I Sverige är politikerna påtagligt valhänta kring den oerhört allvarliga lärarkrisen. Och på det lokala planet försöker man (med budgeten låst av kommunfullmäktiges prioriteringar där inte alltid skolan är det viktigaste) lösa problemet med så billiga lösningar som möjligt.

Vi vet att en av anledningarna till krisen är hur lärarkåren har uppfattat förändringar i regelverket. Förändringar som gjort att läraryrket gått från ett fritt yrke med stort ansvar till ett där man ska uppfylla så många regler som möjligt på kortast möjliga tid.

Men trots västerlandets värsta lärarbrist är det ingen som vågar föreslå något verkligt radikalt. Något som verkligen skulle både glädja de lärare som finns och locka nya ungdomar till yrket. Vad skulle det kunna vara?

Professor Alma Harris har tillsammans med sin forskarkollega Michelle Jones skrivit en artikel i tidskriften School Leadership & Management som vi i Sverige borde läsa och fundera över.

De börjar med: ”Runt om i världen växer en förståelse av att lärarautonomi och professionellt inflytandet är kritiska komponenter i strävan efter skol- och systemförbättring. Möjligheten och potentialen för lärare att leda i reformer är en central fråga inom den internationella diskursen om utbildningsreform och förändring. Denna möjlighet återspeglas i en rad aktuella publikationer som kraftigt hävdar att lärare borde spela en mycket mer central roll i beslutsfattandet och skapande av politik.”

De beskriver sedan de negativa följderna av om lärare bara blir utsatta för olika reformförsök uppifrån. De kontrasterar det mot arbete som har skett i Ontario där man arbetat med lärares ledarskap i det som kallas Teacher Learning and Leadership Program (TLLP) och som har blivit utvärderat.

Slutsatsen är:

”Beviset är tydligt: dessa lärarledare kommer att göra fantastiska saker; De kommer att initiera, innovera, genomföra och dela ett brett sortiment av projekt som kan utveckla kollegialt lärande, förbättra praxis och stödja elevinlärning. De kommer att uppleva framgång i konkreta resultat – till exempel förändringar i praxis för undervisning och bedömning – och också viktigare, i de ibland omätbara fördelarna med att vara bemyndigad, aktiverad och värderad. De kommer att navigera i personliga, interpersonella och praktiska utmaningar, eftersom deras ledarskap testas och växer. De kommer att lära sig att samarbeta och dela för att sprida kunskap om studentinlärning och upprätthålla förbättringar i praktiken. och de kommer att visa det professionella, pedagogiska och ekonomiska värdet av självinriktade, lärarledda innovativa och effektiva metoder …”

Det här har jag också sett gång på gång i de kretsar jag rör mig i runt om i landet. Vad som händer när lärare både tar initiativ, men där de också får möjlighet att vara med och utveckla och ta ansvar. Det är där den allra bästa skolutvecklingen finns. För den görs av skickliga, välutbildade personer med stor kunskap i de utmaningar de har i sin vardag. De behöver stöttning, visst – och utmaning. Men de behöver framförallt möjlighet och tillåtelse att göra det. Och för det krävs det ett mindre nervöst ledarskap och en visad tillit.

Harris och Jones avslutar med: ”Ser man framåt finns det mycket att lära av TLLP och från andra projekt som det. Att stödja lärare att vara innovativa, kreativa och samarbetande kan göra en varaktig skillnad för lärande och elever. Det politiska samtalet skiftar oupphörligen och politiska prioriteringar förändras men det som ständigt är konstant är lärarens yrkesmässiga vilja, skicklighet och uthållighet. Finansieringen kan försvinna över natten, politiskt stöd kan sänkas, intressenternas intressen kan vara sidospårade, men den enorma styrkan i lärarledarskapet förblir, uppehåller och överlever.”

Här i avslutningen pekar de på något viktigt. Medan politiker fladdrar från den ena dagsländan till den andra är lärarna hela tiden kvar i klassrummet och på sina skolor. De har en lång utbildning och ett starkt intresse för att det ska gå bra för sina elever. Man kan lita på dem.

Den bästa reformen framöver vore kanske att återställa lärares position som yrkeskår genom att ge dem ett enda bra nationellt avtal att arbeta inom, med tydliga gränser för hur mycket man ska undervisa och med garanterad undervisningsutvecklingstid.

Att återställa läraryrket är statens ansvar och något kommunerna borde välkomna (ett sådant avtal ska naturligtvis också innehålla förslag i linje med Björn Åstrands utredning om karriärvägar och professionsprogram).

Vägen framåt går inte genom att lokala politiker och förvaltningar försöker utnyttja de avtal som finns för att klämma ur lärare så mycket som möjligt utan genom att vi nationellt bestämmer vad läraryrket ska vara. Och i det ger lärare stor makt över sin arbetssituation och ett tydligt inflytande vad gäller reformer som rör undervisningen.

Kommentera

I Skolverkets nya allmänna råd tydliggörs att det är läraren som bestämmer om vad som ska dokumenteras för betygsättning. Man skriver: ” Läraren avgör vilken dokumentation som behövs för att stödja elevernas kunskapsutveckling och för att säkerställa ett brett och varierat underlag inför betygssättningen.” och ”Det finns inga krav på̊ att läraren ska dokumentera alla kunskaper vid både formella och informella bedömningssituationer. Det finns inte heller några bestämmelser om hur dokumentationen ska utformas”.

Vi känner alla till miljardturerna kring Stockholms stads IT-plattform och lärare överallt har länge klagat på olika plattformar. Nu har Lärarförbundet undersökt 527 lärares åsikter om dessa som inte sällan kallas ”lärplattformar”. Man kommer fram till att:

  • Sex av tio (59 procent) lärare svarar att den digitala lärplattformen i låg grad fungerar som ett stöd för elevernas lärande.
  • Majoriteten (59 procent) svarar att de inte skulle använda lärplattformen om de inte var tvungna.
  • Mer än åtta av tio (82 procent) lärare instämmer i att dokumentationskraven gör dem stressade.
  • Nära åtta av tio (77 procent) anser att dokumentationskraven minskar deras arbetsglädje.

Det här är fruktansvärt allvarligt. Femtionio procent av de tillfrågade lärarna menar att de är tillsagda att använda verktyg som inte leder till lärande. Det vill säga att skolledningar eller huvudmän bryter mot Skolverkets allmänna råd. Vi kan också i och med detta hädanefter stryka ordet lär i lärplattformar. Lika många skulle INTE använda dem om de inte var tvungna. Vem tvingar lärare att använda verktyg som inte leder till något är en bra fråga. En annan lika bra fråga är ”varför?”. Ännu en bra fråga är varför lärare som kollektiv och som individer accepterat detta?

Vem har satt den här agendan? Är det de ekonomiska intressena i branschen? Är det nämnder som inte litar på lärare? Är det förvaltningschefer med svag förankring i skolans praktik?

Vad det än är så är det dags för förändring. Lärare behöver ta Skolverkets ord på allvar. Det är lärarkåren som är utbildad för betygsättning och ska därmed också bestämma över hur denna ska utföras. Den förvaltning eller skolledning som vill sätta sig över det ska ha väldigt goda skäl för det, eftersom de annars bryter mot den juridiska vägledning som finns.

Som helhet är detta, om Lärarförbundets siffror är representativa, både en skandal och ett bedrövligt sakernas tillstånd.

Kommentera

När jag började skriva detta satt jag ute på landet i Uruguay. Tidigare på dagen hade vi lämnat mina vänners barn på deras Escuela Publica Rural, en statlig landsbygdsskola. De hade haft lov och sprang, glada över att få börja i skolan igen, iväg till sina kompisar. Alla var de iklädda sina vita (mycket praktiska) laboratorierockar med blåa rosetter (mindre praktiskt) som är skoluniformen för lågstadiebarn i Uruguay.

När jag hör mina vänner berätta om sina barns lärare slår det mig hur lika skolor över hela världen är. Inte minst drivkrafterna hos lärarna som med stor energi försöker både lära barn det de ska lära sig men också ser till att de på olika sätt växer som människor. Skola är aldrig bara kunskapsproduktion.

Trots att jag var i Uruguay följde jag med i skoldebatten hemma. Och jag slås av att debatten (som vanligt) inte verkar handla om de systemfrågor jag tycker den borde handla mer om. Det som fick mig att börja skriva detta var dock ett inlägg i en Facebook-grupp som länkade till en artikel i en tidningsartikel från USA. Artikeln inleds med:

Philadelphia’s charter schools serve a more affluent and advantaged population than its traditional public schools, according to a new report by the Education Law Center, which questioned whether the charters are complying with civil rights laws.

Ungefär:

Philadelphias friskolor betjänar en mer förmögen och priviligierad befolkning än dess traditionella offentliga skolor, enligt en ny rapport från Education Law Center, som ifrågasätter om friskolorna följer medborgarrättslagstiftning.

Man blir alltså upprörd i USA över segregation som följer i spåren av deras ganska få offentligt finansierade friskolor. Men kanske ändå viktigare är varför. Man menar att ett sådant skeende kan bryta mot lagstiftning. I USA menar man (egentligen) inte att offentliga medel ska kunna användas för att gynna en elit. Det bryter mot hur de grundläggande menar att en demokrati ska fungera, och därmed hur skattemedel ska användas.

Men det de beskriver i artikeln och i meningen ovan har blivit det vanliga i svenska städer:  ett regelverk för skolval, etablering och finansiering av friskolor som med skattemedel möjliggör för vissa befolkningslager att isolera sig. Och det med hjälp av skattemedel som på grund av konstruktionen möjliggör för människor att tanka ut obegränsade vinster ur den verksamheten.

I samtal med en uruguayan sade jag en kväll att Sverige faktiskt har ett mer neoliberalt skolsystem än USA. ”Det var tråkigt att höra”, sade han, ”jag beklagar”. Och han menade det uppriktigt eftersom Uruguay aldrig gick den vägen. Chile som tidigare var det enda land som kunde mäta sig med Sverige i hur neoliberalt ett skolsystem kan vara, har nu tagit bort möjligheten till att ta ut vinst från skolor och förändrat sitt skolvalssystem. Man ska veta att det chilenska exemplet följdes av många länder i Latinamerika. Olika regeringar och andra militärdiktaturer gjorde varianter på det Chile gjorde. Ofta var de i detta påhejade av både USA, Världsbanken och andra.

Men lilla Uruguay gjorde det inte. Här bestämde man sig istället för att gå en helt annan väg. Undervisning skulle vara fri och för alla, sekulär och statlig. När det gäller vinster i välfärden hade man faktiskt en folkomröstning och det röstades ner. Så har också Uruguay ett av de mest likvärdiga skolsystemen i Latinamerika.

En annan sak som utmärker systemet är att lärarfacken har väldigt stor makt över hur och vilka skolreformer som ska genomföras. En av anledningarna till att jag var i Uruguay var faktiskt för att träffa representanter för deras utbildningsdepartement, eftersom jag var nyfiken på deras skolsystem som avviker från många i Latinamerika.

Två frågor jag brottas med när det gäller Sverige är

  • 1. Sverige fick det mest neoliberala skolsystemet i världen. Jag menar i Chile var det en militärdiktatur som införde det. Men varför fattades dessa beslut i Sverige, egentligen?
  • 2. Varför är inte debatten kraftigare i Sverige? Varför protesterar inte elevorganisationer och invandrarföreningar mot den segregation och uppdelning av samhället som pågår?

För det var sådana reaktioner som ledde fram till förändringarna bort från marknadsexperimentet i Chile. Hur kan det komma sig att alla ”borgerliga” partier i Sverige tycker att den enda liberalism som finns är marknadsliberalism, det som andra liberala och konservativa människor i hela världen tycker är extremt och fjärran från demokratins kärna? Beror det på att vi har skapat ett demokratiskt underskott, att vi genom systemen flyttat ansvarsfrågor och påverkan så att ingen i Sverige längre känner att de kan påverka annat än privat genom sina egna val av ”välfärdstjänster”?

Man ska veta att de marknadsliberala reformerna i Chile hade ett väldigt tydligt syfte: att bryta folkrörelsers makt och försäkra eliten deras privilegier.

Jag kanske får svar någon gång.

Det var i alla fall väldigt uppfriskande att här i Uruguay träffa representanter för ett skolsystem som i första hand vill försäkra sig om att alla barn får en bra skola. Och som inte tror att en marknad är vägen dit.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm