Det uppsalabaserade statliga utredningsinstitutet IFAU släppte nyss en både bra och spännande rapport om effekterna av förstelärarreformen. De kan visa att de skolor som fått förstelärare verkar ha påverkats positivt på flera sätt. De får en stabilare lärarkår och statistiskt signifikant högre elevresultat.

Vad som är hönan och vad som är ägget här är kanske inte helt självklart, men det viktiga budskapet är att förstelärarreformen verkar ha påverkat skolor positivt. Att förstelärarreformen varit positiv för lärarna är också något man kan se i boken ”Lärarkåren och förstelärarna” som forskarna Alvehus, Eklund och Kastberg släppt på Studentlitteratur nyligen.

Det här är också mitt intryck från de skolor jag arbetat med eller besökt genom åren sedan reformen. Förstelärarreformen har lett till positiva saker för professionen på flera sätt. Dels har det gett en grupp lärare ett tydligt och starkare mandat. Det vill säga att även om man skulle kunna klumpa ihop lärarna i en hög och avfärda dem kan man inte göra det med dem man utsett till förstelärare. Det finns helt enkelt en statusnivå i titeln.

En annan effekt ligger på det personliga planet. För många förstelärare har det varit ett erkännande att få titeln och det har gett dem ”tillåtelse” att ta det ansvar för utveckling av ämnen och skola som de kanske annars inte riktigt känt sig bekväma att ta utan stöd i en formell roll.

Men det finns en sak IFAU skriver i sin rapport som jag har lite svårt att smälta. De skriver att resultaten är ett bevis för att prestationsbaserade lönesatsningar kan ge skolutveckling. Något de menar de är de första att kunna visa.

Och det är ju sant. För forskning är annars rätt tydlig med att prestationsbaserad lön inte ger positiv effekt på elevers lärande. Ett enkelt exempel är införandet av individuella löner för lärare i Sverige på 1990-talets början. Om det var så att individuella prestationsbaserade löner hade den verkan skulle ju Sverige då börjat utvecklas positivt.

Men det var ju inte vad som hände. Jag tror att de är fel ute i sin analys och att de här är lurade av sin egen bias. (Det känns mer som något man skrivit för att få bli publicerade i ekonomiska tidskrifter än något som faktiskt följer av resultaten om man ser till systemet reformen gjordes i).

Jag tror den stora skillnaden i det svenska systemet som skedde med förstelärarreformen inte handlar om en effekt av prestationsbaserad ersättning och isärdragna löner utan om något helt annat.

Låt mig först säga att oftast när man pratar om prestationsbaserad lön menar man löner med en direkt koppling till resultat. Något sådant system har vi aldrig haft i Sverige, varken förr eller senare.

Sedan är det viktigt att se att man har blivit utvald till att bli förstelärare utifrån en mängd olika aspekter beroende på huvudman. De som har blivit utvalda var också typiskt sett redan ganska välbetalda.

Den stora skillnaden tror jag inte ligger i att man för in mer pengar i ett system med individuella löner, vilket är den slutsats IFAU:s författare verkar vilja dra. Den stora skillnaden med förstelärarreformen i det svenska systemet är inte ersättning baserad på prestation utan att man skapade en statligt erkänd karriär- och lönestege i ett system som i tjugo år saknat det. Det skapade ansvar och roller som påverkat skolan positivt.

Så ja, jag håller med IFAU om att förstelärarreformen varit positiv för skolan. Men inte av de skäl som de anför. Jag är mer inne på Alvehus m.fl:s resultat att det positiva här är en ökad grad av organisation, som påverkat professionen positivt. Därför ser jag också med glädje att regeringen nu tar initiativ till att börja göra verklighet av tankarna om professionsprogram.

Vi behöver brådskande en nationell struktur för lärares karriärs- och kompetensutveckling. Det är vad resultaten från förstelärarreformen visar, inte att det är bra med individuella löner i sig.

Kommentera

Jag vill göra reklam för en rapport. Det är en rapport om ett misslyckande och har den kanske nedslående titeln: ”Varför förbättras inte elevresultaten trots alla insatser?” och är framtagen av Åsa Hirsch och Annette Jahnke för Ifous. Läs den!

Någon kanske reagerar med att ”Nej, det där vill jag inte läsa. Jag vill ha goda exempel, jag vill bli inspirerad! Kan vi inte i stället få tyst på de där nejsägarna och de förändringsobenägna?”

Men att blunda för verkligheten är en problematisk attityd. En grundläggande egenskap i förbättringsarbete som fungerar (och också för inlärning) är att man inte är rädd för att ha fel och erkänna det man misslyckats med. Hur ska man annars både som individ och som organisation kunna lära sig något? Det innebär att i en organisation måste man kunna säga ifrån när saker inte är bra. Våga tala om att kejsaren är naken. Annars synliggörs inte den kunskapen i organisationen, och syns den inte finns den inte, och då går det ju inte varken att bli bättre eller att lära sig något.

Men både för oss som människor generellt men ännu mer så i den typ av New Public Management-styrning vi befinner oss i, är det svårt att prata om det som inte går bra. Det gäller att visa upp en yta av framgång. Inte minst för att locka elever till sin skola, eller för att komma vidare i karriären. Men den rädslan för misslyckanden eller för att prata om det som inte går bra är improduktiv. Det är troligen det största hotet mot positiv utveckling man kan hitta.

Kusek och Rist, som bland annat undervisat om mål- och resultatstyrning åt Världsbanken, menar att det främsta kännetecknet för framgångsrika organisationer är att medarbetarna inte är rädda. Det vill säga att medarbetarna vågar säga hur det egentligen är. Annars kan man inte styra rätt.

Det finns också en stor mängd forskning som pekar på betydelsen av orädda organisationer (se tex: Edmonson, Amy 2018). ”The Fearless Organization”(Wiley). Ett skrämmande exempel på rädsla i en organisation och hur det kan påverka ett utvecklingsarbete finns för övrigt i Nehez ”Rektorers utvecklingsarbete” (Studentlitteratur 2019), en bok som dock inte alls är lika bra som Hirsch och Jahnkes studie. Där Nehez nästan (och lite motvilligt?) når fram till en analys av att något gått fel, börjar Hirsch och Jahnke sin analys.

Bland annat därför är den här nya rapporten från Ifous så väldigt bra. De har ansträngt sig för att försöka hitta svaret på frågan i sin titel. Varför har det inte blivit bättre? För att kunna hitta svaren på det blir de tvungna att titta bakom flosklerna, satsningarna, projektens namn alla vällovliga initiativ – och synliggöra det som verkligen betyder något: Vad sker i verkligheten, i praktiken, det vill säga i klassrummen. Hur uppfattar eleverna egentligen det som pågår? Och just detta att de också tar in elevernas perspektiv är en av de saker som gör den här studien så värdefull. I avslutningen skriver de:

”Elevernas perspektiv på verksamheten ger en problematisk bild av undervisningens utformning []. Eleverna berättar om undervisning som inte i egentlig mening kan betraktas som undervisning. Det finns fler tecken på att undervisningen planeras utifrån hur läraren tycker att leveransen ska se ut, och utifrån någon slags idealbild av hur en klass borde vara (s. 51).”

Detta är nog en vanlig situation. Det är också djupt mänskligt. Som lärare undervisar man på det sätt man tror är rätt. När det inte fungerar ifrågasätter man inte sin undervisningsmetodik, utan eleverna. Att se detta, att komma in i samtal om varför man undervisar som man gör, och hur det påverkar eleverna, är inte enkelt. Men det är helt nödvändigt om man ska utvecklas. För att utvecklas måste man se problemet, som i det här fallet, att de upplägg man hade faktiskt inte nådde fram.

Rapporten sätter fingret på det faktum att vi ofta inte har lyckats. Men den lyfter sedan på stenarna för att se vad det kan bero på. Då hamnar den i en slutsats som kanske egentligen är självklar, men som vi ofta undviker eftersom den kräver så mycket av oss. Något som inte handlar om flashiga projekt eller klyshiga förändringsslogans. Man skriver:

”I ett långsiktigt perspektiv behöver mötesstrukturer och organisation säkerställa att utvecklingen och upprätthållandet av god undervisning utgör basverksamheten vid [skolan] – och inte är en tidsbestämd insats” (s. 53).

Det måste bli på riktigt och det är något som hela tiden ska pågå. Att utveckla undervisningen är inte ett tidsbegränsat projekt utan en del av professionens uppdrag.

Men när man tittar med de ögonen kommer man också att bli uppmärksam på att allt inte är dåligt. Snarare tvärtom. Det finns alltid bra saker att bygga på. De akademiskt utbildade människor som är vår undervisande lärarkår gör bra saker:

”Det finns en rad utvecklingsområden att ta sig an, men det måste betraktas som hoppfullt att så stor del av ’lösningen’ redan finns på plats” (s.53).

Läs den här rapporten. Det kanske är det mest hoppingivande du kommer att hitta på länge – sin titel till trots. För det här är en rapport från verkligheten men den innehåller därför också verklighetens möjligheter.

Det är en rapport från det tålmodiga, komplexa och dissonanta arbete som är skolans vardag. Den innehåller kloka initierade diskussioner och beskrivningar av både författarna, lärarna, rektorer och elever.

Den är en beskrivning av ett stycke verklighet ur den vardag där vi genom idogt arbete, undervisning, lyssnande och goda relationer faktiskt kan göra skillnad. Varje dag.

Och rapporten som sådan är på det viset. Den är lågmäld men när man läser den sätter en tankeprocess igång som pågår länge.

Kommentera

Liberalerna går nu ut med ett förslag som innebär att skolor i utanförskapsområden ska tas över av staten samtidigt som de ska tillföras 30 000 kronor per elev och år. Förslaget väcker en stor mängd frågor och känns inte riktigt genomtänkt. 

Låt mig först ändå säga att jag tycker att ambitionen är god. Man vill göra något åt det faktum att det finns många skolor i Sverige där eleverna inte får den undervisning de enligt skollag har rätt till. Och staten måste göra något åt det. Staten kan inte, för att citera kommunaliseringsutredningen, abdikera från sitt ansvar för skolväsendet och dess demokratiska fundament.

Men vad händer om vi ovanpå ett dels kommunaliserat system och dels friskolesystem lägger på ännu en nivå, en statlig. Då kommer vi att få friskolor med de väletablerades barn, kommunala skolor med lite av varje, och så får vi statliga skolor för invandrare och arbetarklass. Det skulle för det första innebära en total institutionalisering av det parallellskolesystem som redan genom världens mest neoliberala skolsystem har utvecklats till. 

Innebär detta att Liberalerna nu överger sitt krav på att återföra skolväsendet till staten?

Problemet i vissa skolor uppstår ju dels på grund av att kommunerna inte tagit ansvar för vissa skolor, dels på grund av marknadsmodellen i skolan där frånval skapar segregation (ovanpå den bostadssegregation som ingen verkar vilja ta tag i). Att staten tar över vissa skolor löser inte detta problem – det bara cementerar segregation och utanförskap. 

En av anledningarna till att kommunerna inte tar ansvar är ju att de vet att varje krona de lägger på elever på skolor som behöver stöd ska matchas med samma pengar som ska gå till de privata skolornas aktieägare i vinst. Varje krona till elever som behöver det blir ytterligare en, men en som försvinner ut ur systemet.

Förslaget som det ser ut skapar också en hel mängd gränsdragningsproblem. Vilka skolor ska bli utvalda till att bli övertagna? Vad är bra nog för att staten inte ska ta över? Vad händer när man vänt på resultaten? Försvinner staten och pengarna då? På vilket sätt raderar det här grundproblematiken. 

Jag ser det här mest som ett förslag för att försöka komma bort från de allvarligaste konsekvenserna av en kommunaliserad marknadsskola utan att behöva ta tag i de svåra frågorna om likvärdighet och segregation på allvar (och inte behöva stöta sig med friskolekoncernerna och priviligierade föräldrar). 

Staten har ett ansvar för hela skolsystemet. Det är dags att staten tar hela det ansvaret (i samverkan med kommunerna). Jag välkomnar ändå förslaget i och med att det är en offensiv kommentar som visar på behovet av mer statlig styrning och vi kan heller inte sitta och se på när barn inte får sin lagliga rätt till likvärdig utbildning.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm