla potential och att få den kunskap som krävs för ett bra liv. Trots det ser tillgången till likvärdig utbildning i de rika länderna i världen olika ut för olika barn. Risken är stor att barn som har en sämre utgångspunkt än sina kamrater när de börjar skolan, hamnar i en ännu mer utsatt position om skolan inte klarar av att kompensera för olika förutsättningar.

– Att se till att barn får likvärdig utbildning av god kvalitet är den enskilt viktigaste skyddsfaktorn mot utanförskap. Nu är det istället barnets bakgrund som får styra över hur det ska gå i skolan. Det får konsekvenser för det enskilda barnet, men också för samhället i stort, säger Christina Heilborn.

Rapporten understryker att ökad likvärdighet inte handlar om att sänka kvaliteten i skolan, snarare tvärtom. I länder med hög likvärdighet tenderar genomsnittsresultaten att vara höga. Likvärdighet gynnar med andra ord alla elever, även dem som presterar bättre än genomsnittet.”

Och sedan avslutas det med att Unicef Sverige föreslår följande för att öka likvärdigheten i den svenska skolan:

  • Ökat statligt ansvar för en likvärdig skola, så att alla barn får tillgång till utbildning med hög kvalitet som kan kompensera för ogynnsamma livsförhållanden.
  • Tillgången till likvärdig utbildning ska gälla för alla barn, med tidiga och riktade stödinsatser till de barn som är mest utsatta.
  • Berörda barn ska själva få vara delaktiga i åtgärder som rör dem.
  • Ännu en rapport visar det lärare och rektorer känner så väl till. Klyftorna ökar, skolsegregation och olikvärdighet ökar.

Min ständiga fråga är: När ska borgerliga politiker känna ett samhällsansvar och inte bara bete sig som röstförstärkare för Svenskt Näringslivs lobbyism? När ska de bry sig om vad både deras väljare och vad skolprofessionerna tycker och upplever?

Jag skriver borgerlig eftersom det är de som så envist vägrar se problemen med det svenska unika och extrema marknadsexperimentet i skolan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Skolsegregation finns i hela landet

För de som inte har tillgång till DN följer här en version av den artikel jag och German Bender, som är programchef på Arena Idé, publicerade på DN Debatt den 26/10.

Vi menar i den att det har utvecklats ett parallellskolesystem i Sverige eftersom välutbildade och svenskfödda familjer väljer bort skolor med barn till lågutbildade och med invandrarbakgrund. Det skriver vi om i en ny rapport från Arena Idé. Vi kan i den också visa att den hyllade Nyköpingsmodellen inte lett till mindre utan snarare ökad segregation – trots de lokala politikernas vällovliga ambitioner.

Med skolsegregationen menas att allt fler barn går i skolor med barn som liknar dem själva, socioekonomiskt och etniskt. Den minskar likvärdigheten i skolan och skapar ett samhälle med etniska och sociala enklaver. När människor har mindre kontakt med varandra ökar risken för motsättningar och polarisering. Det har belagts i forskningsstudier och av Skolverket att den ökade skolsegregationen i Sverige i hög grad beror på det friskolesystem vi har och som består av fyra komponenter:

  • Fri etableringsrätt för friskolor
  • Skolval med kösystem
  • Skolpeng som tillfaller elevens skola
  • Möjlighet till obegränsat vinstuttag för aktiebolagsskolor

I en ny studie för Arena idé kan vi visa att skolsegregationen inte bara är ett storstadsfenomen, utan att den finns i hela landet. Genom att studera de 30 kommuner i Sverige som har 50–100 000 invånare kan vi illustrera det som är lärares, rektorers och kommunala skolförvaltningars vardag i Sverige: en kraftfull segregation.

Den sociala och etniska skiktningen i nästan alla de här kommunerna är ett påtagligt problem som syns i våra bostadsområden och på de platser där barnen rör sig och möts – eller allt oftare – inte möts.

Vi har använt data från Skolverkets databas Siri för samtliga högstadieskolor i dessa kommuner och rangordnat dem efter andelen elever med svenskfödda och/eller högutbildade föräldrar. Resultatet är mycket tydligt och ger en oroväckande bild av det Sverige som håller på att växa fram inför våra ögon.

1) Vi fann skolsegregation i 28 av 30 kommuner.

2) I över hälften (16) av dem fanns en tydlig skolvalssegregation orsakad av friskolesystemet.

3) Segregationens karaktär skiljer sig mellan kommunala och fristående skolor. Friskolor är kraftigt överrepresenterade bland skolor med hög andel svenskfödda och/eller välutbildade föräldrar. Kommunala skolor dominerar stort bland skolorna som har många elever vars föräldrar har lägre utbildningsnivå och/eller är utrikesfödda.

4) Av eleverna i årskurs nio som går i segregerade skolor med hög andel svenskfödda och/eller högutbildade föräldrar, är 49 procent placerade i friskolor. Av eleverna som går i kraftfullt segregerade skolor med hög andel lågutbildade och/eller utlandsfödda föräldrar återfinns endast 6 procent i friskolor och hela 94 procent i kommunala skolor.

Vi lyfter speciellt situationen i Nyköping, där kommunpolitikerna gjort ett också internationellt uppmärksammat försök att bryta segregationen. Den så kallade Nyköpingsmodellen innebar att man la ner fyra segregerade kommunala högstadieskolor och byggde en ny. Där tänkte man sig att alla elever från de nerlagda skolorna skulle gå. Men vår studie visar att ambitionen inte har varit framgångsrik.

Visserligen har man minskat den värsta ”negativa” segregationen – tidigare hade en hög andel av eleverna på framförallt en kommunal skola utländsk bakgrund och lågutbildade föräldrar. Men det som man inte pratat om är att man inte rått på det som inom skolforskningen kallas ”white flight”, det vill säga att välutbildade svenskfödda familjer flyr från denna nu enda och mer blandade kommunala skolan till de fyra fristående skolor som finns i Nyköping.

Utvecklingen i Nyköping kan bättre beskrivas som en resa från en sorts kraftfull segregation till en annan lika kraftfull. Resultatet är faktiskt att fler elever än tidigare befinner sig i etniskt och socioekonomiskt homogena skolor. Segregationen har bara bytt ansikte.

Vårt skolsystem hindrar den kommun som vill motverka segregation och underlättar för aktörer vars affärsidé är att erbjuda skolor med mer homogen elevsammansättning. Som Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson uttryckt det: ”Vi har skapat ett system där individperspektivet – att få välja skola – går före medborgarperspektivet. Vi vet att samhällsnyttan är större om skolorna är mindre segregerade, men det system vi har bidrar till segregationen” (DN 21/3).

Vårt skolsystem sorterar allt mer elever utifrån föräldrarnas inkomst, utbildningsnivå och härkomst. I ett demokratiskt samhälle, där alla barn ska ges möjlighet att utvecklas, är skolan inte bara avgörande för de kunskaper den ger, utan också som en mötesplats för alla barn – oavsett bakgrund. Detta är avgörande för ett demokratiskt samhälle med hög grad av social tillit, som Sverige varit och vill vara. Därför är skolsegregationen förödande.

Vi redovisar även forskning om skolval och segregationens konsekvenser. Skolvalssystem i alla undersökta länder har bidragit till ökad etnisk och socioekonomisk segregation och segregationen har kända negativa effekter på individ- och samhällsnivå. Det gäller skolrelaterade faktorer som kunskapsresultat och likvärdighet, men också elevers framtida utbildnings- och yrkesval, inkomst, hälsa, kriminalitet och attityder mot andra grupper som kan ha betydelse för polarisering och politiskt beslutsfattande.

I en ny rapport, ”Equity in Education” (23/10), konstaterar OECD att skolvalsreformer i Sverige och andra länder har lett till ökad skolsegregation och minskad likvärdighet. Man skriver också om Chile som genomför reformer för att bryta detta. Chile var tidigare det enda land som, jämte Sverige, hade ett skolsystem så helt byggt på Rose och Milton Friedmans principer om en skolmarknad. Där tar man nu bort både skolval och möjligheter till vinstuttag, vilket OECD alltså lyfter som ett gott exempel.

Det bör vara uppenbart, men vi vill påpeka att resultaten i vår rapport går stick i stäv med den svenska skolans lagstadgade kompensatoriska uppdrag, som innebär att skolan ska utjämna skillnader i elevers förutsättningar – inte förstärka dem och kravet på en likvärdig utbildning för alla. Mycket tyder på att dagens svenska skola utvecklas i motsatt riktning och i stället vidgar de socioekonomiska och kunskapsmässiga klyftorna mellan barnen.

Vårt nuvarande skolsystem söndrar och bryter ner mer än det enar och rustar.

German Bender, programchef arbetsmarknad Arena Idé och Per Kornhall, fil dr, oberoende skolexpert, medlem av Kungl. vetenskapsakademiens skolkommitté och EU-kommissionens Education and Training Expert Panel. Denna text är en något förlängd version av författarnas artikel på DN Debatt.

Reagera på inlägget:

En ny variant av ”Det är lärarnas fel”?

Ett av de mest intressanta och för lärare relevanta forskningsresultaten på senare är de som Maria Jarl och hennes kollegor skriver om i boken ”Att organisera för skolframgång” (Natur & Kultur). Det är en studie som på ett ovanligt och tydligt sätt pekar på vad som skiljer väl fungerande från mindre väl fungerande skolor åt.

Det intressanta är också hur väl deras resultat stämmer överens med internationell forskning inom en hel mängd områden. Inte minst visar deras resultat på betydelsen av att lärare och ledning samarbetar. Både på ledningsnivå, mellan ledning och lärare och på lärarnivå är det utmärkande för de mer välfungerande skolorna att de samarbetar. Och bland lärarna är det samarbetet fokuserat på eleverna, men inte på eleverna i sig utan på undervisningen av dem. Man känner också ett stort kollektivt ansvar för alla elever och ett misslyckande med en elev är på dessa skolor ett misslyckande för hela kollegiet.

Det finns massor att säga om deras resultat, men det är inte mitt huvudsyfte med det här inlägget. Till exempel är det slående att man på de mer välfungerande skolorna har ett starkare inslag av lärarledd undervisning än man har på de icke så välfungerande. Detta stämmer väl med analyser av PISA som OECD redovisar för PISA 2012 och som McKinseyinstitutet har sammanfattat på ett effektivt sätt.

Men som sagt, det är inte mitt syfte med det här inlägget. Det jag vill belysa är att deras resultat kan användas som ett inlägg i ”Det är lärarnas fel”-debatten. För om det är så enkelt att bara lärarna samarbetar så löser sig allt. Bara de har höga förväntningar och undervisar och utvecklar undervisningen, vad väntar de på? Och naturligtvis ska vi läsa och göra vad vi kan.

Men så enkelt är det inte. För frågan är – har de här lärarna och skolledarna stöd av det system de jobbar i eller är det kanske så att de trots systemet och styrningen lyckats väl? Det finns rätt så många skäl att tro att det är det senare.

Jag möter ofta rektorer som tvekar i hur mycket de ska sitta med när lärare diskuterar sin undervisning. Varför? De tror att i och med att det är de som är lönesättande chefer så kommer inte lärare att våga säga vad de egentligen tänker av rädsla för att inte få löneutveckling.

Jag träffar också människor i systemet som pekar på att det inte finns någon anledning att samverka med andra skolor – då tappar de ju sin konkurrensfördel. Och i ett system med skolval och skolpeng gäller det ju att vara på tårna. Att locka elever är ju viktigare än något annat. Vi har ett system som är byggt på konkurrens, från hur lärarlöner sätts till hur skolor ska förhålla sig till varandra. Jag säger faktiskt ofta till rektorer, lärare och skolchefer att vi måste göra det rätta för barnen, att vi måste uppfylla skollagen ambitioner i första hand och motverka det destruktiva inflytandet av hur marknadssystemet fungerar.

Vi har nu svensk forskning som visar mycket tydligt på betydelsen av samarbete. Den kan vi lägga till högvis med internationell forskning som visar samma sak. Bör det inte vara politikernas ansvar att se till att systemet stödjer det vi vet fungerar istället för att skapa drivkrafter som leder till demontering av samarbete?

Att skapa ett system som stödjer och leder till det Maria Jarl och hennes kollegor har sett, istället för tvärtom?

Reagera på inlägget:

Föräldrar riskerar skada barn för livet genom skolvalet

Jag var för några veckor sedan organisatör av och deltagare i ett internationellt forskarsymposium om likvärdighet i skolan. Symposiet arrangerades av Kungl. Vetenskapsakademien och Wenner-Gren stiftelserna. En av de som presenterade, Ulrich Trautwein, lyfte betydelsen av att man i diskussioner om utformning av reformer i skolan också lyfte den kunskap som finns om psykologiska mekanismer. Helt enkelt ta hänsyn till att skola påverkade ungdomar på många sätt, och inte minst psykiskt.

Han gjorde det genom att redovisa data som visade att det hände saker om man placerade tidigare ganska väl presterande elever i klasser där de inte längre låg i den övre halvan av prestationerna. Det vill säga om de istället för att uppleva sig som de mest begåvade helt plötsligt befann sig under mitten. Man kunde man se att detta påverkade deras syn på sig själva för lång tid framåt. Ja, det fanns faktiskt longitudinella data som gjorde att man kunde visa att de efter 50 år fortfarande påverkades negativt av det.

Vilket fick mig att tänka på de svenska skolvalssystemen (Ja – för vi har ju minst tre: ett för kommunala grundskolor, ett för privata och ett för gymnasieskolan).  

Vi vet också om att svenskfödda och välutbildade föräldrar gärna samlar ihop sina högpresterande barn på vissa skolor. (För den som tvivlar på det kommer det en rapport i höst på Arena Idé som sammanfattar situationen i 30 svenska kommuner).

De friskolor i Sverige som tar ut vinst kan man säga lever på detta som man i forskning kallar ”Cream skimming”. Man attraherar de mer lättundervisade eleverna. I ett system som det svenska där man får göra vinst på skattemedel kan man genom att inte ha så många eller så välutbildade lärare på så vis skapa vinster till sina aktieägare.

De föräldrar som gör valet att placera sina barn på dessa segregerade skolor verkar inte bry sig om att lärarna på de skolorna mer sällan är utbildade, att lärartätheten där är lägre, att den relativa effektiviteten är lägre än på kommunala skolor (enligt OECD), att man på de skolorna gärna sätter glädjebetyg, eller att de betalar sina lärare mindre (vilket kanske inte ökar deras motivation för jobbet).

Men inte bara det alltså. De riskerar i och med det valet också, enligt forskningen jag nämnde i början, att skada sina barns självförtroende och göra dem mindre motiverade och ge dem lägre självkänsla för resten av deras liv.

Men det är väl smällar man får ta.

Upplevd valfrihet (och avskildhet) för eliten är ju viktigare än de demokratiska grunderna för samhället (OBS: ironi).

Källa för den intresserade: It’s Not Only Who You Are but Who You Are With: High School Composition and Individuals’ Attainment Over the Life Course.

Reagera på inlägget: